Jag blev den första att få veta och det kändes som ett mycket gott förtroende... Det var ett odramatiskt samtal som innehöll en del frågor och egentligen inga svar.... Vi pratade om hur det känns, val i livet och framtiden.... Ett samtal i all enkelhet som rörde en stor sak i livet; att gå för sin vilja ... Ett möte i stor vänskap där tiden stod still....
Jag har fått förmånen att träffa en fantastisk man och vår kärlek växer sig starkare för varje dag och det är mer än underbart... Jag lever i en lyckobubbla och visst, jag jobbar och gör saker som man gör som människa men det enda jag egentligen vill är att vara med honom all tid jag har till låns... Jag stannar upp emellanåt och tittar på människor runtomkring mig och hör hur dom pratar med och om sina respektive och jag tänker att jag är någon annanstans i min kärlek och jag fascineras över att jag så totalt kan tänka mig att släppa allt och bara leva med min kärlek....
Dom samtal jag har privilegiet att få delta i i mitt liv och som handlar om relationer, kärlek och livsval gör att jag känner mig så lycklig över vad jag själv valt in i mitt liv och just att jag vet att jag valt gör det ännu härligare.
Jag vet att jag bestämmer själv hur mitt liv ska vara och sen är det enbart tid som ligger emellan mig och mina önskningar och allt sker när det ska ske, varken förr eller senare.
Ibland tror jag faktiskt att det skulle gå att leva på att enbart andas kärlek för när jag andas och lever kärlek så faller allting, som jag behöver för att leva, på plats utan att jag anstränger mig och det just för att jag låter kärleken stå i första rummet...
Andas kärlek...
30 juli 2010
28 juli 2010
Tårar
Jag ser en tår i min hand som landat där för att jag är lycklig och det landar fler tårar i min öppna handflata men jag ser dom inte för det enda som händer är att den första tåren blir större och större... många tårar förblir den där enda tåren...
Det sägs att när man gråter så visar man sig svag men jag ser det tvärtom som en styrka.
Dom där gångerna när jag verkligen blir berörd på djupet så kommer tårarna och jag visar den som talar med mig att det verkligen landar i mitt hjärta.
Dom där härliga gångerna när jag skrattar så att jag nästan går sönder så kommer tårarna i mängder som en ljuvlig befrielse så att kroppen får vila lite.
Dom där gångerna när jag upplever sorg och smärta så befrias kroppen från det genom att mina tårar blir kanalen till att bearbeta det som känns jobbigt och tungt
Dom där underbara gångerna när jag är så lycklig så att mina ord tar slut då tar tårarna vid och talar istället för min mun
Jag är tacksam för varje tår jag släpper iväg ifrån mitt inre och jag hoppas att dom alltid kommer att finnas där. Tanken slår mig att tänk om vi hade en viss mängd tårar att förbruka under en livstid och dom då, helt naturligt, en dag upphör för att dom är slut... Jag skulle gå sönder inombords om så var fallet... Lyckligtvis är källan outtömlig...
Jag har vid något tillfälle gråtit när jag stått i regnet och då har jag med flit vänt mitt ansikte mot himlen och tagit emot dom tårar som kommit uppifrån och mina och himlens tårar har blandats på mina kinder... Känslan har varit att bli ett med universum och naturen... En blandning av sött och salt från ett element som gör oss tyngdlösa när det samlats i stora mängder... universum är tyngdlöst och i vatten och i universum är jag tyngdlös...
Om en tår skulle falla från din kind,
skulle jag önska att den var av glas
Så att jag kunde linda in den i bomull
Och sova med den i min hand.
(K A)
Tårar från himlen, när änglarna gråter
Det är tårar av glädje, av kärlek och hopp
Tårar från himlen, när regndroppar faller
Blir till en flod som bär kärlekens bud till dig
(F Ådahl)
27 juli 2010
Ålder
Jag säger att jag är mitt i livet... och hur vet jag egentligen att det är mitt i mitt liv? Jag har ingen aning om när jag kommer att avsluta mitt liv här och flytta min energi till en annan vibration, det kan vara om ett år eller om 60 år. Det enda jag egentligen kan säga är att jag är i livet och det känns ju gott.
Vi möts just nu i livet och tankarna om hur det hade varit om vi träffats 20 år tidigare kommer upp och jag kan skönja ett litet uns av besvikelse över att vi "missat" så många år tillsammans. Jag undviker känslan med kärleksfull bestämdhet och ser istället att det liv vi levt så här långt på var sitt håll har varit precis så som det ska ha varit för att leda oss fram till där vi är idag.
Och det dyker upp en massa ljuva tankar om alla år vi har framför oss och vi kunde ju ha möts om 15 år och då hade tiden med varandra varit kortare. Varför skriver jag så?! Tiden är ju bara vad den är, nuet...
Jag har slutat att vänta på att göra saker längre fram i livet för vad finns det att vänta på?! Jag tänker igen; jag har ingen aning om när jag avslutar den här energin så det jag längtar till att göra gör jag så snart jag kan, finns inget att vänta på....
Jag vill leva livet fullt ut och numer vill jag inget hellre än att dela det med min älskade... Vill dela alla underbara upplevelser som väntar, alla djupa känslor, alla intryck av kärlek, all tid och all energi.
Delat liv är för mig numer dubblet liv...
Vi möts just nu i livet och tankarna om hur det hade varit om vi träffats 20 år tidigare kommer upp och jag kan skönja ett litet uns av besvikelse över att vi "missat" så många år tillsammans. Jag undviker känslan med kärleksfull bestämdhet och ser istället att det liv vi levt så här långt på var sitt håll har varit precis så som det ska ha varit för att leda oss fram till där vi är idag.
