Datum

Vad är väl ett datum? Alla dagar är ju likadana så varför blir ett visst datum något speciellt och blir det det? Skulle det som händer ett visst datum vara något annorlunda om det hände en annan dag?
Jag förstår att vi som det mänskliga släktet vill ha något att förhålla oss till och det har blivit tiden, den som vi delar in i mindre beståndsdelar för att alltid veta var vi är i förhållandet till andra och just tiden.
Datum som kommer från latinet och betyder "given", en given tid alltså...

Har det någon egentligen någon betydelse med datum? Tänker att vår almanacka är helt skild från andra almanackor i världen så den 8 maj här är ju ett helt annat datum i en annan del av världen så.....
Det som händer en viss dag händer ju precis just den dagen oavsett vilken siffra det står i almanackan...

Tänk om vi skulle fira julafton precis när vi själva ville och fira vår födelsedag precis när vi ville, skulle det spela någon roll? Det känns som att det mesta som vi människor blivit lärda går i rutade mönster och vi anpassar oss utan att ifrågasätta...
Varför är t ex skottdagen en 29 februari och vad intressant det vore om vi hade struntat i att reglera tiden med den dagen då hade allting blivit förskjutet 24 dagar på 100 år. Fast om vi hade struntat i datumräkning så hade vi ju inget vetat om det...
Och missar jag ett speciellt datum så har det ju enbart passerat utan anmärkning.....

Vad händer den dagen när jorden bestämmer sig för att rotera lite snabbare runt sin egen axel....? Den dagen skulle jag vilja få uppleva ....

Val

Allting handlar om viljebeslut... Hela min kropp är ett enda stort viljebeslut, min kropp tillsammans med min själ och mitt sinne...
Allt från vad jag ska äta till frukost till vilken bil jag ska köpa handlar om viljebeslut och när jag börjar tänka på alla dom tusentals val jag gör varje dag så blir jag nästan knollrig.... Det är ju beslut att ta hela tiden; ska jag göra så här eller så här eller kanske sådär eller sådär?

Jag förstår att min hjärna avstår från att konstant ge mig informationen; "nu gör du ett val igen" för jag skulle antagligen bli tokig av att hela tiden vara medveten om att jag gör val. Samtidigt är jag tacksam för att jag ÄR medveten om att jag hela tiden gör val för när det kommer till avgörande saker i mitt liv så vill jag vara medveten.
Det är alltid jag som bestämmer över vad som ska hända i mitt liv och det är ett stort ansvar. Ingen annan kan göra valen och ta besluten åt mig.

Det som är intressant är att min hjärna och kropp diskuterar med varandra och sätter sig emot dom beslut och val jag ibland egentligen skulle vilja ta... Dom där dagarna när jag vet att jag borde göra saker och ändå gör andra dom fascinerar mig, varför vinner den sidan som jag egentligen vill ta makt över??

Jag fortsätter att vara medveten och jag gör mina val och ingen kan säga någonting om mina val för det är jag som gör dom. Att sen människor tycker och tänker och har åsikter om hur jag väljer, visst, men jag upprepar; gå ett par mil i mina skor innan du dömer mig. Å andra sidan kan du döma mig hur mycket du vill för jag bryr mig inte om vad du säger och du gör ju dina val att vilja lägga din energi på mig istället för på dig själv.

Min kärlek och jag kommer förstås att göra val tillsammans och det är en annorlunda känsla att ta beslut tillsammans. Det bästa är att vi aldrig ens behöver argumentera för eller emot för vi går i samma spår, har samma tanke och befinner oss i samma vibration så vi vill samma sak och vi har redan tänkt var och en för sig innan beslutet ska tas.
Jag tror på det utvecklande samtalet och kommer samtalet efter ett beslut så blir det något helt annat än om det kommer innan beslutet, allt i goda vibrationer.

Dags att göra nya val i den här nya dagen...

