Vilken värld det ska bli

Jag har lyssnat till fd biskop Martin Lönnebo och här är hans ord om hans önskan om hur vi kan se på det nya året:

Jag önskar att vi framställer det nya året som ett barn. Det barnet har att säga, där, är vi alla förenade.
Ett talesätt är: barnet buret bär den vuxne... När vi tar hand om det innersta inom oss själva, för vi har alla kvar barnen inom oss och barnen utom oss, andra barn och vuxna barn, det barnsliga i genuin bemärkelse, det djupaste hos oss, det känsligaste hos oss, då har nog mänskligheten ändå en framtid.

Man ska se på det nya året som ett barn.
Det första leendet är det största som människan gör under hela i sitt liv.
Hon är utkastad från ett varmt fosterhav ut i en kall värld.
Hon ser ansikten hon aldrig sett och är helt beroende och så vågar hon le mot det okända, det är livsmod.
Såsom världen ser ut så behöver vi mycket livsmod.

Det vi ser först förstås också tårarna som också är också viktigt och det väcker medkänslan, vad behöver vi mer än medkänsla i världen idag. inte bara för männskor utan för djuren och jorden sjlälv som är både mor och barn för oss

Händerna som söker och trevar och när jag räcker fram ett pekfinger så håller barnet hårt i det och greppet är fast. Jag kan nästan lyfta barnet i den styrkan. Jag vill hålla det greppet hela livet och så länge jag orkar. En bild för solidariteten.

Vi behöver livsmodet, medkänslan och solidariteten.
Se det nya året som ett barn

Tänk när, jag skriver när, vi alla inser vad det är som är viktigt i livet....
Oavsett vilken livsfilosofi eller religion vi väljer att tro på och leva efter så har vi männsiskor gemensamma önskningar och när vi samlas runt dom och struntar i allt annat som uppstår när vi "krigar" om vem som har rätt eller fel när det gäller val av filosofi och religion, då...:

Varje gång som någon mot mig ler
Känns det som all kyla smälter ner
Är varje vänligt ord som talas på vår jord
Ett frö som gror
Jag ser det i min fantasi
Vilken värld det ska bli

Om alla kunde tala samma språk
Om alla skulle vandra samma stråk
Mot ett gemensamt mål
Vid horisontens rand
Jag ser ett land
Där varje man och kvinna är fri
Vilken värld det ska bli

En värld där alla människor varje dag
Omsluts av en vänlig famn
Där människor på hopplöshetens hav
Kan finna en tryggad hamn

Jag har ett hopp som bor djupt inom mig
Att en dag har allting ändrat sig
Allt hat och våld som fanns
Av kärlek övervanns
Nå'n gång, nå'nstans
En värld där allt är harmoni
Vilken värld det ska bli

Jag både tror och vet
Att detta hopp ska bli en verklighet
Jag både tror och vet
Att detta hopp ska bli en verklighet
Som du och jag får leva i
Vilken värld det ska bli

En värld där allt är harmoni
Vilken värld det ska bli
(Per-Erik Hallin)

Och för att gå mot ett gemensamt mål så behöver jag börja med mig själv...

Gott föder gott

Jag läser just nu boken "Bortom The Secret" och i och med det så fördjupar jag mig i Lagen om Attraktion. Jag är totalt vidöppen i själ, hjärta och hjärna när jag läser och jag växer i min övertygelse om att det är rätt filosofisk väg att gå i mitt liv.
Jag lär mig att det är oerhört viktigt att ha kontakt med "Anden", ett annat ord för mitt jag, och att hålla egots starka röst en bit ifrån mig.
Egot söker hela tiden bekräftelsen genom "se mig!" och vill önska prylar och saker för att just synas och är titt som tätt så får den som önskar sig saker med och genom sitt ego känslan av att det här med LoA fungerar ju inte; jag får ju aldrig det jag önskar mig!
Jag läser och förstår på djupet att när Jaget vill något annat, och nåt annat är alltid det som är bättre för mig, så är det Jaget som vinner och Egot reagerar med att just bli frusterarad av att misslyckas.

Att hitta till Jaget hela tiden i mitt liv och att lyssna till det innan jag går till Egot känns så skönt, så fantastiskt skönt. Och när jag lyssnar till Jaget så trycker jag undan Egot och det får ingen rum på min spelplan.
Att önska och följa Jagets röst gör också att jag gör saker i mitt liv som är till gagn för andra; jag använder helt enkelt dom gåvor jag förvaltar. Så gott föder gott som föder gott osv.

En av mina funderingar är på vilket sätt jag kan få människor att förstå att det här med LoA fungerar. Jag lär mig massor av att samtala med människor om det som ligger dom nära och ibland får jag t o m frågan om jag vill lyssna och reflektera över saker utifrån min synvinkel och det gör jag gärna för det är då jag lär mig. Numer så spar jag på mina kommentarer helt tills jag lyssnat färdigt och sen börjar jag samtala utifrån mitt filosofiska livsläge.
Och när jag tänker ett varv till, just nu när jag skriver, så inser jag att det är när jag slutar att fundera över HUR och enbart gör, det är DÅ det händer; jag når fram till människors hjärtan och dom får med sig något som dom sen får göra vad dom vill med.
Jag vet att jag är en "görare" så jag fortsätter att göra, det brukar bli så bra så...

Det jag också vet är att det jag en gång fått veta kan jag aldrig mer vara ovetande om och DET är en mäktig insikt.

Drömmen

Igår skrev jag om vad som skulle kunna vara verklighet och jag stannar kvar i dom tankarna en stund till. Dom senaste nätterna har jag drömt så intensivt och nära så det har verkligen känts som att jag varit vaken och verkligen upplevt det jag drömt. Detaljerade handlingar, människor och platser och jag byter dom lika snabbt som en blinkning och det är självklart att fortsätta "leva" i drömmen precis där jag är.
I filmen "Inception" säger en av männen: - "Har du tänkt på att du alltid hamnar mitt i drömmen? Du vet aldrig hur du kom hit....."
Så sant... Jag hamnar alltid mitt i en händelse och har absolut ingen aning om hur jag kom dit vilket också är helt ointressant, allt som händer känns färdigt och självklart.

Ibland pratas det om ett "uppvaknande" och det handlar ofta om människor som kommer till insikt om något t ex ett andligt uppvaknande vilket menas att bli medveten om sig själv och sin omgivning på ett högre plan.
När jag tänker på att drömma så känns det som att drömmen ger mig insikt om mig själv på ett högre och annorlunda plan, ett sätt att använda min hjärna på ett uppvaknande sätt eftersom jag där aldrig sätter några gränser och allt är möjligt.
Tänk om mitt vakna tillstånd är min sömn och min sömn är min vakna verklighet där jag får uppleva allt jag vill?? Det där som jag ofta pratar om när jag yrar omkring i den här "verkligheten" och söker bekräftelse dagarna i ända....

Fick en kommentar från en god vän som ibland kände det som att hon lever i fel tid och det kan jag också känna av... Emellanåt, när jag släpper allt det som binder mig fast i den här kroppen och också släpper den dimension jag valt att leva i där jag behöver förhålla mig till allting både fysiskt och mentalt, då upplever jag något annat... Fel "tid".... Ja, eftersom tiden, precis som döden, är en illusion eftersom energi bara omformas, så kan jag leva tidlöst och kravlöst i en annan dimension och det om jag tillåter mig själv att släppa taget.
Vem säger att den här dimensionen med namnet Verkligheten är den rätta? Vi ger vårt förnuft fantastiskt mycket utrymme och stänger in själen i en kropp för att hålla den under uppsikt och tygla den. Se bara vad som händer när vi dör, det som är "jaget" frigör sig och hittar andra dimensioner att leva vidare i, helt fria från den här kroppen som stänger in den i sin bostad.

I drömmen är jag alltid en viktlös person, där finns inga hinder vare sig fysiskt eller mentalt... Tänk om drömmen är min verklighet??! Vilken grej!

Verkligheten

Det finns ett uttryck som säger att "verkligheten kommer alltid ikapp oss"... Vad betyder det? Att vi lever i en drömvärld? Att vi ständigt är jagade av något annat än det vi vill leva och vara i? Att vi ständigt tävlar med oss själva om att välja drömmens värld istället för verkligheten? Vad nu v e r k l i g h e t e n är för något...?

För ett par veckor sedan såg jag filmen "Inception" och igår "Mr Nobody" och det får mig verkligen att tänka till. Vad är det vi lever i; vaket eller drömmande tillstånd? Vem säger att verkligheten är det som jag är i när jag är vaken? Min hjärna ger mig fullkomliga "verklighetsuppfattningar" när jag drömmer och när jag drömmer så är det verkligheten för mig...
När jag tittar på en film så kan jag ibland helt försvinna "in i" filmen och allt annat runtomkring mig försvinner; är jag då i verkligheten eller drömmer jag? Vad är det rätta tillståndet för mig då? Min hjärna, mitt sinne och min själ försvinner någon annanstans och min kropp finns kvar här...Vad är verklighet då?

En annan fundering är varför "verkligheten" är så förknippad med att uppleva svårigheter, leta efter att må bättre, ofta vilja gå åt ett annat håll, göra saker jag inte vill, söka bekräftelse osv. I drömmen hittar jag helt andra saker och jag vet också att jag kan styra mina drömmar.
Och här drar mina tankar iväg om att människan, enligt Bibeln, är dömda att leva i synd och för att få nåd vända sig till Gud. Och när vi vänder oss till Gud och ber om nåden, lever vi då i något annat än verkligheten när vi fått den? Att vara beroende av en religion är det att leva i verkligheten? Att tro på något som ingen kan bevisa liknar mera en drömvärld för mig och det är ju fantastiskt eftersom vi kan styra våra drömmar och ofta önskar att leva i något annat än den "bistra verkligheten". Eller är det en flykt ifrån det vi lever i?
Jag tror på att gå till något istället för ifrån...

"Fortsätt att drömma" säger människor och samtidigt som när jag gör det så får jag höra att jag är högt i det blå och har tappat förankringen med verkligheten... då plötsligt är det inget bra att drömma och verkligheten är det jag behöver acceptera som det enda att leva i...
Jag vet att jag kan skapa min verklighet utifrån att förverkliga mina drömmar så frågan är ju då när jag förverkligat min dröm; lever jag i verkligheten eller i drömmen...?

Julafton

Det är julafton och dom här tre hararna samlas i trädgården som just nu ju är helt överröst med snö. Jag har aldrig tidigare upplevt så mycket drivsnö och vi håller oss inomhus så mycket som möjligt med ett och annat andetag utanför dörren för att få lite frisk luft. Vi skottade en timme i förmiddags så vi har verkligen närkontakt med snön.

