Tanke på tanke

Jag fascineras över att jag kan lägga livet i "vänt-påse" så mycket som jag gör nu. Och också att livet ändå snurrar vidare och allt fungerar som vanligt. Inget stannar ju av och väntar med mig och det är ju skönt. Jag kan stilla betrakta utifrån hur allt fungerar och delta så mycket som jag vill. Mina jobbuppdrag har placerat sig så perfekt som dom bara kan, ända fram till och med den 11:e har jag fullt upp och sen har jag tackat nej till ett par enstaka jobb i andra hälften av september, det får bli lite semester där.

11:e september förresten, det är 10 år sedan "9/11", 10 år sen! Jag minns som igår vad jag gjorde den dagen det hände.

Två dagar i stugan nu gör också att jag får lugn och ro och min vovve hänger med och är pigg så vi får se vad veterinären säger på fredag. Jag känner mig lugnare nu inför mötet, jag har samtalat om känslorna och jag vet att det är det bästa sättet att tackla det på. Och återigen, jag har ingen aning om när saker och ting händer, det händer när det ska och det finns faktiskt ett lugn eftersom jag aldrig kan veta när.

Undrar hur det skulle vara att leva med visshet om alltings när? När jag funderar över det så känns det som att pressen och stressen skulle vara enorm, att hela tiden parera mitt liv utefter vissa datum då jag vet att saker ska inträffa. Det räcker med att nu planera in saker och TRO att dom ska inträffa då, det är inget jag VET men jag tror att dom händer då för jag har sagt att det ska göra det. Vissa saker landar på inplanerat datum och andra någon annan gång. Precis när det ska!

Att ha egen tid är nyttigt, för mig och för alla andra också. Att landa i mina egna tankar, dra dom ett varv och sen gå vidare till nya tankar och framför allt att våga vara ensam med mina tankar. Jag har lärt mig att det finns inget farligt i det men till en början kan det kännas lite obekvämt. Alla tankar är tillåtna och vi tänker ju tusentals tankar varje dag, många att ta ställning till. Känns som att det är bra att det går att lägga fokus på andra och annat också så att sinnet får vila från mig själv.

Men återigen, det är mitt liv tillsammans med mina närmaste som är det viktigaste och det blir vad jag gör det till, så är det alltid.

Det händer när det ska

Det händer mycket just nu och det rent känslomässigt och jag tror att jag kan tackla det som komma skall på ett lite bättre sätt när jag tänker tanken, låter tårarna rinna och pratar om det. Att stoppa undan sorg är inget jag förespråkar även om jag tror på den positiva tanken. Sorg kommer vi alla att få uppleva på något sätt och jag tror på att uppleva den, låta den vara där och sen välja väg.
Jag har en vovve som börjar bli gammal och hennes kropp trött och det är ett stort beslut som ska tas vartefter. Nu har jag i alla fall bokat en tid hos veterinären för en koll av henne. Har dragit lite på att ringa men för hennes skull så kände jag att det bara var att göra.
Vet ju ännu inget om utgången efter det besöket och det blir som det ska bli och att hon försvinner ifrån jordelivet förr eller senare är ju oundvikligt. Kan bara göra det bästa av tiden fram dit. Och ja, hon lever ju fortfarande! :-)

Så ska också ett av mina största beslut angående mig själv sättas i sjön i mitten av september och det tar också energi, absolut ingen sorg, men jag ger det många tankar och energi och det är något jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning.

Att välja dag för att ta vissa beslut är verkligen både och. Jag har ett fast datum som närmar sig vilket gör att det blir mycket fokus på den dagen och jag känner själv att jag tappar lite av nu-känslan och det är ok det också. Jag är medveten och lever på och jag fokuserar.

Livet är glädje och sorg, hand i hand och det är hur jag tar det i dom känslomässiga situationer jag hamnar i som räknas, i alla fall för mig. Dessutom så vet jag att jag inget kan förvänta mig, jag har ju absolut ingen aning om hur det kommer att bli. Jag vet ATT det blir men ingen aning om hur och vad och det är egentligen rätt skönt. Det enda jag "vet" är det jag hör andra människor berätta om sin erfarenheter av samma sorts händelse. Det är skönt att få höra andra berätta och jag vet ju att allt som någon annan människa har gjort eller gått igenom före mig kan jag också göra och i det är en sann styrka.