Konversation

Hur länge orkar jag dra i en konversation? När tar en konversation slut? Vems är ansvaret?
Mina samtal med människor är förstås olika och jag vet att jag är en frågande person och det för att jag är nyfiken och för att jag helst undviker att prata om mig själv. Vet också att människor älskar att berätta som sig själva.
Jag har privilegiet att få konversera som en del av mitt yrke och den andra delen handlar om att kommunicera.

Att hålla igång ett samtal pallar jag med en stund och sen blir det ointressant och jag tappar fokus. Jag vill ha en konversation där jag och personen jag pratar med tar och ger annars kan det lika gärna vara. Jag vill känna att personen jag pratar med vill prata med mig...
Handlar det om att ta ansvar för konversationen? Är det ett öppet och ärligt samtal om jag behöver tänka på ansvaret att föra konversationen vidare?
Jag svarar själv och säger att ett samtal som jag behöver ta ansvar för och som jag behöver driva hela tiden är inget samtal jag drar ut på.

Ett intressant samtal vill jag aldrig avsluta, jag vill fortsätta att vända och vrida på tankar, få nya frågor, ge svar, komma med nya frågor som jag får svar på och tiden finns inte när samtalet är spännande och intressant och det kan röra sig om samtal både av privat och arbetsmässig karaktär....

Dom där gångerna när jag har svårt att lägga på luren, när jag "fastnar" i ett samtal mellan fyra ögon eller när jag chattar med en god vän så tiden står still, DÅ njuter jag av mina konversationer och det ger mersmak...
Och jag ställer mig frågan om jag kan vara utan dom andra samtalen eller om dom också är en viktig del i det sociala spelet... ?

Frågor

Just nu så tänker jag mycket på vad det är att vara människa, hur jag lever och vad som är viktigt i mitt liv... Jag är en iakttagare av stora mått och när jag är ute och jobbar så ser jag människor på ett annat sätt än jag gjort tidigare. Det känns som att jag iakttar istället för att delta i mötet med andra och den känslan kommer till mig i möten med människor som ligger utanför dom som står mig närmast. Det blir en märklig känsla att stå och samtal med någon om vad som ska göras och samtidigt tänka; var är jag nånstans? Varför är jag här? Varför gör jag det här?
Och ändå så vet jag att jag enbart sysslar med det som jag tycker är skoj.... men det här är en annan känsla...

Har jag tappat känslan av att vara riktigt närvarande?
Är det här signaler på att jag gör annat än det jag vill? Har jag gjort färdigt det jag sysslat med i hela mitt liv?
Det talas om att man ska anpassa sig till samhället, vara och göra det som förväntas, passa in i mönster, värdera saker och händelser utefter vissa skalmått och när det kommer upp så tänker jag; lever jag i nån annan värld i mitt inre.....?

När jag just nu är med den person jag älskar mest så försvinner dom här känslorna och i skrivandet stund så blir det ett samtal med honom och jag förstår vad det handlar om; jag har äntligen börjat se mig själv och har hittat tryggheten i att ge mig själv det bästa i livet. Mitt behov av bekräftelse och kickar har upphört och jag har äntligen börjat se mig omkring och i samma andetag börjat förstå vem jag är ....

Jag lever med min kärlek i en harmoni, vibration och dimension som ÄR och där vill jag vara och där kommer jag att få vara resten av den mänskliga tid jag lever i den här jordiska energin. Jag kommer att göra "utflykter" till det jag behöver göra för att sen återgå till den ljuvliga energi som är så rätt för mig och som jag äntligen hittat eller snarare fått.

Ett lugn, stort som ett hav som vilar, infinner sig i mitt inre och jag kan inse att jag numer aldrig behöver väva in min egen lycka och bekräftelse i andras framgång för nu har jag den i mig själv och genom min kärlek till och från min stora kärlek...

Min stora kärlek som kom precis när han skulle och som är precis så ljuvlig som livet självt....

