Ny familjemedlem

Zacke!

Ibland går det undan! I måndags så fick vi tillökning i familjen, Zacke. Han är en 10 månaders Rottisvalp som behövde få ett nytt hem. Hans husse och matte har blivit akut sjuka vilket kommer att hålla i sig över en längre tid så Zacke behövde ett nytt hem. Han har varit hos ett par familjer men inget har funkat så nu så sa hans husse att om vi inte tar honom eller kan ha kvar honom så får han en spruta. Alltså tog vi med honom hem. 

Min första tanke, när jag hörde talas om honom och fick frågan om vi ville ha en rottishanne, var nix, ingen hanne. Det blir bara trassel men efter att ha träffat en tik, som var en mycket märklig vovve, så förstår jag att det bästa är just en hane och en tik och det blir till att kastrera Zacke efter hand. 

Det är lite roligt med hur det är i livet; Medea hette min mormor och ett halsband som valpen hade stod det Ines på, som min mamma heter, och Zacke hette från början Milou vilket min mammas nuvarande hund heter. Så, ja, det är ju så här det ska vara :-)

Det gör över förväntan och efter ett par dagar så börjar han och Medea att hitta sina platser även om Medea fortfarande är ganska svartsjuk men det blir bättre och bättre. 

Det är skillnad att ha två hundar och den största är nog att dom två väljer ju varandra i första hand, än så länge i alla fall, och det är ju helt naturligt. Våra vanor med Medea är satt ur spel just nu och vi fyra kommer att få andra vanor tillsammans. Det som är bra är ju att dom leker med varandra på hundars vis och får utlopp för all sin energi. 

Zacke är världens snällaste och Medea är den som drar igång buset både ute och inne. Ibland tröttnar han på henne men det är ändå alltid hon som går segrande ur, vilket ju är helt rätt rangordningsmässigt. 

Det är roligt att se deras lek och deras spel om platsen i familjen. 

Det sägs att en hund har "bytt familj" efter en vecka så det kommer säkert att gå bra det här :-)

Gissa vem som är Medea? 

Ska nog finna mig tillrätta här

Öppen bok

Det finns dagar när jag tänker att det skulle vara skönt att slippa ha förmågan att känna in stämningar, känna av människor och läsa vissa personer som en öppen bok. Allt som oftast så tycker jag att det är intressant att vara känslig i energin inför andra människor och ibland så blir det bara lite för mycket.
Jag kan känna av besvikelse, frustration, ilska, lögner, sorg,  kärlek, döljande av saker och smärta. Ofta finns jag tillhands med en fråga till personen det berör, en fråga som kan ge tröst, ge förståelse och insikt för att sen kunna gå vidare.

Att känna av och läsa personer göra också att jag ibland blir förvånad över ett möte där jag i min värld tänker att det är säkert ok att vi gör så här istället för det vi sagt men när jag träffar personen så inser jag att det blev helt galet. Förväntningarna från personen och min tanke att vi tar det som det kommer krockar. Dessutom så blir jag just förvånad. Jag hade önskat mig en annan situation. Det jag tänker när det inträffar är; nu, just nu skulle jag vilja gå i den här personens skor för att se vad som händer på insidan. Utsidan kan jag redan läsa och den "boken" har också förmågan att snabbt stänga igen och nästan sätta lås på sidorna. En snabb fråga får inget egentligt svar utan det byts ämne.

Jag tänker ibland att jag skulle vilja läsa beteendevetenskap så att jag bättre kan förstå varför vi människor gör som vi gör, tror det skulle underlätta för mig själv och mina tankar. Att veta fler konkreta saker som min hjärna annars vill ställa frågor runt.
Just nu drar jag också runt i mina tankar om det går att få en människa som totalt saknar självinsikt att hitta den, att se sin egen del i det som händer? Jag frågar hur det ska gå till men jag vet att jag ska strunta i hur och tänker att med kunskap kan jag släppa mitt hur. Fast det väcker frustration att inte kunna gå in med en hjälpande hand och det eftersom jag, just nu, saknar svaret på mitt "hur".

Sorg är en annan sak som jag är i ganska ofta. Mitt solosjungande på begravning ger mig möjligheten att finnas i närheten av döden ett par gånger i veckan. Ibland hamnar jag i läget att jag sitter och funderar över sorg, över hur rädda vi är, när vi kommer till en begravning, att göra fel i sammanhanget. Att vi helst vill dölja att vi är ledsna. Jag känner av sorgen i rummet och tre begravningar på en dag är max vad min kropp klarar av. Sorg sätter sig oundvikligen i kroppen på ett märkbart sätt. Jag känner av och läser de öppna böckerna.

Det är lättare att läsa en öppen bok istället för en stängd men då frågar jag; vilken bok är någonsin stängd?