Och det dyker upp en massa ljuva tankar om alla år vi har framför oss och vi kunde ju ha möts om 15 år och då hade tiden med varandra varit kortare. Varför skriver jag så?! Tiden är ju bara vad den är, nuet...
Jag har slutat att vänta på att göra saker längre fram i livet för vad finns det att vänta på?! Jag tänker igen; jag har ingen aning om när jag avslutar den här energin så det jag längtar till att göra gör jag så snart jag kan, finns inget att vänta på....
Jag vill leva livet fullt ut och numer vill jag inget hellre än att dela det med min älskade... Vill dela alla underbara upplevelser som väntar, alla djupa känslor, alla intryck av kärlek, all tid och all energi.
Delat liv är för mig numer dubblet liv...
26 juli 2010
Förtroende
Jag byter liv.... åtminstone just nu för en intensiv vecka... och jag är fantastiskt tacksam över att få leva det liv jag gör just nu, som alltid...
Förra veckan slussades jag med blixtens hastighet in i världen "jobba 8-17 varje vardag" och den fortsätter den här veckan.
En vecka som också förgylls med ett gäng härliga ungar där jag får vara den vuxna personen att ställa frågor till och att lita på.
Att ge barn förtroende tror jag i första hand är att hålla det jag sagt att jag ska göra gentemot dom och det är upp till mig att se till att det fungerar oavsett om jag helt plötsligt får annat som dyker upp, det jag sagt till barnen går i första hand. Att jag sen kanske får hitta på tusen varianter för att lösa det jag sagt är inget jag behöver berätta för barnen.
Drar en parallell till när jag jobbar som producent och erbjuder mina artister ett gage och dom frågar om det är ok för min ekonomi... även om jag vet att det är på snöret att gå runt så är det aldrig något jag berättar för dom för jag tänker alltid; det är min sak att lösa och vem äger "problemet"... Jo, det är jag... Mina artister får alltid betalt, hur jag sen löser min ekonomi är bara mitt att råda över... När jag bygger upp ett förtroende för produktionsledningen så blir produktionen den allra bästa och alla ger sitt allra bästa.
Den parallellen känns relevant även inför barn....
Sen kan jag säga att ärlighet varar längst men att jag ändå skulle frisera min verklighet om jag kände att jag ville dela den med barnen... På nåt sätt vill jag skydda... I skrivande ögonblick vet jag varken om det känns rätt eller fel.... Hm... ärlighet varar längst... eller?? Vad händer när den falska ärligheten avslöjas, den verklighet jag sagt var sann är något helt annat än det jag berättat? Kan jag nånsin återuppbygga ett förtroende och vad krävs för att göra det?
Att bygga upp ett förtroende är det att urskiljningslöst alltid berätta sanningen....?
Förra veckan slussades jag med blixtens hastighet in i världen "jobba 8-17 varje vardag" och den fortsätter den här veckan.
En vecka som också förgylls med ett gäng härliga ungar där jag får vara den vuxna personen att ställa frågor till och att lita på.
Att ge barn förtroende tror jag i första hand är att hålla det jag sagt att jag ska göra gentemot dom och det är upp till mig att se till att det fungerar oavsett om jag helt plötsligt får annat som dyker upp, det jag sagt till barnen går i första hand. Att jag sen kanske får hitta på tusen varianter för att lösa det jag sagt är inget jag behöver berätta för barnen.
Drar en parallell till när jag jobbar som producent och erbjuder mina artister ett gage och dom frågar om det är ok för min ekonomi... även om jag vet att det är på snöret att gå runt så är det aldrig något jag berättar för dom för jag tänker alltid; det är min sak att lösa och vem äger "problemet"... Jo, det är jag... Mina artister får alltid betalt, hur jag sen löser min ekonomi är bara mitt att råda över... När jag bygger upp ett förtroende för produktionsledningen så blir produktionen den allra bästa och alla ger sitt allra bästa.
Den parallellen känns relevant även inför barn....
Sen kan jag säga att ärlighet varar längst men att jag ändå skulle frisera min verklighet om jag kände att jag ville dela den med barnen... På nåt sätt vill jag skydda... I skrivande ögonblick vet jag varken om det känns rätt eller fel.... Hm... ärlighet varar längst... eller?? Vad händer när den falska ärligheten avslöjas, den verklighet jag sagt var sann är något helt annat än det jag berättat? Kan jag nånsin återuppbygga ett förtroende och vad krävs för att göra det?
Att bygga upp ett förtroende är det att urskiljningslöst alltid berätta sanningen....?
25 juli 2010
Änglar finns
Det är sena natten, regnet smattrar mot rutorna och det känns lite som att hösten är på ingång.... den får allt vänta en månad eller tre...
Att sitta i mörkret ensam medan min kärlek och barnen sover är känsla av stor trygghet. Våningen är full av god energi, en energi som jag alltid vill vara i och som jag fått känna av så påtagligt i kväll... Ett samtal utöver det vanliga med den man jag älskar och där orden har landat precis där dom ska bo, där tystnaden har talat sitt tydliga språk och där kärleken tagit den centrala plats som den så självklart ska ha.
Det handlar alltid om det egna jaget... så länge jag bortser ifrån det så kommer den där sista stenen aldrig att flyttas undan så att vi kan lägga den där härligt gröna gräsmattan som vi får njuta av varje dag och som gror och blir saftigare och grönare för varje dag, alltid i lagom längd dessutom. Det ligger en gräsmatta på platsen just nu men den blir aldrig hel förrän den där sista stenen är undanplockad och för evigt kastad åt sidan. Det är bara en lite sten och ibland kan en liten sten göra mer skada än en stor; den syns mindre och den kan gömma sig och göra skada på ett helt annat sätt än en stor synlig sten.
