Hur och när....

Hur ska vi någonsin kunna enas i kärlek när vi behandlar och dömer människor som vi gör och det dagligen? Den frågan har varit närvarande hos mig under senare delen av kvällen då jag haft privilegiet att få sända Karlavagnen. Jag får ta del av människors känslor och tankar och får vara en samtalspartner och kanal för dom ord som vill fram till dom som vill lyssna.

I kväll har många av samtalen handlat om de fruktansvärda dåden i Norge och inläggen på FB och hemsidan berörde också många tankar runt det som inträffat. Djupa tankar, sorg, bedrövelse, tal om stor kärlek, omtanke och omsorg. Och ändå.... ändå är det människor som hänger upp sig på att jag avslutar ett samtal för snabbt, babblar för mycket , ställer för många frågor, ältar runt osv. Det är helt ok för mig att människor tycker olika men idag blev det så konstigt; vi samtalar om stora frågor som berör en hel värld och vi pratar om att enas och att älska varandra och vår nästa och så kommer ändå dessa kommentarer om hur jag borde göra. Där tar det tvärslut i mitt huvud; futtigheterna blir viktigare än dom stora saker som rör oss i grunden. Vi talar om att enas och ändå så finns det hela tiden inlägg om hur jag borde agerat. Vad är det en yttring för? Orkar vi människor bara med en viss grad av förlåtelse och omsorg? Glömmer vi lika fort som vi sagt att vi ska ändra på saker? Tappar vi greppet direkt om det nya vi har sagt oss vilja införliva och återgår direkt i gamla spår?

Hur ska vi någonsin kunna enas och kunna leva ett liv i kärlek när vi inte ens kan låta en annan människa få göra och säga saker på det sätt som den själv uppfattar som det rätta just för stunden? Hur ska vi någonsin få fred på jorden när vi pratar illa om vår granne och pratar skit om den som just lämnat gruppen? Hur lång tid ska det ta för oss människor att inse att det är VI och inga andra som behöver få till en attitydförändring?

Jag vet att jag ställer frågan "hur" och jag vet också att jag ska strunta i "hur" saker och ting blir...
Jag säger alltid att jag vill leva utan att döma andra och frågar mig nu samtidigt om det är precis det jag gör när jag pratar om hur jag upplever människor? Dömer jag dom eller har jag bara en stor önskan om att vi alla ska förändras till att kunna leva i kärlek....?

Ibland skulle jag önska att vi alla fick gå med blottade hjärtan så att vi med en gång kunde avläsa vad hjärtat vill säga för det hjärtat är fullt av talar munnen. I kväll var en del människors hjärtan fyllda av irritation över mitt handlande och om många, många fler människor också fyller sina hjärtan med misstänksamhet och klagomål så kommer det också ut i talad form och skadar där orden landar; i ett blottat hjärta. Ett blottat hjärta som då sluter sig för att slippa få ont....

Förtröstan

Det begås illdåd och hela världen stannar upp och chockas över den rena ondskan som för två timmar har gett sig själv friheten att bestämma över andra människors liv.
De saker jag får läsa och höra om har jag svårt att ta in och det känns skönt att kunna byta fokus emellanåt och lyssna på lite musik, läsa något positivt, samtala och skratta lite och bjuda in det goda.
Jag har möjligheten att kunna göra det för jag är inte en av de drabbade föräldrarna och anhöriga. Vad de går igenom kan ingen av oss utomstående ens ha en aning om och det vore mycket förmätet av mig att säga att jag förstår att dom är ledsna och förkrossade. Jag kan aldrig förstå.

