Du kan ingenting ta med dig dit du går

Tiden har gjort sitt och trädet har bara följt med

Tid tillsammans med mina kärlekar, tid som är obruten och fri, tid som är allt annat än tid är så viktig för mig. Jag har upplevt det i helgen då vi har varit i vårt sommarhus, vädret har varit fint, vi har gjort så mycket vi bara själva velat, umgåtts, skrattat, njutit av fantastisk mat, uppfostrat vovve, varit tacksamma, lärt mig saker och varit mitt i varandet. Klockan satt på undantag, ja, förutom vår bakmaskin som vi invigt som sattes på timer. Vilken ljuvlig doft som spred sig i huset på morgonen av det nybakade brödet!

Att det är grått på himlen just nu, måndag morgon, spelar ingen roll för vi har också ett fantastiskt boende mitt i stan och jag känner stor tacksamhet varje gång jag kliver in här och känner att det är vi som bor här med allt vad det innebär av fördelar. Samma enorma tacksamhet som jag upplever varje gång jag kommer till sommarhuset. Det är gott att leva i tacksamhetskänslan.

Jag vet att människor omkring mig kan uppleva tacksamhetskänslan som en skuldkänsla, att för att dom har det bra och har fått hjälp att få det dom har idag så står dom i tacksamhetsskuld till någon. Jag hävdar alltid att människor gör det dom vill och är det så att du har personer runtomkring dig som vill göra saker för dig så kan jag bara vara tacksam med ärligt och positivt hjärta. Vad blir det annars av tacksamheten? Tyngd? Skuld? Förringande av sitt egna jag och sitt eget liv? Att se ner på sig själv som misslyckad? Stress att alltid behöva känna att man ska betala tillbaka oavsett vad det gäller?

Förhoppningsvis så kan jag lära mig att känna av om människor vill ge för att dom vill och dom få gånger jag har upplevt något annat så har jag tackat nej till hjälp och saker. Det ska kännas rätt och fritt att ta emot och framför allt så behöver jag känna att det här kan jag enbart vara tacksam över utan krav. Och det är jag själv som sätter upp tacksamhetskraven, ingen annan, dvs om personen som gett inte uttrycker något annat, typ en gentjänst.

När många människor är i kris och utsatta, tänker på rapporteringen jag hör ifrån Syrien, så ställer man automatiskt upp och hjälper varandra utan att ens tänka på att få något tillbaka. Vi går till våra basala känslor och instinkter och vill överleva. Det kan ju också leda till brottsliga handlingar men när vi bor i ett samhälle av hjärtats godhet så hjälper vi varandra. Ibland tror jag att vi har det alldeles för bra här i Sverige och då tänker jag materiellt och också servicemässigt, vi skulle behöva uppleva något helt annat för att förstå vilken lyx vi lever i.
Ingen jämförelse för övrigt men jag känner tacksamhet varje gång jag kommer in till stan, efter en helg på landet, då det kommer rinnande varmt vatten ur kranen och jag kan gå på en vattentoalett och jag kan ett glas dricksvatten ur kranen. Att då få uppleva någon annans vardag som är på ett helt annat plan än mitt tror jag gör mig mer ödmjuk.

Vi samlar på oss saker och status för att vi är rädda för att visa och vara de personer vi är. Vi bygger murar av saker som ingen kan forcera utan de murarna behöver först raseras och blottlägga den person som finns bakom och då blir raset enormt stort och rädslan ännu större för människan som finns nästgårds.
Det gäller att finna sin inre trygghet, i allt, och våga lita på att den räcker när det stormar och blåser både mentalt och fysiskt. Inga saker i världen är värt ett endaste dugg. Mitt störtsta värde har jag i mig själv.

"Du kan ingenting ta med dig dit du går! Du behöver inga penningar när du vid porten står, nej du kan ingenting ta med dig dit du går".
Skönt att veta!

