Balans

Balanssinnet kan tränas upp genom att man utför olika balansövningar och det är väl det som livet går ut på; att hitta balansen. I det behövs en massa olika övningar. En del övningar blir för mycket och tippar över och landar i diket och det tar en stund att komma upp och när jag väl kommit upp så håller jag mig sen längre ifrån dikeskanten för att slippa trilla dit igen.
Andra övningar säger en sak mentalt och en sak fysiskt vilket gör att det blir en "kamp" om vilken sida som ska vinna, ibland går det på den mentala vägen med bra balans och ibland den fysiska och då är det nära dikeskanten igen.
Visst, jag landar i diket emellanåt och mitt val då är ju att ligga kvar där och kravla i dyngan eller ta mig upp, tvätta av mig, vända näsan mot solen och gå därifrån utan att se mig om.

Seende märker att de genast får svårt med balansen om de täcker för ögonen och vi täcker för våra ögon oftare än vi tror. Det mentala ögat behöver precis lika mycket ljus som dom fysiska för att hålla balansen och mörkar vi för det mentala så blir det knepigare att hitta rätt balans i livet. Att låta ljuset lysa i sinnet gör att vi kan hålla balansen. I det mörka ser jag inget och förlorar kontrollen.
Och att helt leva i "det blå", utan att ta ansvar för sitt eget liv blir som att testa balanssinnet ute i rymden. Där kan inte vårt balansorgan avgöra vad som är upp eller ned eftersom ingen tyngdlag existerar. Fötterna på jorden med blicken mot himlen...

Det ligger nåt i det vi här i Sverige kallar för "lagom". Det ordet sägs inte existera i något annat språk och det kan ju få mig att fundera över varför. "Not to much and not to little". Lagom = balans? Ytterligheter = balans?

Det är ofta vi får lusten till att vända oss om och se vad det är vi har lämnat och oftast så blir det inget bra av det. Men viljan är ofta stark till att se det som är bakom oss eftersom vi känner oss otrygga. Det som finns där bakom mig, följer det efter eller är det vad jag tror att det är? Kan jag lita på att det som finns där bakom mig är lämnat?
Jag tänker på historien om Orfeus och Euridike

Legenden säger att Euridike flydde från Aristaios, som hade starka känslor för henne och jagade henne. Hon råkade under sin flykt trampa på en giftorm, blev biten och dog. Orfeus sörjde och spelade musik så fylld av sorg, så att den fick gudar och nymfer att börja gråta. Orfeus beslöt sig för att återföra Euridike till de levande och gav sig i väg mot dödsriket. När han kom fram så övertalade han med hjälp av sin musik Hades och Persefone att tillåta Eurydike att få följa med Orfeus tillbaka. På villkoret att Orfeus inte fick vända sig om och se på sin hustru, förrän de var uppe i dagsljuset igen. Eurydike var den första någonsin som tillåtits återvända från dödsriket. När de nästan kommit fram, togs Orfeus över av en så stark vilja att se sin vackra frus ansikte att han hastigt vände sig om, och fick se Euridike dras tillbaka till underjorden skrikande. Det var sista gången han såg sin hustru. (wikipedia)

Jag tror på att lita på att det jag önskar mig av framtiden är det som jag ska "set my mind on". Det som har hänt det har hänt och jag kan aldrig ångra något eftersom jag inget bättre visste då. Så länge jag låter det som varit, och som finns bakom min rygg, jaga mig så kommer jag att fortsätt att springa och aldrig få tid att stanna upp och ta in det som finns framför.
Undersökningar hos vuxna, som får frågan var dom skulle vilja ha ett extra par ögon någonstans på kroppen, säger att dom svara; i nacken förstås! Samma undersökning hos barn, och svaret blir: Det räcker med ett på pekfingret!

Återigen; genom ett barns ögon vill jag se ... dom är så kloka dom små liven!

Kopia...

