Gott Nytt År!

Vad säger dig din verklighet om det här? 

Ingen får ledigt från verkligheten
Jag hörde den meningen i serien "Six feet under" och den satte sig direkt hos mig. 
Vi blir aldrig lediga ifrån vår verklighet och jag kan aldrig ta semester ifrån mig själv. Så sant för mig och därför än viktigare att fundera över. Även när jag drömmer för min verklighet hinner alltid ikapp mig där och kommer till mig oftast i känslan av riktig verklighet trots att det är mina drömmar. Det känns som att jag upplever det jag drömmer. Och jag har sagt det förut; vem säger att det är min sanna verklighet jag upplever när jag tittar? Tänk om det är så att min verklighet är när jag blundar? 

Jag lever alltid, 24 timmar om dygnet med min verklighet, min egen verklighet. Jag gör den till vad jag vill att den ska bli, jag förändrar det jag vill, jag tar mina beslut, jag väljer; jag lever. Det gör vi alla en viss tid på den här jorden med det "hus", vår kropp, där vi huserar vår verklighet. Min verklighet är min och kommer alltid så att vara. 

Du har en skev verklighetsbild!
Jaså, har jag?! Utifrån vilka satta normer? Utifrån vilka sociala och samhälleliga ramar? Dom där normerna och ramar som "någon" bestämt ska vara på ett visst sätt. När jag kliver utanför dom så blir jag obekväm för andra runtomkring mig. 
Nu slår det mig att jag just idag fick uppleva något som precis hör ihop med det här! Vi var och handlade idag och i affären gick en ganska stor kille i kanske 20-åldern omkring, lätt högt, hummade, gjorde ljud och viftade med sina armar och tog av och på jackan. Alla vi som var där tittade lite förläget på honom, eller än värre, vi vände bort blicken och började prata om honom. Allt i en känsla av rädslan att inte veta hur vi ska hantera det. 
Han levde i sin verklighet och när han han nu befann sig i en annan verklighet så blev han en udda fågel och vi "dömer" ut honom direkt som någon konstig och märklig person. Han lever i sin verklighet och jag lever i min. Ingen av oss kan säga att den andres verklighet är mer verklig än den andres.


Funderar på om jag kan stänga ute verkligheten. Det tror jag att jag kan, som t ex när jag förlorar mig i en bra film, dataspelsvärlden eller lyssnar på musik och låter mina känslor ta över tankarna. "Förlorar" förresten.... hm. Där får jag ännu en förklaring till att jag alltid lever i verkligheten; jag kan förlora mig till en annan värld men jag kan knappast förlora mig till min verklighet eftersom jag alltid finns där. 
Eftersom jag aldrig får ledigt från min verklighet så gäller det att jag skapar mig den bästa verklighet jag kan tänka mig. Att jag tar hand om mig själv och dem och det som ligger mig närmast. Att jag varje dag gör val som känns riktiga, att jag väljer de goda tankarna som för mig framåt istället för att mölja runt i det som har varit. 

Att hålla kvar vid ilskan och bitterheten är som att hålla i glödande kol
med intentionen att slänga den på någon; det är du som håller i kolen som blir bränd

Min verklighet blir min vortex och i min vortex mår jag alltid som bäst. Jag håller mig där och vill du komma på besök så gör gärna det och de bästa mötet vi kan ha är när du stannar i din vortex och håller dig så nära min att vi kan öppna upp, vara varandra nära i trygghet, tillförlitlighet, förtroende och sanning och det utan att kliva utanför våra vortex. 

Ett nytt år ger mig möjlighet att på något sätt fortsätta i rätt riktning. För när jag har kommit en bit på väg i livet så har jag så mycket erfarenhet så det vore förmätet att säga att jag börjar om på det nya året. Jag fortsätter att göra val som gör mig gott. 
Jag och min kärlek samtalar om att det antagligen är viktigt för människan att ha avstamp att göra vid vissa tidpunkter som nu vid nyår. Att få summera det som varit, kanske spara något av det, tacka för erfarenheterna och trava vidare. Skulle vi klara av att leva utan att ha det här datumet att göra avstamp ifrån? Att det bara liksom rullade på utan slut och starter? 