Det är en annorlunda julafton eftersom det är första året jag firar tillsammans med min kärlek och utan min familj och det är ju helt naturligt att skapa sig nya traditioner i nya relationer. Jag vet också att mina familjemedlemmar har det gott var och en på sitt håll och redan nu planerar vi för en stor familjejul nästa jul och då hemma hos oss.
Det känns skönt att kunna fira på olika sätt år från år, jag har några få saker som följer mig som tradition sen kan jag gärna förändra. Egentligen är det lite märkligt hur vi bygger upp allt runt en enda helg, vi planerar i månader och kanske t o m år i förväg hur vi ska fira dom här tre dagarna. Undrar vad som skull hända om man bestämde att vi alla skulle flytta julen en månad framåt?? Galen tanke? Möjligt men rolig :-)

Avnjuter resten av dagen i lugn och ro och innerlig, kravlös kärlek vilket är den bästa julklappen av alla.

Önskar er alla en riktigt GOD JUL!

Fluga

Den har bestämt sig för att överleva vintern.... Där utanför fönstret är det full snöstorm, det bildas meterhöga drivor på mindre än tio minuter, det viner i husknutarna och dom små fåglar som ger sig ut har fullt upp med att hålla styrfart och blåser nästan av grenarna där dom mer än vajar i den bitande vinden.
Den kryper på rutan som är full av snö, snö som smälter av värmen inifrån och får den att rinna och bilda kristaller på rutan.
Helt utan bekymmer kliver den omkring, letar sig ibland lite längre ner för att komma närmare värmen från elementet. Tänder jag lampan så drar den ett varv så nära glöden som möjligt och sen ut igen på fönsterrutan.

Undrar om den drömmer om att få komma ut och få sträcka ut sina vingar och flyga mot grönskan och havet? Undrar om den vet att om den skulle få komma ut så skulle den frysa ihjäl på nolltid?
Nånstans så är ju drivkraften hoppet, hoppet om att ännu en gång få flyga fritt i värmen. Så den kryper vidare, stannar till ibland med korta och längre mellanrum, tar ett varv runt rutan, surrar lite i lampan utan större frenesi. Det märks att den behöver energi för att överhuvudtaget orka få fart på sina små vingar. Den spar energin till den där ljuva vårdagen som aldrig har varit närmare än just idag.

Och jag får ett meddelande genom att veta vad en fluga i min närhet betyder: Hitta tillbaka till din egen kraft. Bearbeta det negativa inom dig.
Det är precis det jag har gjort dom senaste veckorna, det där som har varit det negativa i mitt inre håller jag på och ändrar på och det känns för första gången helt rätt och det finns en enkel väg att följa och tack vare den kravlösa kärleken så vet och känner jag att nu, nu är rätt tid och nu är min känsla rätt och nu är kärleken min ledstjärna; kärleken till mig själv och kärleken från min kärlek till mig.

"Flyg, fula fluga, flyg! Och den fula flugan flög"
Flyg iväg, du negativa tanke, flyg iväg! Och den negativa tanken flög iväg för gott....

Det viner och tjuter i knutarna i det vackra huset vi fått låna över jul, snön yr och det bildas meterhöga drivor på nolltid i det stor öppna landskapet som har havet som granne på bägge sidor.
Jag njuter av värme, kärlek, närhet, lugn och en fantastisk vinter. En julhelg väntar som jag sälla skådat vad det gäller vädret. Allt är som när Emil kör Alfred till läkaren med hans skadade tumme... Skillnaden är att jag kan njuta av det inifrån och även utomhus för nosen behöver ju ut emellanåt...

Hur

Jag inser att jag någonstans tycker om lite tidigare morgnar, jag blir väckt av min kärlek som för flera timmar sen åkte till sitt jobb och jag får sitta i mörkret och filosofera lite innan jag går den första promenaden med vovven. Det är lite segt att gå upp men det funkar bra eftersom jag kan ta det lugnt när jag väl klivit ur sängen.

Läste vad jag skrev precis den här dagen för ett år sen här i min blogg och det är skönt att se att jag håller fast vid min filosofi.
Det handlade om att jag ska strunta i hur saker och ting kommer till mig och den känslan har jag fortfarande och det är gott att leva efter det. Dessutom läste jag i nån av bloggarna runtomkring att jag visste att min kärlek skulle komma och att han skulle göra det när det var dags och så blev det och jag struntade i hur :-)
Det ska bli härligt att sammanfatta det här året, vilket jag brukar göra på nyårsafton, och se vilka stora förändringar som skett i mitt liv, förändringar som jag önskat mig.

Det härliga är att också se att inget tar längre tid än det ska innan det infinner sig. Allt kommer precis när det ska och det är så grymt tajmat i livets resa. Jag har önskningar utslängda till universum just nu och jag vet att dom kommer när dom ska.
Ser fram emot dom här sista dagarna på det här året, varför nu dom känns så speciella, och att få dela dom med dom jag älskar mest är också att jag struntat i hur....

Inte

Kan inte du backa lite så jag får plats? Kan inte du handla på vägen hem? Kan inte du vara gullig och hämta ett glas vatten till mig? Kan inte du gå ut med nosen ikväll?
Inte, inte, inte, inte..... Vad har egentligen ordet inte för betydelse i meningar som dom här som vi dagligen säger i parti och minut? I min värld; ingenting! Så varför använda det lilla negativa ordet?? Och vi använder det SÅ ofta...
Det är ju mycket klarare att säga vad jag vill; kan du backa lite så jag får plats osv.
Det är också så oerhört mycket mer kraft i det positiva och jag levererar både en önskan i hjärnan och verbalt som har har kraft och som skickar ut positiva signaler om att jag verkligen vill något och det enbart med att vara tydlig med att det här vill jag uppnå.

I andra meningar så hamnar vi också snett...

Hur skulle det låta om jag satte mig i en taxi i Norrköping sa till chauffören att jag inte ska till Statsmuseet.... Tror knappast att jag kommer dit då.
Det känns som att vi fokuserar extra mycket på starka negationer när vi verkligen vill nåt vilket ställer till det för hjärnan.

- Jag får inte bli nervös.
- Jag får inte sjunga fel.
- Jag får inte misslyckas.
- Jag får inte bli sjuk till lovet börjar.

Negativ fokusering. När jag säger en mening med "inte" hoppar min hjärna över "inte" och fokuserar på resten. Jag förstår det och tänker meningen; tänk inte på en giraff.... Funderar på om jag då vet hur den INTE ser ut...

För att din hjärnan ska förstå meningen "jag får inte misslyckas", måste du skapa en mental föreställning om hur det är att misslyckas för att du ska veta vad du "inte" ska göra ...

Säg alltid vad du vill ska hända och tala om det för din hjärna, lika klart som att säga vart du vill åka i taxin.
Och jag kan alltid enbart tänka på en sak i taget så vill jag bli av med giraffen så kan jag ju t ex snabbt byta till en hund eller krokodil eller till det som jag verkligen vill uppnå och visualiserar ju det direkt i huvudet.

Hjärnans kraft är så enormt stark och när jag är medveten om det så kan jag också använda det och jag tränar varje dag och blir bättre och bättre på det. Jag byter mer och mer ut ordet inte mot ordet avstå om jag nu nödvändigtvis behöver gå in i negationer över huvudtaget.

Jag fortsätter att säga det jag vill ska hända istället för tvärtom

Ljus eller mörker

Det är tidig söndagsmorgon och alla i huset sover utom jag. Utanför fönstret så har det fortsatt att snöa hela natten och fortfarande så yr snön och lägger ett ännu tjockare, vitt täcke över vår värld. Dom fyra adventsljusen är tända och det känns alltid lite speciellt; det har aldrig varit så nära jul som nu och dessutom vet jag att det närmar sig vår med stormsteg. Jag passar på att njuta av stunden och det som är nu och är tacksam för allt som jag har dragit in i mitt liv.
Känns som att julen och framför allt nyåret är tider att reflektera på och jag vet att jag alltid avsätter tanketid till att fundera över det som varit, det som komma ska och det som framförallt är.

Just nu är det julkonserter att delta i och njuta av, det är lite förberedelser inför julen med inhandling av lite julmat och julklappar, det är att samla ihop tankarna inför vår korta resa till jul och det är att summera året för bolagets del.
Märkligt att vi följer en almanacka som någon har bestämt hur den ska se ut. Nu till nyår så ska saker och ting slutföras och sen göras på nytt nästa år eller fortsätta i samma spår. Undrar om människan skulle klara sig utan dom här tydliga avstampen i livet? Det fyller säkert sitt behov av att just ge oss ett slut, kunna säga tack och hej till det som har varit och sen se framåt, ta nya tag och återigen tro på livet ( om vi nu tappat tron på det ) Nyåret är säkert en hjälp för oss alla och jag tror att vi behöver den strukturen. Skulle vi klara oss utan vissa ramar som t ex tid och högtider?

Mina tankar får mig en än gång att fundera över vad människa är för något.... Den eviga frågan som ständigt dyker upp och som får mig att tänka ett varv till... Vad är en människa? Vad är syftet med vår vistelse här? Vad är tanken med att vi enbart använder en sån liten del av vår hjärna? Varför håller vi på så mycket med att söka bekräftelse? Varför har vi ett destruktivt beteende inom oss som vi släpper ut före det goda? Varför finns det ondska och godhet? Vad händer när vi dör? Varför ska vi dö?
Dom filosofiska frågorna är många och jag låter dom trivas i mitt inre och lever dagen precis som den är med närhet, kärlek och det som känns gott för sinne och själ.
Jag vandrar på min livsväg tillsammans med, och samtidigt utan människor, bredvid mig. Jag går alltid ensam men när jag helst önskar så kan jag sträcka ut en hand och känna närhet, glädje och kärlek. Tryggheten ligger i mig själv, att veta att jag just är trygg i mig själv och att jag hela tiden är i kärlek... det enda jag behöver göra är att bejaka den och känna den så är jag aldrig ensam även när jag går ensam...

Fjärde advent och ljusen lyser i mörkret och mörkret har ingen makt längre....

Det goda

Det är riktigt mörkt ute och det singlar ner en och annan snöflinga från himlen, vovven väntar på sin frukost precis som jag och det ska bli gott med en kopp kaffe. Efter att ha surfat en stund på nätet och läst lite kommentarer här och där så fastnar jag, som så ofta annars, i mina tankar om människors beteenden och vad människor säger och faktiskt häver ur sig på nätet.
Hur många skulle våga och vilja säga det dom tycker och tänker på nätet till personer i fråga om dom möttes ansikte mot ansikte?
Det gör mig lite ont att människan idag känns mycket råare i allmänhet och jag behöver leta efter det goda.

Å andra sidan tänker jag att dom som väljer det goda dom håller sig undan från vissa koncept och är det dom är i sina vardagliga liv och lägger ingen energi på att försöka "omvända" andra människor till något dom avstår att vara.
Min mamma säger ofta att det är ett mycket tuffare samhälle idag och jag börjar bli benägen att hålla med henne.
Och å andra sidan igen; jag möter många goa och trevliga människor i min vardag i verkligheten och jag kan ju faktiskt avstå att hänga på nätet.
Ibland känns det som att jag drar till mig mer negativt ju mer positiv jag själv är och det är väl bara naturligt...