Ingen vill vara en kopia, alla vill vi vara original... åtminstone så vill vi vara originella i jämförelse med andra, samtidigt som vi, till stor del, kopierar vad andra människor gör, tänker och säger. Det är ju motsägelser som heter duga.
Vi är ju uppfostrade med att ta efter förebilder och dom förebilder som enklast presenteras för oss är dom vi tror att vi vill efterlikna. Återigen står media i fokus, ett media som skapar förtvivlan hos många som aldrig klarar av att leva upp till det dom tror att dom vill vara. Eller snarare, vi har slutat att lyssna till oss själva och tar till oss dom "förebilder" som kommer till oss lättast.

En mamma vill vara en god förebild för sina barn och det mesta hon matas med är medias bild av den perfekta människan och hon ser hela tiden brister hos sig själv. Känslan av att vara bristfällig för hon över till sina barn som i sin tur gör likadant i nästa led och i nästa led och i nästa...
Det tar oss ofta tills halva våra jordliga liv har gått för att komma till insikt att vi duger som vi är och det ändå sagt med viss modifikation eftersom få av oss klarar av att var helt nöjda.

Jag brukar tänka på hur det hade varit om, den första förebilden av alla; Adam och Eva, hade burit på Downs syndrom eller levt utan armar eller varit döva eller varit överviktiga? Hur hade vårt perfekta ideal sett ut då?! Inget annat hade ju funnits att jämföra med och den historia som beskrivs i Bibeln hade fortsatt att vara vår ledstjärna... Undrar hur det hade sett ut i världen? Intressant tankenöt...

Allt i naturen är alltid perfekt för det blir som det ska bli när det börjar gro och blomma. Ingen säger till trädet: titta på trädet bredvid dig och se till att växa likadant som det, se till att få samma gröna färg på bladen och var noga med hur mycket vatten du dricker. All växtlighet blir som den blir och den är perfekt i sig, ingen klagar! Jo, förresten, människan klagar och lägger sig i... som vanligt... tar bort och lägger till för att få det att bli en kopia av något den lärt sig är hur det SKA se ut....

Att kopiera en filosofi eller religion handlar för mig om att ta till mig tankar, ord och texter och sen göra om dom till mina egna. I min värld blir dom mina egna när jag har tänkt igenom så det har landat hos mig i mitt hjärta och min sinne, när jag kan förklara för en annan person mina tankar utan att använda andras ord och när jag lever efter hur jag känner att jag vill att det ska vara. Jag har själv varit en filosofisk kopierare och först när jag kände vad orden och känslorna betydde för mig så kände jag att jag kunde stå för det jag sa och gjorde.

Allting förändras och jag förändras med allting... Inget är skrivet i sten... Alla har vi vår egen verklighet...

Jag är hellre ett härligt, rent och ärligt original för vem vill vara en förljugen kopia?

Vem?

Vem tar klivet fram idag och vågar gå i bräschen med en ickevåldsdeklaration och föra mänskligheten vidare mot en positivare värld utan egen profithunger? Jesus gjorde det.... Gandhi gjorde det.... Martin Luther King gjorde det...

Idag utses en person till fredsmäklare och ännu märkligare ett land... Kan en fredsmäklare verkligen vara en fredsmäklare från hjärtat när det är hans jobb? Kan ett land som har en krigsför armé vara en fredsmäklare? Att tro på något så starkt att du är villig att offra dig själv för att andra människor ska få må bra, ge ett hopp om att leva vidare, ge vår jord en chans att få blomstra och ge och visa kärlek från ett rent hjärta... För det behövs en tro starkare än något annat.

Det människan har gjort och sagt kommer aldrig att bli ogjort och osagt. Var samlas allt som vi sagt och gjort, både det goda och det onda? Jag tror att det samlas i hjärtat och jag önskar oss hjärtan glödande och varma av kärlek istället för glödande, hatiska och onda...

Jag vet att många människor tror på en Gud och oavsett religionsriktning så tros det på en högra makt.
Ibland undrar jag när det blir dags för EN människa att visa vägen för mänskligheten, en människa av kött och blod som går före precis som Jesus och Gandhi och fler har gjort före oss. Vi människor behöver spegla oss i andra människor och när vi då får en person fylld av kärlek och utan minsta ondska och hat så blir vi speglingar. Och vänder vi oss om så speglar vi ännu en person som blir speglad osv. Som i en lång spegelsal där spegelbilderna aldrig tar slut...