Än så länge så känns det lättare att få ge och älska än att få ta emot och bli älskad och jag vill göra allt jag kan för att inom en snar framtid få vända på den meningen och den som ska hjälpa mig med den förändringen är jag själv.... alltid jag själv.....
Änglar finns och jag har dom på nära håll och jag njuter av att vara i deras närhet och dom bjuder in mig till stormens öga och stannar där med mig med sina öppna handflator....
Att sitta i mörkret ensam medan min kärlek och barnen sover är känsla av stor trygghet. Våningen är full av god energi, en energi som jag alltid vill vara i och som jag fått känna av så påtagligt i kväll... Ett samtal utöver det vanliga med den man jag älskar och där orden har landat precis där dom ska bo, där tystnaden har talat sitt tydliga språk och där kärleken tagit den centrala plats som den så självklart ska ha.
Det handlar alltid om det egna jaget... så länge jag bortser ifrån det så kommer den där sista stenen aldrig att flyttas undan så att vi kan lägga den där härligt gröna gräsmattan som vi får njuta av varje dag och som gror och blir saftigare och grönare för varje dag, alltid i lagom längd dessutom. Det ligger en gräsmatta på platsen just nu men den blir aldrig hel förrän den där sista stenen är undanplockad och för evigt kastad åt sidan. Det är bara en lite sten och ibland kan en liten sten göra mer skada än en stor; den syns mindre och den kan gömma sig och göra skada på ett helt annat sätt än en stor synlig sten.
Än så länge så känns det lättare att få ge och älska än att få ta emot och bli älskad och jag vill göra allt jag kan för att inom en snar framtid få vända på den meningen och den som ska hjälpa mig med den förändringen är jag själv.... alltid jag själv.....
Änglar finns och jag har dom på nära håll och jag njuter av att vara i deras närhet och dom bjuder in mig till stormens öga och stannar där med mig med sina öppna handflator....
23 juli 2010
Stormens öga...
Jag har fått uppleva många saker, händelser och känslor i mitt liv och enligt någon norm som någon räknat ut, så är jag i medelåldern och har väl då hälften avverkad och hälften kvar av mitt härliga liv.
Jag har fått möta så många underbara människor, fått uppleva musiken på hissnande vis, bytt livsfilosofi, utvecklats, rest, backat,gått framåt, tagit beslut, använt min fria vilja, funderat, fått känna, upplevt många känslor mellan sorg och glädje, varit en överlevare, blivit en levare och många många fler saker.
Jag har helt nyligen, i ett offentligt rum, sagt att jag skulle kunna dö i morgon för jag har fått uppleva så många saker så jag skulle vara helt nöjd med att få flytta min energi vidare i vilken sekund som helst. Jag har sagt det och verkligen menat det.
Jag har också sagt, och säger fortfarande att jag som levande människa i nuet har rätt att ändra mig hundra gånger om dagen om jag så vill... så jag lever som jag lär och ändrar mig.
Jag vill vara kvar i den här energin och nuet för jag har begåvats med att få uppleva den, för mig, sanna, äkta och kravlösa kärleken. Den har klivit in som en virvelvind och tagit mig med till mitten av stormens öga och visar mig varje dag på att kärleken är det största och viktigaste där, mitt i stormens öga.
Jag vill stanna i virvelvindens mitt och låta allt annat snurra runtomkring mig och den jag älskar. Kärleken blir den naturliga mittpunkten och inget kan störa så länge vi håller om varandras hjärtan, lyssnar till varandras själar och delar varandras andetag och det med öppna handflator...
Vi seglar med vinden i den vibration våra energier delar...
Jag har fått möta så många underbara människor, fått uppleva musiken på hissnande vis, bytt livsfilosofi, utvecklats, rest, backat,gått framåt, tagit beslut, använt min fria vilja, funderat, fått känna, upplevt många känslor mellan sorg och glädje, varit en överlevare, blivit en levare och många många fler saker.
Jag har helt nyligen, i ett offentligt rum, sagt att jag skulle kunna dö i morgon för jag har fått uppleva så många saker så jag skulle vara helt nöjd med att få flytta min energi vidare i vilken sekund som helst. Jag har sagt det och verkligen menat det.
Jag har också sagt, och säger fortfarande att jag som levande människa i nuet har rätt att ändra mig hundra gånger om dagen om jag så vill... så jag lever som jag lär och ändrar mig.
Jag vill vara kvar i den här energin och nuet för jag har begåvats med att få uppleva den, för mig, sanna, äkta och kravlösa kärleken. Den har klivit in som en virvelvind och tagit mig med till mitten av stormens öga och visar mig varje dag på att kärleken är det största och viktigaste där, mitt i stormens öga.
Jag vill stanna i virvelvindens mitt och låta allt annat snurra runtomkring mig och den jag älskar. Kärleken blir den naturliga mittpunkten och inget kan störa så länge vi håller om varandras hjärtan, lyssnar till varandras själar och delar varandras andetag och det med öppna handflator...
Vi seglar med vinden i den vibration våra energier delar...
22 juli 2010
Påminnelser
Det är intressant hur livet om och om igen påminner mig om att komma ihåg...
Livet påminner mig om att alltid komma ihåg att kropp o själ har ett evigt samspel, ett samspel där bägge dom två komponenterna behöver vara starka o friska. Ju mer tid jag får spendera på den hör jorden ju mer insikt får jag om att det är själen o det mentala som är viktigast o starkast.
Min rygg fick ju återigen för sig att påminna mig om sin existens på ett smärtsamt sätt o jag undrade varför... Min kärlek hade kloka tankar om att jag tillåtit gamla mindre bra känsloupplevelser att få poppa upp o den stressen satte sig i ryggen, jag kunde bara hålla med; kroppen visar mig tydligt när jag har saker att bearbeta mentalt.