Egen mitt

Tänk vad ord kan ställa till det, dras runt, vinklas åt olika håll och tolkas på tusentals sätt utifrån vem som läser, hör och skriver.
När jag skriver och säger saker så är det ju utifrån min egen synvinkel, mina egna tankar och mina egna erfarenheter och dom får jag ta ansvar för själv.
Jag kan ju aldrig veta vad personen framför mig befinner sig i vare sig synvinkel, tankar eller erfarenheter. Lite kan jag veta om eftersom vi kanske delat tid och delat med oss av våra erfarenheter men sen då, tankar t ex? "Gå en mil i den andres mockasiner..."

Hur mycket ska jag ta hänsyn till personen jag samtalar med när jag börjar mitt samtal? Behöver jag först "kolla läget" och sen ta upp och tycka och tänka? Ska jag avstå från att tycka annorlunda? Behöver jag alltid tänka på hur jag framför saker för att jag kan vara ute i tassemarkerna? Kanske rentav bara lyssna... Dom här frågorna enbart ställda utifrån mig själv under tiden jag lär mig.
Samtidigt så känner jag att jag egentligen aldrig skulle behöva komma dit hän eftersom när jag håller mig i min "mitt" så blir alla samtal utifrån det bästa och även inifrån det bästa och då behöver aldrig tvivel och återhållsamhet bli en fråga för mig.
Då kommer jag att samtala och säga ord som är rätt, allt inifrån kärlekens centrum.

Samtidigt som jag skriver så undrar jag hur långt utanför mitt vortex jag har klivit. Just nu känns det som ett par stora steg och jag vill fokusera på att komma tillbaka till min egen "mitt". Just nu låter jag mig dras med i en energi som jag vill vara långt ifrån och jag blir trött både mentalt och känslomässigt vilket gör mig ännu tröttare och ger mig ännu mer tankar på hur jag ska göra. Jag som alltid säger att jag ska strunta i hur, ett tydligt tecken på att jag har en bit "hem".
Det beror också på val av mänsklig energi och framför allt hur jag själv känner mig i min egen energi.

Det är när jag står fast i min "mitt" som jag kan vara den jag är, där jag tillfullo kan uttrycka mig om det jag "ska" säga något om och där jag kan ha full respekt för mig själv.

Just nu tror jag på att hitta hem genom den talande tystnaden och jag tror på att visa kärlek genom att förlåta, säga förlåt och bli förlåten. Och mer än att säga det så är det viktigt att jag känner det från djupet av mitt hjärta för annars är det ord som är ogjorda i sitt syfte.
Och jag känner att när jag förlåter och blir förlåten så släpper tyngden och jag har lättare att vandra tillbaka till min "mitt".

Jag vet nu varför jag dom senaste dagarna har upplevt saker utanför min "mitt" och jag är i efterhand tacksam för att jag varit i dem. Jag har vuxit ännu en bit i mitt filosofiska tänkande och verkligen fått göra saker och ting konkret för mig själv, lärt mig själv och fått tänka en sväng till. I och med det så känns det som att jag bytt nivå och klivit vidare.
Ibland behöver jag ett "uppvaknande" vilket gör att jag återigen får se om mitt eget hus där jag har min grund.

Allt fortsätter som vanligt

Det händer ibland att den tar mer fäste än den borde, den där känslan/rädslan att bli övergiven. Det har tagit mig många år att bearbeta det här med att känna mig övergiven och rädslan för att det ska hända på nytt. Ett tag var den oerhört påtaglig och jag tog till medel som gjorde att jag ständigt kände det som att jag hade en vän och aldrig var ensam, någon som alltid skulle finnas där. Det var ingen bra väg att gå.
Sen kom jag till insikten att gå i terapi, vilket var bland det bästa jag har gjort, och jag ser idag att den terapin för 6-7 år sen gör mig ännu mera gott nu eftersom jag har fått använda dom verktyg jag fick då på ett konstruktivt och praktiskt sätt för att hitta rätt vägar att gå. Vägen med skyltar som: "Alla känslor är ok", "Livet är underbart att leva när jag tar ansvar för hur jag mår" och "Lita på att jag är älskad för den jag är även om det känns lättare att älska". Skyltar i ljusa, lätta färger som ger mig god vägledning.