2012 har varit ett gott år för mig: jag har fått äran att bli fru och hustru, lilla pluttan Medea har kommit in i våra liv, jag har gett ut min första bok (har redan titeln klar till min andra), har genomfört en 20 år gammal musikaldröm, har fått en nya vänner, har mått bra efter min GBP, utbildad mig till diplomerad coach och har goda relationer med min familj. Det här är bara några av de saker jag kommer på nu i skrivande stund. 
2013 ser jag som en tid där fler och fler saker faller på plats, bitar läggs i mitt livspussel. Det känns som att där finns föreläsningar jag längtat efter att få göra, min bok kommer att spridas än mer, jag kommer att utveckla min coaching och vi kommer att flytta ut på landet och känna på det livet. De jobb jag har idag kommer att fortsätta och musiken har sin plats, får bara se på vilket sätt. Och jag kommer att fira min 50:e födelsedag! 

Jag hoppas att alla människor gör det som deras inre guide talar om och i det får må gott. 

Önskar Er Alla Ett Riktigt Gott Nytt År!

Snart hör vi koltrastens förtröstansfulla sång igen! 

Direktsänd radio

Radiovågor! Många små vågor blir till ett helt hav

Det är en vanlig dag idag, en dag som alla andra och jag ska jobba på radion, dubbla pass. Det är roligt och också lite energiuttömande eftersom det är direktsändningar. Och så tänker jag att hela livet är en enda stor direktsändning. Det finns inget jag kan banda i förväg och sen plocka fram och spela upp när rätt timme, minut och sekund är inne. Allt sker precis exakt nu, precis som i direktsänd radio.

Ibland får jag frågan vad jag gör när jag har sagt fel eller något tokigt i radion och då svarar jag att det jag sa då är radiohistoria nu och det blir det en sekund efter att jag sa det. Det är sagt och just det kan jag aldrig ändra på. Däremot kan jag alltid gå in och rätta det som blev tokigt och det är aldrig någonsin försent att säga en rättelse eller be om ursäkt. Jag bara hakar i där det tokiga slutade och säger att nu vill jag säga så här om den saken. Det gör också att när jag sagt det så lättar känslan av att det blev just lite snett. Det är aldrig försent att rätta mig själv eller ändra något jag tidigare sagt och det gäller också i livet. När jag tycker att jag gjort någon en oförätt så kan jag påtala det bra mycket senare och lätta på samvetstrycket och säga vad jag känner. Som ordspråket säger; bättre sent än aldrig.

Varje dag så rattar jag in min egen frekvens, min station, och hoppas på bästa lyssning. Ibland tar det lite längre tid att få in frekevensen för det kan spraka och låta innan jag landar helt rätt. Saker som stör mig, saker som berör mig eller helt enkelt okoncentration på det som är just MIN frekvens. När den väl är inne så lyssnar jag ibland intensivt, ibland lite mer lojt men jag ser till att strömmen hela tiden är på så att jag kan lyssna till min inre guide.
Jag har oftast samma kanal på men byter ibland för att få lite ny input. Lyssnar till nya infallsvinklar, möter nya och gamla kontraster och njuter av musiken i livet.
Intervjuerna och möten med kända och okända personer avlöser varandra och jag ställer frågor som leder oss i goda samtal. Vissa möten blir vänskap för alltid.

Allt sker i direktsändning. Visst, det går att planera i förväg men, som sagt, aldrig förproducera för det blir alltid som det är tänkt att det ska bli. Emellanåt så kommer det någon inslag ifrån en annan person och jag kan luta mig tillbaka och bara vara en åhörare utan aktiv medverkan. Eventuellt så har jag något att säga efter inslaget och då mera ett sakligt inlägg utan känslomedverkan.

Jag blir och är en offentlig person i mitt direktsända liv och till skillnad från radion, så är det svårt att uppleva en helt identisk repris, det ska till bra mycket för att det ska inträffa.
Kommer att tänka på filmen Truman Show där huvudpersonen från födseln är huvudperson i en direktsänd TV-såpa, utan att veta om det, i alla fall till en början. Hans liv är regisserat, mitt liv blir regisserat vartefter det rullar på och jag regisserar själv.

Livet är som att direktsända radio :-)

En dag som alla andra

En dag som alla andra, trots att det står julafton i almanackan. Det är ju ändå så någonstans, dagen innehåller 24 timmar och allt det andra som gör att den är som alla andra och ändå är det något speciellt för så många av oss. Kan vara så att den här speciella känslan förstärks för att vi alla, nästan alla, gör samma saker idag även om vi gör dom på vårt eget sätt. Det är nog en av dom dagar där vi gör mest lika om jag säger så.
Och vi håller oss inom ramarna, som vanligt. Men vi blir fler och fler som kliver utanför och skapar oss vår egen helg med det innehåll vi vill ha.