Jag funderar över framför allt tidningarnas sätt att hantera den här sorgen. Dom letar upp personer som har varit med om det värsta och ber dom berätta. Jag vet att alla själva har ett val om dom vill berätta eller avstå och jag vet också att alla tar ansvar för sig själva men jag tror också på att handskas med så här stor och djup sorg med silkesvantarna på.
Och varför ge gärningsmannen så otroligt mycket utrymme i media? Där får han ju precis som han vill ha det, uppmärksamhet för sitt bestialiska handlande, vi får veta allt om hur han har planerat och vill genomföra det, vi får veta allt om hans ideologi och varför han ville göra det och vi får se bekräftande bilder på honom.
Jag tror att det här föder mer ondska och jag tror också att det ger människor som har förlorat spärren för andra människors rätt att leva, mer föda och dom ser att; kan han så kan ju jag och jag är på rätt väg.

Jag kan med förnuftet tänka, om så bara för en stund, att det handlar om sorgebearbetning för oss alla att kanske behöva veta orsaken och anledningen till hans handlande. Men hur mycket vill jag veta? Hur många gånger vill jag se ansiktet på den man som förstört livet för hundratals människor? Hur mycket vill jag veta om hans vridna ideologi?
Var går gränsen för den grävande journalistiken?

Jag får själv välja att avstå från att läsa tidningarna och se på TV och då kan jag, i min takt ta in det jag vill veta. Jag vet ju också att det jag får veta kommer jag aldrig att bli ovetande om och jag har ingen lust att bli "vetande" om allt hur en massmördare tänkt. Varför ska såna saker få fylla mitt sinne, hjärta och hjärna?

Jag tar till mig kunskapen och väljer istället att vända den sorg och frustration jag känner till omtanke och kärlek. Jag behöver fylla mig själv med det goda för att ge den goda kraften ännu mer styrka för att segra över det onda.

Ljuset lyser i mörkret och oavsett mörkrets styrka så vinner alltid ljuset och i det ligger förtröstan

Vi är ett

Har precis ätit en god middag utomhus i tystnaden, tagit en skön utedusch och nu sitter jag i stugans värme med levande ljus och en sprakande kamin. En lång och bra arbetsvecka är till ända. Och i Norge dör människor för att någon människa har beslutat sig för att ända livet för andra, tagit ansvar och bestämt över andras liv. Något som ingen in min värld kan och får göra. I min värld....

Jag vägrar att finna mig i och anpassa mig till det som händer i till exempel Oslo. Jag tar ställning för det goda och jag vill befinna mig och finna mig i en god värld och den vill jag anpassa mig till. Jag kan bara fortsätta att göra goda saker, tänka goda tankar om andra, säga goda saker och se till att det blir ringar på vattnet och om alla gör det så kommer ondskan att försvinna. Jag citerar ifrån bröderna Lejonhjärta: Om alla tänkte som Jonatan så skulle det inte finnas några krig....

Att ge efter för ondskan är att helt ge upp mänskligheten. Vi är fantastiska på att göra filmer, skriva böcker och hitta på historier där det goda alltid segrar, jag kan bara nämna några exempel: Harry Potter, Sagan om Ringen, Bröderna Lejonhjärta osv och så tänker jag på Bibeln som bok och serien om Narnia. Det onda och goda. När ska vi börja leva vår liv efter det som vi diktar upp och längtar till? Vi har möjligheten att förändra men det känns som att vi ger efter för ondskan. Vi pratar om den om och om igen och släpper in den och låter den få fäste. Ju mer vi pratar om ondskan ju närmare kommer den våra hjärtan.

Man ska lära känna fienden, sägs det och redan där har det gått snett, varför gör jag människor till min fiende? Vad ger mig rätt att göra en människa till min fiende? Varför väljer jag att låta min rädsla styra och ge ondskan ännu mer makt?
Och det hela börjar när jag säger: "-Det här är mitt!"

Vi behöver hissa våra flaggor och låta dom vaja tillsammans i vinden. Flaggor som talar om olikheter och också visar att vi är precis likadana och jag ser fram emot när vi som mänsklighet hissar en enda världsflagga, ett mål att enas runt.
Den dagen vi som värld invaderas av någon annan existens så kommer vi att gå tillsammans som mänsklighet och försvara vår värld med näbbar och klor. Den dagen kommer ingen av oss att bry sig om ifall man är skåning, dansk, tjock, smal, svart, vit, kvinna eller man, vi kommer alla att helt plötsligt bli människor, människor som vill enas för att rädda sin ras.
Det vi gör idag är att vi utplånar det som är mänskligheten. Djur och natur är vi också duktiga på att utrota.