Du kan aldrig behålla en vattendroppe

Avsked

Nu åker backstagekorten tillbaka i lådan tills nästa gång de ska användas

Jobbet vid Allsången i Gränna Hamn avslutades igår och det känns lite konstigt, de här fem gångerna har passerat så snabbt. Har ännu fler upplevelser och erfarenheter med mig och är oerhört tacksam för det och tacksam för att människor tror på min förmåga att utföra det här jobbet bra.

Jag är en liten "smitare" emellanåt. Igår så åkte jag ifrån Gränna utan att säga hejdå till fler än en person. Jag tycker det är skönt att bara gå iväg som om att vi ska ses nästa vecka igen. Ingen aning om det uppfattas som fegt eller oartigt men för mig så blir den goda känslan av att snart ses igen bestående i mig och det kanske är därför som jag bara piper iväg som vanligt. Inget vidare på avsked alltså.
Jag gör ofta så i större sammanhang och kan i efterhand gärna skicka en rad och tacka för att jag har fått vara med och ge det beröm jag gärna gör. Jag är ingen bra minglare, haha! Tror att det handlar om att jag tycker det är så fantastiskt ointressant att prata om mig själv och när jag minglar så går jag in i frågerollen och då är det helt ok, men så fort frågorna kommer om mig så svarar jag väldigt kort,  vänder jag på kuttingen och ställer en fråga tillbaka. De flesta människor älskar nämligen att prata om sig själva, så dock icke jag!

Jag säger allt oftare efter ett personligt möte: Vi ses och hörs när vi ska! Jag har slutat säga: vi MÅSTE höras av snart! Jag ringer! Det resulterade enbart i en massa samvete som gjorde ingen glad. Jag hör av mig när jag vill och när jag känner att det är läge att slå en signal, skicka ett sms eller träffas och fika.
Och alla möten blir av precis när dom ska, i alla fall i min värld. För övrigt så sker ju allt precis när det ska.

Jag kan däremot gärna berätta om att jag går en coachutbildning och hur bra den är och har det varit andra föreläsningar eller intressanta människor jag fått lyssna till så berättar jag gärna med syftet att tala om vad jag lärt mig och hur bra det var.
Kanske därför jag får lite spunk på Facebook emellanåt..... hm....Ett ständigt "talaomande" vad jag gör och vad jag presterar....  Den tanken får surra runt en liten stund till så får jag se var den landar.

Att jag bloggar kan ju tyckas som ett sätt att tala om vad jag gör och visst, så är det säkert men jag skriver ju bara för att jag vill skriva och jag tänker varje gång att jag har ingen aning om hur många som läser min blogg och det spelar ingen roll för mig hur många det är heller. Då säger folk: " - Varför skriver du inte bara i ett word-dokument och lägger det i datorn då istället för att göra dina tankar offentliga?" Bra fråga!
Svaret: Jahapp! Alla gör vi det vi vill och ibland kanske det saknas en förnuftig förklaring. Och varför ska vi behöva förklara allt vi gör?! Acceptans, bekräftelse och att passa in i ramarna återigen.
Jag vill tänka utanför boxen och jag gör det hela tiden och sen gör alla människor på sitt egna sätt.

Att tala om vad jag gör tar ganska kort tid men att tala om för någon vem jag är tar ett helt liv.

Hej då - välkommen nu!

I gott bevar

Själen och en bit av hjärtat får bo på en säker plats ett tag

Det mjuka läggs i det hårda för att det sköra ska få vila 

Det händer då och då att en person intar en plats i mitt sinne och hjärta och liksom flyttar in hos mig. När det blir i längre perioder så vet jag att det är för att personen behöver mina goda tankar och min ljusa energi. Jag blir bättre på att höra av mig till personen och jag får en stark längtan att träffa personen så jag ser till att göra det.
Det är oftast så att jag umgås ganska lite med personen som "flyttat in" i alla fall i verkligheten men i ande och sinne blir det oftare. Personen ifråga behöver lite extra kraft
Människor runt omkring mig som mår bra skickar jag sporadiska tankar och energi och det just för att jag vet att dom mår bra. God energi hittar god energi och blir glad för det, tankar lite och är tillfreds.
Stannar dom mer frekvent så behöver jag svara med att vara där om så bara i energin och tanken.