I år kommer vi att fira julafton i morgon och det blir ju lite annorlunda och det känns faktiskt. Jag sitter vid mitt frukostbord med ljusen tända och ska strax iväg till radion för att sända förmiddag. Vi städade igår och slog in det mesta av julklapparna och vi vill åka en liten tur till stugan. Min kärlek ska börja med lite av maten, vi ska äta grekisk buffé idag, och sen blir det en lugn kväll. Det är i morgon som familjerna kommer hit och då ska vi göra det där traditionella och det känns verkligen som att det är julafton i morgon så då är det ju julafton i morgon. Enkelt! Och det går att förflytta en dag hur lätt som helst och återigen det blir som jag tänker att det är, det är coolt och mycket ansvarsfullt när jag drar tanken lite längre.

Det är bara att njuta av den dagen som är idag och jag hoppas och önskar att alla får en skön och fridfull jul, framför allt fridfull. Varje människa har rätt till fred och frid och när vi fortsätter att göra mot andra det vi vill att de ska göra mot oss så kommer världen att bli en bättre plats. Den tanken är stor och när vi alla kan leva efter den så kommer det att hända grejer.

Idag är en dag och i morgon en ny och efter det ännu en ny, varje dag unik.

Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna

GOD JUL!

Vem vinner?

Stor givmildhet = samvete.....

Det är ett par dagar kvar till julafton och det handlar mycket om pengar. Det ska handlas gåvor till höger och vänster för enorma summor och den ena välgörenhetsgrejen efter den andra avlöser varandra.
Har vi människor ett större hjärta nu när det lackar mot jul? Eller dövar vi vårt samvete och vill "köpa" oss fria?

Jag tycker absolut att vi ska ge saker till varandra, d v s om och när vi VILL, aldrig annars. Att ge för att alla andra gör det har inga fördelar överhuvudtaget. Att titta på alla andra och känna stress över att min ekonomi kanske är överansträngd och pengarna behövs på annat håll för att fylla luckor är ok, alltså att titta på och känna stress. Den tanken går nämligen att göra något åt. För mig handlar det om att ta ett djupt andetag och fullkomligt strunta i vad andra har för sig och verkligen titta på vad jag känner när det handlar om att ge. Det är förresten roligt att ordet "handlar" kommer med ett par gånger här fast i annan betydelse. Och jag kan ge när som helst på året och till vem jag vill och när jag gör det med rent och öppet hjärta utan att att ens en enda gång snudda vid; undrar vad jag får tillbaka-känslan, då, då ger jag på bästa sätt. Att ge utan att vilja ha något tillbaka.

"Den som har mest saker när han dör vinner", det är en klassisk och mycket bra mening, i alla fall i min värld.

Kommer du att vinna?

För mig har givmildheten två sidor; dels den där människor ger för att dom vill ge oavsett vad deras egen status är och oavsett till vem dom ger och hur mycket. Sen finns den där statusgivmildheten där människor ska visa upp hur mycket dom skänker och klappa sig för bröstet och säga; titta vad bra jag ä som kan skänka så här mycket! Det blir knas nånstans på vägen där för mig och ändå tänker jag; men det är ju bra att det skänks pengar till välgörenheten och det spelar ingen roll från vem och var pengarna kommer, eller??
Hur många av oss ger bidrag till olika organisationer just runt jul för att döva vårt samvete? Och spelar det någon roll vad vi känner när vi ger? Och vem vinner, vårt statusego, vårt bekräftelsebehov eller dom som får ta del av pengarna och gåvorna?

Säg att en vapenhandlare eller knarkkurir skulle skänka miljontals kronor till välgörenhet, hur skulle det kännas om jag som får ta del av pengarna får veta dess ursprung? Eller mår jag bättre av att få stöd om jag vet att det är som kvinnan i bibeln som lägger sin allra sista slant i kistan och Jesus frågar vem som gett den största gåvan sen mannen som lagt ner tusentals kronor i samma kista ifrågasätter värdet på deras gåvor? Och spelar det någon roll när jag är i nöd och behöver stöd i form av mat och kläder?