Facebook

Jag läser en massa statusuppdateringar på Facebook och inser att jag blir mindre och mindre intresserad av cybervärlden och jag funderar än mer på vad det egentligen är vi gör och vad vi vill uppnå med att finnas med i mediaflödet... Handlar det om behovet av ren och skär bekräftelse? Handlar det om att göra sig själv ett annonsfönster? Eller som i mitt fall att använda det för att slänga ut filosofiska tankar och varför vill jag det?
Det är roligt att läsa alla kommentarer på mina inlägg och det har också blivit ett annonsfönster för att tala om när jag t ex är i etern och naturligtvis skriver jag det för att jag vill att folk ska lyssna... Jag har varit restriktiv med sådana inlägg tidigare för jag känner att jag har inget behov av att tala om att jag hörs och syns för jag gör enbart det jag vill och då spelar det ingen roll om människor lyssnar och tittar.... Jag tror att människor dras till det jag gör ändå för att dom vill det :-)

Jag upplever en av vännerna på fb som har ett stort behov av bekräftelse och som alltid berättar om vad som inträffat, vad som skrivits om personen och vad som sagts och för mig är det så tydligt att med varje inlägg som den här personen gör söks det bekräftlse; se mig.... jag är tacksam för att det bekräftelsebehovet har försvunnit ifrån min scen... Jag har börjat bekräfta mig själv och har en person vid min sida som delar min bekräftelse på ett underbart sätt och då försvinner mitt behov av bekräftelsen i det offentliga ...

En god vän till mig har stängt ner sin fb-sida och jag tycker det är en cool handling, vännen har annat som tar hennes tid just nu och jag är nyfiken på att höra hur livet utan fb är.... säkert alldeles utmärkt, härligt och befriande och ett liv med fler möten i det riktiga livet...

Jag funderar på att stänga ner min sida också eller åtminstone, vilket jag redan börjat med, ägna mindre tid åt fb för att återigen få uppleva dom goda samtalen irl..... i verkliga livet.... ;-)

Tystnaden

Tystnad.... Ingen trafik, ingen vind, inget regn.... skymningen sänker sig och naturen vilar... Det enda som hörs är min vovve som snarkar lätt och det enda jag känner är fullständigt lugn, harmoni och kärlek.... Två händer som flätas samman i den stora tystnaden säger mer än tusen ord.....

I tystnaden får alla känslor möjlighet att sorteras utan att bli påverkade av intryck utifrån... i tystnaden talar dom ord som aldrig tidigare blivit sagda och som enbart kan höras i tystnad... I tystnaden finns nuet, det nu som så många talar om, som så många strävar efter att hitta, som så få hittar...

Tystnad kan vara obehaglig när energier människor emellan är så långt ifrån varandra att det enbart blir pinsamt och tungt att vara i tystnad... då är människan tacksam för varje bokstav som sägs även om orden säger absolut ingenting...

I tystnaden uppstår möten vi aldrig kan uppnå när vi samtalar med ord och i tystnaden uppstår det stora, ärliga mötet med mig själv, ett möte som jag mer och mer välkomnar och som jag gärna är i längre och längre perioder för där är mitt hjärta öppet, min hjärna klar och min kärlek som störst. Att kunna sträcka ut en hand och ge en smekning säger så mycket mer än att säga dom där orden som ändå aldrig blir tillräckliga, smekningen är orden som fattas mig och i smekningen är jag totalt ärlig och öppen i själ och hjärta...

Tystnaden kan jag hitta i musiken och musiken hittar jag i naturen när bäcken sakta porlar....

Schhhhh.... ett ljud som förtar tystnaden.... ett finger över ett par läppar och tystnad är tystnad.....

På ingång.....

Det är helt klart något som är i görningen.... Det känns i hela kroppen, det känns när jag samtalar med människor i samma energi som jag, det känns när jag använder mina ögon och tittar mig omkring, det känns för varje andetag jag tar, det känns i det som kallas tiden... Jag är så nyfiken och laddad för det nya och jag får små fingervisningar ifrån universum nästan dagligen vilket gör mig glad och ännu mer säker på att jag är på väg in i något där jag kommer att känna mig hemma till 100 procent....

