Påminnelse

Jag blir så påtagligt påmind om det som oftast är en självklarhet för mig, att stanna i mitt vortex och omge mig med det som är gott, goda vibrationer. Helt klart är att jag går ur ibland och då får jag tydliga signaler som gör att jag ifrågasätter vart jag är på väg och vilka val jag gör.
Den här gången är det en film med våld i som jag börjat se men avslutade ganska snabbt tittande när min kropp fysiskt sa ifrån. Den ville bara resa sig och gå därifrån och det gjorde jag också. Jag gick ut på trappen och andades, tog med mig min fina vovve och gick en liten lov.
Gick sen och satte mig i rummet där filmen pågick men kände mig nödgad att lämna rummet, dom negativa vibrationerna var för påtagliga, så nu sitter jag på förstukvisten och ser upp mot en regn och åskmörk himmel. Lugnet lägger sig och naturen gör det den är bäst på; att göra det den vill.
Allting blir stilla på natten och tystnaden blir nästan öronbedövande, det blir nästan som sus i öronen. Jag kan höra ett och annat rådjur ”skälla” långt bort i skogen och ett flygplan passerar långt bort.
Naturen är stark och naturen ger styrka när jag lever med naturen. Motarbetar jag den så får jag bara mothugg tillbaka. Jag är en liten människa som lever på Moder Jord och jag får ta mitt ansvar att lyssna.

Jag fyller mitt vortex med luften jag andas, med mina lugna hjärtslag och med friden i sinnet och lugnet i min kropp.
Jag vet att när jag fokuserar på det som känns bra så blir det bra och jag är tacksam för varje gång jag blir påmind om att tänka och framför allt känna efter så att jag stannar mitt i stormens öga där det är som bäst.

Stunden i uteduschen där jag står på en varm stenhäll med skog och åkrar runtom, är en av dom mest njutbara stunderna på dagen. Där står jag naken mitt i naturen, precis som jag är just idag och blir ett med det som finns runtom mig. Vattnet får rinna över min kropp och återvända till den plats den kom ifrån; Moder Jord.

Mitt i mitt vortex, där jag alltid vill vara, och när jag är där så fungerar jag också bäst gentemot mina medmänniskor för jag kan helt vara mig själv och min kropp, ande och själ sänder ut dom bästa signaler. Jag lyssnar bättre både på de jag talar med och på universum som ger mig hintar om vad jag kan svara och jag är också öppen i energin så jag kan känna hur personen mår.
Jag vet att jag får påminnelser ifrån universum och varje gång det inträffar så växer jag en bit till och blir ännu mer tacksam för att jag lyssnar till mina vibrationer, dom som sätts i gungning när jag tar klivet utanför.