Jag stöttar alltid Frälsningsarmén här i Norrköping för jag vet att dom gör en väldigt konkret praktisk insats till jul, och annars också. Dom har sin devis med "Soppa och tvål till alla" och runt jul så hålls deras gryta kokande och utifrån vad som kommer in där så delar dom ut matkassar och presentkort, aldrig kontanter utan dom sätter in hjälpen på ett konkret sätt. Där känns det som att Karl-Bertil Jonsson tanke svävar nära deras hjärtan och smittar av sig till fler.

Fina Karl-Bertil Jonsson och fina Tage Danielsson! Vilken gåva att han har gett oss den lille grabben med fräknar och stora glasögon som tuggar nötter så det står härliga till och som redan sett hur filmen slutar. Han hade ett stort hjärta, Tage och han har gett oss en odödlig figur som påminner oss om hur vi  beter oss i den här världen där vi bara blir fler och fler.

Det är större att ge än att få.

Mauro Scocco har skrivit den här sången "Ingen vinner":

Vi kan kalla det frihet
Det ser ut som misär
Vad är det för liv som vi lever här
Du har 15 kanaler på färg-TV
Men luften du andas är inte ren

Ja öppna dina ögon, se dig runt omkring
Vi har bytt allt som är viktigt, mot meningslösa ting
Något måste hända, ber till Gud att vi hinner
I loppet som vi springer
Finns det ingen som vinner
Ingen som vinner

Alla barn, av moder jord
Så jag fattar pennan och skriver dessa ord
Och inget är för evigt, inte himmel eller hav
Hon, fått vad hon tog, vad hon klarar av

När dimmorna skingras finns frågorna kvar
Och tron på vår nästa är det enda vi har
Det här är ingen lek, det här är på riktigt
Så, hör vad jag säger för det här är viktigt

Ja världen den snurrar, alldeles för fort
Ingen har väl riktigt, insett vad vi gjort
Alla vill ha det bättre och vi blir bara fler å fler
I loppet som vi springer
Finns det ingen som vinner
Ingen som vinner

Ja öppna dina ögon, se dig runt omkring
Vi har bytt allt som är viktigt, mot meningslösa ting
Något måste hända, ber till Gud att vi hinner
I loppet som vi springer
Är det ingen som vinner
Det finns det ingen som vinner

Leva som vi lär

Det var roligt så länge det varade och
ingen kommer att få veta vem som hade rätt eller fel

Lyssnar till en debatt, på nätet, mellan Marcus Birro, katolik och Christer Sturmark, humanisternas ordförande, Birro representerar dom som tror på Gud och Sturmark den andra falangen.
Birro har ju blivit en sorts galjonsfigur för den kristna delen av Sveriges befolkning och kan fritt tycka och tänka om sekularisering och att världen vänder bort sitt huvud från Gud. Han drar ofta många över en kam och dom som väljer något annat än den kristna världen är mindre förstående och vetande. I min värld kallas det att döma andra vilket jag trodde kristenheten talade emot.
Han undrar också varför han får så mycket kritik ifrån allmänheten när han skriver om Gud och att de kristna behöver stå upp mer för sin tro.
Jag förstår att människor reagerar när det framställs som en avart att vara icke troende, om det nu finns någon som är icketroende. Jag tror att vi alla har någon form av "tro" som håller oss flytande i det här som kallas livet. Ordet tro har bara blivit så starkt förknippad med kristen tro så om vi s a s tar tillbaka ordet tro och använder det för allas vår egen livsfilosofi så tror jag att vi alla har en egen tro om livet och döden, för det är väl det hela handlar om?

Vem vill höra att man är en sämre människa utifrån dom egna val man väljer? Vem vill höra att man är en syndare och en fallen människa för att jag väljer en annan tro? Vem kan säga att den kristna tron är den rätta? Vem kan tycka något överhuvudtaget om en annans tro?

Jag kan känna att om alla börjar leva utifrån den livsfilosofi eller religion man säger sig leva efter, alltså leva som man lär, så skulle saker och ting bli mycket enklare. Vi skulle slippa debatter om både det ena och det andra, meningslösa debatter som bara blir till en massa prat och när vi sen går ut och lever vårt liv så kanske vi håller oss till 20% av det som vi säger att vi gör.
När vi människor börjar leva som vi säger att vi lär, då, kommer det att hända grejer i vårt samhälle.
För det första skulle vi slippa lögner, vi skulle slippa skitprat, vi skulle slippa konflikter eftersom vi alla vill leva efter vår egen tro. Jag tror också att världen skulle bli mer fredlig för jag tror att vi människor innerst inne, allihop, vill leva i en fredlig och kärleksfull värld. Får människor välja mellan krig och fred så säger nästan alla; fred!