Kärlek och hat

So be it! 

Det handlar just nu mycket om det personliga hatet på nätet, att vara en dömande människa för att vi, enligt vissa, i detta sekulariserade Sverige dömer ut påvens människosyn och jag hör att det ständiga skitsnacket om personer som är frånvarande fortgår bland människor jag möter.
Jag tänker att ju mer vi fokuserar på hatet och allt det svarta ju mer kommer det att härska. Vi ska absolut ta upp det i ljuset och prata om det men sen behöver vi titta på hur vi ska gå vidare i det goda för att kärleken ska segra över hatet. Ju mer hat vi pratar om ju mer finns det där. Ju fler vi är som pratar om och handlar i kärlek ju mer finns det av den varan.
Tänker på Harry Potter där Voldemort är det stora hatet och ju fler som går in i hans krets av svart och ondskefull magi ju starkare blir den. Potter själv går med kärleken som ledstjärna, han och hans två vänner tillsammans med Dumbledore, dom segrar alltid och det säger mig att den lilla kärleken alltid är större än det stora hatet. Tänk då hur det skulle vara om kärleken fick vara det stora och hatet det lilla?! Det går att välja den varianten av livet, det går!

När slutade vi att prata med varandra och när blev vi så rädda för varandra? Att prata skit om någon som inte finns i rummet skapar en massa konstig energi. Jag var själv med om det i en situation som uppstod i veckan och känner att jag känner mig obekväm med situationen. Det jag kan göra då är att lyssna och ställa frågor och därmed låta bli att gå in i det som är märkligt. Jag känner att jag kan leda det vidare genom att ställa frågor till den som mår dåligt för att komma vidare till en konkret tanke för att lösa upp hårt åtdragna knutar.
Att få kritik verkar vara en av dom saker som vi människor har svårast att ta. Vi går i försvar direkt och tar allt personligt och släpper ut alla klor utan att först tänka; kanske ligger något i det här och personen som säger det till mig vill bara väl. Jag vill lyssna och höra vad hon/han har att säga.

Vad är det som säger att just det jag har gjort, kanske i hela mitt liv, är det rätta sättet eller ännu hellre det bästa sättet? Eller ännu ännu hellre, det sättet som är det bästa för mig, för det handlar alltid om det, vad är bäst för mig för att jag ska kunna finnas till hands och s a s vara bäst för andras välmående?
Att få upplysning, energi och erfarenheter genom samtal är guld värt och bidrar till min utveckling som det jag är; människa!

Saknas en bit

Var finns biten som gör att allt faller på plats? 

Jag frågar och frågar och frågar men får inget svar som jag är nöjd med. Det största påståendet jag får är att jag ska vända mig till någon som jag inte ens tror finns och just precis därför göra det. Hur blir det?

Jag frågar också om varför vi människor väljer de dåliga alternativen framför de bra och får till svar att vi är bara människor som lever genom nåden och när jag säger att varför leva som att allt bra ska hända "sen" istället för här och att det här livet är en enda lång kamp så får jag till svar att han dog för oss.
Det är dessutom bara att vända sig till den man valt att tro på och be om hjälp och jag ställer ännu en "tung" fråga; om det är så varför låter människor bli att göra det? Varför väljer de att må dåligt när de säger att de tror på någon som kan hjälpa dem? Svaret kommer; den fria viljan.

Jag tänker att det återigen att det kännas så jobbigt att hela tiden behöva kämpa för att vara en hel och levande människa som mår bra. Varför? Hur ska jag kunna förstå det här? Jag önskar att jag kan få ihop det men det fattas ett gäng bitar för att jag ska få ihop det här pusslet.

När jag gick i skolan och min lärare sa till mig att ; gör så här så blir det rätt och du kan fortsätta utvecklas så gjorde jag det och jag gör det fortfarande när jag känner att något är rätt och bra och när jag hamnar i utvecklande samtal. Det var nästan aldrig, som jag i skolan, ifrågasatte vad som sades, vilket ju kan verka mesigt idag, men då litade jag på mina lärare och när jag titta på vara jag är idag så ser jag att jag gjorde bra val redan då.
Om jag hade en lärare som sa att; gör så här och så här och så här så mår du bra och jag ständigt tänker; ja, det ska jag göra och sen går jag och gör något annat istället, då är det klart att det uppstår krockar i livet. Jag kan ju alltid gå tillbaka och fråga; hur var det nu igen, berätta för mig, och sen gör jag nya val igen. Fast om jag hela tiden går åt ett annat håll så tycker jag att jag skulle stanna i min utveckling och erfarenhet. Å andra sidan så får jag erfarenheter av att göra som jag gör också.
Återigen, varför välja det dåliga framför det bra?