När hjärtat är fyllt av kärlek till mig själv och till andra så kan det bli en förändring i världen vilket ju är våra gemensamma hjärtan...

1-0

Vissa dagar sätter sig lite extra i minnet. Alltid förknippade med händelser som varit avgörande på det ena eller andra sättet. Saker som varit positivt viktiga att minnas eller händelser som för med sig känslan av sorg och saknad.
Jag är tacksam över jag har en kalender för jag lever så pass mycket i nuet att jag annars skulle ha svårt att veta vad som komma skall och var jag ska vara.

Dagens datum kommer att bli en del i en milstolpe och det kommer ett datum till som manifesterar stolpen så att det blir oförglömligt. Och frågan är hur länge jag ska behålla det för mig själv? Det får bli som det blir och som det ska bli med den saken.

Upplever att jag är bra på att fokusera, ibland kanske lite för bra (om man nu kan vara det..) för det blir verkligen ett fokus och där ligger min energi, mina tankar och mitt jag. Fast jag kan släppa det och få vardagen att fungera även om jag ibland skulle önska att jag fick gå in i min bubbla och fokusera så mycket jag bara orkar för att så smått sticka hål på bubblan, släppa in allt och alla runtomkring i lagom dos och när jag önskar. Å andra sidan kan det kännas gott att bryta fokus för att låta ett annat lite mindre ta plats.

Idag har jag förstått hur fantastiskt lätt det är att lura sig själv. Att tro och göra det till min verklighet att det är på ett annat sätt än som sen visar sig vara fallet. Att då få konkreta bevis direkt levererade till själ och sinne blir till en omvälvande känsla och känslan av sorg över att det är som det är kommer och passerar ganska snabbt och istället fylls jag av en känsla av stolthet över att ha tagit steget och beslutet. Med min positiva livsinställning så vet jag att det bästa för mig är att se på det goda som kommer ur. Jag slog en stund på mig själv, grät en tår och sen byttes det till stolthet känslan av befrielse, även om det är en bit kvar till målet, och i den känslan kommer jag att stanna.
En sådan här känsloresa tar nästan kroppen ur funktion och jag blir så trött och säger kroppen att den är trött och vill sova så lyssnar jag. Säger dessutom hjärnan och själen att dom är trötta så finns det än större anledning att lyssna.

Bollen är satt i rullning och inget kommer att kunna stoppa den förrän den rullar i mål och det blir 1-0 till mig

Sänka garden

I all intensitet som varit på jobbet den här veckan så har jag ändå hunnit reflektera över att mina medmänniskor blir som jag bemöter dom och som jag säger till mig själv att dom är. Om jag nu kan säga att någon är något överhuvudtaget. Säger istället som jag upplever dom.
Det blir klart för mig varje gång jag möter en människa en lite längre period att mina förutfattade meningar om den här personen oftast bygger på en enstaka händelse och då kanske dessutom i farten. Jag får ett rappt svar med bestämdhet utan glimten i ögat och min känsla för personen är satt; jaha, han/hon är sån och sån.
Jag lever hela tiden i att leva som jag lär och jag lär mig hela tiden jag lever. Varje dag. Och det är så mycket skön insikt och glädje i det för jag blir bättre och bättre på att låta människor vara som dom är, se dem nya för varje gång jag träffar dom och manifesterar mycket mindre nu mina fördomar. Fördom känns som ett stort och hårt ord men det är ju precis vad det är; att döma någon innan jag ens har en aning, för-dom.

Det här med mötet med andra har så oerhört mycket med energi att göra, vilken fas jag är i för att kunna möta, för att kunna vara ärlig. Att möta människor i min egen energi är det bästa och jag möter gärna i deras energi också om så endast för en liten stund för att sen återvända till min mitt, mitt vortex.