Christer Sturmark är ateist och jag undrar om det går att vara ateist? Något i oss heter ju själen, en sak som ingen kan ta på och som lämnar skalet "kroppen" när vi dör. En själ som reagerar kraftigt på vacker musik, ljuvliga naturupplevelser, konst, litteratur och kärlek. En själ som vi känslomässigt reagerar på och får utomkroppsliga upplevelser av och igenom. Det finns ju ord för det och det är gudomliga upplevelser. Övernaturliga upplevelser som bara finns där och ingen människa kan förklara.

Övernaturlig.... Kärleken är av övernaturlig kraft säger man emellanåt och jag säger att kärleken är den mest naturliga sak i världen, precis som att vara mot din nästa som du själv vill bli behandlad.

Det här med Gud är fascinerande och det kommer alltid att vara oerhört infekterat av många olika anledningar och orsaker och ingen, absolut ingen, kommer någonsin att kunna tala om för andra människor om Gud existerar eller inte. Det finns inga fysiska bevis och det finns heller inga fysiska bevis som talar om motsatsen. Det är först när vi dör som vi kommer att få se om det finns en Gud eller flera. Och jag tänker; varför ska vi behöva vänta tills dess? Om nu Gud är så villig att ta emot oss människor och vill frälsa alla, visa Dig för oss så blir ju saker och ting avsevärt mycket lättare, och visa Dig för står mängder människor samtidigt. Slut på världskrigen och sorg, smärta och bedrövelser.

Jag går återigen till att leva som vi lär. Jag känner alltför många människor som säger att dom lever efter en viss filosofi eller religion och sen, när dom lämnar samtalet, så bryter dom direkt de dom sagt genom att börja prata skit om den som just lämnat, för att ta ett exempel.

När vi alla lever som vi säger att vi lär, då kommer det att hända grejer. När vi alla tar ansvar över våra egna liv och lever som vi säger att vi vill leva, då kommer det att hända grejer.

Förresten så kommer ju jorden att gå under i morgon så allt det här har väl ingen större betydelse ;-)
Livet var roligt, spännande, innehållsrikt och underbart så länge det varade! :-)

Små rum

En öppen dörr med ett inbjudande handtag
och en nyckel jag kan använda när jag vill 

När jag lämnar öppen dörr till mitt hjärta så hittar dom rätta sakerna, händelserna och personerna dit in.
Helt plötsligt så dyker en sång upp, som jag haft i malpåse i många år, och passar in att presentera för tre av mina väninnor, alla tre ovetande om varandra. Tycker det är så coolt! Dessutom hittade jag en inspelning som jag själv gjort på sången för många år sen och plötsligt väcks tanken om att det kanske är dags att spela in en CD med favoritlåtar. Den tanken som kommit och gått under många år och som jag alltid puttat åt sidan. Nu är den väckt och jag släpper den igen, struntar i hur och låter den längtan som dyker upp i mitt hjärta vara där och växa om den ska.

Finns det hjärterum..... :-) 

Texten i den här sången handlar om att gå igenom "mitt eget hus" som jag alltid återkommer till.
Min kropp, där min själ och hjärtat bor. Där jag tittar in i ett av rummen, går igenom det varsamt och lämnar det med god energi och en längtan om att komma tillbaka, kanske tapetsera om, köpa några nya möbler och gröna växter. Går vidare till nästa rum i lugn och ro och känner mig mer och mer hemma.

Ett vackert rum i lugn och ro

Jag går igenom små rum

Och alla speglar de olika sidor av samma sak


Jag går igenom små rum i mig


Jag har en underlig dröm


Där jag får träffa en flicka
som vet nästan allt om mig


Och hon berättar så vist, om mig



Om allt som jag visste men inte kunde se

Om allt som jag gjorde men aldrig fick förlåta


Om allt som jag tänkt men inte förstått

Och allt som jag fått som jag som jag slarvat bort



Jag går igenom mig själv


Jag går igenom de olika sidor som bor i mig


Och alla har de en färg, ett namn



Jag har en ovanlig vän


Som kan berätta om ting
som hör samman på flera sätt


Och jag vill lära mig allt om sånt



Om allt som jag visste men inte kunde se

Om allt som jag gjorde men aldrig fick förlåta

Om allt som jag tänkt men inte förstått

Och allt som jag fått som jag som jag slarvat bort



Jag får veta sanningen om sånt som inte finns


Jag får möta människor som bara blir symboler


Jag får höra läran om allt det som aldrig hänt


Jag får möta flickan som är jag - som inte finns


Men som vet allt, om allt


Jag går igenom små rum


Och alla speglar dom
lika sidor av samma sak


Jag går igenom små rum, små rum

(Lisa Nilsson)

Glad Lucia

Natten går tung fjät runt gård och stuva, 
kring jord som sol förlät, skuggorna ruva.

Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus Sancta Lucia.

Den här dagen väcker alltid minnen hos mig och det är nog mycket för att jag jobbat med musik i alla år. Minns alla tidiga luciatåg i skolan, kallt, tidigt och långt att åka, men också underbart härligt, roligt och fostrande. Det var ju ett sätt för oss musikklasselever att få in lite extra till klasskassan att kasa runt på morgonen till olika företag. Och sen det där linnet som skulle vara perfekt när jag gick iväg på morgonen och som var lite solkigt redan efter det första uppträdandet. Alla pepparkakor och lussebullar  vi åt under dagen, och hur trött jag var när jag kom hem och tänkte; pust, ett helt år till nästa gång men jag längtar redan lite.
Det här pågick från 1974-1987. Sen tog planerandet vid och jag gjorde scheman till min klasser som skulle ut, dom fick gå själva och någon tog ton med blockflöjt, en annan med stämgaffel och ibland så var jag själv med när jag hann. En sån morgon skulle det vara skönt att kunna klona sig själv.
Och sen det här med att börja träna Luciasånger i augusti när sommaren fortfarande pågår, det var alltid lite knepigt och planeringen gjordes redan i maj med kollegorna. Vi låg alltid ett halvår snett s a s.

Minns så väl det året när det var dags för min åk 9 att vara lucia på Fryxellska skolan i Västerås, musikklass. Bror Samuelsson, vår musiklärare, radade upp oss tjejer i aulan, gick med sin käpp förbi den långa raden av oss, pekade och sa: Inte du, inte du, inte du för du sjunger för bra, inte du.... och helt plötsligt stannade framför Lillemor och sa; Du är Lucia i år! Alla stod helt häpna för ingen hade tippat på Lillemor, men oj vad bra det blev! Perfekt! Och det blev den perfekta Lucian varje år och varje år så lät kören fantastiskt! Han visste vad han gjorde, den gode Bror!
Sen kan jag ju nu, i vuxen ålder, ha funderingar runt hans urvalsmetod av Lucia.

Det slår mig nu att jag aldrig har fått känna på att vara Lucia, men jag förstår också att det hade med min kroppshydda att göra och att jag var en mycket duktig körsångare redan som barn. Kompensation!
Och visst är Lucian ett val av en vacker kvinna med långt ljust eller mörkt hår? Eller också gör man som Bror gjorde, valde en Lucia som ingen trodde skulle bli men, som sagt, blev perfekt och det hängde aldrig på håret.

Varje Luciamorgon, innan jag började på Frys, så fixade mamma frukost till mig och brorsan och det var enda gången på året som vi fick bulle, pepparkaka och engelska julkaka till frukost. Vilken lyx! Så satt vi framför TV:n som små tända ljus och tittade på Luciafirandet från någonstans i Sverige.
Minns där, under senare åren, när SVT fick för sig att det skulle vara dagisbarn som skulle få ta hand om det hela, det var inget roligt alls. Jag ville ha "riktigt" Luciatåg med vacker sång och väldigt tradtitionellt.

Minns också när vi planerade vår fantastiska konsert i Globen med alla musikklassbarn i hela Sverige, för övrigt min största musikaliska upplevelse; att få leda alla dessa 4500 barn i ett par sånger med Astrid Lindgren i publiken precis bakom mig.
Under repetitionstiden så gick det ut ett mail ifrån Bosse Johansson på Adolf Fredriks Musikklasser och vi skrattade alla högt för som ett PS stod det: Kom ihåg att det går UPP i reprisen i Luciasången! Ett musikerskämt som jag ofta ler åt.

Visst är det ändå fantastiskt; den här dagen så är det många vuxna som klär sig i den där vita särken utan att egentligen knorra. Nåja, jag hör en och annan som förtvivlat letar efter sin särk, den ska ju strykas, läggas ut eller tas in och framföra allt vara hel och ren. Och sen det där förtvivlade stearinet som rinner ner på händerna och manschetten som alltid är för liten för all text som ska kommas ihåg till sångerna. Sen den där struten som killarna är så förtvivlade över. Men vackert är det och högtidligt.