Den senaste tiden har varit helt ljuvlig på många sätt men ryggen har sagt ifrån ordentligt under dom veckorna.
Nu först kopplar jag ihop ett och ett för många av "stressmomenten" har löst upp sig o alla pusselbitar hittar sin rätta plats o jag kan släppa ut det tunga o återta min egen energi, kropp o själ och från en dag till en annan så har smärtan i kroppen minskat till knappt kännbar...
Jag lär mig att alltid sätta själens välmående i första rummet o när det dyker upp fysisk smärta så tittar jag på hur själen mår o jag kommer alltid att må bra och vara smärtfri...
Det är jag själv som har ansvar för mina tankar, jag... Jag...
Det är så enkelt....
Livet påminner mig om att alltid komma ihåg att kropp o själ har ett evigt samspel, ett samspel där bägge dom två komponenterna behöver vara starka o friska. Ju mer tid jag får spendera på den hör jorden ju mer insikt får jag om att det är själen o det mentala som är viktigast o starkast.
Min rygg fick ju återigen för sig att påminna mig om sin existens på ett smärtsamt sätt o jag undrade varför... Min kärlek hade kloka tankar om att jag tillåtit gamla mindre bra känsloupplevelser att få poppa upp o den stressen satte sig i ryggen, jag kunde bara hålla med; kroppen visar mig tydligt när jag har saker att bearbeta mentalt.
Den senaste tiden har varit helt ljuvlig på många sätt men ryggen har sagt ifrån ordentligt under dom veckorna.
Nu först kopplar jag ihop ett och ett för många av "stressmomenten" har löst upp sig o alla pusselbitar hittar sin rätta plats o jag kan släppa ut det tunga o återta min egen energi, kropp o själ och från en dag till en annan så har smärtan i kroppen minskat till knappt kännbar...
Jag lär mig att alltid sätta själens välmående i första rummet o när det dyker upp fysisk smärta så tittar jag på hur själen mår o jag kommer alltid att må bra och vara smärtfri...
Det är jag själv som har ansvar för mina tankar, jag... Jag...
Det är så enkelt....
21 juli 2010
Batterier
Vi ger varandra så oerhört mycket energi och vi lyfter varandra hela tiden och vi laddar på energin tillsammans och det enbart genom att vara tillsammans. När den energin behöver dela på sig, och det ganska ofrivilligt, så händer något... Den ena energin går åt sitt håll och lämnar ingen energi för den andre att känna och ta in vilket resulterar att den andre får en aldrig tidigare upplevd känsla av depression och stänger av och sätter upp skyddsmurar, blir satt i en mindre chock över ett nytt tillstånd.
Två energikällor som alltid lyfter och fyller på blir två tomma batterier där ingen orkar ladda den andre...
Skönt att det finns batteriladdare som på en kort stund kan återge den energin som varit och önskas.... Batteriladdaren i det här fallet är ärlighet, ord och en djup kärlek...
Telefonsamtal i alla ära men det räcker inte på långa vägar längre.... Jag önskar mig mer och jag kommer att få mer och jag har redan mer eftersom min energi har sällskap dygnet runt och kommer så att ha resten av mitt liv på den här jorden och när det här livet är över så blir våra energier till en energi... Vi är där och nosar på den känslan redan nu emellanåt och den känslan, att vara ett med varandra i energin, är något ljuvligt....
Pusselbitarna, som funnits där och som legat lite utspridda på bordet och som jag tittat på med jämna mellanrum för att hitta rätt plats åt rätt bit för att få till helheten, flyttar sig sakta och målmedvetet in mot den redan nästan färdiga bilden och provar sig fram om dom passar in i dom hålrum som finns kvar. En efter en så hittar dom sin plats och snart, mycket snart visar sig en hel och fri bild framför mig och den vill jag fortsätta att se som genom ett barns ögon...
Några helt ljuvliga ord har fått en plats att bo på i mitt allra innersta; du är mig....
Två energikällor som alltid lyfter och fyller på blir två tomma batterier där ingen orkar ladda den andre...
Skönt att det finns batteriladdare som på en kort stund kan återge den energin som varit och önskas.... Batteriladdaren i det här fallet är ärlighet, ord och en djup kärlek...
Telefonsamtal i alla ära men det räcker inte på långa vägar längre.... Jag önskar mig mer och jag kommer att få mer och jag har redan mer eftersom min energi har sällskap dygnet runt och kommer så att ha resten av mitt liv på den här jorden och när det här livet är över så blir våra energier till en energi... Vi är där och nosar på den känslan redan nu emellanåt och den känslan, att vara ett med varandra i energin, är något ljuvligt....
Pusselbitarna, som funnits där och som legat lite utspridda på bordet och som jag tittat på med jämna mellanrum för att hitta rätt plats åt rätt bit för att få till helheten, flyttar sig sakta och målmedvetet in mot den redan nästan färdiga bilden och provar sig fram om dom passar in i dom hålrum som finns kvar. En efter en så hittar dom sin plats och snart, mycket snart visar sig en hel och fri bild framför mig och den vill jag fortsätta att se som genom ett barns ögon...
Några helt ljuvliga ord har fått en plats att bo på i mitt allra innersta; du är mig....
20 juli 2010
Trolleri
Jag önskar att jag kunde trolla.... Att jag kunde trolla med tiden.... Att det som jag önskar, och vet att jag kommer att få när jag ska få det, kunde hända i det som är mitt nu... Tänk vad oerhört mycket saker jag skulle hinna med under min livstid!