Ordet är makt... handling är makt.... ett gott ord blir till en god handling och tvärtom.... Det tar mer kraft för oss människor att tänka en god tanke istället för en dålig alltså är det lättare att släppa in det dåliga eftersom vi är ett släkte som vill ha det bekvämt och enkelt och går till det som ligger närmast till hands....

Jesus -dömdes av Pilatus som kände sig tvungen till att fälla honom pga folkmassan och regler, Gandhi - av sin domare som också kände sig tvungen enligt lag men egentligen ville fria istället för att fälla, Martin Luther King - mördades av människor i rädsla för den goda makten, Dagens människa (du och jag) - dömer varandra och framför allt oss själva till att göra och vara någonting vi helst vill avstå...

En människa kan utföra underverk enbart genom att gå, stå och leva efter och för den tro som finns i hjärtat och när den tron är god, varm och kärleksfull så kan det bara bli bra.
Alla filmer som görs i ämnet "det onda och det goda" i alla dess former, där är det till 99,9% det goda som vinner... Det goda som vinner...
Dom enda krig som möjligen ska utkämpas är kriget i våra egna hjärtan och där kommer också det goda att vinna...

Bröderna Lejonhjärta:
Jonatan: ”Jag kan inte döda någon. De vet du, Orvar!”
Orvar: ”Om alla tänkte som du skulle ondskan regera i all evinnelighet.”
Skorpan: ”Om alla tänkte som Jonatan skulle det inte finnas nån ondska.”

Som en lök....

Mina känslor just nu får mig att tänka mig själv som en lök där jag plockar bort det yttersta hårda skalet för att sen komma till lite tunnar skal för att sen plocka bort ytterligare skal osv tills löken är sitt allra vackraste och finaste jag. Jag vill åt kärnan och njutningen, inget hårt skal får sitta ivägen. Ibland tar det längre tid att få bort skalet för det är liksom fastklibbat på kärnan och när man börjar dra i det så följer enbart en tunn sträng av skalet med och det blir pilligt och tidskrävande att komma till kärnan. Lite omständligt och tålamodsprövande både för mig själv och min omgivning.
Väl inne så ser jag att det var värt att vänta på för där finns bara renhet, fräschet, nyttigheter och högt glänsande fruktkärna.

Tårar blir det när jag börjar skära i löken och processen gör att jag läker snabbare.
När löken får möta värme så blir den söt och välsmakande och smaken blir förhöjd ihop med nya ingredienser, komponenter som gör att den perfekta mixen uppstår.

Den perfekta mixen som uppkommit enbart genom att plocka av skal, för skal, för skal och blottlägga kärnan.

Takdropp

Jag vet att det är på väg att släppa när det ledsna övergår till ilska. Det är då jag kan gå vidare. Ilskan går över ganska snabbt och övergår till att acceptera att saker och ting är vad dom är och så kommer det ALLTID att vara. Jag lär mig det varje gång jag drar till mig situationer som behöver tömmas omgående. Allting är vad det är och alla människor gör det dom gör tills dom gör någonting annat och alla människor gör sina egna val vare sig dom tror att dom gör det eller inte.
Det är som när isen börjar smälta på våren och takdroppet börjar. Så kommer några nätter när det fryser på igen och den lösa snön och vattnet fryser till is igen. Så fort moder Sol visar sig och släpper ifrån sig värmen så börjar takdroppet igen och den här gången släpper moder Sol inte taget utan smälter med värme och kärlek all is till vatten som blir livgivande för grönskan. Det gamla och torra får nytt liv och det kalla och hårda är underlaget för nytt liv. En paradox?