Det goda vinner nästan alltid i filmer, böcker och historier och det beror nog på att vi alla vill leva i en sådan värld där det är verklighet. Vi ser och upplever så mycket negativt att vi enbart längtar efter det goda som ska komma och rädda oss. Vi vill alla vara med och bekämpa när det uppstår galenskap ibland oss och då, får en kort stund, vaknar vi till och ansluter oss till den som orkat dra i trådarna men sen då? Hur många håller i? Hur många säger ja till det goda i sin egen verklighet?

Jag vet att många lever i det goda och därför tittar jag ibland med förvåning på hur det negativa får regera... Kan det vara så att vi som väljer det goda slutar att prata och samtala och enbart lever som vi lär? Ingen orkar prata med en vägg eller någon som hela tiden står och ger käftsmällar tillbaka utan då jag hellre hem och kramar min hund och talar med den som vill tala med med mig.
Har det blivit en "hemlig rörelse" med oss som väljer bort allt det negativa? Kommer vi helt plötsligt att poppa upp och "ta över världen" när vi är tillräckligt många och tillräckligt starka? Har vi en ledare någonstans i den här dimensionen som enda dag säger; nu, mina vänner, nu är det dags, det goda ska äntligen få regera och det genom oss alla.
Tror faktiskt att jag känner en sån person och jag har länge sett henne som en ledare....

Det goda besegrar alltid det onda och när vi alla vill att det ska vara så kommer det att ske

Kurs

Jag upplever så mycket kärlek tillsammans med min kärlek och att få känna det är verkligen kärlek och det mesta blir en kär-lek...
Jag lever i en kravlös och underbar kärlek som jag bara trodde fanns i romantiska romaner och i dom mest romantiska och lyckliga hollywoodfilmer. Jag får uppleva den varje dag.
Jag vet att vi är flera som får möjlighet att leva i den sanna kärleken men jag känner mig ändå unik i det jag får vara med om.

Det är ärlighet, ömhet, värme, humor, omtanke, lugn, frihet, längtan och passion och allt får jag uppleva i mitt nu.
Jag är så tacksam och glad och när jag någon gång berättar för en person hur jag "har det" så blir det oftast ifrågasatt och jag hör: "Så där bra är det bara i början av ett förhållande" eller "Vänta tills hans rätta sidor börjar visa sig" ....
Jag är mitt uppe i mitt förhållande och vi har bägge haft privilegiet att visa oss från våra rätta sidor från dag ett vilket var en förutsättning för oss bägge, och vi låter varandra vara precis som vi är, alltså ingen falsk marknadsföring.

Varje dag är för mig en ny gåva, en present fylld med kärlek, längtan och omsorg. Varje morgon jag vaknar upp så tackar jag för att jag får leva det fantastiskt kärleksfulla liv jag har idag.
Jag vet att vi bägge två är värda det här och vi har gått många "kurser" i livet för att veta att den "kurs" som pågår just nu är den vi har förberett oss för länge länge...
Jag tänker för skojs skull någon dag räkna efter hur många "kurser" jag gått i mitt liv och titta på vad dom har gett mig, när jag valde dom och varför jag valde dom. Alla "kurserna" har gett mig kunskap som gör den "kurs" jag går just nu till den allra bästa.

Och att ha gått alla dessa "kurser" har också hjälpt mig att ta ut den "kurs" jag vill styra mitt liv i och till och just nu så seglar jag i en ljuvlig, ljummen perfekt vind...

Ja tack

Bilden får mig att le och säga ja tack till det vackra

Jag sökte upp en man för att be om en enklare tjänst, som kommer att underlätta för mig själv, och det första han gjorde var att fortsätta gå åt ett annat håll och svara mig med ryggen emot mig: "-Jag är inte på humör idag för det här också... Kan du be X att fixa det istället så länge? " Nu var jag beredd på att jag skulle kunna få ett sådant svar för att jag har den förutfattade meningen om den här mannen.... alltså; jag sänder ut min osäkerhet till honom och blir bemött med det som jag förväntar mig...
Det jag gjorde var att säga att allt är lugnt, jag kan lösa det nästa vecka, sätta mina händer i luften och backa undan...

Jag hör också om andra personer som kommer in på arbetsplatser och har en attityd mot dom som jobbar där som jag verkligen kan ses som oförskämt och jag säger till mig själv att tänka efter; vad har hänt dom? Varför låter dom sin frustration gå ut över nya personer som bara bemött dom vänligt? Och framför allt, hur orkar personen gå och bära på så mycket ilska och irritation...?
Det sista är den stora funderingen hos mig; varför väljer jag att lägga så mycket energi på irritation, ilska och frustration? Vad blir bättre av det? Söker dom människorna att gå i clinch för att få utlopp för sin ilska? Vad händer med dom när dom möter lugn, förståelse och harmoni?

Mannen jag mötte igår har jag många gånger önskat att jag skulle få samtala med om vardagliga saker, höra hur han mår, hur han tänker om livet osv men jag har själv aldrig gett utrymme för det för jag har satt mig själv i hörnet att ha för stor respekt för honom och hans avigsidor. Jag tror, återigen, att det ligger hos mig hur jag möter en person och hur jag möter mig själv.
Respekten väljer jag att lägga på mig själv, respekt för mig och mitt inre och respekten för andra, absolut, så länge det är respekt för att personen är en person vilken som och som jag vill möta på samma nivå som jag är på, varken förstora eller förminska vare sig den eller mig.

Ilska kan vara ett sätt att kontrollera sin rädsla, frustration tyder på att jag gör något annat än det jag egentligen vill och irritation handlar om att jag vill ändra på saker som jag inte har någon makt över.
Jag säger: ilska - nej tack, jag har slutat vara rädd. Saker och ting är bara det dom är och det är jag som gör dom till stora och farliga saker om jag vill det. Jag tar varje sak precis just då, tittar på dom och löser situationen då.
Frustration - nej tack, jag gör mer och mer det jag enbart vill och som känns bra. Jag löser en frustration genom att gå åt ett annat håll än var frustrationen drar mig. Den har stark dragningskraft och ju mer jag låter den klibba sig fast på mitt sinne ju starkare blir den så jag pansrar mig med teflon och säger hejdå till frustration.
Irritation - nej tack, varför reta upp mig på saker som jag inte kan styra över? Exempel just nu är vädret och tågförseningar. Inget blir bättre av att jag förbannar vädret och sitter och gnäller över SJ som aldrig klarar sina jobb. Med tanke på hur jag filosoferade tidigare idag här så borde ju alla tåg komma i tid om vi ALLA satte våra hjärnor i det positiva läget för att påverka oss själva med positiv kraft så att allt vi gör och går i den positiva andan. Jag leker med tanken och ser ett samhälle där alla tåg i alla olika sorters väder går precis när dom ska för att vi alla vill det och då med gemensam energi jobbar för att dom ska gå i rätt tid. Och tänk när vi ALLA tänker i god energi om ALLT... vilken värld det ska bli!

Jag tror verkligen på den positiva kraftens makt och jag ser och upplever det ofta och ett av tillfällena är när jag får jobba med mina körer; när vi alla är där för att vi vill, vi är där för att vi vill ha roligt, vi vill uppleva energi, vi vill uppleva gemenskap och vi vill uppleva ett starkt nu alltså kan det enbart bli BRA och det blir det... alltid :-)

Vacker

Det är fantastiskt så mycket energi vi lägger på att tycka om andra och att ha åsikter och fördomar om andra.
Vi dömer oss själva och andra efter hur vår yta ser ut, vårt utseende och det händer oftare än vi själva är medvetna om.
Vi har alla, här i västvärlden, blivit itutade att vi ska se ut som en viss typ av människa för att duga och vara värda någonting och när vi kliver utanför den ramen åt olika håll så slår vi på oss själva och dömer andra.
Jag förespråkar alltid att må så bra som möjligt och i det ligger ju att må bra i kroppen och oavsett hur jag ser ut så kan jag faktiskt må bra trots att jag har gått utanför dom normer som satts upp av "någon"....

Jag kan se en fördel med att vara en av dom som klivit utanför normen för jag har fått tillgång till det som är mitt jag och har verkligen jobbat för att komma fram till att jag är en mycket värdefull människa precis som alla andra. Tacksam för alla mina stunder av att peppa mig själv, fylla på kärleken till mig själv och gå min väg rent livsfilosofiskt.
Undrar om jag hade gjort det om jag varit "perfekt" till normen-utseendet?? Hade jag tänkt på ett annat sätt då? Blivit bemött på ett annat sätt? Varit utan erfarenheter som styrkt mig efter att dom gjort ont?

Vi dömer människor utifrån hur dom ser ut utan att veta ett endaste dugg om vad som finns på insidan. En överviktig är dum och lat, en man med långt hår och långt skägg och runda glasögon är en slusk, en man på gatan som tittar efter tomburkar är en uteliggare, en man i kostym med portfölj och bakåtslickat hår är en "brat" osv osv osv
Tänk om vi skulle döma människor på samma sätt utifrån hur deras röst lät? Eller hur stora fötter och händer man har? Eller hur människor skrattar eller gråter?

Har någon gång sagt att vi alla skulle "se" på varandra med andra ögon om ingen av oss kunde se... Då skulle fokus läggas på känslan av hur en människa möter mig, vad den har för kvalitéer, vad den säger, vad den känner och jag gör mig en inre bild och människan blir en skönhet.
Ibland när jag är i mitt bästa jag så ser jag inga kroppar när jag möter människor, det enda jag uppfattar är energier och känner då av människan framför mig på ett helt annat sätt. Det är en skön känsla och en befriande känsla.

Jag har sagt det ofta och jag säger det igen och kommer att säga det så länge jag finns kvar i den här energin: jag lever efter att låta människor vara som dom är utan att döma och när jag är på väg att döma så ska jag be att få gå en mil i deras skor innan jag säger något.
Visst, jag trillar dit då och då också och jag vet att jag alltid mår lite sämre av att säga det jag och jag är medveten och det är det viktigaste för då kan jag förändra mig.

När jag fyllt glaset med kärlek till mig själv så kan jag ge av det som rinner över till andra.... först då....

När jag läser igenom vad jag skrivit så undrar jag om jag också dömer... dömer dom som ser ut som den perfekta normen....?
Fast jag tänker att jag är tacksam för att jag fått chansen att vara den jag är genom allt och jag tänker vilken annorlunda värld det här hade varit om vi aldrig nånsin fått några ramar för vad som är det perfekta.....
Hur hade den världen sett ut? Finns den världen kanske någonstans i den här världen?

Det kan jag svara själv på förresten: ja, det finns i den här världen för vad som är vackert bestämmer enbart den som beskådar en människa eller ett föremål... Alltså bestämmer jag själv vad som är vackert för mig och i min värld så finns det enbart vackra människor och dom vackraste är dom som säger till sig själva att dom är vackra och helt enkelt står där och duger...