Tålamod är en dygd fick jag höra som barn, det är en god egenskap att ha ett stort tålamod... nu undrar jag; varför det??
Varför är det bättre att få vänta länge och längta efter det jag önskar mig istället för att kunna få det direkt och kunna njuta av det en längre tid eftersom jag får det direkt och då finns det med en längre tid i mitt liv?
Jag lever efter lagen om attraktion och jag vet att allt kommer när det ska och universum levererar när det är dags, alltså är det jag själv som sätter upp begränsningen för när saker och ting ska inträffa eftersom jag helt klart skulle kunna få saker nu..
Varför är tiden det vi mäter all vår längtan i och i vad skulle jag vilja mäta längtan och varför vill jag mäta den...?
Jag vet mycket väl att människor säger att det är bra att längta för när jag väl får det jag längtat så länge efter så blir lyckokänslan än större än om jag fått det på en gång... Är det verkligen sant??
Om jag får sakerna direkt när jag önskar så skulle jag ju kunna ha ett fantastiskt innehållsrikt liv med alla önskningar som får mig att må bra...
Tid - tålamod - lycka.... Hm....
Illusion - nuet - lycka... Ja...
Tålamod är en dygd fick jag höra som barn, det är en god egenskap att ha ett stort tålamod... nu undrar jag; varför det??
Varför är det bättre att få vänta länge och längta efter det jag önskar mig istället för att kunna få det direkt och kunna njuta av det en längre tid eftersom jag får det direkt och då finns det med en längre tid i mitt liv?
Jag lever efter lagen om attraktion och jag vet att allt kommer när det ska och universum levererar när det är dags, alltså är det jag själv som sätter upp begränsningen för när saker och ting ska inträffa eftersom jag helt klart skulle kunna få saker nu..
Varför är tiden det vi mäter all vår längtan i och i vad skulle jag vilja mäta längtan och varför vill jag mäta den...?
Jag vet mycket väl att människor säger att det är bra att längta för när jag väl får det jag längtat så länge efter så blir lyckokänslan än större än om jag fått det på en gång... Är det verkligen sant??
Om jag får sakerna direkt när jag önskar så skulle jag ju kunna ha ett fantastiskt innehållsrikt liv med alla önskningar som får mig att må bra...
Tid - tålamod - lycka.... Hm....
Illusion - nuet - lycka... Ja...
19 juli 2010
Jobba
Jag får återigen, efter ett knappt år, uppleva det igen; att jobba 8-17 och det under en längre period...
Kan ju säga att jag redan efter en dag, i tanken, hyllar alla som alltid jobbar så här... Alla som alltid har exakta tider att jobba under och som aldrig kan bestämma själva hur och när dom vill jobba...
Jag vet att jag på många sätt är priviligierad som egen företagare och det här med att kunna styra min egen tid är ju helt klart ett av dom och ett annat att jag själv bestämmer vad jag ska göra och när...
Jobbet jag har är kul och stimulerande och jag får vara kreativ vilket är skönt och ändå kan jag känna att jag sitter och väntar ut att tiden, eller snarare visarna på klockan ska ticka på så att jag kan få röra på mig.
Jag är van att vara kreativ korta perioder på en dag för att sen vila och sen kanske ett par gånger per dag upprepa min kreativitet och ge allt under korta stunder och sen vara ledig. Här sitter jag ut all tid bara för att jag ska det för att det ingår i mitt jobb... jag får lära mig att sträcka ut klocktiden till vad den är och arbeta långsammare...
Jag säger ju ofta numer: "I will walk a mile in your shoes" innan jag dömer någon eller överhuvudtaget säger något om någon och dess förehavanden och just nu travar jag på i 8.00-17.00-skorna... :-)
Kan ju säga att jag redan efter en dag, i tanken, hyllar alla som alltid jobbar så här... Alla som alltid har exakta tider att jobba under och som aldrig kan bestämma själva hur och när dom vill jobba...
Jag vet att jag på många sätt är priviligierad som egen företagare och det här med att kunna styra min egen tid är ju helt klart ett av dom och ett annat att jag själv bestämmer vad jag ska göra och när...
Jobbet jag har är kul och stimulerande och jag får vara kreativ vilket är skönt och ändå kan jag känna att jag sitter och väntar ut att tiden, eller snarare visarna på klockan ska ticka på så att jag kan få röra på mig.
Jag är van att vara kreativ korta perioder på en dag för att sen vila och sen kanske ett par gånger per dag upprepa min kreativitet och ge allt under korta stunder och sen vara ledig. Här sitter jag ut all tid bara för att jag ska det för att det ingår i mitt jobb... jag får lära mig att sträcka ut klocktiden till vad den är och arbeta långsammare...
Jag säger ju ofta numer: "I will walk a mile in your shoes" innan jag dömer någon eller överhuvudtaget säger något om någon och dess förehavanden och just nu travar jag på i 8.00-17.00-skorna... :-)
18 juli 2010
Minnen
Sitter i köket med dörren öppen till altanen och kvällsbrisen letar sig in.... den är sval för första gången på länge och mörkret har lagt sig lite tidigare än för några dagar sen och regnet samlas i dom mörka molnen på himlen... fåglarna som bor i kastanjen har sagt sitt för idag och det är tyst och stilla...
Jag gör mig en kopp kaffe och märker att skeden i kaffet är kvar i burken... en snusdosa ligger kvar på vardagsrumsbordet... det är två tandborstar i muggen på toaletten och en liten hög med ren tvätt där hälften av kläderna inte är mina... Klockan på väggen i köket är ny sen en månad tillbaka precis som dekorationerna på kökskaklet... Timern till strykjärnet är påslagen och den lilla basilikan på balkongen nyvattnad..... Parfymdoften ligger kvar precis som täcket och kudden i sovrummet och hyttbiljetten till Tallin och en knöglig liten förpackning med savett och firewirekabeln som kopplar samman två datorer....