Jag förstår mer och mer hur viktigt det är att jag omger mig med människor som är i samma vibration och samma andestämning och sinnesstämning. Det för mig framåt och jag blir tryggare i mig själv och kan hantera situationer på det bästa sättet genom att ventilera med människor i samma rörelse.
Jag blir bättre och bättre på att dra till mig människor som är i samma "svängning" och skillnaden är tydlig; när jag omger mig med dom så är jag lugn och harmonisk. Jag tror att jag behöver människor utanför min vibration också för att hela tiden bli påmind om var jag själv vill vara. Det stärker mig i min känsla.
Sen finns det personer i min närhet som jag längtar så oerhört mycket efter men som just nu befinner sig i en annan vibration och kommer att stanna där ett tag till och så får det vara. Jag känner och reagerar och accepterar, sätter personen i sitt ljusaste och varje gång vi ses så skickar jag över all god energi jag kommer åt.

jag har den senaste veckan fått uppleva hur lagen om attraktion verkligen har levererat till oss det vi tidigare har önskat och människor runtomkring mig säger att livet verkligen går vår väg just nu och det är sant. Sanningen för oss är att våra innersta önskningar går i uppfyllelse när universum levererar det vi önskat i precis rätt tid.
Min kärlek har fått sitt nya jobb som är klippt och skuret för honom, vi har fått vårt lilla sommarparadis som vi kommer ägna mycket må-bra-tid i sommar och jag har fått jobb i sommar som känns roligt, semesterveckorna tajmade precis och våren är här med takdropp och fågelsång. Allt vi önskat och jag tackar högt för det varje dag.

Jag är så tacksam för min kärlek som jag träffade för snart ett år sen. Han har ett hjärta av guld och är den mest omtänksamma och kärleksfulla och jag får uppleva den kravlösa, ljuvliga kärleken varje dag. Det är lyx, jag vet, och jag lever gärna i lyx, vardag som helg, dag som natt. Jag lever ett liv i lyx och jag är tacksam varje dag och tar aldrig någonting för givet.

Någonting är på gång...

Det kommer en dag när vi alla kommer att se, ta in och fokusera på det ljusa och vackra.
Det kommer en dag....


Någonting är på gång.... jag använder ordet måste och säger: det måste vara så för vår värld är ur led...
Moder Jord säger ifrån genom att ta till dom medel hon känner till. Vi människor ryggar tillbaka och känner oss maktlösa och ja, vi är maktlösa när det kommer till att tro att vi kan styra naturen. Vi är ingenting när Moder Jord bestämmer sig för att använda sina krafter och det räcker att hon hostar till så är vi så små, så små... När ska vi lära oss att lyssna? Kommer vi någonsin att göra det?
Är det för sent för att få till stånd en förändring globalt? Känns som att vi bara ser på och konstaterar att det går åt skogen.
(För övrigt ett roligt uttryck i sammanhanget... )

Sjukdomar sprider sig med vindens hastighet och det handlar numer om "lindrigare sjukdomar" som influensa och maginfluensa där människor blir liggande i veckor. "Lindriga sjukdomar"?? Vi har fler stressrelaterade sjukdomar nu än någonsin tidigare... Vi blir mer och mer mottagliga för infektioner och baciller och det kommer nya resistenta bakterier som ingen människa råder bot på.
Vi drar till oss mer och fler sjukdomar för att vi väljer att leva ohälsosamma liv både fysiskt och framför allt mentalt.

När ska vi människor komma på att det är i det mentala vi kan hitta fred och frid? Vad ska till för att vi ska få upp ögonen och förstå? Och våra hjärtan har också känslor och kan tänka...

Människor krigar med och mot varandra och det enda det rapporteras om i nyheter, i dom flesta sociala medier, är mörka nyheter som gör våra sinnen ännu mörkare och desillusionerade.
Världsförbundet kommer med förslag hur man ska tackla det mörka och frågan är om det någonsin kommer att gå att möta mörker med mörker... mörkt + mörkt kan bara bli ännu mörkare.... Eller när det är mörkast kan det aldrig bli mörkare...

Men ett enda ljus kan spräcka det totala mörkret...
Jag tror på att se vad världen har att berätta, ta in, reflektera och sen välja väg. Hjälpa globalt, hjälpa sina nära och kära, hjälpa oss själva, hjälp till självhjälp...
Jag tror absolut att vi kan låta bli att överkonsumera informationen som kommer till oss i ett konstant flöde för vi kan välja att stänga av när vi har fått information och vet vad som händer.