Jag tittar tillbaka för att se ännu tydligare och ser att det som hänt dom senaste 4-5 månaderna är händelser som fört mig närmare den känslan jag är i idag. Den största förändringen är min stora kärlek som jag får dela just kärleken och energin med. Lyssnade på årets siste sommarpratare igår och han pratade under hela programmet om vad livets mening var.... det var vinklingar åt alla håll och kanter och med ett ständigt frågetecken efter varje tråd han drog ut ända tills han kom till slutet av programmet, då sa han ungerfär: livets mening är kärleken och att i den kunna älska och bli älskad tillbaka..
Den kära leken som vi alla söker och som jag nu får uppleva vilket är fantastiskt på alla sätt... livets mening.... jag funderar på om det är den ultimata meningen med livet... kärleken....

Jag läser, hör och ser människor leva i vardagen och lyssnar till vad som upptar deras dag och jag säger till mig själv; jag hoppas alla är lyckliga i sina verkligheter och sanningar och jag känner så tydligt att det finns något mer för mig...
Det handlar ingalunda om att jag är förmer än nån annan men jag tror på ett uppvaknande, ett uppvaknande till att se att det finns så mycket mer att uppleva än den här dimensionen som vi människor befinner oss i och det handlar om att öppna för känslor som aldrig funnits där, släppa alla som helst rädslor, leva i den rena kärleken och falla helt fritt.... Falla helt fritt i full trygghet... vilken underbart ljuvlig känsla av frihet och fullkomlig trygghet....

Så nyfiken på det som är på ingång.....

Vänner

Fick en fin kommentar från en god vän till min senaste blogg och det drog igång funderingar.... förstås...
Det är absolut ok för mig också att ha stunder och dagar då lyckan är frånvarande men det inträffar så sällan så jag vet knappt vad jag talar om. Jag sätter mig själv i lyckan och att jag är energilös emellanåt just nu beror ju enbart på en ofrivillig separation och jag är fortfarande lycklig i relationen så alltså är jag lycklig i min verklighet.

Känns ibland också som att det skulle var mer ok att säga att jag har dåliga dagar än att säga att jag alltid är lycklig... Den reflektionen har jag jag gjort tidigare också; det är mer accepterat, i det här samhället, att må dåligt än att må bra och jag säger igen "det är i framgång som som vännen prövas"

Självklart finns det plats för min vänner i min verklighet och dom vänner som är i samma vibration och energi som jag kommer alltid att finnas hos mig och då i alla sinnesstämningar och känslolägen. Och min önskan är att må så bra som möjligt hela tiden och jag kommer att fortsätta att upprepa det; jag har själv ansvar för hur mitt liv ser ut.
Jag är så tacksam för dom vänner jag har, dom är få och naturligtvis är dom en del av mitt liv antingen vi har kontakt ofta eller mer sällan.

Vad skiljer min verklighet från mina vänners.... ? Är det att jag tror så starkt på Lagen om attraktion.... ? Är det ett hot mot vänskapen? Jag vägrar att tro det.... Jag går till att jag drar till mig dom vänner som jag vill ha i min närhet och då finns dom där precis som jag finns där för dom om, ja, jag säger om dom behöver mig... Här kommer filosofin om lagen om attraktion in igen förstås.....

Idag har jag fått en ny insikt genom en klok mans ord; vi lever alltid i det förflutna utom när vi är i absolut tystnad både verbalt och tankemässigt....

Reflektion

Sitter i soffan på balkongen, regnet strilar ner och fåglarna på taket på huset bredvid är oroliga och dom verkar söka skydd från regnet. Det är grymt fuktigt och så där tropiskt varmt och inget i tygväg känns torrt.... och så kommer blixten och efter det en rullande åskknall som aldrig verkar ta slut och alla fåglarna lyfter samtidigt som på en given signal...

Jag tar mig tid att reflektera över vad jag har i mitt liv, vart jag vill och vad jag vill. Den energilöshet som jag just nu upplever har lyst med sin frånvaro tidigare och jag vet nu att det är för att jag och min kärlek är på olika ställen. Det kanske kan låt fånigt i andras öron men för mig och honom är det en verklighet. Igår när jag åkte hem ifrån honom så var det som att släppa ut luften ur en ballong, sakta, sakta och ju närmare mitt hem jag kom ju tröttare blev jag. Det var så påtagligt; energin vi har i gemenskap tar helt slut i ensamhet. Vi samtalar mycket om det och vi har accepterat att så är det och då får det vara så och vi längtar till när vi kan vara i gemenskap och slippa den här urkramade känslan av energilöshet.