Familj

Jag lever just nu ett liv som jag verkligen önskat mig och det finns få saker som jag fortfarande vill ändra på eller jag ska snarare säga som jag vill uppleva på ett annat sätt. Att få ha en familj nära en hel helg med allt vad det innebär av värme och närhet är något jag är tacksam över varje gång jag landar i nuet och insuper den känslan.

Igår tittade jag på min telefon innan jag skulle gå och lägga mig och insåg att ingen sökt mig den vägen på över ett dygn, ingen hade skickat mess och ingen hade skickat mail. Jag fick nån sorts flashback och insåg att så var det när jag var singel också och då valde jag att söka upp mina vänner eller min familj för att vara utan ensamheten en stund.
Nu är jag själv i en familj och jag förstår att den blir det viktigaste jag har när vi är lediga tillsammans och det blir en naturlig prioritering att vilja vara med dom närmsta.

Jag vet också att jag tyckte vanliga och stora helger var dom jobbigaste tidigare i mitt singelliv för alla prioriterade sin familj, och det med all rätt och och naturlighet, och ensamheten blev större när jag fokuserade på alla andra som hade familj. Jag insåg det och började fråga mig själv vad jag ville och löste det och fick dom helger jag önskade och mådde bra i det.

Känslan av att veta att det är så stor skillnad på singelliv och familjeliv, och jag har ju upplevt båda, gör att jag funderar över mitt egna beteende och mina behov.... Jag förstår att jag funderar och fungerar olika utifrån vilket nu jag har och alla mina val är ok och jag säger ju alltid att den viktigaste personen i mitt liv är jag.
Efter samtal med min kärlek så inser jag också att jag är priviligierad som får ha sambo och barn tillsammans en hel helg. Det finns familjer där familjemedlemmarna väljer att göra separata saker under helgerna och knappt att dom väljer att äta tillsammans och det för att få lite egen tid.

Jag har enbart lust till tid tillsammans just nu och jag har förmånen att få leva i det och jag fortsätter med det så länge jag önskar och vill det.
Jag är fylld av tacksamhet för varje dag jag vaknar upp och vet att jag får leva tillsammans, till - samman....

Att mötas

Det går alltid att mötas om man vill och framför allt vågar...

Jag kan alltid möta en person om jag är helt ärlig i det som kanske känns lite obekvämt och det obekväma ligger enbart hos mig och handlar om egen tillit och att veta att jag är ok som jag är just nu.

Jag kan alltid möta en person när vet varför den andre reagerar som den gör och att alltid gå till att alla känslor som den andre och även jag visar upp är ok och titta på olikheterna, lyssna till den andre helt förutsättningslöst och helt utan förväntan av att jag ska behöva säga att den andre har rätt eller att den personen ska bekräfta mig åsikt eller känsla.

När jag möter en person precis där den är utan att värdera, bara lyssna, så lär jag mig massor om mig själv och jag blir bättre och bättre på att vara lyhörd och ställer frågor som gör att jag kan ta mig själv vidare och när jag är helt ärlig hur det känns för mig och vad jag har för erfarenheter med mig så kan det enbart bli bra. Samtalet för mig att växa oavsett om jag är överens med den jag pratar med.

Att vara helt ärlig i ett samtal om saker som "suttit fast" i oärligheten tar energi och jag är tacksam att den gör det för när jag frigör den känslan runt det oärliga så tillför jag ny och frisk energi och känslan av fullkomlig ärlighet är en fantastiskt skön känsla; frihet, tillit och lugn...

Det som egentligen händer är ju att jag möter mig själv och ger mig själv möjlighet och tillåtelse att växa och gå vidare med ett öppnare sinne och när jag är öppen i sinnet så möter jag andra med nya ögon och öppet hjärta.
Det handlar, för mig, om att sluta döma andra och framför allt sluta att döma mig själv och att rensa hjärnan från dom "sne" tankar och känslor jag lägger på mig själv.
Med hjälp ifrån människor som älskar mig kravlöst så hjälper jag mig själv.
Jag fyller glaset med kärlek till mig själv och sen delar jag mer än gärna med mig av det som runnit över....

Jag låter ljuset inom mig lysa och det mörka får vika åt sidan för att jag är ärlig....

Siffror

Det slår mig hur mycket av vår vardag som är uppbyggd på siffror... till att börja med så är jag själv en siffra i och med mitt personnummer. Jag vägs och mäts i siffror och den mätningen fortsätter sen hela livet, i alla fall vikten.
Vi hanterar pengar varje dag som består av siffror, vi använder klockan, i kör bil där det handlar om flera sorts siffror; hur långt är det dit jag ska? Hur lång tid tar det? Hur många liter går åt osv....
När vi arbetar har vi tider att gå efter och när vi handlar så väger vi och mäter och all mat vi handlar är förpackad efter ett siffersystem...
Jag kommer på många fler saker som har med siffror att göra

Skulle vi klara oss utan siffrorna?
När det gäller vikt på t ex mat så skulle vi väl ta det som vi känner att vi vill ha.
Chansa på att bensinen räcker? Nja....
Vara på jobbet så länge jag har lust? Möjligt...
Vikt på en människa? Skulle jag klara mig utan att veta, huvudsaken är att kroppen känns bra
Pengar? Vad skulle då vara vitsen med byteshandeln.....?

Det är tydligt att det är siffror som styr mycket av vår tillvaro och ändå så är det andra saker som vi längtar efter, upplevelser utan siffror; kärlek, lugn och ro och naturupplevelser... allt detta utan siffrors inblandning...eller?
Kärlek; hur länge har vi varit tillsammans...?
Lugn och ro: Var ska vi åka på semestern...?
Naturupplevelser; hur länge ska vi vara ute...?

Utan mina personsiffror, finns jag då?

Ingenting händer när jag dör

Det blev en tidig morgon eftersom jag ville vara närvarande i tanken och känslan när min kärlek gav sig iväg i snöyran. Eftersom jag varit borta hemifrån ett par dagar så väntade post på mig och min fina mamma hade skickat mig ett par artiklar vilket gjorde att jag letade fram det senaste avsnittet av "Skavlan" och verkligen fick mig en hel del själs- och känslonyttigt. Dels samtal mellan två olika par av arbetskollegor där det ena paret jobbat ihop i 40 år och det andra paret återförenats för att stå på scenen tillsammans igen efter 14 år. År som varit fyllda av ouppklarade konflikter men som idag var lösta och det kändes att dom var goda vänner igen och känslan vara att dom bägge blivit vuxna.... eller snarare, dom har bägge två blivit människor med erfarenheter av livet och har insett vad det är som är värdefullt.

Kvinnan som skrivit en bok om att det positiva tänkandet är förödande för oss människor fick mig ännu mer stärkt i att sätta det positiva i min egen kropp och utgå ifrån det. Den dagen någon kan bevisa för mig att det är bättre att se negativt på något för att lösa det så ska jag ta mig en funderare men till dess, noway!!

Den person som rörde mig mest var mannen som överlevde flygkraschen i Anderna för många år sen och som gick över Anderna för att rädda resten av dom som överlevt. Det har gjorts en film om händelsen, "Alive" och Nando Parrado har också skrivit en bok om händelse.
Det var oerhört gripande att höra honom berätta om dom beslut som har tog under dom dryga två månader dom befann sig i planresterna, att höra hur han förändrades, höra hur hans kropp reagerade och hur hans sinne enbart var inställd på en enda sak; att överleva.
När han berättade och jag lyssnade så fanns inget annat än just hans känslor och ord om hur han upplevt dom där veckorna.
Två saker rörde mig stark; han fick frågan om vad som drev honom att ta beslutet att gå över Anderna som enligt alla experter är en omöjlighet och han svarade: "jag ville träffa min pappa för jag visste att han mådde så dåligt eftersom hela hans familj utplånats i och med kraschen". Vilken fantastisk vandring i kärlekens namn! Ännu ett bevis på att kärleken är det största och starkaste vi har.
Han berättade också att han och hans vän bestämt sig för att dö tillsammans när dom nått den första toppen och bara kunde se berg på berg på berg. Dom tog beslutet att dö och gick ÄNDÅ vidare: Återigen, dom vandrade i kärlek...

En annan reflektion han gjorde när han återvänt var att: "Inget händer när man dör.... man begravs och livet går vidare; grannen klipper gräset, tidningen kommer, hunden lever vidare, bilköerna finns kvar osv osv osv, ingenting händer när man dör..."
Vilken visdom som vi alla borde ta till oss när vi jagar runt för att bli något inför andra, för att uppnå en massa saker för andra att titta på, när vi åsidosätter oss för andra, när vi glömmer bort oss själva... "Ingenting händer när jag dör..."

Det ger mig styrka i att fortsätta att göra saker som är bra för mig, som gör att jag mår som bäst när jag lever just nu och jag saker som är roligt och göra det jag vill för ingenting kommer att hända när jag är död.

Peace on earth

Den här texten kom till mig för ett par dagar sen när jag letade nya julsånger att sjunga. En sång och framför allt en text som ställer så många frågor som, i mitt liv, är högst relevanta.
Svaren på hur och vart vi ska gå härifrån och in i en ljusare framtid tror jag finns inom oss, det enda, första och bästa stället att börja med förändring dvs om vi VILL ha till en förändring...

Som sången säger; "Det är mycket prat men väldigt lite konkret förändring."
Vill vi fortsätta att leva i en värld där det onda har makten så kan vi fortsätta som vi gör just nu. Själv vill jag hela tiden se det goda i oss människor och när vi låter det goda råda så blir det den starkaste ledstjärnan. Mycket prat och lite verkstad kan förändras och bli mycket verkstad och lite prat för när vi alla känner det på insidan så kan vi sluta prata om det och bara leva.

"Hur kan vi hela världens sår när vi inte ens klarar av att hela våra egna?"
Det är så viktigt att börja med oss själv in i minsta detalj. Allt jag vill möta och bemötas av börjar hos mig själv, det finns ingen möjlighet att det ska ligga utanför mig eller vara någon annans ansvar, det kommer alltid att vara så att det är JAG som har ansvar för mig själv och mina handlingar.

"Var finns det goda (Gud) i våra liv?"
Jag tror på att sluta leta efter det goda utanför oss och istället börja känna det inom oss, först då kan vi få till en förändring som är hållbar. Så länge jag letar efter det goda utanför mig själv så kommer jag att förbli tom och sökande och bara se andra människor som har funnit det goda. Det tills jag tillåter mig själv att känna att det finns i mitt hjärta och min själ och när jag erkänner känslan så är det den som styr hur jag lever och då förändras jag och förändringar sker även i min omgivning.

Vilken värld det kommer att bli den dagen när vi alla hittar känslan av det goda inom oss, vilken underbar känsla och vilken fröjd och frid!

How can we have peace in the middle east, when there's none at home?
How can we have understanding in the land, when there's none in the women and there's none in the man?