Jag tror också på att byta ut alla negativa ord vi använder: sjuk-hus, cancer-gala, krigs-hjälp, anti-våld, stoppa djurplågeri osv osv. Det enda vi gör i och med att vi använder dom orden är att fokusera ännu mer på dom negativa orden och ge dom ännu mer energi och styrka. Vi stannar i det som är dåligt och fokuserar på det istället för att byta fokus och prata om hur vi vill att det ska vara: frisk-hus, hälso-gala, freds-hjälp, pro-fred, fria djur osv...
Får höra kommentarer om att det är småpotatis och lite fånigt att tro att det kan hjälpa till att få en bättre värld och jag svara som alltid: Jag börjar med mig själv, hur och vad gör du?

Se det mörka och se det ljusa. Ta in och reflektera över det mörka och välj att hjälpa till genom att använda det ljusa.

Ta hand om dig

"Ta hand om dig".... Jag säger det till min fina vän och jag tänker för första gången på vad jag säger och vad orden har för innebörd. Ta hand om dig... Låt en hand läggas runt dig så att du kan vila tryggt i den handen, i den famnen. Ta emot den kraft och energi som omtankens hand bjuder dig när den omsluter dig med värme.
Jag ser bilden framför mig av Guds hand som sträcks ut och där alla människor får plats, alla i en enda hand...
Vi är alla Gud och när vi sträcker ut en hand till en medmänniska så får personen chans att andas ut och luta sig lite tillbaka. Handen finns där och släpper taget först när människan står stadigt på sina egna ben och själv vill och orkar sträcka ut en hand och ta om.

När jag sträcker ut min hand till min kärlek så tar hans hand om min hand och han tar hand om mig...
Nästa gång kanske jag säger "Ta händer om dig" och tryggheten och lugnet blir dubbelt så stort.
Och två händer om dig blir till en varm kram...

Handen eller händer behöver alltid vara någon annan människas, dina egna armar och händer når aldrig runt dig själv utan du får låta dig omslutas av en annan person och i det ge full tillit till att personen vill ta hand om dig.
Att ta hand om dig är att be någon finnas till hands (återigen händer i ett uttryck) att ta hand om dig så att du kan falla fritt...

Ta hand om dig - ta händer om dig - kram

Kärlek i vår-tid

Jag upplever underbara dagar tillsammans med min kärlek och vi har fått besked som gör att vi ännu en gång släppt taget i glädje och går vidare. Det är påtagligt hur vi påverkas i energin av goda önskningar och vi blir fria som fåglar som svävar högt när vi håller oss i den ljusa energin. Det innebär också att när den ene av oss går in i lite lägre energi så hänger den andre på och det rent automatiskt och vi får hjälpa varandra att gå tillbaka till det läge som känns bäst.
Det är ett oerhört privilegie att få leva så nära i energin med en människa och att det då också är min kärlek som är energiförmålet är enbart lycka även om det ibland gör att vi bägge åker i diket. Och då är den ene starkare än den andra och drar oss bägge rätt.

Det finns inga hårda ord, det finns ingen tillstymmelse till att ifrågasätta varandra, det finns inga krav... Det finns massor av kärleksfulla ord dagligen, det finns bekräftelse i var stund och minut, det finns kravlös kärlek som är helt ljuvlig att få uppleva.
När jag tittar på oss två så kan jag ibland förundras över den vackra och ljusa kärlek vi lever i men så kommer jag ihåg att både han och jag har önskat oss det här och universum har lyssnat.
Den stora anledningen till att vår sanna kärlek är att vi i varje sekund och minut låter varandra vara precis som vi är och det känns så i varje energimolekyl. I det så finns det ingenting att reta sig på och det är så skönt.

Drömfokus

Jag har en god vän som just nu lever sin dröm och samtidigt håller på att tappa fotfästet i och med att saker och ting hopar sig och till och med kroppen säger ifrån och ger tydliga signaler om att något är snett... Jag undrar; är det verkligen värt att må dåligt för att få leva sin dröm? Och varför tillåta sig att må dåligt när drömmen är det som lockar och drar? Vad blir det kvar av det som en gång var den största längtan?