I samband med den insikten så börjar jag förstås undra över vad jag ska göra i livet.... Just nu skämtar jag och säger; köpa hus i Skåne och odla smultron! Skämtar, ja, men det ligger en hel del i vad jag säger och min önskan inombords hörsammas av universum och vilken dag som helst så har vi vårt hus på Österlen och är i nuets underbara harmoni.

Känns ibland som att när jag är i vår kärleksfulla gemenskap, i våra vortex, så kommer allt att falla på plats och vi vet vad vi ska göra, känna och uppleva. Människor har bytt inriktning i sina liv tidigare och vi är enbart ett rö för vinden i det här livet.
Jag tittar mig ofta omkring numer och upplever det jag ser som nånting som är så långt bort ifrån min egen verklighet och jag vet att om jag fortsätter att vara i en allmän verklighet där jag hela tiden känner att jag vill vara någon annanstans så kommer jag att dö invärtes...

Det enda jag vill är att leva fullt ut tillsammans i min kärleksfulla gemenskap och när jag är i den så är allting så bra som det kan vara och det är min uppgift att lyssna till mitt eget hjärta och följa det.

"Ingen kan leva i ständig lycka" säger någon och jag undrar varför... "därför att vi måste kämpa för att få det vi vill".... Jag avstår från att svara och vet i mitt inre att jag visst kan leva i ständig lycka...

Verklighet

Verkligheten blir viktigare och viktigare för mig...
Det kan kännas lite kryptiskt när jag skriver så och mina tankar går till det jag är i nuet. Jag finns mitt i kärleken till och från en man som är allt jag önskat, jag har inget bekräftelsebehov via jobb längre, jag vill uppleva mitt nu starkare och starkare för varje dag och det känns som att jag gör det ju mer jag lever i min drömvärld....

Det är min egen bekräftelse som ger mig styrkan tillsammans med den kärlek jag får uppleva som är så kravlös, trygg, öppen och kärleksfull. vI min verklighet vill jag leva på att andas kärlek, vara i nuet, göra det jag tycker om och slippa prestera för nåt eller nån annan än mig själv. En prestation lika med en upplevelse....

Att få vakna med att höra träden viska utanför husväggen, uppmärksamma flugan som surrar i fönstret utan att jag öppnar ögonen, höra tystnaden, röra vid kärleken vid min sida, höra min vovve snarka försiktigt och vakna till en dag i det konkreta nuet där alla mina önskningar går i uppfyllelse, DET är att att leva av att andas kärlek...

Drömvärld säger någon, absolut säger jag, min drömvärld är min verklighet så alltså blir min verklighet viktigare och viktigare för mig... Jag vill vara så närvarande i min drömvärld att den blir min uppenbara verklighet och jag vet att det är en sanning för mig.
Den energi jag är tillsammans med dom jag älskar mest är så fantastisk och stor och jag vill vara den och I den hela tiden så jag stannar i min vortex och låter marken där jag står vidgas och bli större och virvelvinden runt mig flyttar sig utåt och expanderar och min värld blir större och större och blir ett med universum.

Det känns SÅ viktigt för mig att jag varenda dag verkligen enbart gör det jag vill och det jag önskar och drömmer om.
Jag har åtaganden som jag behöver slutföra, dom jag drog igång innan jag träffade min kärlek och som då var något helt annat för mig än vad dom är idag och det kommer jag att göra med full energi och hjärta och när dom är klara.... då... eller snarare från och med nu så vill jag lyssna till mitt hjärta, min själ och min kärlek och leva efter vad dom säger och dom kan prata starkt och tydligt till mig... det vet jag....