How can we heal the wounds of the world if we cannot heal our own?
Where does this peace on Earth begin if not in the home?

Where do we go now? Do we let the devil win? Or do we get up and fight?
Surely we know how to comfort all our fears
Put an end to the violence. Put an end to our tears

There's too much talk about it and too many walkers out here!
Tell me where is the love? Where is God in your life?
To my left a woman abuses her children
To my right somebody's beating their wife
Tell me where is the love? Where is God in your life?

How can we heal the wounds of the world if we cannot heal our own?
Where does this peace on Earth begin if not in the home?

KEKE WYATT

Ninni

Jag minns när jag förstod att jag gjort mig själv osynlig och att jag i samband med det tittade på Mumintrollen och fick träffa lilla Ninni som hade en pingla runt halsen för att dom skulle höra var hon var. Ninni hade undan för undan tynat bort för att hon varit utan kärlek och aldrig hade blivit älskad och nu var hon helt osynlig. Hon får bo hos muminfamiljen som tar henne för den hon är och som omsluter henne med att bara låta henne finnas till i deras närvaro. Efter hand så börjar delar av henne att synas tack vare den kravlösa kärleken och när Muminmamman en gång blir utsatt för fara och Ninni reagerar starkt på det så är hon återigen helt synlig. Dessutom kan hon då gå till dom som "gjort henne osynlig" och skrämma iväg dom.

Den berättelsen hjälpte mig att komma till, jag avstår att skriva tillbaka till för jag är en annan idag, den kvinna jag är idag.

Att bygga upp det som är jag på hur andra människor dömer och bedömer mig gör mig till slut osynlig inför mig själv.
Jaget blir helt utan kropp och själ men kroppen finns där och uträttar och fortsätter att utsätta sig för bedömning och tror att det är det bästa eftersom det är det enda jag vet. När kroppen slutar fungera så finns inget kvar mer än att vara osynlig.
Jag har lämnat det som är jag åt att försvinna helt. Det är ganska enkelt att göra sig själv osynlig för sig själv och ta på sig en roll och en mask och det fungerar så länge det gör det men när masken och rollen har gjort sitt så finns bara osynlighet kvar och då har jag försvunnit helt. Jag vet personer som t o m kämpar för att få förbli osynliga eftersom det är det enklaste alternativet för annars behövs det stor förändring och att göra en förändring ensam utan bifall är en resa, en lång resa. Det är också en resa med mycket insikt och upprättelse.

Berättelsen om Ninni fick mig att inse att jag till fullo behöver älska mig själv och låta mig själv vara den jag är tillsammans med människor som accepterar mig precis som jag är, en ganska lång inre resa som har gjorde att jag efter hand blivit synliga igen. Ibland har det smärtat och ibland har det varit jubel och jag är nu nästan helt synlig för mig själv, har en lite osynlig fläck som jag vet snart kommer att synas också.

Kärleken till mig själv är allt.... Jag kan få höra och känna att människor runtomkring mig älskar och tycker om mig men om jag avstår att tycka om mig själv så kommer jag att förbli osynlig både mentalt och fysiskt. Jag kommer att stänga in mig både bildligt och bokstavligt och resan till synlighet blir ännu längre.
Att ta det där steget utanför dörren, ta ett djupt andetag och ta ännu ett steg för att sen vända tillbaka in igen är en nödvändig början. Nästa gång tar jag ännu ett steg och ännu ett steg och snart har jag gått en lång promenad på livets väg och sett och upplevt massor av nya saker och händelser och det i full synlighet. Jag har ju smakat på synligheten och den smakar så mycket bättre än att vara osynlig.

Jag är den viktigaste personen i mitt liv och när jag är i mitt bästa så blir alla andra runtomkring mig också i sitt bästa och vi går hand i hand på vägen i kärlek, omsorg och vänskap.

Vädret

Det har snöat i ett par dygn nu och min närmsta omgivning ligger inbäddad i ett vitt täcke och kastanjen på gården har fått som vit bomull på varje gren och det lyser upp lite i vintermörkret nästan som när man sätter ljus i träden. Det vita gör att mörkret blir mindre kompakt och världen är vacker.
Jag har aldrig riktigt förstått oss människor när vi klagar och klagar och klagar på vädret.... Vädret är ju precis bara vad det är och jag kan ingenting göra åt det och ändå lägger vi så mycket energi på att klaga på det. Tänk om vi alla, när vi möttes för en kort pratstund, istället kunde prata om något bra som hänt oss eller ge beröm till varandra för något vi upplevt varit positivt.
Jag tror att t o m snön skulle smälta bort av all värme som skulle strömma emellan oss.
Snön kommer att finnas där oavsett hur mycket jag klagar på den och vi har ju faktiskt lärt oss att klä oss efter väder i det här landet och vi gör det bra. Vi har också lärt oss att ta till vara dom ljusa timmarna, vi har lärt oss hantera trafiken i busväder, vi har lärt oss att mysa inomhus och vi har lärt oss att njuta extra mycket av vår, sommar och tidig höst.

Vi vet hur vi ska göra för att leva även under den här årstiden så varför klaga?!

Jag kan ge energi åt saker jag KAN förändra, allt annat är bortkastad tid och energi.

Vardagshjälte

Du är en vardagshjälte!
Varje morgon så ringer klockan tidigt, tidigt och du pallrar dig ur sängen och går genom mörkret i lägenheten för att på ditt vanliga sätt starta din dag. Du kan dina rutiner och du gör dom efter exakt samma mönster varje morgon, allt för att komma iväg till det som har kommit att bli ditt jobb.
Det finns några extra tunga minuter i dina morgonrutiner och det är när du kysser din älskade hejdå, stänger dörren bakom dig och går ut i mörkret och regnet. Trots att du startar dagen med önskan om något annat så gör du det varje morgon, lämnar din kärlek och åker till det som är ett "måste".

Senare på dagen så lämnar du ditt "måste" och återser din familj där du med glädje och energi ser till att vardagen fungerar på det mest kärleksfulla sättet. Där finns inte tillstymmelse till att gnälla, tjata eller vara grinig. Du ger istället av det bästa du har, nämligen dig själv och din familj får leva i stor trygghet och kärlek.
Vad som rör sig inom dig på nätterna vet bara du... dom där timmarna när du får vila och ändå vet att du snart ska upp och börja din tunga rutin igen...
En vardag som går som en berg-och-dal-bana rent känslomässigt och där jag vet att du vill vara i det kärleksfulla och goda så mycket tid det bara går.

Du säger att du är en idiot som gör saker mot din övertygelse för att du behöver eftersom du lever i det här samhället som ställer "krav"....
Du säger att du vet att snart blir det förändring och du längtar dit....
Du säger att du gör det för kärleken.... vilken enorm kärleksförklaring! Och du säger att det är värt varje minut....

För mig är du en vardagshjälte... en hjälte....

I dag

Ibland känns det som att leva i en lite bur och det blir så när jag låter yttre omständigheter ta för stor plats i min egna livsplanering. Det är när jag släpper tanken och viljan till mitt egna må bra som känslor av frustration kommer till mig och jag inser vilken fantastisk styrka jag har i mig själv som mestadels kan ge mig själv det liv jag önskar leva och jag inser också vilka krafter som finns utanför mig och som mer än gärna tar över och styr mitt liv till dom marker där jag känner mig obekväm och icke tillfreds.
Vilken utav vägarna jag än väljer så är det just ett val; antingen släppa på det jag mår bra av eller grotta ner mig i det jag mår dåligt av. Jag är tacksam att jag är medveten och det är större jobb när jag tillåter mig att gå utanför mitt vortex att komma in där igen än det är att ständigt vara i den och den mesta tiden är jag i mitt vortex och det är så skönt.

Jag upplever mycket glädje och värme om dagarna och det är när jag prioriterar till min fördel som jag mår bäst. Och när jag prioriterar till min fördel så mår också min kärlek som allra bäst och det enda jag vill är att leva i den bästa kärleken så jag ställer mig frågan när "det drar iväg"; varför gör jag som jag gör??
Svaret? Jag blir ännu mer medveten om vad jag önskar och det gör mig starkare och mer villig att var i det jag önskar.

Känner mig ibland som en outsider när jag drar runt mina tankar och när jag gör det så håller jag mig för mig själv för att dom ska få landa i mig utan påverkan ifrån samhället och andra människor. En stilla tid av filosofering och funderingar som gör mig gott och som får mig att hitta tillbaka till min vortex som alltid finns där med sin ljuva och ljusa omgivning och som jag själv fyller med styrka inför det som är livet.

Bevis

Jag har en längre tid "smugit" med ett starkt önskemål, dvs jag har hållit det för mig själv, och igår fick jag ett konkret svar ifrån universum och jag sa ja utan att tveka :-) Det kommer att bli en stor förändring i livet, precis som önskat, och på det allra bästa sätt. Den här gången är jag verkligen redo för vad som komma skall. Jag har varit där och tassat tidigare men aldrig hållit hela vägen fram och nu vet jag att min målbild kommer att stämma överens med den som jag har inombords.

Jag fortsätter att fascineras över att lagen om attraktion fungerar som den gör och att jag ständigt får bevis för att följer mina tankar och känslor och återigen, jag blir så fantastiskt medveten om den så att jag verkligen kan nyttja den och det är så häftigt.
Jag förstår också mer och mer att den fungerar åt både det negativa och det positiva hållet och därför håller jag mig på den positiva sidan och njuter av livet.
Mina samtal med människor som väljer att fokusera på det negativa blir färre och färre dvs dom som själva väljer att fortsätta leva i det negativa.... Andra som vill ha till en livsförändring samtalar jag mer än gärna med för jag önskar alla människor att få ta del av det som jag och så många andra nyttjar för att ha ett gott liv.

I skrivandes stund så inser jag att jag faktiskt fått flera svar från universum den här veckan och det är alltid förändringar det gäller. Är en önskan alltid förknippad med en förändring...? Utan förändring, inga önskningar? Utan önskningar, inga förändringar?
Jag tycker om förändringar och välkomnar dom varje gång, små som stora.

Jag är för ändring.

Bry sig

Är det som det påstås i media, att vi människor tänker mer och mer på oss själva och mindre på andra? Har vår omtänksamhet om andra människor minskat? Bryr vi oss mindre om varandra? Avstår vi från att ställa upp och hjälpa dom som vi ser behöver hjälpen mer idag än tidigare?