Jag fick förra veckan möjlighet att intervju en världsstjärna för radions räkning och ryktet om henne gick att hon var helt bedrövlig att ha att göra med och framför allt hennes manager och genast sätter jag upp en mur och följer med snacket och tänker; jösses, hur ska det här gå? Och ska jag verkligen behöva be om audiens? Jag hängde med i den energin men bestämde mig sen för att det får bli som det blir, jag förbereder mina frågor och så får jag se.
Under repetitionen så ifrågasatte managern att jag spelade in ljudet och det gjorde att vi började samtala. Jag lyssnade till henne och jag började så smått fråga om henne och artisten. Detta resulterade i att jag efter repet fick en privat och mycket härlig intervju med artisten som var generös, rolig och bjöd på sig själv. Och det för att jag släppt min gard och varit helt prestigelös. Sen kan jag bli bättre på att sluta att prata om personer till andra än själva personen, helt onödigt. Däremot kan jag dela med mig av mina upplevelser.

Motsatsen till kärlek är inte hat - det är rädsla, människans värsta fiende...

Jag var precis inne och redigerade det här inlägget och när jag skrivit klart så hängde sig datorn och då tänker jag att det är så det ska vara, det jag skrev och ändrade ska komma hit en annan gång, när det är dags.
Jag är fast övertygad om att det är så det ska vara

Beslut

Jag har tidigare i livet tagit ett riktigt stor beslut, eller om det är två stycken, och nu har jag häromdagen tagit ett till.
Ett beslut som blir avgörande på flera sätt, ett beslut som kom ganska omgående när jag gav upp och insåg att det är ingen idé att kämpa längre. Jag trodde jag hade slutat kämpa men när jag satte händerna i luften och sa högt: "Nu ger jag upp" så hände det något och beslutet kom snabbare än jag trott.
Att ta ett beslut handlar om att göra ett vägval och sen oavsett vad som händer och hur det gestaltar sig så har jag bytt väg och ser, hör och känner nya saker. Förändring, återigen förändring.

Ett stort beslut gör också att tankarna vandrar iväg åt olika håll och saker som varit viktiga tidigare är mindre framträdande och saker jag knappt sett blir klara och skarpa och framför allt påtagliga. Det dyker upp saker som har med beslutet att göra och i min värld så handlar det om att jag släppt taget, universum tackar och puttar på. Egentligen har inget nytt dykt upp det är bara det att jag har öppnat upp mitt hjärta och hjärna och kan uppleva det som funnits där hela tiden och i det kan jag ta ställning till det som erbjuds mig.
Det är som att helt plötsligt upptäcka en vägskylt som stått där i 10 år. Jag har aldrig sett den förrän igår då jag tittade åt ett annat håll och fick se skylten. Jag lyfte min blick.

Be-slut.... hm... slut på att be om det jag önskar? Jag får ju svaret när jag tar be-slutet....

Det sägs att tre är det lägsta kvorum som förekommit men jag sticker ut hakan och säger att jag ensam är det lägsta. En person... kvorum....

Ändra mig

Det är skönt att veta att jag kan ändra mig precis hur många gånger som helst och ingen kan hålla mig för något enda. Det kommer tankar till mig om saker som jag tidigare har hållit undan och avstått från att ta in och så plötsligt så dras mina tankar åt ett annat håll och det kommer indikationer från flera håll om att byta riktning. Jag är ju öppen för allt så jag gör det gärna. Har lärt mig med åren att titta på det som kommer upp från flera olika håll innan jag säger att den här vägen ska jag gå.
Jag börjar alltid gå på den inslagna vägen utan att tveka och öppnar dörrarna som kommer för att se vad som finns bakom och går alltid tillbaka till den inslagna vägen och vandrar oförtrutet framåt till nästa dörr.