När jag hamnar lite i diket så brukar jag numer sätta mig ner och fundera på vad det egentligen var jag ville och verkligen syna mig själv för att komma fram till hur jag har formulerat mig. Har jag bett om att få uppleva resan TILL målet eller har jag önskat mig MÅLET?

En annan vän trodde att personen hittat partnern i sitt liv och drog upp allt med rötterna, barn, jobb och hem för att få flytta ihop med sin kärlek. När allt var klart så backar partnern och säger att den inte är redo för det dom bestämt...
Jag vet att min vän önskat sig förändring i sitt liv och fick det med besked men drömmen var en helt annan än det som kom ut.
Min vän kommer att klara sig utmärkt så länge personen ifråga sätter sina drömmar först nu och utgår ifrån hur situationen ser ut idag och då kommer personen att se att det blev förändring och att det enbart kan bli bättre.
Något sa ifrån nu för att det ska bli bättre.


För ett par år sen så var jag helt målfokuserad på att göra en skiva tillsammans med en god vän och vi jobbade stenhårt för att skivan skulle bli till på alla sätt och många deltog i vårt projekt. När skivan sen väl var helt färdig och låg i kartonger och bara väntade på att få lanseras och komma ut till människor som skulle få lyssna till musiken så tog plötsligt allting stopp.... Jag vet att jag tänkte; det är ju NU det börjar, nu när den ska ut! Återigen tvärnit och andra fokus tog plats.
Det tog mig ett tag att komma på vad kruxet var och idag kan jag se att det berodde på att vi önskat göra en skiva och en skiva gjorde vi. Däremot vad som skulle komma efter det hade vi glömt bort att fokusera på och ge energi, så självklart, i min värld, så havererade projektet och jag tror att skivorna fortfarande ligger i kartonger i en källare, tror, utan att veta.

Jag är helt tillfreds med att det blev som det blev och återigen, allting är vad det är, och jag lärde mig massor på den resan vad det gäller fokusering och önskningar och färdriktning. Tacksam för det för det gör det lätt idag att sitta ner och fundera på vad det var jag önskade mig.
Jag vet också idag att jag behöver lyssna till min innersta ande och ignorera mitt ego och det för mig också alltid närmare det som känns rätt för mig.

Jag värnar om att jag ska må bra och jag vet att när jag gör saker för min skull och för att jag tycker det är roligt, även när jag är överhopad av jobb, så mår jag bra och då vet jag att det är min ande som visar vägen.
Jag har slutat att ställa upp på krav, tar gärna önskemål, och jag är också egen företagare av en stor anledning och det är att jag vill bestämma själv hur min livsskuta ska styras. Jag undviker att vara i en massa dålig energi.

En ryggsäck ser jag aldrig med blotta ögat för den hänger på min rygg och tynger ner. Varför låta tankarna i och om den förstöra min sikt framåt? Töm den, och använd den sen till goda tankar som jag sen kan dela med mig av, goda tankar som inget väger...

Färdigtestat

Livet besegrar döden, igen... Med andra ord; vår!


Det är en ypperlig dag att fortsätta just idag. Mycket härligt som väntar och tiden till dess vill jag förvalta väl. Våren är på gång och ljuset har återvänt vilket är fantastiskt skönt och både kropp och själ lever upp.
Det är länge sen nu jag sa att jag mår bättre när solen lyser för jag fick frågan av en god vän, för ett par år sen. om jag då alltid mår sämre för att det är annat väder än sol.... Den frågan fick mig att fundera över vad jag sa och jag bestämde mig för att må lika bra oavsett väder men nu är jag benägen att ändra mig för jag känner att jag mår bättre när solen är framme. Solen, vår största livgivare :-)

Min egentid är åter här igen och jag får tillfälle att reflektera över saker som jag gör och som jag tänker och jag har kommit fram till att jag agerat lite som ett barn den senaste tiden, ett barn som vill testa sina föräldrars kärlek. Testar gränser hela tiden tills barnet känner att det spelar ingen roll vad jag gör för jag är älskad oavsett och när den insikten landar så är det totalt ointressant att fortsätta testa gränser.
Det är inget jag gjort medvetet eller det känns snarare som att mitt undermedvetna jobbat på bra men nu är det stopp med det just nu så är jag istället medveten och har tagit kommandot igen. Och när jag tar kommandot över mitt undermedvetande så blir det förändring till det bättre. Då kan jag få till struktur och förberedelser och i det kan jag sen vara spontan och fri.