Det finns ju stickspår och ibland kliver jag in på ett sådant och jag undrar egentligen varför? Jag ser ju att det är mörkare där och jag ser också vägskyltarna om än på lite avstånd, så jag går dit och läser: "Jag borde göra mer", "Jag är alltid ensam med mig själv och den känslan är lätt att spä på" och "Människor klarar sig utan mig och har det roligare och bättre med andra". Skyltar i mörka, dova färger som enbart är till för att bromsa min resa framåt.
Jag vänder och går tillbaka till den ljusa vägen och tiden på den mörka vägen har hindrat mig att komma längre än jag är just nu. Fast jag vet att allt är som det ska just nu, allt är som det ska och i morgon är det också som det ska vara.

Tänker återigen på den lilla ljuslågan som brinner i mörkret. Om jag satt i ett mörkt rum och någon tände ett ljus i andra änden av rummet så skulle jag genast och på alla sätt ta mig bort till ljuset. Jag skulle aldrig sitta kvar längst bort i mörkret och vara orolig, undrande och frusen, jag skulle ta mig dit så fort jag kunde oavsett hinder på vägen.
Därför går jag också snabbt tillbaka till den ljusa vägen.

När jag går där ser jag fler skyltar, skyltar i olika form och färg och jag förstår att det är människor som gått före mig som har placerat dom där. "Allt är möjligt", "Det kan bara bli bättre", "Positiva tankar för med sig positiva tankar" och "Jag bestämmer själv". Skyltar som visar på människors erfarenheter längs vägen. Den här vägen som är vårt liv, ett kort liv på kanske 70-80 år och sen inget mer. Eller en annan värld, efter det här livet, om man väljer att tro det.

Tanken går till Nando Parrado, som levde 72 dagar i Andernas kyla efter en flygplanskrasch. Han återvänder till sin hemstad, sitt hus och sin familj efter att människor trott att han varit död. Han ser att allt är precis som innan han "dog"; hunden hälsar glatt, grannen klipper gräsmattan, tidningen kommer på morgonen, affären har öppet osv osv och han säger högt till sig själv:
" -Inget händer när man dör, inget.... " Allt fortsätter som vanligt, precis som vanligt utan min närvaro.

Därför är det viktigt att hitta en mening med sitt liv och leva efter den meningen varje stund, varje minut och varje sekund. Vad den meningen är är helt olika för var och en av oss och den sanningen och meningen är min, bara min.

De människor som reser med mig på den här livsresan går bredvid mig för att dom själva vill, aldrig för att jag vill. Det är också en insikt att landa i. Ingen gör något för att jag vill det utan för att dom själva vill det. Det spelar ingen roll vad människor säger om den egna viljan och att man gör saker för att någon annan vill, det är ändå enbart jag själv som avgör vad jag vill.
Sen har vi alla lite olika förutsättningar i vår grund och den får vi naturligtvis utgå ifrån och jag tror att vad vi än har för plattform att stå på så gör vi det vi vill. Någon säger: " - En de MÅSTE göra saker för att överleva", jag säger: " - Människan VILL leva så därför gör den det"

Jag söker känslan av att vara tillräcklig som jag är och jag puttar bort den där lilla bokstaven o som skulle göra mig till något annat. Att känna mig själv och ge min självkänsla en boost, att veta att allt är ok och lita på det, det gör att jag kan lägga känslan/rädslan för övergivenhet åt sidan och fortsätta se ljuset och även tända fler ljus och dela med mig till som som sitter i mörkret. Ropar de på mig så tar jag mitt ljus och går till dom i det mörka, ger dom ett ljus och ber dom sprida vidare, d v s om och när de själva vill.