Promenaden ger mig erfarenheter jag aldrig fått om jag avstått att gå och jag kan välja precis som jag vill och vad jag vill av det som visar sig bakom dörrarna. Jag avstår från att stanna för länge vid en dörr för jag vet att det kommer fler och jag vill hinna titta in bakom så många som möjligt, fler dörrar, mer erfarenheter.
Sen kan jag ta en paus och samla mina erfarenheter och dra runt dom i tankeverksamheten med enbart positiv inställning och det som ska stanna hos mig gör det och gör mig ännu mer målmedveten.

Jag säger att ingen har rätt att döma mina val allra minst jag själv och det är det viktigaste. Någon säger att man ska hålla fast vid det man en gång sagt och jag säger varför det?! Det händer ju saker med och för mig varje ny dag och jag ändras som människa konstant. Ingen människa är densamma idag som för en vecka sen, skulle kunna säga; ingen människa är densamma nu som för en stund sen. Nya tankar har passerat, ny information har äntrat hjärnan, nya idéer har fötts och t o m cellerna har bytts ut.
För mig känns det härligt att veta att jag hela tiden är i en förnyelseprocess och jag tar tacksamt emot alla dagar som kommer och är tacksam för dom som har varit. Ålder är enbart en siffra.

Vi säger; ny dag - nya möjligheter och jag säger; och i ständig förändring.

I ordet förändring finns ju att ändra sig.

Det finns inga hinder dvs om jag själv väljer det ...

Påminnelse

Jag blir så påtagligt påmind om det som oftast är en självklarhet för mig, att stanna i mitt vortex och omge mig med det som är gott, goda vibrationer. Helt klart är att jag går ur ibland och då får jag tydliga signaler som gör att jag ifrågasätter vart jag är på väg och vilka val jag gör.
Den här gången är det en film med våld i som jag börjat se men avslutade ganska snabbt tittande när min kropp fysiskt sa ifrån. Den ville bara resa sig och gå därifrån och det gjorde jag också. Jag gick ut på trappen och andades, tog med mig min fina vovve och gick en liten lov.
Gick sen och satte mig i rummet där filmen pågick men kände mig nödgad att lämna rummet, dom negativa vibrationerna var för påtagliga, så nu sitter jag på förstukvisten och ser upp mot en regn och åskmörk himmel. Lugnet lägger sig och naturen gör det den är bäst på; att göra det den vill.
Allting blir stilla på natten och tystnaden blir nästan öronbedövande, det blir nästan som sus i öronen. Jag kan höra ett och annat rådjur ”skälla” långt bort i skogen och ett flygplan passerar långt bort.
Naturen är stark och naturen ger styrka när jag lever med naturen. Motarbetar jag den så får jag bara mothugg tillbaka. Jag är en liten människa som lever på Moder Jord och jag får ta mitt ansvar att lyssna.

Jag fyller mitt vortex med luften jag andas, med mina lugna hjärtslag och med friden i sinnet och lugnet i min kropp.
Jag vet att när jag fokuserar på det som känns bra så blir det bra och jag är tacksam för varje gång jag blir påmind om att tänka och framför allt känna efter så att jag stannar mitt i stormens öga där det är som bäst.

Stunden i uteduschen där jag står på en varm stenhäll med skog och åkrar runtom, är en av dom mest njutbara stunderna på dagen. Där står jag naken mitt i naturen, precis som jag är just idag och blir ett med det som finns runtom mig. Vattnet får rinna över min kropp och återvända till den plats den kom ifrån; Moder Jord.

Mitt i mitt vortex, där jag alltid vill vara, och när jag är där så fungerar jag också bäst gentemot mina medmänniskor för jag kan helt vara mig själv och min kropp, ande och själ sänder ut dom bästa signaler. Jag lyssnar bättre både på de jag talar med och på universum som ger mig hintar om vad jag kan svara och jag är också öppen i energin så jag kan känna hur personen mår.
Jag vet att jag får påminnelser ifrån universum och varje gång det inträffar så växer jag en bit till och blir ännu mer tacksam för att jag lyssnar till mina vibrationer, dom som sätts i gungning när jag tar klivet utanför.