Min väninna berättar följande för mig; Min lilla själ ligger nerpackad i en tändsticksask med bomull i botten och får kanske inte komma ut så mycket som hon borde, men åtminstone är hon inte i vägen hela tiden. När vi väl är på plats ska jag packa upp henne och låta henne vara ute i solen, på stranden och i gräset, kanske kan hon då i sinom tid växa sig starkare och bli "normal" igen. 
Jag blir rörd av det hon skriver. Vilken fin bild hon ger av hur hon räddar sin själ. Hon är öppen och ärlig med sig själv och vet hur att överleva eller snarare leva vidare och det finns en plan för hur hon ska må bättre.

Jag vet att hon klarar sig själv och hon får "bo hos mig" precis så länge som det behövs. Jag tar ingen hyra. Jag går på min magkänsla, fortsätter att skicka god och varm energi. Vet också att vi har mycket att samtala om och det kommer vi att göra en dag, det vet jag, och det blir precis när det ska.

Din själ är i gott bevar. 

Fin vardag

Det blir lite sporadiskt med bloggandet nu ett tag och det är ju som vanligt, jag skriver när jag vill skriva. Finns så många härliga saker att göra, känna och uppleva under långa sommardagar och kvällar och dator och TV får damma igen lite utan minsta dåligt samvete. Uppdateringar kommer och går och dagarna likaså oavsett om jag hänger vid datorn eller ser det senaste programmet.
Fantastiskt skönt vad lätt det är att byta fokus och njuta av det.

Medea filosoferar på morgonkvisten

Det har varit två veckor av rutiner efter jobbets tider och nu blir det till att ändra dom för nu är det andra dygnstider som gäller. Tar två-tre dagar att hitta det nya och då ska också rutinen att sova på landet in emellanåt. Vi börjar få till ett riktigt hem på landet vilket är så skönt för då är det bara att sova därute om vi vill utan att behöva tänka på att ta med grejer ut och komma ihåg att ta in nästa dag. Precis så önskar jag ha det och där är vi vilken dag som helst.
Att kunna njuta av landet så många dagar som möjligt.

Naturen gör sitt när jag gör mitt i bästa samarbete

Allt går lite långsammare där, jag gör andra prioriteringar, jag gör egentligen bara saker som jag tycker om att göra, jag tar hand om mig själv på ett annat, enklare sätt och kan verkligen bara vara. Det ger mig ro att hitta lugnet i kroppen och mina funderingar om vad, hur, vad, varför och när i livet har friare spelrum än någon annanstans.

Min änglafjäril till vän ringde igår. Hon ringer alltid när hon ska och hon trycker alltid på dom rätta knapparna hos mig så att jag "hittar hem" där jag ska vara. Det är fantastiskt med denna energi som vi sätter oss i när vi samtalar. Allt blir enkelt och frågor får svar och samtalen avslutas alltid precis när dom ska och det är en enorm trygghet. Det är länge sen jag kände att jag ville prata mer eller längre med henne, det är helt enkelt perfekt.

Perfekt är det också att någon annan fick halvtidstjänsten jag sökte. Det känns helt rätt. Jag är flera erfarenheter rikare och jag vet att det är helt rätt att jag går vidare i mitt frilansande utan att "sitta fast" någonstans. Jag har ju en känsla för vad hösten ska innehålla och jag kommer än mer att lyssna på min inre röst och göra det jag vill.

Mått på bekräftelse

Allt vi gör mäter och jämför vi 

Vad skulle vi människor göra utan görandet? Eller snarare; vad skulle vi vara utan görandet?