Alla dom här sakerna har jag aldrig tidigare bott ensam med förrän nu....
Allt är förändrat för evigt.... för alltid.... Kärleken har flyttat in....
En person som lämnar kvar saker, vare sig det är en present, kvarglömt eller ett tecken på att återkomma snart, lämnar en bit av sig själv i hemmet den varit i.... Den personen finns alltid kvar så länge saken finns där och den påminner ständigt mig om vem som varit här och vem jag väljer att ha i mitt hem varje dag även när personen är fysiskt långt bort härifrån...
Ett foto i alla ära men just den där lilla saken som påminner om värme, ömhet och kärlek är något alldeles speciellt.... sakerna som får mig att le och skicka energi och kärlek till personen som lämnat kvar saken...
Jag minns med alla mina sinnen...
Vem är jag om jag aldrig lämnar några spår hos dom jag möter...? Räcker det att lämna mentala och själsliga spår? Är det viktigt att veta att jag finns med i andra människors liv...?
Vi människor söker ju alltid efter konkreta bevis.... tänker på att människan i över två tusen år letat och fortfarande letar efter spår som bevisar att Jesus funnits... Människor bröt bitar av muren mellan öst- och västtyskland som bevis för att den funnits... Vi plockar med oss stenar från ett hav långt bort som vi besökt.... Det är tydligen viktigt för oss....
Jag har hållit min lilla brorson i min famn idag igen och återigen fått titta in ett barns ögon och fått se det jag också alltid vill se...
Orden i sången följer mig in i natten:
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever, veta att jag räcker till
Jag vill känna att jag levt mitt liv
(Ur "Gabriellas sång")
Jag gör mig en kopp kaffe och märker att skeden i kaffet är kvar i burken... en snusdosa ligger kvar på vardagsrumsbordet... det är två tandborstar i muggen på toaletten och en liten hög med ren tvätt där hälften av kläderna inte är mina... Klockan på väggen i köket är ny sen en månad tillbaka precis som dekorationerna på kökskaklet... Timern till strykjärnet är påslagen och den lilla basilikan på balkongen nyvattnad..... Parfymdoften ligger kvar precis som täcket och kudden i sovrummet och hyttbiljetten till Tallin och en knöglig liten förpackning med savett och firewirekabeln som kopplar samman två datorer....
Alla dom här sakerna har jag aldrig tidigare bott ensam med förrän nu....
Allt är förändrat för evigt.... för alltid.... Kärleken har flyttat in....
En person som lämnar kvar saker, vare sig det är en present, kvarglömt eller ett tecken på att återkomma snart, lämnar en bit av sig själv i hemmet den varit i.... Den personen finns alltid kvar så länge saken finns där och den påminner ständigt mig om vem som varit här och vem jag väljer att ha i mitt hem varje dag även när personen är fysiskt långt bort härifrån...
Ett foto i alla ära men just den där lilla saken som påminner om värme, ömhet och kärlek är något alldeles speciellt.... sakerna som får mig att le och skicka energi och kärlek till personen som lämnat kvar saken...
Jag minns med alla mina sinnen...
Vem är jag om jag aldrig lämnar några spår hos dom jag möter...? Räcker det att lämna mentala och själsliga spår? Är det viktigt att veta att jag finns med i andra människors liv...?
Vi människor söker ju alltid efter konkreta bevis.... tänker på att människan i över två tusen år letat och fortfarande letar efter spår som bevisar att Jesus funnits... Människor bröt bitar av muren mellan öst- och västtyskland som bevis för att den funnits... Vi plockar med oss stenar från ett hav långt bort som vi besökt.... Det är tydligen viktigt för oss....
Jag har hållit min lilla brorson i min famn idag igen och återigen fått titta in ett barns ögon och fått se det jag också alltid vill se...
Orden i sången följer mig in i natten:
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever, veta att jag räcker till
Jag vill känna att jag levt mitt liv
(Ur "Gabriellas sång")
12 juli 2010
Alla är Jesus....
Everyone is Jesus everyone
is Jesus everyone
is Jesus everyone
Every girl and boy is Jesus
Every tree and sea is God
Every word You speak is holy
Every flame is Jesus love
Put your heart in your mind
and your mind in your heart
(Di Leva)
Tänk att det är så enkelt; alla är Jesus ...
"Jesus var en i Galileen och Judeen kringvandrande predikant som rönte uppmärksamhet genom sin tydliga och hoppingivande undervisning, de kärleksfulla gärningar och de underverk han anses ha utfört"
Visst har vi alla rönt uppmärksamhet för att vi varit tydliga och hoppingivande i vår undervisning i dom nätverk vi samverkar i som t ex när vi uppfostrar våra barn eller för ett förhållande framåt med goda samtal eller överhuvudtaget samtalar i positiva ordalag med våra medmänniskor....
Visst har vi alla genomfört kärleksfulla gärningar och vi gör det oftare än vi tror... alla goda gärningar även dom vi anser vara dom allra minsta är en god gärning och en god gärning är en kärleksfull handling och gärning....
Visst har vi alla någon gång ansetts ha utfört någon sorts underverk... t ex när vi utfört en handling vi aldrig trodde vi skulle klara och som vi tidigare trodde stod utanför vår makt och när vi bestämde oss för att tro att vi kunde lyckas så gör vi det; ett litet underverk
"Sätt ditt hjärta i din tanke och din tanke i ditt hjärta...."
