Hål

Jag fick en bild av en god vän som berättade att dom saker som vi samlar på oss och som känns lite obekväma blir som hål i båtskrovet, några små och några stora. Jag har "fyllt igen" ett par hål idag och det fick mig att fundera på om det finns olika storlekar på hål i det här fallet eller om det helt enkelt bara är just hål. Något som jag drar mig för att göra har ju samma känsla oavsett vad det rör sig om. Visst, det kan kännas knöligare att ta tag i vissa saker men känslan efteråt är samma befriande och sköna känsla.

Och vad är ett hål??
En bit som inte finns i någonting?
Ett hål är inget hål förrän vi fyller igen det?
Ett hål är ett hål tills vi fyller igen det?
Ett hål är ingenting med någonting runtomkring. Frågan är ju då om hål överhuvudtaget finns?
Kan jag se något i ett hål, jag jag ens titta in i det?

Eftersom allt är energi och allt består av samma beståndsdelar, är allting då ett hål?
Hål är visst det värsta universum vet. Det ruckar tydligen på balansen.
Jag får sätta mig in i thermodynamiken för att förstå vad det är som är frustrerande för universum vad det gäller hål. Jag har ett "hål i huvudet" vad det gäller den lagen än så länge.

Om ett hål inte existerar, existerar annat som jag inte kan se med mina ögon? Kärlek, känslor, ljud...

Mitt i mitten

Fick en kommentar att jag minsann varit "på rymmen" bra länge nu och ja, ibland så uteblir skrivandet ett tag för att jag vill alltid ha något att skriva om när jag gör det.
Många saker har fallit på plats den senaste veckan och det är så intressant att se och uppleva. Jag ser att det jag önskat mig faller in och det kommer när det ska, också när allt kommer på en gång.

- Jag tar bra beslut om att flytta på framtida planerade jobb utan att fundera över det som ett nederlag, jag tänker enbart att det blir det bästa för den eventuella produktionen.
- Vi bokar en resa på ett par minuter som vi pratat om i över ett år och så spikas den när den ska.
- Jag hittar min coachutbildning som jag letat efter flera år och så helt plötsligt så finns den där och den kommer till mig på ett sätt jag aldrig trott och det är lika roligt varje gång det händer.
- Jag får ett änglasvar som verkligen förtydligar att jag är på rätt väg och som rör mig och som samtidigt ger mig ett fantastiskt gott samtal med min kärlek om trovärdighet och förtydligande. Tacksam :-)
- Min kropp ger mig indikationer om att vilja må bra och jag lyssnar lydigt
- Mina prioriteringar blir tydligare och jag väljer hela tiden medvetet.
- Funderingarna runt det här med bekräftelse är tydligt närvarande och får mig att sätta ord på mina tankar och samtala vidare.
- Nya tankar om samarbete med personer jag tycker mycket om får luft under vingarna och knytis ihop av alla de andra sakerna
- Har också fått rekommendation att börja med meditation och att planera in det i min almanacka och jag kommer att se förändring

Jag fortsätter att vara mitt i mitten

På rymmen

Jag har rymt ett par dagar och det är skönt. Behövde byta miljö och har möjlighet att göra det så jag gör det.
Det händer saker med mig när jag flyttar på mig, tar med mig mina saker och sover på andra ställen än där jag har mitt hem.
Längtan efter min man blir enormt mycket större än en vanlig vardag då vi också är på olika håll men det är ju någon sorts vana så den accepterar jag s a s på ett annat sätt. Härifrån vill jag prata med honom oftare och det sista samtalet på kvällen är alltid speciellt; att säga godnatt utan fysisk beröring, känns naket och tomt.

Att läsa FB blir också något annat med andra människor omkring mig och det handlar nog också om att jag frångått mina vanor och det finns annan energi runtom mig. Inget fel men en annan känsla. Likadant när jag lyfter blicken från samtalet, datorn eller TV: så möter mig en havsutsikt som varje gång får mig att titta en gång till och som gör något med mig till skillnad från hemma.

Det är vanlig vardag idag vilket innebär att de arbetskontakter jag har naturligtvis kan nå mig och när jag pratar med dom så blir det lite som att det är en annan verklighet. Jag är ju så "långt bort". Känns som att jag har lättare att säga "nej" och "jag återkommer med ett svar" när jag är på annan ort. Som att allt det jag vill hålla ifrån mig också håller sig en bit bort.
Jag väljer själv vad jag vill ta in och lägga energi på när jag är på rymmen.

Jag har bytt energi och jag märker också att jag mer drar till mig, funderar över och känner de saker som ligger mig närmast om hjärtat. Alltså kan jag se att mina jobb är av mindre prioritet än mitt privatliv och det är skönt att känna. Tidigare har det oftast varit tvärtom och de sista två åren har mitt fokus ändrats.
Att rymma lite är så nyttigt för tankarna och känslorna, att se vad som är min prioritering i livet, det här livet som kan vara slut vilken minut som helst.

Nyfiken och tacksam är ord som dyker upp.

Ovisshet eller visshet

"Det jag är inte vet mår jag inte dåligt av...." Ett välbekant uttryck.
Jag tänker på händelser som jag fått ta del av de senaste dagarna och allt handlar om visshet och ovisshet.
När jag blir viss om saker som händer så kan jag aldrig mer sluta att veta om dem och det gör att jag tar ställning på ett nytt sätt hela tiden. Här kommer det in; jag blir en ny människa hela tiden tack vare mina erfarenheter.