Energiring

Min vetskap om att vi alla är energi har dom senaste dagarna styrkts genom det jag upplever.... Jag får uppleva en helt underbar kärlek från en man som under veckan varit på annan ort och vår längtan till varandra har emellanåt varit nästa outhärdlig och vi pratade senaste i morse om att vi delvis "stänger av" våra energier lite för att helt enkelt orka med frånvaron av varandra. När vi pratar med varandra så är vi i den gemensamma energin och vi lyfter varandra och så fort vi går i varsin verklighet så lägger vi oss på sparlåga för att orka.
Jag upplever starkare och starkare att vi hela tiden känner av varandra och både han och jag kan känna av om den andre tappat fokus och befinner sig någon annanstans i energin, vilken gåva!

Jag har min änglafjärilsvän som jag älskar och som jag pratar med emellanåt och vi hade ett samtal senast igår som tog mig till en ny energi, en ny vibration och som är så värdefull. Känner mer och mer att jag enbart vill vara i dom energierna .... Inget fel på det som är "den vanliga verkligheten" men jag längtar hela tiden till att ännu mer vara i min vibration där jag mår som bäst. Ett samtal med henne är bland det bästa som finns. Jag vet att jag själv sätter mig där jag är i min vardag och jag har det hur bra som helst i min vardag med dom jobb jag drar till mig och ändå så finns längtan där till att uppleva ännu mer av den världen där våra energier möts.

Jag har ett par gånger dom senaste veckorna pratat med olika personer och ibland så har hela deras kropp försvunnit framför mina ögon och den enda kontakt jag haft har varit ögonen och hade du frågat mig hur personen var klädd när vi samtalade så hade jag skakat på huvudet. Det känns som att jag endast upplever den energi som människan är och det fysiska försvinner. Det är en befriande känslan att enbart möta en stor energi. J
ag vill möta alla människor i deras energi, vilken glädje och vilken naken ärlighet!
Min änglavän och jag finns alltid i samma energi när vi samtalar oavsett var vi rent fysiskt befinner oss och det är ett fantastiskt lugn i det.

När min änglavän och hennes son var på besök för ett par veckor sen så fick jag uppleva att få sitta en bit ifrån dom och se dom kommunicera så nära, så nära... Det är som att dom bägge har en ring av ljus energi runt dom bägge och när den ena av dom går iväg så blir det som en liten energipuff som spränger ringen för en kort stund och när dom återigen möts så sluts ringen omkring dom och dom är som ett. Vilken energi!

Jag kan känna samma sak när jag är tillsammans med min kärlek, det finns inget annat och ringen av energi ger oss en samhörighet som är utanpå allt annat. Vi bygger en energi som kan ta oss hur långt som helst och som ger mig en känsla av total trygghet, ringen finns alltid där och stöter undan dom ev försök som görs för att komma innanför och putta undan en av oss. Det är ingen idé för någon utomstående att ens försöka sig på ett "inbrott"... och helt ärligt, ingen gör det heller för energiringen är så starkt lysande.

Det ger mig en association till hur vi väljer att visa varandra och alla andra vår kärlek; med en ring .... En ring av energi ... :-)

Styrka i fokus

Mina dagar är fyllda av så många olika saker och jag säger att tiden går långsamt för att min längtan till helgen, då jag får träffa min kärlek, är så stor. Samtidigt så hinner jag göra så ofantligt många saker. Mitt fokus är det som tar mest fokus just nu, för att uttrycka mig lite kryptiskt men det är så det känns. Att kunna fokusera på det som jag BÖR fokusera på, det som ligger framför mina händer och som behöver göras för att projekt ska sjösättas, program ska genomföras, älsklingsvovve som ska rastas, jag själv ska ta hand om mig osv

Jag har dom senaste två åren hela tiden pratat om fokus och nu, mer än nånsin, så inser jag värdet av att fokus fungerar och att jag ställer in mig på att fokusera.