Tror jag ska ta mig till Missionskyrkan ikväll och Bel Cantos årliga Luciakonsert. Bara för att :-)

Lusse Lelle, elva nätter före jul. Nu äro vi hitkomna så näst före jul.

En lojal medarbetare

Jag tror på att självuppfyllande profetior alltid slår in oavsett om vi tänker positivt eller negativt.

Vi vill gärna och gör det ofta; straffar ut personer i vår närhet andra genom att säga att dom kommer att agera si eller så så kommer det att hända och anledningen till att människor gör så är för att kunna säga; "Vad var det jag sa? Jag visste att det skulle bli så här!" och i det ge sig själv bekräftelse i att vi hade rätt. Det enda sätt vi känner igen rent känslomässigt.
Jag vet själv att det är så eftersom jag många gånger sagt att jag kommer att gå upp i vikt igen, vilket jag också gjort och när jag kommit till dom "tunga" perioderna i mitt liv så har jag känt mig trygg där, vetat hur jag ska förhålla mig till omvärlden, vad som förväntas av mig själv gentemot mig själv och jag kunde alltid säga; "Jag visste att det skulle gå så här!". Bekräftade att jag hade rätt och det gjort mig nöjd mitt i det miserabla. Märkligt beteende. Eller helt naturligt eftersom vi ofta styrs av rädslan för att ta tag i det som behöver tas tag i för jag vet hur det känns nu men har ingen aning om vad som väntar på den andra gräsmattan.

Vi "straffar ut oss själva" med att säga; jag visste att det skulle bli så här! En sådant tillfälle är när en person säger: Du kommer att finnas här så länge du står ut med mig och det brukar inte bli så länge.
Den meningen säger en hel del till mig. Det säger att personen redan från början förväntar sig att jag bara kommer att stå ut en kort period och den säger att personen väntar på att få säga, inom en kort tid, att; Jag visste att det skulle bli så här! Jag fick rätt igen och det kommer alltid att vara och bli såhär!

Nu har jag tagit dom negativa sidorna och vill bara säga att eftersom det fungerar alldeles utmärkt med dom negativa tankarna så fungerar det precis lika bra med dom positiva! Min hjärna är fortfarande så lojal mot mig som den bara kan vara. Tänk på det, det gör jag, och nyttjar mina positiva självuppfyllande profetior små som stora.

Så här skriver Stefan Sebö:

"Det var en gång en man som bodde vid den stora landsvägen och sålde korv. Han hörde illa så han lyssnade inte på radio. Han såg inte så bra, så därför läste han inga tidningar. Han var väldigt duktig på att sälja korv och kunde erbjuda god korv som var uppskattad av många. Han hade en stor skylt vid landsvägen där han skrev att han sålde världens godaste korvar. Affärerna gick lysande så han köpte fler korvsorter och utökade sitt sortiment till allas glädje. Han bytte upp sig till en större korvkiosk och sålde nu ännu mer. Han upptäckte att han behövde hjälp så han kallade hem sin son som gick på universitetet. När sonen kom hem blev han orolig för sin fars okunskap, så han sa: 

"- Far har du inte hört talas om lågkonjunkturen. Vi är på väg mot svåra tider. Det är ekonomisk kris i USA och den kommer att sprida sig hit."

Fadern tänkte att sonen antagligen hade rätt, han lyssnade ju på radio och läste tidningar och han studerade ju vid universitetet. Mannen började omgående dra ner på beställningarna på korv och tillbehör. Han köpte inget extra sortiment. Han berättade för alla kunder att det var dåliga tider på gång och därför var han tvungen att dra ned på sortimentet. Bara efter några månader hade försäljningen rasat. Kunderna kom inte längre i så stor utsträckning som förr. Försäljningen per kund minskade drastiskt.

Varpå fadern sa: "- Du har rätt min son det är betydligt tuffare tider nu."

Hjärnan – en farligt lojal medarbetare. Så kom ihåg: Man tror inte på det man ser. Man ser och söker efter det man redan tror på.

Det du tänker på blir som en målsökande robot i hjärnan. Den söker hela tiden efter det du förväntar dig. Däremot har hjärnan svårt att skilja på verklighet och fantasi eller på negativa eller positiva tankar. Hjärnan är en oerhört lojal medarbetare som gör allt för att tillfredsställa dig, oavsett vad du tänker.