Vi samtalade om vad som är viktigt för att må bra och det handlar om att omge sig med människor som för mig framåt i det andliga och filosofiska och om mat, motion och vatten. Vatten, den andra stora livgivaren. Egentligen en enkel ekvation som är lätt att få ihop dvs när jag är m e d v e t en och låter bygones be bygones och ser framåt.

Min framtid, tillsammans med min kärlek, är ljus, lysande, ljuvlig och i ständig förändring och jag blir alltmer övertygad om att det är till att lyssna till när förändringarna pockar på. Inget skrämmer mig, jag välkomnar och säger till mig själv att fortsätta vara en g ö r a r e. En betraktare som ser förändringens vindar och blir en stark deltagare och jag sticker ut hakan och säger att jag också är en ledare.

Åter-träff

Jag har alltid sagt att jag aldrig vill flytta tillbaka till min barndoms stad för där skulle jag alltid vara den Lisa jag var då, Lisa 30 år yngre. Det skulle ta mig evigheter att få människor att se mig som den jag är idag så jag väljer att avstå det.

Jag har varit på skolåterträffar, jag har träffat gamla elever, jag har haft reunions med gamla körer och jag har alltid känt mig lite obekväm… Idag kan jag förstå varför och jag ser att det är för att jag under hela mitt liv fram tills för ett par år sen aldrig satt värde på mig själv och alla återträffar har återfört mig till känsloläget där jag var då, vilket aldrig känts riktigt bra. En ung kvinna som satt sig själv på undantag och aldrig tagit plats mer än att ha varit duktig ger inga goa känslor.
Så idag när jag ev får en förfrågan om en nostalgiträff så tänker jag efter två gånger.
Jag bestämmer mig för att gå till träffen och vara en betraktare och lyssnare och jag är oftast den som lämnar träffen först, vilket känns skönt.

Mitt behov att möta mina förflutna sammanhang är litet och dom personer som jag gärna återser dom ser jag till att träffa på tumanhand eller i små grupper. Det, däremot, tycker jag är oerhört intressant och härligt för då har jag möjlighet att verkligen få samtala utifrån den jag är idag, absolut prata minne och skratta åt det som var då, men också att hitta till varandra i dagens ljus. Dela livsvärderingar, livsfrågor och livsfilosofi.

Under mitt filosoferande om återträffar så slår det mig att den kristna falangen ofta talar om att ses igen och då i himlen. Där blir återträffen en sak att hoppas på och att hålla hoppet uppe av. Magnus Uggla, som jag för övrigt inte har en aning om han är kristen eller inte, beskriver återträffen i en av sina sånger:

När vi ses i himmelen,
då får du veta vad alla har gjort,
och vad som hände sen.
När vi ses i himmelen,
det är okej om det tar lite tid,
bara vi möts igen,
upp i himmelen.

Jag tror på återträffar som helar och för gott med sig och som tar oss vidare framåt. Framåt ifrån det som är vårt nu och till det som blir vårt härligaste nu. Jag träffar gärna åter dom människor jag önskar ha i min närhet, en återträff i framtiden, en träff att åter få se och prata med dom vänner jag vill dela livserfarenheter med.

Och vi har med vår längtan om återträffar i våra vanligaste hälsningsfraser; vi hörs! Vi ses igen!