Jag är tacksam för att människan till största delen lever i ovisshet. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända i framtiden och framtiden är allt från 1 minut till hela livet. Det gör att vi fortsätter att leva på vilket ju är naturligt för oss. Även när det händer tragiska saker runtomkring oss eller drabbar oss själv så fortsätter vi att leva på, det enda vi vet därför gör vi det.
Jag säger ofta att jag vill inget veta om det eller det och jag avstyr numer när människor vill berätta om otäckheter. Jag är absolut ingen struts men jag tror på att välja det som är bra för min hjärna att ta in. Jag får så mycket negativ input ändå, ofrivilligt, genom att enbart sätta på tv:n lyssna till radion och läsa tidningar. Därför väljer jag noga.

I ett kidnappningsfall nyligen så sa en av släktingarna till den kidnappade att ovissheten var det värsta. Det är märkligt hur vi ställer in oss på olika saker. Jag tänker att om de här släktingarna bara visste att att personen var bortrest så skulle dom aldrig ens ha reflekterat över att han avstod att höra av sig men nu när dom inget visste om hans frånvaro så blev ovissheten det jobbigaste. Att inget veta.
Samtidigt säger vi: inga nyheter är goda nyheter.

Jag får ett helt oväntat dödsbud och tankarna far runt om liv och död och jag inser att jag är tacksam för att jag inget vet om min dödsdag. Undrar hur vi skulle leva om vi visste vilken dag vi skulle dö? Skulle vi klara av att leva med den vissheten? Skulle jag leva annorlunda än idag, styra upp allt, göra många fler saker som jag ville, se till att leva det bästa livet varje dag?
En del skulle säkert leva med ständig ångest medan andra skulle dra livet till sin absoluta spets och njuta varje dag. Och när jag skriver det så ser jag att det ju redan är så trots att vi inget vet om vår dödsdag.

Och egentligen, vad vet jag vad de människor gör som är på annat ställe än där jag är? De kan ju säga en sak och göra något helt annat och jag kan bara lita på att det är sant det de säger. Känsla och tillit. Egentligen ovisshet eller kanske är det visshet eftersom hjärtat berättar för mig att det är den personens sanning.

Genom ett barns ögon vill jag se

Ett dödsbud

Har precis fått veta att min körledarkollega Hartvig Gjesdahl lämnat oss efter att ha fått en hjärtinfarkt.
Jag hejade på honom senast på nyårsafton när han och Damkören sjöng innan och efter att jag höll mitt nyårstal.
Alltid ett leende på plats, lite reserverad och med koncentration på sin musik i största ödmjukhet.
Vi jobbade ihop under Körslaget 2010, då han var en av körledarna, för Pekings Prinsessor, och jag minns när jag frågade om han ville vara med och tävla med en kör och han undrade om han verkligen skulle platsa och mitt enda svar var att jag ville ha honom med just för att han var han. En självklar färgklick bland körledarna.
Vi har också musicerat tillsammans vid ett flertal kyrkliga förrättningar och jag skulle ha sjungit med honom om ett par veckor.

Jag minns med glädje när jag gjorde ett porträtt av honom på radion, när han var ganska ny i stan, där han berättade om sin musikaliska bana som börjat i Norge. Jag minns att jag redan då fascinerades av hans passion för körmusiken och hans självklara musikaliska tanke om vad han ville att musik skulle vara. De år jag sen har följt honom så ser jag att han verkligen fått till det han ville ha inom musiken. Han har alltid gått sin egen musikaliska väg oavsett var folk har tyckt och tänkt. Det har jag haft stor respekt för honom.
Han har gjort Damkören till en stor del av Norrköpings musikliv och framför allt har han låtit pop, rock, punk och reggae bli självklart för körsång och han har gjort arrangemang som ingen annan i de genrerna. Han har valt musiker och popgrupper att jobba med som varit okända och som sen blivit kända på den svenska pophimlen som t ex Takida.
Han hade näsa för vad som var bra och allt kunde passa för bland annat hans damkör.

Det blir ett stort tomrum efter Hartvig, ingen av oss andra körledare har den musikaliska och inspiraitionsförmåga han har haft, han har varit unik i sitt körtänkande och en stor frisk fläkt i vårt körliv.
Vad kommer nu att hända med hans körer? Ingen kommer att kunna att ta över hans livsverk.
Önskar att kommunen postumt ger honom en av stans hedersomnämnanden för det är han värd!
Mina tankar går förstås till hans familj idag.

Dom änglar som nu möter upp Hartvig kommer att bilda en fantastisk kör och sången kommer att tas till nya höjder.
Han energi kommer att måla nya musikaliska guldskimrande klanger.

Återigen kommer tanken; det finns inga garantier för något som helst i det här livet och det gäller att leva fullt ut och göra det som jag helst vill göra precis just idag och just nu. Livet är en märklig "sak" och ju mer jag tänker på det ju märkligare blir det.
Jag föds, gör och är en massa saker och när det är dags för mig så är det dags och jag kommer att dö precis när jag ska.
Det gör vi alla.