Jag tror att människan behöver sällskap och jag tror att människan behöver få vara ensam emellanåt. Vem blir och är jag om jag alltid umgås med andra människor? Hinner jag någonsin reflektera över mina egna tankar och verkligen ge mig tid att möta dom?
Jag har flera gånger hört hur människor säger: " - Nä, ensam är jag aldrig längre stunder för det är så jobbigt när tankarna kommer. Tankar som gör att jag behöver reflektera över mig själv och mitt liv. Det är lättare att låta bli att stanna upp, mindre jobbigt liksom"
Jag respekterar att människor väljer bort sig själva men till syvens och sist så är vi helt ensamma och där i min ensamhet så vill jag kunna känna mig sams med mig själv och veta att det är ok att vara jag och att jag kan umgås med mig själv 24 timmar om dygnet. Jag kan aldrig någonsin vara säker på att dom som finns runt mig just nu alltid kommer att finnas där. Det är förresten en självklarhet att mitt nätverk förändras eftersom vi alla en gång ska dö. Döden som befriar och/eller bedövar och/eller får oss att förstå hur viktigt det är att leva nu och här.
Än så länge så har jag aldrig hört ordet ensams en-sams så jag skapar det nu :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar