Livsviktigt

Ett litet hus med god isolering, el, en öppen spis, en säng, en toalett, vatten, tillgång till naturen, mat, transport och kärlek, vad mer behöver egentligen en människa? Rent fysiskt kanske några saker till och mentalt behövs stimulans, goda samtal, tillgång till tid för att kunna filosofera om förändringar vilket stimulerar hjärnan till att utvecklas.
Det har säkert forskats på vad vi människor skulle klara oss på i det minimala och jag ska kolla upp det, nyfiken som vanligt.
Vad behöver en människa för att klara att vara just en människa?

Jag har haft lite strul med mitt internet ett par dagar, orsakat av mig själv, och det har gett mig ännu fler tankar runt det här med vår ständiga uppkoppling till världen runtom.
Idag blev jag trött på alltihop och tog min bil, vovve och dator (utan internet för att kunna skriva) och åkte till stugan jag får låna där brasan sprakar och lugnet är så fantastiskt påtagligt och tankarna dra iväg ännu mer.
Rent privat har jag behov av min telefon men sen…..? TV: klarar jag mig utan, internet; klarar jag mig utan, radio; klarar jag mig utan även om den känns som det media jag skulle vilja nyttja mitt i lugnet, tidningar; klarar jag mig utan, min iphone; klarar jag mig utan….
Undrar hur det skulle vara att vara helt avstängd från media under en längre period? Vad skulle det göra med mig som människa? Behöver jag verkligen ha vetskap om allt elände som händer i världen? Blir jag en socialt bättre människa för att jag tar del av all olycka, snaskigheter, förnedring, naturkatastrofer och negativ input?
När jag har ett jobb att gå till så kommer jag där ändå att få ta del av det som sägs och händer i världen och vill jag ha reda på något så kan jag skaffa mig den informationen.

Jag ser absolut att media är bra för oss, internet har öppnat en helt ny värld till kunskap och kontakter och jag tror att vi behöver vara medvetna om hur vi ska använda det på bästa sätt för att få den här världen att rulla vidare och bli en bra och social värld.
Fick häromdagen höra om en man som skrivit en bok om vad som händer efter Facebook, vad det sociala nätverket gör med oss människor och vår förmåga till att mötas i verkligheten, den vill jag läsa.

Jag har ju för övrigt lämnat Facebook för ett par veckor sen och det är också en intressant erfarenhet; plötsligt är jag utanför det sociala flödet, för ”det är ju där man får veta vad som händer och har koll på varandra” och jag erkänner att jag tycker det är så skönt att slippa veta allt om alla… Min telefon har fyllts av sms från goa människor som vill ha kontakt med mig och jag med dom och det känns som att jag mår gott av den mer nära kontakten; en vän tar ett initiativ och hör av sig och jag gör detsamma.
Jag låter alla som vill hänga på FB göra det, absolut, och jag har tyckt att det varit riktigt roligt att ha det som ett filosofiskt fönster ända fram till nu. Jag vet att det är en stor social tillgång när man t ex är ensam, jag har själv upplevt en stor ”social trygghet” där, och jag är också tacksam över att kunna göra mina val att välja ett annat sätt att leva och vem vet, jag kanske hookar upp på FB igen i framtiden.

Internet och media i alla de former är viktiga för mig när jag än så länge jobbar som jag gör för att lätt kunna nå ut till många och ha smidig kontakt via till exempel mail så jag är tacksam för utvecklingen och tacksam över att jag kan ha tillgång till den och bejakar den samtidigt som jag är tacksam över att kunna välja när jag vill använda tekniken.

Just nu väljer jag närheten till naturen, min kärlek, lugnet och tystnaden när jag har ledig tid dvs tid utanför mitt arbete och datorn kommer att vara min skrivmaskin när jag fortsätter att knåpa på min bok, en skrivmaskin utan uppkoppling….

Människor på vägen

Idag har jag gjort ett avslut... Det känns lite tomt men samtidigt har jag fått med mig en hel del av att hur det kan vara att leva i den här världen. Människor kommer och går precis som jobb och kärleken och dom som väljer det positiva och vill gå vidare klarar av det medan dom som väljer att gå runt i sitt elände och låter det styra sin vardag förstås blir kvar i det.... Det slår aldrig fel och jag blir återigen tacksam för mina insikter att göra det som känns bäst för mig.
Jag vet att jag ska strunta i hur och när och det är det jag jobbar på just nu; lämna det åt universum att få en möjlighet att besvara mina önskningar när universum så vill leverera.

Det är en märklig känsla att vara mitt uppe i en arbetsperiod som är väldigt rolig samtidigt som min lust till att vara med min kärlek dygnet runt och att få göra saker tillsammans med honom och uppleva livet pockar på hela tiden. Två lustfyllda saker som drar i mig och jag vet att kombination är bra och jag vill ha lugnet inom mig och när jag hittar det så kommer jag att vilja vara i det som är då och jag struntar i vad jag är i... fast jag vet att när jag hittar lugnet så är jag precis i det som jag har önskat, det är det som är det fina i kråksången :-)

Jag har lyssnat och levt med människor i min fantasi, människor som levt sin verklighet, och jag säger tack till dom och tar med mig dom och deras liv som ett vackert och näringsrikt minne.
Mina egna minnen skapar jag för varje dag som går och jag vill mer och mer minnas det bästa, godaste, ljuvligaste och härligaste som livet har att erbjuda. I det ligger att jag vill sluta prestera och enbart leva i det som är jag och det som är mitt liv och återigen; jag gör mitt liv till det liv det är. Häftig, ansvarsfull och ljuvlig känsla och tanke!

Klaras av

Jag har fått låna en välbekant stuga över dagen för att börja mitt skrivararbete, mitt författarskap till en bok som ska ta sin början och jag förstår nu att det handlar väldigt mycket om fokus för att hitta skrivarlugnet. Det är fyra andra projekt som snurrar samtidigt just nu och jag som "mamma" till dom har massor att styra med för att allt ska funka och jag får avdela tid för dom och sen ta mig tiden för att skriva. Det är ju skrivandet som kittlar mig mest i mitt nu.

Den miljö jag nu sitter i ger mig lugn och ro; en sprakande brasa, i soffan en sovande hund, utanför tar solen för sig mellan dom tunna molnstrimmorna och tittar jag ut genom det stora fönstret så ser jag höstfärgade träd och vackra hästar i hagen och dom ser ut att ta dagen som den kommer.
Jag märker att jag genast kopplar av, blir lite trött och samtidigt får sinnet spela fritt och mitt filosoferande drar igång...

Det finns fortfarande små saker som "ska klaras av" för att få helt lugn och ro och att stå i skuld till någon, i det här fallet att ha lånat en sak som ska lämnas tillbaka, upptäcker jag är en knölig sak. Vänligheten hos personen som lånat ut är mycket generös och jag märker att jag lägger mer bakom gesten än vad jag behöver, jag skapar själv den lilla stress som pockar på och som gör att jag vill "bli av med det". Det är ingen känsla jag vill bära med mig och jag får skylla mig själv att jag lägger mer värdering i situationen än vad den egentligen kräver; jag pytsar på med gamla känslor och tankar. Häpp! Fast i dåtiden.... nej, ingalunda fast för nu har jag gått vidare för jag har förstått att det är precis det jag var "fast i dåtiden" och den låsningen fick mig att låta bli att uppleva det ljuvliga nu jag har.
Det är spännande att varje dag komma till insikter om och om och om igen och den dagen när jag aldrig mer kommer att få insikter.. hm.... den kommer nog aldrig.... hoppas jag....

Jag tittar ut genom fönstret där jag sitter i soffan och vet att jag kommer att bo nära havet vartefter... och det blir när det ska bli.... jag är bara lite otålig...

Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo,
några månader om året, så att själen kan få ro.
Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart.
Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.

Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri,
när stranden fylls med snäckskal, med havsmusik uti.
När det klara och det enkla, får råda som det vill,
när ja, är ja, och nej, är nej,och tvivlet tiger still.
(Ulf Lundell)

En riktig snyting....

Jag vet att det som händer mig är saker jag dragit till mig och ibland kommer dom smygande och ibland med sådan kraft att det känns som ett knytnävsslag mitt i ansiktet. Jag är ingalunda beredd och hör först knappt vad som sägs och när jag har förstått vad som sägs så stiger värmen i min kropp, mitt hjärta börjar bulta och jag hör äntligen vad som sägs till mig. När orden har landat så inser jag att jag så starkt vill avstå att lyssna till mer av dom ord som kommer till mig. Det är ord, tankar och känslor som jag helst aldrig velat höra och jag avstyr å det bestämdaste att höra mer. Det är min rättighet att få säga nej när orden kränker, är svarta negativa och bara gör ont. Jag säger bestämt nej! Relationen mellan oss får bli vad den blir, jag vill se om mitt eget hus och dom som står mig närmast och jag vill känna mig som den vuxna, klarsynta, kärleksfulla person jag är.

Naturligtvis börjar tankarna om varför jag dragit till mig det som inträffar och dom tankarna gör mig faktiskt lugn. Det är en befrielse för mig att kunna leta hos mig själv och se vad det här är och vad det kommer att leda till och ganska så snabbt kommer jag fram till vad det rör sig om och då tittar jag enbart vad det gör för mig; min kärlek blir ännu starkare och tecknen på att jag valt rätt väg blir om möjligt ännu tydligare... och med den kraften som universum idag slungar dom här meddelanden till mig så vill jag ännu mer och ännu snabbare göra det som mitt hjärta säger till mig.... med det öronbedövande tjutet ringande i mina öron så vill jag gå ännu raskare... med den smärtan av insikt som slaget ger och som tar luften ur mig så vill jag vidare, vill aldrig se mig om, vill framåt till ljuset...
Tårarna hjälper mig också att förstå att något annat än det som är är det bästa för mig.... och jag lyssnar, jag lyssnar med vidöppet hjärta....

Jag vet också att vad människor uppfattar är just vad den människan uppfattar och att det som händer hos den personen är utifrån vad som tidigare skett i livet. Det är ok att känna det för sig själv och den frågan som dyker upp hos mig är; vad ger den personen rätt att gå in och slänga sin oro, sin negativa känsla, sin bitterhet och besvikelse över mig i någon sorts försök till att vilja skydda mig??
Personen får gärna tycka och tänka vad den vill och jag tycker aldrig synd om någon människa, det gör dom enbart till offer, men att fastna i sin bitterhet och avstå från att se vad som sägs i kärlek för att vända det till något negativt.... ja, vad ska jag säga.... ? Skulle vilja skrika rakt ut: släpp det som varit och se det goda i det som händer och gläds med din medmänniska!!
En människa som aldrig själv kommer till insikt om hur den är, vad blir det av den? Samtidigt som jag tänker; vad ger mig rätt att döma den här personen? Inget faktiskt.... men jag har rätt att få känna, uppleva och reagera och det gör jag hela tiden och i det ligger önskan och drivkraften att vilja må så bra som möjligt alla dagar i det här livet!

Jag vill ha människor omkring mig där jag kan vara den jag är och använda min energi till att ge det goda och där vi samtalar om det goda som för oss framåt och där vi unnar varandra framgång från hjärtat.
Vi människor har mycket att lära och när vi lär oss att göra för andra vad dom vill att vi ska göra för dom, då, då kommer det att hända saker i kärleken mellan människor.

Fram till dess så väljer jag mitt umgänge med omsorg (väldigt roligt ord förresten; om-sorg) och är samtidigt tacksam för dom kontraster som dyker upp och dom käftsmällar som tar hårt och gör ont för det är enbart gott för mig.

10-10-10

10-10-10.... Det sägs att sådana datum är magiska på flera olika sätt... Universum öppnar nya dörrar, energierna strömmar fritt och dom som valt att leva sina liv med vidöppna sinnen och hjärtan får uppleva att något pockar på i deras inre ännu mer än andra dagar.... Jag är en av dom och jag är nyfiken och lite otålig....

Sitter i en soffa vid ett stort fönster i ett ljuvligt hus på det vackra Öland och tittar ut över det dimmiga landskapet. Solen gör allt för att tränga igenom och förskjuta dimman och den lyckas och skickar sina varma strålar mot det trädet som skiftar i dom allra vackraste höstfärger. Så har vill jag bo, i den här miljön vill tillbringa resten av mitt jordeliv, i det här ljuset vill jag ta emot ännu mer energi och i den här luften vill jag andas. Den starka fågelsången som jag får uppleva varje morgon, när jag sovit med fönstret öppet i mitten av oktober, vill jag fortsätta att vakna till. Den krispiga luften som strömmar emot mig när jag öppnar dörren och sätter fötterna på en fuktig trappa. Naturens helt fantastiska skådespel, som den bjuder på helt gratis varje dag, vill jag alltid ha på näthinnan. Doften ifrån havet och känslan av att vara helt fri och ha himlen öppen ovanför mig, ett tak utan gräns, vilken euforisk känsla. Här har jag funnit lugnet och friden. Vad mer behövs än att leva i kärlek och nära naturen och djuren?