När jag tänker på hur viktiga orden är som jag säger till andra och mig själv så kan jag se att dom är heliga... och ju mer jag inser att dom är heliga ju mer varsam blir jag med hur jag använder mina ord och hur jag, om jag överhuvudtaget ska göra det, pratar om mina vänner och bekanta och jag tänker på vad jag säger.... och jag tänker då med hjärtat och utifrån det talar munnen....
Jag tror att Jesus blir glad när han hör att vi är fler som är som han.... tänk vilken enorm hjärnkraft det blir med ett stort antal Jesus! Och delad glädje är dubbel glädje :-)
Det bär av till Tallin ett par dagar nu så bloggen får vila lite...
10 juli 2010
Gud....
Jag säger orden igen; "Allting har sin tid" och inser, igen, att det är så sant... och jag väljer själv om jag vill leva med jag får uppleva just nu eller om jag vill leva i det som jag vet kommer framöver.
Jag kan också välja att skicka ut en massa ledsen och ömkande energi eller skicka ut den goda, glada och friska just i stunden och vara i det som är just nu. Jag bestämmer själv vad mitt sinne, själ och kropp ska få uppleva.
Jag vet ju att jag i sinom tid kommer att få uppleva vissa saker, hur, var och när har jag däremot inte den blekaste aning om så varför gå omkring och oroa mig och fantisera om hur det kommer att bli?
Jag säger ofta; "allt är som det ska vara" och varje gång jag säger det så inser jag att det ju är så det är... allt är precis som det ska vara precis just nu...
Vi människor är begåvade med så många finesser i vår hjärna och hjärta och jag är tacksam för varje ny sak jag får upptäcka när det gäller upplevelser. För varje ny insikt och för varje ny kunskap så växer jag och blir rikare till sinne, kropp och själ. Jag får mer kunskap att veta hur jag kan hantera situationer och jag väljer själv hur jag då vill hantera dom.
Vad är det t ex att känna? Kan jag nånsin förstå vad det är som händer i mig när jag upplever saker som påverkar mig både mentalt och fysiskt? Och behöver jag förstå? Det kanske räcker med att enbart vara medveten om att jag reagerar...
Jag säger också ofta; "Allt är ok" och jag menar det verkligen. Alla känslor är ok och jag har lärt mig att välkomna alla, uppleva dom, titta på dom från olika håll och sen välja väg och varje vägval jag gör är ok, allt är ok... Min ledstjärna är att må bra och vara lycklig och den enda person som kan ta ansvar för att det inträffar och förblir så är jag, enbart jag...
Jag läste en bön som barn;
"Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
den Gud älskar, lyckan får"
Idag när jag hör den eller läser den så känns det märkligt att min lycka ska stå i Guds händer, min lycka ligger i någon annans händer istället för i mina egna.... och "den Gud älskar, lyckan får"... är det den som Gud älskar som får lyckan eller är det den som älskar Gud som får lyckan...? och varför kostar lyckan något, jag trodde den var gratis.....
Jag kan ju också tolka bönen utifrån mig själv;
Jag som har mig själv kär
ser till att jag mår bra
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i mina egna händer
Lyckan finns alltid hos mig när jag väljer det
och eftersom jag älskar mig själv har jag lyckan
Vem är Gud.....?
Jag kan också välja att skicka ut en massa ledsen och ömkande energi eller skicka ut den goda, glada och friska just i stunden och vara i det som är just nu. Jag bestämmer själv vad mitt sinne, själ och kropp ska få uppleva.
Jag vet ju att jag i sinom tid kommer att få uppleva vissa saker, hur, var och när har jag däremot inte den blekaste aning om så varför gå omkring och oroa mig och fantisera om hur det kommer att bli?
Jag säger ofta; "allt är som det ska vara" och varje gång jag säger det så inser jag att det ju är så det är... allt är precis som det ska vara precis just nu...
Vi människor är begåvade med så många finesser i vår hjärna och hjärta och jag är tacksam för varje ny sak jag får upptäcka när det gäller upplevelser. För varje ny insikt och för varje ny kunskap så växer jag och blir rikare till sinne, kropp och själ. Jag får mer kunskap att veta hur jag kan hantera situationer och jag väljer själv hur jag då vill hantera dom.
Vad är det t ex att känna? Kan jag nånsin förstå vad det är som händer i mig när jag upplever saker som påverkar mig både mentalt och fysiskt? Och behöver jag förstå? Det kanske räcker med att enbart vara medveten om att jag reagerar...
Jag säger också ofta; "Allt är ok" och jag menar det verkligen. Alla känslor är ok och jag har lärt mig att välkomna alla, uppleva dom, titta på dom från olika håll och sen välja väg och varje vägval jag gör är ok, allt är ok... Min ledstjärna är att må bra och vara lycklig och den enda person som kan ta ansvar för att det inträffar och förblir så är jag, enbart jag...
Jag läste en bön som barn;
"Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
den Gud älskar, lyckan får"
Idag när jag hör den eller läser den så känns det märkligt att min lycka ska stå i Guds händer, min lycka ligger i någon annans händer istället för i mina egna.... och "den Gud älskar, lyckan får"... är det den som Gud älskar som får lyckan eller är det den som älskar Gud som får lyckan...? och varför kostar lyckan något, jag trodde den var gratis.....
Jag kan ju också tolka bönen utifrån mig själv;
Jag som har mig själv kär
ser till att jag mår bra
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i mina egna händer
Lyckan finns alltid hos mig när jag väljer det
och eftersom jag älskar mig själv har jag lyckan
Vem är Gud.....?