Den berömda trenden säger att vi alltmer fokuserar på att individen ska må bra och jag säger amen till det för jag tycker att det har varit eftersatt. Vi behöver se till att vi själva mår bra innan vi kan hjälpa någon annan och i det ligger inget fel, tvärtom. Det är den där hemska jantelagen som har satt sina spår och varje gång jag pratar om den så säger jag att jag med berått mod har dödat den och att den aldrig mer kommer innanför mitt skinn. Jag hävdar att vi alla behöver säga till oss själva att vi är bra på det vi är och gör och vilja och våga stå för det. Säger du att du är bra på något så är du det.
Sen följer ödmjukheten med hand i hand. Det känns som att det ena behöver utesluta det andra men jag säger tvärtom; låt dom bägge gå hand i hand och det blir en ypperlig slutprodukt, nämligen jag själv :-)

När jag mår bra så har jag möjlighet att visa omtänksamhet på ett sunt sätt till en annan människa. Jag är omtänksam utifrån ett vämående hjärta som vet var det har sin plats och som aldrig lämnar sin husbonde och förgör sig själv utan ger av sitt överflöd och förblir starkt. Att offra hela mitt välmående för att hjälpa en annan människa fungerar aldrig, allt bränsle kommer att ta slut och ingen i den relationen mår bra. Så återigen; jag behöver i första hand se till att jag själv mår bra.

Vi bryr oss om dom människor som står oss närmast och vi bryr oss om dom människor som finns längst ifrån oss. Dom närmsta lånar vi vårt hjärta till i vått och torrt och dom som behöver vår hjälp på andra sidan jordklotet ger vi vårt "vi bryr oss" till genom pengar. Där har jag också en tanke. Jag ger hellre pengar till det barn som står mig närmast och ger det förutsättningar till att få ett bra liv än att skicka mina pengar till ett barn i ett annat land.

Att vi skulle avstå från att hjälpa främmande människor mer idag än tidigare, ja, kanske.... vi har fått ett mycket tuffare samhälle och vi blir mer och mer rädda rent fysiskt för att gå in och styra upp när det händer otäcka saker så visst.
Jag ser ändå att vi alla vill hjälpa till och vi gör det där vi känner att vi kan och vi når fram och vi väljer med omsorg var vi vill lägga vår hjälp.

En person kan aldrig hjälpa alla men alla kan hjälpa någon och eftersom vi alla har olika områden där vi vill lägga vår omsorg och hjälp så får alla som behöver hjälp och omsorg för alla väljer vi olika. Det är ju det som är det fiffiga.

Jag vill alltid vara försiktig när det gäller att säga att människor är egosistiska för det är ett enormt stort och kraftigt ord att säga. Det krävs mycket för att vara just egoistisk och jag ser att vi är ganska få som är det. Däremot kan vi vara självupptagna.

Läser följande på nätet om egot:
Egot är vår identifikation med våra tankar, känslor, åsikter, mentala föreställningar, förhållningsätt osv. Detta resulterar i att egot ger oss en förvrängd bild av verkligheten, en mental illusion. Egot är en reflektion av självet. Egot gör tre saker jämt och ständigt, den söker tvångsmässig bekräftelse, har ett tvångsmässigt behov av att kontrollera, har ett tvångsmässigt behov av att döma och försvara och har tvångsmässiga osanna förväntningar. Egot tror att den är sig själv, det vill säga människan själv. Man blir fri från egots grepp och når inre frid och frånvaro av rädsla, genom att avidentifiera sina tankeprocesser och känslor från sig själv. Människan är inte sina tankar, utan människan är den medvetenheten om att dessa tankar finns i människan själv. Man börjar sitt frigörande från egot när man börjar ifrågasätta och uppmärksamma den inre röst som man har i sitt huvud. Dock kommer egot alltid att vara en del av människan. Hur starkt egot är speglas av hur mycket rösten i huvudet styr människan i hennes handlingar och val.

Är jag egoistisk? Kanske att folk tycker det och hur som så bryr jag mig inte om det, appropå att bry sig om, och det för att jag bryr mig om mig själv.

Hur....

Det är en go känsla att jag vet att jag ska strunta i hur... Och jag blir lika förvånad varje gång jag kommer på att jag just skulle strunta i hur. Händelser, saker och människor presenteras för mig, nästintill upplagt på silverfat, och jag blir till en början förvånad och sen kommer känslan av självklarhet som en varm våg inom mig. Jag vet ju vad jag har önskat, pratat och längtat efter så länge och att det skulle komma i den här formen, hade ingen aning :-)

Ibland kan ett "hur", som universum levererar ,inledas med en känsla av lite rädsla och ifrågasättande och då är det till att ventilera det och samtala om det. Funderar ibland på om universum skickar "kontraster" just för att jag SKA fundera över vad min vilja och önskning verkligen är, att jag har satt den i min kropp och önskar med hela min energi och i rätt vibration; den positiva.

Jag vet när det är rätt "hur" som kommer för jag blir helt lugn inombords och det föds en bestämdhet att vilja fortsätta genomföra för att nå ännu högre i vibration, att komma till att vara helt tillfredsställd och det tills jag vill något annat.
Det är också gott att leva i vissheten att saker och ting är vad dom är tills dom är någonting annat och att mina flyttningar i energin gör att inget är ristat i sten... jo, förresten, en sak är det; att välja kärleken i första hand.
När jag väljer kärleken, kärleken till allt och alla, i första hand så kan det bara bli rätt.

Känslan av att det är spännande att leva, att våga hoppa och att våga välja en väg jag aldrig gått tidigar, är påtaglig och jag har endast ett liv i den här dimensionen och det vill jag leva på allra bästa sätt, det sätt som känns rätt för mig och som påverkar min omgivning positivt och så blir det automatiskt eftersom jag mår bra.
Jag vill ha utveckling och där jag befinner mig nu har jag fått göra och uppleva så många saker och nu känner jag att det kan få komma in andra variabler som gör att jag verkligen utvecklas. Jag ser det enbart som en energihöjning att byta miljö, arbetsförutsättningar, människor och upplevelser.

När jag drar något till mig ifrån oändligheten så kan jag aldrig ta mer än just min andel. Rikedom, på alla plan, är min mänskliga rätt och jag vet att jag bara behöver förstå att jag kommer alltid att dra till mig något som är i harmoni med mig.
Jag bygger den inre bilden av det jag vill ha och jag kommer att hålla fast vid den bilden och jag kommer att stanna i den vibrationen. Hela universum är ett välordnat universum; energi drar till sig likadan energi.
Det goda som jag vill ha har jag redan och det finns här, det enda jag behöver göra är att försätta mig i harmoni med det och det gör jag genom mitt egna tänkande.

Det är absolut fenomenalt när jag stannar upp och tänker på det så jag stannar upp och tänker på det och numer stannar jag upp ofta....

Bryta mönster

Jag tror på att det är bra och viktigt att bryta mönster dvs mönster som är att gå i gamla invanda spår dag ut och dag in och samtidigt sätta upp skygglappar för både ögon och öron när något nytt pockar på uppmärksamhet. Det handlar ju enbart om rädsla för det nya och att ha kvar sin trygghet i "så här har det alltid varit och här känner jag igen mig". Det kan ofta också innebära att vi väljer att må dåligt även om vi ser att det kan vara bättre på andra sidan. Att må dåligt kan också vara en trygghet jag vet hur det känns här och det har jag levt i länge och får jag ingen smak på något annat så är det faktiskt den enda känslan jag vet om...

Jag har som ett litet projekt att översätta ett inlägg ifrån "The Secret" och jag skulle önska att alla, verkligen alla, kunde och ville förstå det här med att vi är energi och lever i vibration och att vi drar till oss den vibration vi själva satt oss i och vibrerar i. Det handlar också om att gå utanför sin box och släppa in nya tankar och verkligen våga prova en annan väg.
Ser på en människa idag att den väljer den otroligt mörka vibrationen och naturligtvis så får personen till sig ännu mer mörker och jag tror att mörkret äter oss inifrån. Det fräter sönder och skadar.... Bara vi släpper in lite ljus så bryts mörkret och vi kan fokusera på lågan som brinner och dra till oss ännu mer ljus om så bara i det lilla.
Jag tror också på hjälp till självhjälp; sitter jag i skiten och drar ner mig själv så är jag den enda person som kan be om hjälp för ingen kommer att erbjuda mig det när mörkret står som kaskader runt mig. Jag ber om hjälp för att kunna hjälpa mig själv och att kunna be om hjälp är att ge mig själv en brinnande ljuslåga att titta på och fokusera på.
Återigen gäller det att övervinna rädslan och jag tänker; vad kan bli värre än det är nu? Det kan ju bara bli bättre...

En annan form av att bryta mönster är ju att helt plötsligt bryta invanda mönster som jag skapat tillsammans med den jag lever med, vilket ofta framkallar lite oro så då är det skönt att säga att nu tänker jag bryta mönster för jag vill ha till en förändring eller snabbt förklara varför det blev som det blev för min partner. Radera ut alla möjligheter till oro...

"Ljuset lyser i mörkret, mörkret har inte fått makt därmed....."

Medmänniska

Jag läser ett inlägg om att vara medmänniska och rädslan över att medmänniskan inte ser vad som händer personen som går bredvid. Medmänniska... finns det då motmänniska....?

Det känns som att den person som jag "förväntar mig" ska vara min medmänniska kanske inte alls är det utan att hjälpen kan komma från helt annat håll och att det enbart gäller att ha ögonen och hjärtat öppet för vem som just nu orkar och vill finnas där... Att lägga förväntningar på en speciell person gör ju att den självvalda besvikelsen blir en realitet så fort personen ifråga avstår från att fråga hur jag mår eller prata med mig om det jag tycker är viktigt...
Det finns många medmänniskor i vår värld, en del är organiserade andra finns där i ens närhet utan att jag tänker på dom och dom dyker upp när jag som mest behöver det.

Att vara medmänniska är att gå med en bit på livsvägen, ibland långa sträckor och ibland korta stunder och en medmänniska behöver knappast veta allt om mig och behöver heller inte bli min bästa vän utan kan vara en person som bara just nu finns här.
Kan jag mot min vilja vara en god medmänniska? Tror knappast det eftersom jag då blir en medmänniska som går emot att vara med och det kommer aldrig att fungera.
Att vara med människa gör jag helt frivilligt, kravlöst och utan förväntningar på att få något tillbaka och utan att personen jag är medmänniska åt förväntar sig något speciellt av mig...

Sen kommer tankarna om att offra hela sig själv för att finnas till hands för en annan människa och jag återgår till metaforen om glaset som jag först behöver fylla med kärlek till mig själv för att sen kunna dela med mig av det som har runnit över.... Älska din nästa såsom dig själv, dom orden är större än jag tidigare tänkt....Så älskar jag mig själv till fullo så kan jag också älska och finnas till hands till fullo och älskar jag mig själv till hälften så kan jag också bara ge hälften till en annan människa...
En hel + en hel blir en hel...

Ingen medmänniska kan styra upp någon annans liv, den enda som kan göra det är jag själv och det är skönt att ha någon att prata med men jag kan aldrig lägga över ansvaret på att någon annan ska göra jobbet åt mig eller hjälpa mig hela vägen tillbaka eller igenom en sorg, det arbetet behöver jag göra själv för jag är den ende som kan göra det. När jag tror att någon annan ska kunna lösa mina problem då har jag långt kvar till att komma på rätt köl..