Jag läste på en god väns nätsida att hon har bestämt sig för att stänga ner den från och med fredag och det för att hon vill fokusera på det allra viktigaste hon har just nu; sina studier. Ett klokt beslut eller ett överilat beslut? Jag värderar det ingalunda utan ser att hon tar ett beslut som sätter hennes fokus i centrum, vilket innebär att nuet är i centrum samtidigt som hennes drömmar och mål får största fokus. Hon gör det som känns bäst för henne och det om något är ju att fokusera :-)

Mitt fokus ligger mycket på det som ligger mig närmast om hjärtat och det är ju naturligt; min kärlek.... och jag kan helt ärligt säga att jag skulle kunna släppa allting annat just nu bara för att få tillbringa mitt nu med den som är mitt fokus. Har aldrig tidigare känt så men nu är det ett faktum; kärleken är mitt fokus och det är en skön känsla.

Men jag behöver mitt fokus till andra saker och handlingar också och det är jag medveten om så jag fokuserar även om det blir för korta stunder och korta stunder är bättre än inga alls.

Fokus....

Tystnad

Jag är tystare än jag varit på länge.... Jag lyssnar och tar in dom orden som sägs till mig och som jag upplever med öppet hjärta och sinne... Jag har inga ord att kontra med och hur jag än försöker så formar mina läppar inga ord... Jag, som alltid haft lätt att ge en massa kärlek till alla i min närhet i både ord och handling är för första gången mållös... så mina handlingar får tala... och min själ och mitt hjärta...

En klok person sa till mig; Härligt! Jag väntade på att orden skulle ta slut nångång, så att tystnaden har en chans att viska viktiga saker till dig i ditt öra... :-)
När jag hörde orden så blev jag återigen mållös och det var som att jag fått en rejäl aha-smäll.. Det är självklart att det är så!
Jag behöver vara tyst för att dom viktiga saker jag behöver höra ska få spelrum... och jag är tyst... tystare än jag varit på länge och orden fattas mig... tack och lov så att jag kan fortsätta lyssna, ta in, förstå och uppleva med hela mitt jag...

När jag är tyst så har tystnaden en chans att viska viktiga saker till mig i mitt öra.... en sån sann visdom... :-)

Kärleken är förunderlig; det är den mest gudomliga känsla jag nånsin fått uppleva. En känsla som jag fortfarande letar efter ord för att kunna beskriva... samtidigt kan den sanna kravlösa kärleken göra ont.... den gör ont när den slits itu.... två energier som är tänkta att enbart existera fullt ut i närhet....

Min kärlek; Lisa Nilsson sjunger och jag sjunger med och ger dig orden i tysthet:

Du gjorde det igen alldeles nyss
Du sa det där man aldrig får säga
Du sa det till mig, det outhärdligt, hänsynslöst förbjudna
Du sa jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig

Du la din hand på min rygg
Jag vände mig om och du gjorde
det man aldrig får göra
Du strök min panna med stora, varma,
sträva, trygga händer
och sa, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig

Säg det igen, säg det igen, säg det igen
Jag vill höra, så säg det igen, säg det igen,
säg det igen, säg det igen.

Nu blir jag aldrig mera fri, nu har du mig fast
Jag kan aldrig nånsin leva förutan
Du sa det till mig, det jag längtat hela livet
att få höra
Du sa, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig

Och säg det igen, säg det igen, säg det igen,
jag vill höra, så säg det igen, säg det igen, säg det igen,
säg det igen, säg det igen

Vatten

Tror att jag har slagit nån sorts personligt rekord idag; har sänt 8 timmars direktsänd radio och jag har njutit av varenda minut :-) Jag är så priviligierad som får ha det som yrke att prata med människor, lyssna till deras berättelser, skratta, dela upplevelser med kollegor och möta lyssnare både verbalt och genom det skrivna ordet... Tacksam är ett enkelt ord att använda här....

Karlavagnens ämne ikväll var VATTEN och mina tankar har snurrat runt det ämnet idag och det är så intressant att vatten till en del består av syre…. Jag kan ju inte andas i vatten men ändå finns syret där… Vi ligger i vatten tills vi är nio månader utan syre men ändå I syre… Vatten är en förutsättning för liv …. Vi är vatten…
Jag ska från och med nu sluta säga och tänka att det bara är vanligt vatten… det är så mycket mer än bara vanligt vatten och jag vill så mycket mer börja uppskatta vatten för vad det är… liv

Jag brukar säga att allt är möjligt men jag har idag insett att här får jag backa på den sägningen; att leva utan vatten och syre är faktiskt en omöjlighet…. Det finns ju inget som kan ersätta vatten och vi är helt beroende av det… alla levande varelser i vårt lilla universum är beroende av vatten på ena eller andra sättet.

Det finns alltså en omöjlighet, eller säg två eftersom jag räknar in syrebehovet också, jag som trodde allt var möjligt…

Men allt blir ju möjligt när dom två omöjligheterna förenas…. så alltså blir dom en möjlighet…

Allt ÄR möjligt!

Ring klocka...

När jag vill att mina data i telefonen ska stämma överrens med det som finns i min dator så sätter jag i sladden som förbinder dom två, det blippar till och så står det i min telefon; synkronisering pågår.
Det brukar ta en stund innan processen är färdig och sen har jag dom data jag önskar på bägge ställena så att jag vet att allt finns med var jag än tittar efter datum och annat. Jag känner mig mer trygg när jag vet att bägge två har samma fakta.

Synkronisering pågår…. Slår jag på ordet synkronisera så hittar jag: tidsmässig överensstämmelse mellan flera objekt
Och det är med min sanning överrensstämmande i mitt liv just nu.
Det händer massor av underbara saker och nya människor dyker upp i mitt liv och det ska synkas på många håll och kanter. Tidigare har jag bara behövt synka med mig själv, hur nu det fungerar med tanke på att det behövs mer än ett objekt för att synkronisera, men nu, nu är det flera människor som jag vill lämna plats för. Jag byter gärna bort gammalt tomrum och gamla invanda mönster till det nya som vill in. Jag har slutat vara rädd för att gå utanför min egna box och jag släpper med fri vilja, lust och kärlek in det nya.

Tänker på en rad i dikten som läses varje nyårsafton ifrån Skansens scen: "Ring in det nya och ring ut det gamla…"
Jag vill att min nyårsklocka ständigt ska ringa för mig så att jag med glädje möter det som är nytt för mig och när jag med öppet sinne släpper in det nya så kommer synkroniseringen att gå smärtfritt och jag blir hel tillsammans med den och dom jag vill överrensstämma med.

"Ring ut bekymren, sorgerna och nöden och ring den frusna tiden åter varm..."

Fortsätt, du brinnande klocka, att ringa i mitt liv och låt andra få höra när den slår och låt mig fortsätta att tydligt lyssna till dina signaler och alltid ha ett öppet hjärta inför det underbara och härliga som livet har att erbjuda och som jag bara kan ta emot och njuta av.

Nu

Det har varit en härlig vecka som nybliven bonusmamma med allt vad det innebär av ansvar och tid och det har varit en helt strålande helg tillsammans med min kärlek och jag är så tacksam för varje minut vi har tillsammans.
Att luften går ur när han lämnar för en veckas jobb på annan ort är helt förståeligt och jag är sams med den tanken och vet att det är viktigare än nånsin att leva i nuet efter avsked. Jag fortsätter att längta till nästa helg medan jag befinner mig i nuet...

Mina känslor av längtan byts mot känslor av trygghet när vi träffas och när vi tar avsked så kommer längtan tillbaka.... Tycker om att längta och jag tycker om känslan av trygghet och kan ju faktiskt ha bägge två.... tack och lov....

Jag byter liv igen till en vecka med intensivt jobbande och min övriga tid blir tillsammans med min älskade vovve ... Jag har bestämt mig för att vara strukturerad för att få veckan att fungera som bäst och då får det bli så :-)

Någon sa till mig igår; " det är ju dom där få underbara stunderna i den tunga vardagen som gör att jag känner lycka.."
Jag känner lycka i alla stunder jag har och försvinner känslan för en stund så stannar jag upp och inväntar att den kommer ikapp mig.... Precis som indianerna gjorde när dom vandrade länge; stannade 10 minuter varje timme, inte för att dom var trötta utan för att invänta sina själar...
Så klokt....