Oavsett vilken input vi ger, kommer hjärnan att jobba för att göra verklighet av de tankar vi har. Hjärnan har nämligen redan förväntat sig just det resultatet. Det som du med stark tro förväntar dig ska hända, det kommer att hända. Det yttre resultatet kommer av dina innersta tankar.
Av detta kan vi dra den här intressanta slutsatsen: Ingenting blir som du vill. Det blir som du tänker!

Någon har räknat ut att vi tänker ungefär 90 000 tankar varje dag och av dessa är de flesta upprepade tankar. Vi tänker alltså samma tankar om och om igen. Många av dem (faktiskt de flesta) är negativa tankar. De uppstår i ens fantasi och man börjar sedan leta bevis för att det faktiskt är på det viset. Det som gör det så svårt att avlägsna sig från det är att det negativa ofta är konkret och närvarande medan det positiva är något vi måste skapa."

Medea

Idag är det en ledig dag efter en avslutad julkonsert i Linköping. Vädret är härligt och jag njuter av en skön förmiddag med min kärlek och min älskade vovve. Dessutom första dagen som jag kan se lite från Vinterstudion, något som jag gillar men som det blivit väldigt lite av den här vintern.

Min goda vän Fia tar fantastiska bilder på Medea och idag vill jag dela med mig. Tack, Fia, för att du fångar vår lilla älskling i alla hennes olika sinnesstämningar.

Vaddå??? :-) 

Heldag med familjen Andersson igår

6 1/2 månad

En liten plutta för länge sen 

En ljuvlig vårbild och snart är vi där igen :-) 

Utan skulder

Har suttit med lite bokföring och räkningar och det är många siffror som snurrar och jag inser plötsligt att de pengar jag aldrig håller i handen är ju faktiskt bara siffror på ett papper. Intressant! Blir de siffrorna någonsin verklighet? 

Jag tittar på mina siffror och tänker att jag skulle kunna skriva vilka siffror som helst och ändå skulle det aldrig bli till reda pengar i handen. Idag är det sällsynt med kontanter och jag är sån att jag gärna vill ha konkreta pengar som jag betalar med hellre än att betala med kort. Jag har bättre koll och det känns mer verkligt; när pengarna är slut i plånboken så är dom slut! På kortet kan jag fortsätta att betala och betala och det är bara siffror som förändras. 

Vårt samhälle styrs av pengar och ofta, ofta hör jag människor beklaga sig över att dom inga pengar har och i min värld inträffar det att då har dom heller inga pengar. Jag har alltid en skål med pengar framme där det ligger olika mycket beroende på om dom använts mycket eller lite och eftersom jag alltid har pengar i skålen så kan jag alltid säga; jag har pengar! Det blir en sanning, en sanning som blir min verklighet. Ju mer jag pratar och känner gott för och om pengar ju mer kommer jag alltid att ha pengar. 

Ta en bank; dom lånar ut pengar till höger och vänster, eller kanske skriver siffror i olika dataprogram för att vara mer nogräknad, och det sinar ju aldrig. Dom borde ju ständigt ligga back eftersom vi alla lånar och lånar. Vi byter siffror med varandra på våra konton, det är vad vi gör. 

Om vi skulle stryka allt som heter skulder i världen hur skulle det se ut då? Om alla tänker att dom har dom pengar dom har i plånboken och vet det, då skulle ju skulder aldrig behöva förekomma, då skulle vi kunna ge bort våra pengar. 

Dom få gånger jag har lånat ut pengar så har jag tänkt; ok, nu har dom här pengarna lämnat mig och jag klarar mig på det jag har kvar för jag har absolut ingen aning om jag kommer att få tillbaka dom. Om och när dom kommer in så är det ett tillskott i kassan och inget jag räknat med.

Tänk om vi la all världens pengar i en enda stor hög och så fick var och en gå och ta det dom behövde där, aldrig mer än man behöver och sen lägga tillbaka när man fick tillfälle. Jag tror att den högen aldrig skulle sina. Möjligen till en början innan människor inser att dom har val att göra och att dom inser att pengarna alltid kommer att ligga där. Inga tjuvar och ingen kommer att ta av överflöd.

Money makes the world go around, ja, så är det nu men det borde gå att ändra på. Om vi visste att vi bara kunde använda så mycket pengar som går åt precis just nu så skulle det finnas varken rika eller fattiga.