Den här helgen har varit magisk på många sätt och jag tar med mig alla ljuvliga känslor av kärlek och natur till vårt hem i stan.
Det har varit inspiration att verkligen vilja gå för det som hjärtat talar och uppmanar till. Jag upplever hela tiden små och stora fingervisningar ifrån universum och numer lever jag lagen om attraktion vilket också gör att jag känner mig lugn i den här lilla otåligheten som tagit plats i mitt inre. Jag har saker att uträtta och dom ska jag varsamt och med tacksamhet ta mig an, även dom uppgifter jag tog till mig innan jag kom till den insikt där jag är idag, och ödmjukt lyssna till vad mitt inre säger.

10-10-10... Jag ser verkligen fram emot dom förändringar som är på ingående inom snar framtid, vill nog faktiskt säga NU, och jag/vi har laddat för dom den här helgen och det är ingen slump att vi valde att förlovat oss just nu. En liggande 8a är en evighetssymbol och dagens datum öppnar upp våra energier och vi nosar på en annan dimension...

En kärleksförklaring...

Det är fredagen den 8 oktober 2010 och jag har tagit ännu ett kliv i mitt ljuvliga liv och växlat förlovningsring med min kärlek... :-)
En helt underbar dag på det karga Öland där sommaren hängt sig kvar i den lite bistra vinden. Dofterna, känslorna, bilderna, orden, energin, maten och närheten allt tillsammans har gett mig en av dom bästa dagarna i mitt liv och jag är så tacksam...

Jag känner, tror och t o m vet att den här helgen på flera sätt är ett avstamp inför min framtid och jag älskar när förändringarnas vindar blåser och jag får ställa mig med vinden mot ryggen och låta mig bäras av dom krafter som för mig framåt, följa med och falla fritt.... Närhelst jag önskar kan jag vända mig om, sluta mina ögon och känna den friska, nya, livgivande vinden i ansiktet, sträcka ut mina armar och låta vinden fylla mina lungor.

Jag är helt säker på att jag vill följa med dit det är ämnat att jag ska gå... jag har önskat och nu har jag äntligen hittat rätt skor att gå i och vägen är tydligare än den nånsin tidigare varit... Jag går i tro....

And mind me with each step I am more certain
Everything will turn out fine
I have confidence the world can all be mine
They'll have to agree I have confidence in me

I have confidence in sunshine
I have confidence in rain
I have confidence that spring will come again
Besides which you see I have confidence in me

Strength doesn't lie in numbers
Strength doesn't lie in wealth
Strength lies in nights of peaceful slumbers
When you wake up -- Wake Up!

It tells me all I trust I lead my heart to
All I trust becomes my own
I have confidence in confidence alone

(Ur "Sound of Music")

Det är dags

Jag har fått lugn och ro i vad jag ska göra härnäst och det känns så härligt befriande och bra. Nu ska jag ta vara på den energi som jag har inför mitt uppdrag och framför allt tro på och veta att det är just det här jag ska göra.
När jag så tydligt får till mig vad det är jag ska göra så kan jag ju välja att backa eller att hoppa på tåget och låta det rulla och jag har valt att låta det rulla för att backa här känns som en omöjlighet.

Det här tåget kommer att ta mig till nya platser både inom och utom mig själv, det kommer att bjuda mig på en resa som jag snuddat vid i tanken och som jag nu kommer att få uppleva och jag kommer att ha underbar utsikt genom dom fönster som jag sitter vid och jag kommer att få uppleva saker jag enbart drömt om.
Jag ger mig själv en present genom att säga ja till det här uppdraget och jag får fler "presenter" i att människor stöttar mig.

Nu kommer jag att ge mig själv den tid jag behöver och vill ha och det känns så härligt.
Jag fick kommentaren: " - Äntligen lägger du fokus på dig själv och slutar att leva genom andras framgång."
Jag har hört den många gånger tidigare och först nu så hör och förstår jag den meningens innebörd: jag har puttat på och boostat personer i hela mitt liv och mått väldigt bra av att se deras framgång och glatt mig åt att jag fått vara en del i deras utveckling och nu, nu vill jag leva genom min egen framgång, eller snarare jag vill leva i min fram - gång.

Det är en lite häftig känsla att alla som har kommenterat mitt val har gjort det med glada tillrop... ingen har sagt att det inte kommer att gå eller att jag är lite crazy som kastar mig ut på andra vägar utan det är idel förståelse och människor vill se vad resultatet blir. Jag blir glad och vet att när jag väljer det som mitt hjärta säger åt mig att göra så kan det enbart bli bra.

Jag ska skriva min första bok :-)