Silver och guld

Någonstans inom mig så känns det som att jag har ett "mission". Jag känner hur jag hela tiden drar till mig sägningar, skrivningar, och hörningar som gör att jag vill putta människor i en annan riktning. Jag har lärt mig att sluta predika för alla och envar för det dränerar mig och jag tillåter mig att kliva ur min vortex men jag vill gärna ge människor en chans att se saker från ett annat håll.
Ibland suckar jag över mig själv att jag överhuvudtaget bryr mig när människor låter det negativa styra men så är jag där med ett par ord och tänker att blir dom trötta på mig så blir dom och det är helt ok.

Ingen jämförelse i övrigt men dom personer i världshistorien som har "missionerat" tidigare har slagit sig blodiga både mentalt och fysiskt enbart för att dom har velat visa människor ett annat sätt att tänka. Utan egen vinning. Vinsten ligger hos den som tar till sig och kan ta till sig en förändring.

"Tala är silver, tiga är guld"..... ja, det ligger en hel del i det. Att prata sönder saker kan bli jobbigt för den som ska lyssna och att däremot vara tyst och enbart tala genom att leva sitt liv som jag lär kan ge människor en möjlighet att titta och sen fundera över egen förändring.

Varje gång jag får tillfälle att skriva eller säga en rad utifrån min filosofi så känns det gott och jag låter orden få leva sitt egna liv och landa där dom vill.
Jag funderar mer och mer över att jag skulle vilja samtala med människor som vill ha till förändring i sina liv och jag är redo när det är dags för mig. Än så länge så har jag tittat på utbildningar men inget har känts rätt men det kommer när det ska.

Det bästa

Jag bor i stugan just nu och jag slås av hur annorlunda livet här ute är. Jag lever mycket mer efter naturens lagar och när det är mörkt så är det dags att sussa och jag vaknar alltid så där lagom tidigt på morgnarna. Att se kunna öppna dörren, kliva ut på förstukvisten och insupa dagens luft och där se vad det är för väder är guld. Sen vidare in till köket, koka lite vatten, ge vovven mat, kanske tända en brasa för att få bort lite fukt och sen ta det lugnt och njuta av varje stund. Kanske måla lite, laga lite mat, plocka lite, gå en fixarrunda i trädgården eller skriva.

Skrivandet är så enkelt här ute, det finns liksom inget som stör och det enda jag har är tid och skrivandet kommer till mig lite då och då och jag det är gott att veta att boken blir klar när den ska vara klar och det känns gott.

Jag tar del av världen utanför genom radion och genom datorn och jag saknar inget what so ever från TV:n. Märkligt vad lätt det var att släppa den. Förstår också hur det låser upp och hur lätt det är att bli sittande. TV är helt ok och ett bra sällskap men jag väljer mycket hellre radion för då kan jag göra saker samtidigt. Dessutom finns det massor av bra program att lyssna till.

Intet är som väntans tider skaldade Karlfeldt en gång och den mening är så fylld av nån sorts sanning. Att vänta på händelser och upplevelser är något alldeles speciellt och det gäller att leva NU även om längtan till att det som ska komma ska skynda sig på. Tror det är viktigt också att fortsätta leva livet för när väntans tid är över så är det ju ändå som vanligt och livet travar vidare.

Det är enkelt att filosofera och fundera när lugnet omsluter mig och jag kan mer och mer förstå att personer som vill skriva, både musik och text, "går undan" från det vanliga livet, det blir som att vara i en skön bubbla. Och närhelst jag vill så tar jag bilen och åker in till stan för att trivas med att handla lite för att sen återigen njuta av lugnet när jag landar här.

Jag har det bästa av två världar just nu :-)

Energiläge

" - Jag önskar att jag kunde tänka mer positivt för jag orkar inte med fler negativa tankar".
" - Hur gör du för att orka vända tankarna?"
" - Jag försöker och försöker men jag hamnar alltid tillbaka i det negativa!"

Jag ser människor anstränga sig och kämpa för att kunna vända dåliga trender och när jag berättar om mitt tänkande och föreslår att tänk så här och så här så är det som att det tar tvärnit. Pratade med en, som jag kände just i det ögonblicket, klok kvinna med ett positivt livstänkande och tänkte att jag kan fylla på lite här med att vinkla det en sväng till. Hon berättade om ett par saker som inte fungerade i hennes liv och jag gav henne en tankenöt men, den gick henne som förbi. Jag gjorde två försök och insåg sen att det var ingen idé. Jag trodde i min lilla enfald att hon var med på tanketåget och kunde prata vidare om att göra förändringar för att få det till något ännu bättre men det stannade där.

När jag började lära mig den här filosofin som jag idag lever efter så ville jag missionera och berätta och berätta, precis som jag gjorde en gång i tiden när jag var en aktiv kristen, men jag fick lära mig att det var bara att lägga ner. Ingen är mottaglig för förändringar så länge dom fastnat i det som är deras nu och numer vet jag att när människor frågar mig om mitt sätt att tänka så är dom redo för förändringar. Så jag väntar. Eller snarare, jag låter människor vara och lever på i det som känns bäst för mig.

Det jag kan göra och också gör, är att skriva ner mina filosofiska tankar och sen låta boken komma till dom som vill och därefter kommer också samtalen. Och tankarna kommer till människor när dom drar till sig nya tankar.

Att låta människor vara handlar ingalunda om att vara blaze eller att avstå från att bry sig utan det handlar om att vi är i olika energiläge och jag finns absolut där och lyssnar men jag pratar väldigt lite för jag har slutat att sitta och hålla med och tycka synd om och är det det som personen vill ha så har dom tyvärr kommit fel och det känner dom också ganska snabbt.
Det har med eneriglägen att göra, inget annat

Leva som vi önskar

Jag läser om människor som blir förtvivlade och mår dåligt över allt det hemska som händer runtomkring i världen. Jag läser också och hör vad som händer men jag gör det helt kort och så vänder jag blicken mot det goda och lägger fokus på det. Att hjälpa på det sätt jag kan och framför allt att fortsätta att berätta, och framför allt själv vara, om det jag själv upplever; att det går att vända det onda med att vara god.
Det har aldrig handlat om att fly undan och avstå från att se vad som händer, det handlar om att fokusera på det som är bra och låta det växa och ta över även om det tid, och det tar den tid det ska ta.

De här tankarna har jag ofta och jag hoppas att den energi jag skickar ut med mina tankar om det goda landar hos någon som sen i sin tur fortsätter det goda tänkandet, för när ringarna har spridit sig så kommer dom så småningom att ha ringat in oss alla.
Jag kommer aldrig att ge upp och jag vet att det finns många med mig. Sen är metoderna olika för att nå samma mål.

Det viktigaste är att vi gör det med öppet, kärleksfullt och ärligt hjärta, då kan det bara bli rätt.

Jag hör människor säga: "Tänk så han/hon beter sig"... "sådär skulle jag aldrig göra"... "hur kan hon/han säga och göra så" .. osv
När vi lägger vårt fokus på att förfasas över vad andra har för sig, och nu tänker jag i vår närmsta sfär, så blir det dom tankarna som får vår energi och fylls på och vi fortsätter säga: "ja, visst är det förskräckligt" ... osv
Vi är själva indragna i den negativa energin och den växer sig starkare och starkare och ju mer vi grottar ner oss i vad andra sysslar med och tycker och tänker ju mer släpper vi fokus på oss själva.

Att se hur andra väljer att tänka, tycka och uppträda är självklart att vi gör och när jag tittar på människor som jag tycker "beter" sig, vilket jag för övrigt blir bättre och bättre på att avstå ifrån, så tänker jag: " och hur agerar jag vid ett sånt här tillfälle? Vad tänker jag och vad säger jag? "
Jag är envis i min vilja att tänka gott och jag gör det hela tiden och människor får som sagt tycka och tänka vad dom vill .
Jag går återigen till dom stora förebilderna Gandhi, Jesus, Dalailama med flera och se på hur dom har gjort och tänkt och varje gång lär jag mig något nytt.

Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom (Jesus)

Du är vad du tänker (Gandhi)

Detta enkla är min religion: Det behövs inga tempel, det behövs ingen komplicerad filosofi. Vår egen hjärna, vårt eget hjärta är vårt tempel vänligheten är filosofin. (Dalai Lama)

En-sams

Jag tror att människan behöver sällskap och jag tror att människan behöver få vara ensam emellanåt. Vem blir och är jag om jag alltid umgås med andra människor? Hinner jag någonsin reflektera över mina egna tankar och verkligen ge mig tid att möta dom?
Jag har flera gånger hört hur människor säger: " - Nä, ensam är jag aldrig längre stunder för det är så jobbigt när tankarna kommer. Tankar som gör att jag behöver reflektera över mig själv och mitt liv. Det är lättare att låta bli att stanna upp, mindre jobbigt liksom"

Jag respekterar att människor väljer bort sig själva men till syvens och sist så är vi helt ensamma och där i min ensamhet så vill jag kunna känna mig sams med mig själv och veta att det är ok att vara jag och att jag kan umgås med mig själv 24 timmar om dygnet. Jag kan aldrig någonsin vara säker på att dom som finns runt mig just nu alltid kommer att finnas där. Det är förresten en självklarhet att mitt nätverk förändras eftersom vi alla en gång ska dö. Döden som befriar och/eller bedövar och/eller får oss att förstå hur viktigt det är att leva nu och här.

Än så länge så har jag aldrig hört ordet ensams en-sams så jag skapar det nu :-)

En stund

Det händer något med ljuset när augusti gör sitt inträde. Det blir ett mindre intensivt ljus och ändå är solen fortfarande stark. Framför allt på kvällarna så visar sig augustiljuset då himlen skiftar i regnbågens alla färger och när morgonen kommer så ligger det en dimma över nejden. Morgonsolen är snäll och lite mer omslutande och det tar lite längre tid för den att krypa över trädtopparna.
Syrsorna spelar som aldrig förr och deras konsert slutar när mörkret har lagt sig. Eller också är det att jag vaggas till sömns av dem och tror att de slutar spela. En ganska entonig melodi och de spelar alltid med osynliga stråkar.
En kvällsdusch utomhus är bland det ljuvligare och myggen håller sig på avstånd.
Kvällen avslutas med att vi tänder en brasa och låter rummet fyllas av små ljuslågor som fladdrar här och där. Ingen TV, däremot en radio som serverar lite av varje och min gamla nos sover framför mina fötter.
Ja visst, vi har varsin dator och det känns helt ok även om en bok eller en gammal skvallertidning ibland är att föredra.



Att åka hit till stugan efter att ha jobbat en hel dag på radion är en befriande känsla och lugnet infinner sig genast när jag stannar bilen, öppnar dörren och kliver ut. Det doftar varmt gräs.

Mina dagar fylls just nu av heltidsjobb och så kommer det att vara i två veckor till och sen kommer lediga dagar, dagar som jag kommer att spendera här ute och mitt skrivande väntar på att få komma dit det ska.
Jag behöver också tid för att förbereda mig mentalt för det som komma ska och även om bollen är satt i rullning så ligger den just nu på en liten avsats och väntar på att puttas vidare till nästa nivå. Viloläge men ändå i startgropen. Jag vet att det kommer att ske precis när det ska och än så länge fylls tiden av annat. En del av det som sker är direkt anslutet till bollen och det är också saker som jag är tacksam för. Ett moment 22 en liten kort stund som snart blir till en seger.

En delsträcka är avslutad, den längsta, och idag förundras jag över att jag så länge gått och kämpat med ett stor h u r, att jag tillåtit mig själv att leva i h u r och att jag gett det så många år och att jag gett energi till att kämpa. Jag ångrar inget, istället förundras jag och rycker på axlarna åt att det varit som det varit. Det känns som att dra i snöre på den vattenfyllda ryggsäcken så att tyngden får rinna ut. Jag förblir torr om fötter och rygg eftersom jag fortsätter att gå framåt utan att stanna och se mig om.