Jag var inne på det igår också att bli någon i andras ögon för att jag upplevt något som är intressant för andra. Samma sak är det med görandet; när jag talar om vad jag har gjort så bevisar jag att jag är en person som passar in i mönstret och normen och eftersom prestation är en värdemätare så sätter vi oss själva någonstans på prestationsskalan. Dessutom söker jag bekräftelse i att berätta vad jag gör och det är bara så vi fungerar.

Jag brukar tänka att det räcker att jag själv vet vad jag gör och det är till och med så att jag avstår att säga saker jag gjort till mina närmaste emellanåt just för att jag tänker att det räcker att jag själv vet. I det så lär jag mig också att bekräfta mig själv.
Blir så trött på mig själv när jag i meningar och ord talar om att jag gjort det och det och jag VET att det är för att söka bekräftelse hos personen jag pratar med. Jag vill bita mig i tungan och jag blir bättre och bättre på att bekräfta mig själv och känna att det räcker.
För att kunna leva som jag lär så behöver jag träna på det och när jag tränar så blir jag bättre och bättre, så är det med all träning.
Bättre förresten, nu är jag där med skalan av prestation igen. Säg mer tillfredställd och nöjd istället.
Allt vi är och gör innehåller en värdering så är det bara. Att leva utan att värdera är knappast möjligt. Eller?!

Allt jag gör gör mig till den jag är och allt jag är är jag i det jag gör.

Någon gång i mitt liv så ska jag gräva djupare i det här med bekräftelse.

Kontrast igen

Mitt liv är inget som avgörs genom kastade tärningar, jag bestämmer själv hur det ska se ut

Fick igår uppleva en obehagskänsla som det var länge sen jag känt. Det låg på min lott att intervjua en av Sveriges artister men ju längre tiden gick så kände jag att det här kommer aldrig att fungera. Han har valt att låta alkohol och droger ta stor plats i hans liv och när jag satt och väntade på att han skulle repa färdigt med bandet så kände jag mer och mer att jag behöver säga nej. Mitt uppdrag är att göra intervjuer och då är det mitt jobb att genomföra dom. Jag bröt mitt uppdrag igår tack vare min magkänsla, jag kände obehag och oerhört svart energi och i samråd med kollegor så avstod jag.
Kan i dagens tidningar läsa om personen och känner mig glad över att jag tog beslutet igår och lyssnade till min mage och energi.

Jag satt och lyssnade till den här personen under hans rep och såg hur han fick fritt spelrum att till exempel dra ut på tiden och komma när han kunde. Han körde dessutom med de två personer han hade med sig och dom lydde hans minsta vink. Allt skulle ske på hans villkor och alla dansade efter hans pipa och gjorde som han sa. Kändes som en skräckblandad förtjusning över hans närvaro.
Maktutövning på något märkligt sätt. Rädslan som gick hand i hand med "det är synd om honom" och "han är ju helt väck så vi lotsar honom igenom det här".

Vad är det som gör att vi håller vissa personer om ryggen medan vi ger en lavett till en annan person vid dess minsta felsteg?
Vad är det i oss människor som gör att vi gärna sniffar oss till personer som går utanför våra normer och ramar och då gärna vill se när han/hon gör bort sig? För att ha något/någon att prata om och kunna säga;  " - Jag var där när det hände". Så, vad gör det mig till då? Får jag någon sorts högre status för att jag fick uppleva det eller vad?
Det dyker upp många funderingar efter den här upplevelsen, bland annat om dom val vi gör i livet och det gäller oss alla.

Att jag sen fick ännu en ofrivilligt vald bild på min näthinna gör ju upplevelsen än mer obehaglig.
Det är bra med konstraster, det säger jag alltid, och det här var ännu en kraftig sådan. Jag fick ta ställning och gjorde det till min fördel att välja att må bra.