Fotfäste

Det är ganska enkelt att förlora sitt egna fotfäste för en stund när andras fotfästen pockar på uppmärksamhet. Då får jag hålla under armarna och lotsa till säker mark och visa att där finns det en trygghet så att fötterna igen går på stadig mark.
Det kan vara både små och stora fästen som lossnar och har det väl lossnat så behövs bara en liten putt i rätt riktning så är allt ok igen.
Att som barn lita till vuxna förstår jag mer och mer är av största vikt och tilliten kan vara av olika slag. När en vuxen person går in och talar om för barnet att så här och så här gör vi här och om du låter bli att följa reglerna så blir det represalier. Att fostra ett barn efter rädslans stora makt...
Ett barn som hela tiden får kämpa för att höras och synas och blir avvisad och som när det får lite fokus brer på hela sitt register lär sig att vara snabb, effektiv och, kan tyckas för andra, påfrestande. Att som vuxen bli irriterad och helst vill ha dom ur vägen och slår hårt verbalt..... Att fostra ett barn till dålig självkänsla som sen tar halva livet att hitta tillbaka till....

Just nu lär jag mig massor både i mitt verkliga liv och genom den tv-serie som handlar om att för två veckor byta liv med en annan familj. Jag tittar och upplever och är i det konstant i mina tankar.
Att som vuxen kvinna bli mamma för längre och kortare perioder lär mig otroligt mycket om mig själv. Mindre om barnen utan mest om mig själv. Hur mycket tålamod jag har, vilken energi jag skickar ut, hur bra jag är på att lyssna och ge feedback, hur mycket egentid jag är villig att avstå och då med ärligt hjärta, hur viktigt jag anser att saker och ting är i bemötande av människor, hur stor "makt" jag har som vuxen, och det för att nämna ett par saker...

Jag förstår mer och mer det jag själv säger så ofta: gå en mil i dens skor du har åsikter om innan du yttrar det minsta om hur den personen väljer att leva sina liv. Sätt också på dig silkesvantarna därefter och var sen en vägvisare där mottagaren själv får välja. Öppna hjärtat och tänk och känn innan orden kommer ut munnen. Ordens makt kan vara oerhört förödande och åt andra hållet fantastiskt uppbyggande.
Jag väljer själv vilken metod jag vill använda och jag vill hellre bygga upp än rasera.

Tanke

Vad finns bakom den svarta rutan....?

En ny dag, som vi aldrig tidigare har upplevt, upplever vi idag och så är det ju med alla dagar. Enbart nyheter även om vi upprepar våra beteenden men vi gör aldrig våra återkommande handlingar på exakt samma sätt, i samma miljö eller vid samma tidpunkt.
Den tanken och faktiskt vetskapen är ju lite kittlande, vi gör nya saker hela tiden och kan aldrig återuppleva. Visserligen kan jag titta på kort eller video och liknande men den absoluta nu-känslan uteblir då.
Brukar tänka att det är precis så det är att framföra musik och annan konst, det händer nu och aldrig mer. Och jag tänker återigen att det gäller att vara med i nuet så att jag verkligen får uppleva allt.

Vi pratade om tankeöverföring och om att kunna läsa och avgöra vad som finns bakom en svart skärm. Jag vet hur det är att leva i direkt energikontakt med min kärlek och vi känner av när den andre har mycket att göra och "försvinner bort" en stund, när den andre är ledsen och vi vet vad den andre tänker säga i nästa ögonblick och jag vet när han utför handlingar som jag aldrig bett honom göra men som han gör och jag vet att han gjort dom. Det är en stark känslan och en kunskap jag skulle vilja utveckla. Kanske kan testa och tänka på vad jag vill ha handlat och skicka inköpslistan via tankeöverföring till min kärlek :-)

Jag vet att jag har många vackra upplevelser som väntar mig i år och min önskan är att kunna njuta av dom så mycket i nuet att känslan fäster sig på mitt hjärta och känns och finns med vid varje hjärtslag så att jag alltid minns dom med samma känsla som när dom inträffade.
Skulle ibland önska att jag hade nån sorts inspelningmekanism i min kropp så att jag kan få återuppleva dom där fantastiska samtalen jag har med människor. Mitt känns lite kort ibland och samtidigt tänker jag att jag kommer ihåg det jag ska komma ihåg, resten pyser obemärkt ut genom personalutgången.
Och det jag vet blir jag aldrig ovetande om.