Jag har till det yttersta ansvar för mig själv och min lycka och när jag går den vägen så går jag gärna tillsammans med medmänniskor som också tar ansvar för sig själva och sin lycka... återigen; en hel + en hel blir en hel

Tid och fokus

Jag ler åt mig själv; jag sitter och suckar över hur många nya listor jag har att pyssla med vad det gäller körsångare som vill delta i kommande julkonserter och jag inser att jag får precis det jag tänker och känner. Det är så fantastiskt tydlig. Ju mer jag suckar över att dom tar min tid ju mer tid tar dom och dom kommer att bli längre och längre och fler och fler. Så nu byter jag fokus och tänker att det ska bli väldigt roligt att göra dom här konserterna med alla härliga och glada körsångare och vips, en lista klar på nolltid :-)

Lagen om attraktion ger mig så stor möjlighet att bestämma hur jag vill att mitt liv ska vara och jag behöver bli påmind i det lilla för att återigen se och få uppleva att det fungerar i det stora. Just nu drömmer jag om långar resor där allt är ofärdigt och jag kör vilse och tappar riktning och jag förstår, med lite hjälp, att det är precis det jag håller på med i livet, söker efter den rätta vägen och mitt mål.
Jag fick en klar förnimmelse om att det är en bok jag ska skriva och varje gång jag säger det till mig själv så är det som att lyfta en bit från marken och jag blir glad. Nu får mitt fokus ligga på att jag vill skriva min bok istället för att fokusera på att det hela tiden trillar in saker att göra som tar fokus från bokskrivandet.

Tid, tid, tid... den där berömda tiden, jag ställer frågan igen, vad är det för något...? Samtidigt som jag säger till mig själv att när jag gör det jag vill så har jag helt plötsligt massor av tid till att göra det som att tex uppleva en helt underbar helg med min kärlek.Vi sa innan att vi hade en och en halv dag för oss själva och tänkte innan att det är kort tid, men nu när vi känner efter vad helgen gett så har den innehållit massor av tid och vi har fått umgås och göra det vi är bäst på; att vara tillsammans.

Tillsammans i rätt energi och öppen kärlek och tiden följer oss istället för att vi följer tiden.... DET är en mäktig känsla

Döden...

Jag är uppfostrad i en kristen miljö och fick alltid höra att när jag dör så kommer jag till himmelen och det var det ultimata och allra bästa.
Med facit i hand så kan jag förstå och se att jag aldrig ända fram till 43 års ålder nånsin funderade över hur det skulle vara att dö för jag skulle ju få ”flytta hem till paradiset”, en tanke som gjorde mig lugn.
Idag har jag en lite annan livsfilosofi men tror fortfarande att döden kommer att bli något bra; jag tror att min energi kommer att leva vidare och att min kropp, det här skalet som jag antagit för att kunna förhålla mig till resten av världens energier,lämnas kvar här för att förmultna och att det som är jag finns kvar i universums energi.
och det kanske är samma sak som att säga att jag tror att jag kommer till himlen när jag dör...

Det känns som att många av oss har ett behov av att få tro, känna och tycka om vad som kommer efter det här livet och kanske att det är en trygghet och ett hopp som aldrig överger oss. Vi vill sällan att saker och ting ska ta slut och kanske allra minst livet så därför skapar vi oss en tro om livet efter döden som just en tanke om trygghet.

Jag har slutat att vara rädd och det innefattar även mina tankar om döden, jag kommer att dö när jag ska dö när min tid är inne, när det är dags för mig och oavsett om det händer i morgon eller om 35 år så har jag mitt dödsdatum precis som alla andra.

Vi samtalar om döden och att få sörja högt och leva ut sin sorg vid begravningen och personen säger att han alltid håller tillbaka för att inte störa dom andra gästerna. Jag säger; låt din sorg vara som det känns bäst för dig, den ska ut och det är du som sörjer. Om du sen gör det tyst eller högljutt har ingen med att göra, det är ditt tillfälle att ta farväl och begravningen är en viktig ritual för att få känna att du tar farväl.
Återigen så hör och ser jag att vi här i Sverige fastnar i mallar utefter vad vi tror att andra ska tycka om oss och jag får lust att skrika rakt ut: VARFÖR?
Var den du är och strunta i vad andra säger om dig och låt i sin tur andra vara som dom är med största respekt och i kärlek.

Det som slår mig är också hur fantastiskt viktigt det är att leva i nuet och en del av er kanske suckar och tänker att det är ett väldans tjat om det där nuet och ja, det är det för att jag tror och vet att det är det enda vi har, vårt nu. Döden kommer att dyka upp i vårt nu när vi minst anar det och fram till dess vill jag LEVA i mitt nu.

Jag tänker på Jonatan och Skorpan i Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta" som ser ljuset när dom hoppar ifrån Nangiala till Nangilima.
Jag tänker på Björn Afzelius sång "Ljuset" och på "Som en bro över mörka vatten" och jag tänker på "Omkring tiggarn från Luossa".
Jag tänker på Ingmar Bergmans Sjunde Inseglet:
"-Vem är du?"
"-Jag är Döden?"
"-Kommer du för att hämta mig?"
"-Jag har redan länge gått vid din sida"
"-Det vet jag"
"-Är du beredd?"
"-Min kropp är beredd inte jag själv---- Vänta ett ögonblick!"
"-Så säger ni alla, men jag lämnar inga uppskov"

Och jag tänker på odalmannen:

"Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så."
(Bo Setterlind)

Media

Jag har blivit en person som mer och mer undviker att läsa tidningens nyheter, se nyheter på TV och lyssna till dom på radion. Det är till 98% svarta och negativa nyheter och jag har ingen lust att ta in alla skit. Varför ska jag ta del av allt elände och dessutom gotta runt i det i alla medier hur många gånger som helst? Jo visst, jag kanske blir lite mindre allmänbildande och det tar jag med glädje i såna fall och jag kan tycka att jag kan behöva veta var jag kan sätta in en resurs där människor har det knepigt och det räcker för mig.
Media snaskar runt i olyckor, katastrofer, mord, överfall, utnyttjanden mm mm och samhället blir, med mitt sätt att se det, ännu mer fyllt av ännu mer destruktiva händelser och katastrofer. En katastrof föder en annan precis som ett mord.
Vad skulle hända om media om så bara för en enda dag valde att skriva om goda nyheter? Frågan är om tidningarna ens skulle hitta så många nyheter att dom ens skulle fylla en hel sida....
Om vi fick till oss ännu fler bra nyheter så skulle vi få en positiv input och få en chans att med glädje gå till vår arbetsplats där vi faktiskt tjänar pengar, har ett socialt umgänge och delar sorg och glädje med våra arbetskamrater. Bara som exempel på hur mycket bättre vi alla skulle må.

Jag väljer också numer bort dom flesta program på TV idag eftersom det mesta handlar om förnedring av den ena eller andra sorten. Samma sak där; jag har ingen lust att dra till mig en massa strunt, skitsnack och förebilder som valt den negativa sidan. Jag väljer program som är uppbyggliga, lärorika, roliga, varma och kärleksfulla... Hur många såna det finns? Hm.....

Jag besöker emellanåt en och samma arbetsplats och jag fascineras över hur stressig och tung känslan är när jag kommer dit. Det mesta fokuseras på att ta reda på det värsta och sen jobba utifrån det, jag blir helt slut och energilös för att jag släpper iväg all energi till negativa saker. Skulle aldrig orka att jobba där varenda dag, jag skulle fullkomligt ta slut...
Att vända ett stort negativt skepp tar tid och jag kan erkänna att jag mer än gärna skulle vilja sätta tänderna i att få till en förändring... snacka om att gå i bräschen!

Jag väljer vilka jag vill omge mig med, jag väljer vad jag tar in i mitt sinne och vad jag stoppar hjärnan full av och jag har blivit så mycket mer medveten om mina val och det känns så skönt.

Att välja bort media i alla dess former ger mig mer närhet till mig själv och närheten till universum, naturen och kärleken blir påtaglig och där vill jag vara.

Höstvindar

Idag har höstvinden visat sig ifrån sin allra bästa sida och dragit med sig alla dom gula löven ifrån träden och bäddat på marken med en gyllene skogsväg, en väg upplyst av solstänk blandat med regnstänk som har gjort luften frisk. Jag vände mitt ansikte mot himlen och det höstliga duggregnet och njöt av varje droppe som landade i mitt ansikte, tog djupa andetag och insöp den friska vinden som var på gott lekhumör. Ljuvligt att få uppleva en riktig höstdag i all sin prakt.

Känner att mina filosofiska tankar börjar ta utrymme igen och så fort jag hör om något ämne som tar upp mycket tid av media så börjar tankarna att vandra....
Idag tog nyheterna upp frågan om sjukvården och att vårdcentralerna har större press på sig eftersom vi nu är fria att välja vilken VC vi vill tillhöra. Tankarna rullade: Varför har vi människor så fantastiskt stor tillit till mediciner? Säger en läkare att den här medicinen är det som kommer att hjälpa dig att må bättre så litar jag blint på det. Sockerpiller, tänker jag, borde funka lika bra i många fall, placeboeffekten vilket jag också drar till Lagen om attraktion; det jag tänker och känner drar jag till mig, alltså skulle ett sockerpiller med en mycket övertygande läkare vid receptskrivandet ha samma effekt som en "riktig" medicin...
Varför är det så ok att tala om hur sjuk man är och hur många mediciner jag äter? Är det, som vanligt, en tävling i att ha det sämst och att tala om det för alla? Slår mig att det är mycket sällan som jag hör människor säga att dom mår bra och att livet är gott att leva, oftast kommer det en hel harang med negativa saker som innehåller ohälsa... Sockerpillervarianten igen fast i verbal form; säg att du mår bra så gör du det... det handlar enbart om tid...
Sjukgymnast -friskgymnast... sjukhus - friskhus....

Så glad för alla kommentarer som jag får till min mai,l och som jag läser på NT-bloggen, från alla dom körsångare som har fått uppleva sina livs bästa veckor i och med Kördraget. Det gör mig varm långt in i hjärtat att min idé har fått människor att hitta till körsången och få uppleva en friskvård med så mycket glädje. Jag är glad över att människor tackar för att dom fått vara med om detta och jag känner mig stolt över att jag drev igenom projektet. Och jag är glad över att jag högt kan säga att jag verkligen är stolt! Önskar så att vi skulle våga vara mer stolta över det vi gör och säger det högt till varandra, det är oerhört stärkande.