En av de mest intressanta sakerna är att jag möter frustration över att jag inte vill förstå. Det är ju så enkelt. Nja, nej, not! Eftersom jag, i min värld, tror på att dom val jag gör ligger helt hos mig så blir det konstigt och så får det vara tills jag hittar den pusselbit som fattas för att göra bilden helt klar. Den kanske aldrig dyker upp och "under tiden" så lever jag det liv jag känner är rätt för mig.
Jag trodde att jag hade den i många, många år men jag inser nu att det handlade om en tradition, uppfostran och sammanhang. Helt ok då och en bra uppväxt men nu tänker och känner jag något annat.

När blir en lögn en sanning? 

Vad händer med oss och mänskligheten när vi börjar leva efter de ord som vi tror är dom rätta, kärlekens ord, som vi alltid säger att vi vill leva efter? När vi alla gör det utan att tveka, när vi alla ser och tror på det som är gott inom oss och vårdar det som är gott utanför oss, när vi rättar till och leder åt kärlekens håll när det behövs.
Jag såg en liten stund på filmen "The invention of lying" igår, ja, jag har nämnt den förut, den får mig alltid att tänka till; bara för att en människa kommer på att testa en osanning så blir världen så mycket bättre. Finurligt tänkt och som sagt, den väcker tankar.

Jag brukar säga att allt händer när det ska och jag kommer att fortsätta att säga det och senast jag sa det till en människa så fick jag tystnad till svar och en fundering lagd i mitt knä. Hon sa; jag funderar på hur det stämmer in med att jag förlorade en av mina döttrar som barn och en som vuxen. Hon hade ingen anklagande blick utan funderade bara och våra öppna och nakna tankar möttes vilket gör att vi nu har bokat in en förmiddag då vi ska samtala och ge varandra de böcker vi skrivit. Vi drar åt samma håll rent filosofiskt och jag ser så fram emot mötet. Utan förväntningar, bara en stor nyfikenhet inför det som jag vill blir ett gott samtal.

Hur skulle du vilja att det var?

Hur skulle jag vilja att det var?

Det går många dagar emellanåt innan jag skriver i min blogg. Det handlar sällan om att jag saknar saker och upplevelser att skriva om, det handlar mer om att jag behöver hitta den ro som jag behöver för att skriva. Just nu så jobbar jag heltid på en arbetsplats och jag får ta del av den platsen på många sätt och det gör att jag funderar än mer på människors beteenden i vissa lägen. Undrar också en del över att vi sätter oss själva i sitsar som gör att vi mår dåligt. Ja, jag vet, jag har skrivit om det förut och jag lär skriva om det igen. Jag har svårt att ta in att vi väljer skit när det finns blommande ängar en bit längre bort bara jag lyfter blicken.

Jag går in och blir satt på en position och gör självklart det jobb som jag vet att jag ska göra. Direkt får jag höra att från olika håll att det är så skönt att jag är där för det fungerar så bra. Jag tänker, jag gör bara det jag ska, mitt jobb. Jag tycker det är roligt och jag inser att jag tycker om att hjälpa till och underlätta för dom som jag jobbar med. Det är tveksamt om jag skulle orka jobba i den miljön som är full tid och skulle jag erbjudas det så är det knappast troligt att jag säger ja. Jag har tackat nej två gånger tidigare till anställning och det beslutet är jag nöjd med.
Egentligen skulle jag vilja gå in som coach och utifrån det få till en förändring till det bättre och mer positiva. Jag kan se ganska enkla lösningar. Jag kommer att att ge utrymme för att prova nya saker och be den som vill att svara på; hur skulle du vilja att det var?

Jag möter fantastiskt mycket frustration hos personer där jag är och den sitter högt upp. Min känsla är att jag vill säga att jag kan lyssna och samtidigt känner jag att det bästa är att jag gör det jobb jag är satt att göra och skickar min positiva energi den vägen så att frustrationen kan få utrymme att försvinna.
Frustrationen bygger ju enbart på att en person är på fel ställe eller gör fel saker. Återigen; hur skulle du vilja att det var?

Den förste jag ställde frågan till sa; det är ju ingen idé att tänka tanken fullt ut för det kommer aldrig att hända. Jag säger att tänk tanken fullt ut och går för det, allt är möjligt att förändra men så länge vi säger att det är totalt hopplöst så kommer det att fortsätta att vara det. Att vilja en förändring är att våga ta steget och gå framåt. Den här personen har tagit steget och det märks att mycket släpper och att nya infallsvinklar får spelrum.

Hur skulle du vilja att det var? Det är en bra fråga som behöver lite omtanke och tanke. Däremot behövs ingen om tanke. Att våga och att vilja svara på den kräver 20 sekunder av mod och när det är gjort så har tankebanan förändrats automatiskt och jag/hon/han är på väg på en ny resa med nya mål.

Hur skulle du vilja att det var?