Jag letar reda på den där Jantelagen som jag skrivit om till positiv jag-form och blir ännu mer stärkt när jag läser:

Jag vet att jag är något och någon.
Jag vet att jag är lika god som alla andra och alla andra lika goda som jag.
Jag vet att jag är lika klok som andra, ibland klokare.
Jag vet att jag är lika bra som andra. Jag gör mitt bästa och uppskattar också dom som är och kan bättre.
Ibland vet jag mer än andra.
Jag är den jag är utan att vara förmer än någon annan och jag är enastående som alla andra.
Jag duger till mycket.
Jag skrattar åt mig själv och min värld, det gör mig fri.
Jag vet och känner att många bryr sig om mig.
Jag vet att jag kan lära andra en hel del och jag lär av andra.
För att jag är….. En som behövs ☺

Det är kanske den "bönen" vi ska lära alla människor och säga till oss själva varje dag istället för att mässa Fader Vår.....

Åter

Det är en dryg vecka sen jag skrev något här och det tydliggör att jag behöver lugn och ro för att vilja skriva och också tid för att ha möjlighet att filosofera och låta mina tankar leka fritt.
Det stora Kördraget blev en mycket lyckad tillställning och den senaste veckan har det varit jobb dygnet runt med att få till alltihop, fantastiskt roligt och också tröttande. Mina vakna timmar, och för övrigt dom sovande också, har ägnats åt planering och då går all min energi åt till annat än att låta mig vara i lugnet.
Jag är oerhört tacksam för att jag fick uppleva den här tävlingen och jag har bara goa känslor i kropp och sinne idag.

Min kärlek har rent fysiskt påtagligt fått känna på hur jag har lånat hans energi för att orka dom sista dagarna... han berättar om en märklig känsla av att vara totalt slut utan anledning och när han väl kom ner till De Geerhallen så återvände alla krafterna ... med andra ord, jag hade egen energi till att slutföra det jag startat... Mäktigt att kunna låna varandras energi och det har hänt oss tidigare också åt bägge håll.
Känslan av att sitta bredvid varandra och bara vara är nu så skön och avslappnande och jag njuter av varje minut.

Jag har återigen fått samtala med en person om att göra sina val i livet, att välja bort att slå på sig själv och se vilken fantastisk person som sitter här just idag och prata om personens sätt att se på sitt egna värde. När jag märker att personer vill prata om att förändra sina tankebanor så blir jag så glad och energifull och orden ramlar ur mig och jag får vara i mitt totala nu och jag släpper på mina energier och säger det jag ska. Oftare och oftare har jag ingen aning om vad jag sagt men det spelar ingen roll för jag vet att när det återigen är dags för mig att tala så har jag orden där och rätt ord går till rätt person. Jag blir också så uppfylld av energi och känsla av att vara på rätt ställe så där vill jag vara ofta.

Jag tror på att vi alla behöver och vill vara mitt i den sanna kärleken och därifrån se och uppleva våra liv med dom önskningar vi har och får införlivade när vi önskar med hjärna och hjärta.

Nu väntar jag ut min trötthet och längtar efter att fortsätta att skriva och jag är ju tillbaka i mitt skrivande här redan nu så alltså är jag mitt i min längtan....

Everyone Is Jesus Everyone
Every Girl And Boy Is Jesus
Every Tree And Sea Is God
Every Word You Speak Is Holy
Every Flame Is Jesus Love

Put Your Heart In Your Mind
And Your Mind In Your Heart
(Di Leva)

Livsviktigt

Ett litet hus med god isolering, el, en öppen spis, en säng, en toalett, vatten, tillgång till naturen, mat, transport och kärlek, vad mer behöver egentligen en människa? Rent fysiskt kanske några saker till och mentalt behövs stimulans, goda samtal, tillgång till tid för att kunna filosofera om förändringar vilket stimulerar hjärnan till att utvecklas.
Det har säkert forskats på vad vi människor skulle klara oss på i det minimala och jag ska kolla upp det, nyfiken som vanligt.
Vad behöver en människa för att klara att vara just en människa?

Jag har haft lite strul med mitt internet ett par dagar, orsakat av mig själv, och det har gett mig ännu fler tankar runt det här med vår ständiga uppkoppling till världen runtom.
Idag blev jag trött på alltihop och tog min bil, vovve och dator (utan internet för att kunna skriva) och åkte till stugan jag får låna där brasan sprakar och lugnet är så fantastiskt påtagligt och tankarna dra iväg ännu mer.
Rent privat har jag behov av min telefon men sen…..? TV: klarar jag mig utan, internet; klarar jag mig utan, radio; klarar jag mig utan även om den känns som det media jag skulle vilja nyttja mitt i lugnet, tidningar; klarar jag mig utan, min iphone; klarar jag mig utan….
Undrar hur det skulle vara att vara helt avstängd från media under en längre period? Vad skulle det göra med mig som människa? Behöver jag verkligen ha vetskap om allt elände som händer i världen? Blir jag en socialt bättre människa för att jag tar del av all olycka, snaskigheter, förnedring, naturkatastrofer och negativ input?
När jag har ett jobb att gå till så kommer jag där ändå att få ta del av det som sägs och händer i världen och vill jag ha reda på något så kan jag skaffa mig den informationen.

Jag ser absolut att media är bra för oss, internet har öppnat en helt ny värld till kunskap och kontakter och jag tror att vi behöver vara medvetna om hur vi ska använda det på bästa sätt för att få den här världen att rulla vidare och bli en bra och social värld.
Fick häromdagen höra om en man som skrivit en bok om vad som händer efter Facebook, vad det sociala nätverket gör med oss människor och vår förmåga till att mötas i verkligheten, den vill jag läsa.

Jag har ju för övrigt lämnat Facebook för ett par veckor sen och det är också en intressant erfarenhet; plötsligt är jag utanför det sociala flödet, för ”det är ju där man får veta vad som händer och har koll på varandra” och jag erkänner att jag tycker det är så skönt att slippa veta allt om alla… Min telefon har fyllts av sms från goa människor som vill ha kontakt med mig och jag med dom och det känns som att jag mår gott av den mer nära kontakten; en vän tar ett initiativ och hör av sig och jag gör detsamma.
Jag låter alla som vill hänga på FB göra det, absolut, och jag har tyckt att det varit riktigt roligt att ha det som ett filosofiskt fönster ända fram till nu. Jag vet att det är en stor social tillgång när man t ex är ensam, jag har själv upplevt en stor ”social trygghet” där, och jag är också tacksam över att kunna göra mina val att välja ett annat sätt att leva och vem vet, jag kanske hookar upp på FB igen i framtiden.

Internet och media i alla de former är viktiga för mig när jag än så länge jobbar som jag gör för att lätt kunna nå ut till många och ha smidig kontakt via till exempel mail så jag är tacksam för utvecklingen och tacksam över att jag kan ha tillgång till den och bejakar den samtidigt som jag är tacksam över att kunna välja när jag vill använda tekniken.

Just nu väljer jag närheten till naturen, min kärlek, lugnet och tystnaden när jag har ledig tid dvs tid utanför mitt arbete och datorn kommer att vara min skrivmaskin när jag fortsätter att knåpa på min bok, en skrivmaskin utan uppkoppling….

Människor på vägen

Idag har jag gjort ett avslut... Det känns lite tomt men samtidigt har jag fått med mig en hel del av att hur det kan vara att leva i den här världen. Människor kommer och går precis som jobb och kärleken och dom som väljer det positiva och vill gå vidare klarar av det medan dom som väljer att gå runt i sitt elände och låter det styra sin vardag förstås blir kvar i det.... Det slår aldrig fel och jag blir återigen tacksam för mina insikter att göra det som känns bäst för mig.
Jag vet att jag ska strunta i hur och när och det är det jag jobbar på just nu; lämna det åt universum att få en möjlighet att besvara mina önskningar när universum så vill leverera.

Det är en märklig känsla att vara mitt uppe i en arbetsperiod som är väldigt rolig samtidigt som min lust till att vara med min kärlek dygnet runt och att få göra saker tillsammans med honom och uppleva livet pockar på hela tiden. Två lustfyllda saker som drar i mig och jag vet att kombination är bra och jag vill ha lugnet inom mig och när jag hittar det så kommer jag att vilja vara i det som är då och jag struntar i vad jag är i... fast jag vet att när jag hittar lugnet så är jag precis i det som jag har önskat, det är det som är det fina i kråksången :-)

Jag har lyssnat och levt med människor i min fantasi, människor som levt sin verklighet, och jag säger tack till dom och tar med mig dom och deras liv som ett vackert och näringsrikt minne.
Mina egna minnen skapar jag för varje dag som går och jag vill mer och mer minnas det bästa, godaste, ljuvligaste och härligaste som livet har att erbjuda. I det ligger att jag vill sluta prestera och enbart leva i det som är jag och det som är mitt liv och återigen; jag gör mitt liv till det liv det är. Häftig, ansvarsfull och ljuvlig känsla och tanke!

Klaras av

Jag har fått låna en välbekant stuga över dagen för att börja mitt skrivararbete, mitt författarskap till en bok som ska ta sin början och jag förstår nu att det handlar väldigt mycket om fokus för att hitta skrivarlugnet. Det är fyra andra projekt som snurrar samtidigt just nu och jag som "mamma" till dom har massor att styra med för att allt ska funka och jag får avdela tid för dom och sen ta mig tiden för att skriva. Det är ju skrivandet som kittlar mig mest i mitt nu.

Den miljö jag nu sitter i ger mig lugn och ro; en sprakande brasa, i soffan en sovande hund, utanför tar solen för sig mellan dom tunna molnstrimmorna och tittar jag ut genom det stora fönstret så ser jag höstfärgade träd och vackra hästar i hagen och dom ser ut att ta dagen som den kommer.
Jag märker att jag genast kopplar av, blir lite trött och samtidigt får sinnet spela fritt och mitt filosoferande drar igång...

Det finns fortfarande små saker som "ska klaras av" för att få helt lugn och ro och att stå i skuld till någon, i det här fallet att ha lånat en sak som ska lämnas tillbaka, upptäcker jag är en knölig sak. Vänligheten hos personen som lånat ut är mycket generös och jag märker att jag lägger mer bakom gesten än vad jag behöver, jag skapar själv den lilla stress som pockar på och som gör att jag vill "bli av med det". Det är ingen känsla jag vill bära med mig och jag får skylla mig själv att jag lägger mer värdering i situationen än vad den egentligen kräver; jag pytsar på med gamla känslor och tankar. Häpp! Fast i dåtiden.... nej, ingalunda fast för nu har jag gått vidare för jag har förstått att det är precis det jag var "fast i dåtiden" och den låsningen fick mig att låta bli att uppleva det ljuvliga nu jag har.
Det är spännande att varje dag komma till insikter om och om och om igen och den dagen när jag aldrig mer kommer att få insikter.. hm.... den kommer nog aldrig.... hoppas jag....

Jag tittar ut genom fönstret där jag sitter i soffan och vet att jag kommer att bo nära havet vartefter... och det blir när det ska bli.... jag är bara lite otålig...

Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo,
några månader om året, så att själen kan få ro.
Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart.
Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.

Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri,
när stranden fylls med snäckskal, med havsmusik uti.
När det klara och det enkla, får råda som det vill,
när ja, är ja, och nej, är nej,och tvivlet tiger still.
(Ulf Lundell)