8 juli 2010
Allting har sin tid
Idag blev det en kort sväng till min lilla sjö och himlen gav mig återigen ett skådespel som var fantastiskt! Vilka krafter det är i molnen som samlas ovanför mitt huvud och som döljer den fantastiska himlen med dess gudomliga blå färg :-) Solstrålarna finns där hela tiden och bryter ständigt igenom och jag får beskåda det här alldeles gratis... Det tillsammans med mina två kärlekar varav den ena är min älskade vovve som blir som en valp på nytt (hon är 13 år nu) när hon får simma efter pinnar och bollar... Jag är tacksam för varje ny dag jag får uppleva henne vid min sida och jag vet att hon en dag ska lämna det här jordelivet och bli energi någon annanstans och när den dagen kommer så tar jag sorgen då för just nu är hon i allra högsta grad levande och hon har en personlighet som är helt underbar :) Numer är det så att hon fullkomligt struntar i vad jag säger, hon vänder sig bara mot mig med en blick som säger; du, jag har lyssnat på dig i 13 år, jag hör vad du säger, men jag struntar i det....
Att se henne stå och slicka disken i "Paradisets port" (diskmaskinen) är en fröjd för ögat, hon njuter verkligen och när hon på sitt egna speciella sätt pratar med mig så känns det verkligen som att vi kommunicerar.... riktigt coolt.
Hon är helt underbar, min lilla tjej :-)
Allting har sin tid, allting sin stund....
5 juli 2010
Ångra...
Såg en film igår som heter "Flyga drake" ... Det var fantastiskt befriande att se en film på ett annat språk än engelska, den här gången persiska...
Filmen berörde mig djupt och den handlade om en relation mellan en herre och hans tjänare, bägge två barn.... Något mycket obehagligt händer och herren väljer att inte se och ta tjänaren under sina vingar utan förskjuter honom istället....
Det fick mig att reagera starkt: att välja att vända bort huvudet när en människa som stått upp för mig så många gånger tidigare är i nöd och att dessutom se till att personen som blivit utsatt försvinner ur ens liv... Vad rör sig då i sinnet? Vad händer i den mannens hjärta? Kan han nånsin glömma sitt svek....? Herren, i det här fallet, får leva hela sitt liv med påminnelsen om hur han valde tidigare i livet.....
Jag säger ju alltid att jag aldrig kan ångra någonting eftersom jag vid det tillfället jag gjorde ett val inte visste bättre och det står jag fast vid, men när jag gör ett medvetet val som skadar en annan människa så kommer det att gnaga mig för evigt och frågan är om jag någonsin kan göra något för att bli av med skammen och skuldkänslan då....
När jag gör det jag vill i goda känslors anda så kommer aldrig skammen och skuldkänslan och jag kan hålla dom känslorna ifrån mig och då kan jag leva med rent sinne och hjärta....
Tack och lov att jag idag VET att jag kan välja själv!
Kvällen är återigen helt ljuvlig och jag har varit och badat naken i "min" lilla sjö tillsammans med min goa vovve... vattnet var ljummet, luften var ljummen, ett par fåglar sjöng för mig och den nedåtgående solen glittrade i vattnet... En stund att minnas länge, länge...
Jag påminner mig varje dag om att göra det jag vill göra precis idag för livet är här och nu....
Filmen berörde mig djupt och den handlade om en relation mellan en herre och hans tjänare, bägge två barn.... Något mycket obehagligt händer och herren väljer att inte se och ta tjänaren under sina vingar utan förskjuter honom istället....
Det fick mig att reagera starkt: att välja att vända bort huvudet när en människa som stått upp för mig så många gånger tidigare är i nöd och att dessutom se till att personen som blivit utsatt försvinner ur ens liv... Vad rör sig då i sinnet? Vad händer i den mannens hjärta? Kan han nånsin glömma sitt svek....? Herren, i det här fallet, får leva hela sitt liv med påminnelsen om hur han valde tidigare i livet.....
Jag säger ju alltid att jag aldrig kan ångra någonting eftersom jag vid det tillfället jag gjorde ett val inte visste bättre och det står jag fast vid, men när jag gör ett medvetet val som skadar en annan människa så kommer det att gnaga mig för evigt och frågan är om jag någonsin kan göra något för att bli av med skammen och skuldkänslan då....
När jag gör det jag vill i goda känslors anda så kommer aldrig skammen och skuldkänslan och jag kan hålla dom känslorna ifrån mig och då kan jag leva med rent sinne och hjärta....
Tack och lov att jag idag VET att jag kan välja själv!
Kvällen är återigen helt ljuvlig och jag har varit och badat naken i "min" lilla sjö tillsammans med min goa vovve... vattnet var ljummet, luften var ljummen, ett par fåglar sjöng för mig och den nedåtgående solen glittrade i vattnet... En stund att minnas länge, länge...
Jag påminner mig varje dag om att göra det jag vill göra precis idag för livet är här och nu....
3 juli 2010
Lyckan
Sitter vid mitt köksbord med altandörren på vid gavel med ett glas kallt rosé med jordgubbar och citron i och njuter av min kärleks sällskap medan han fixar en sallad.... Just nu så går jag i ett lyckorus och det är i det närmaste konstant och om det sker någon förändring så är det till att enbart öka på lyckokänslan...
Lyssnade på programmet "Livet & Döden" i P1, under bilresan hem från badet, där en TV-producent yttrade sig om vad lycka är eller snarare olycka.... Citat från honom "Man kan nog inte känna sig levande om man inte slagit i botten riktigt hårt.... inte förrän du mår riktigt dåligt så blir du medveten om att du lever.... jag känner mig som mest levande när jag mår som sämst för det är en av dom få gångerna jag vet att lever i verkligheten och inte i en illusion"
Jag blev helt förstummad av vad jag hörde.... Min första reaktion var; när kommer det program i radion som handlar om det positiva tänkandet och Lagen om attraktion? Det kanske är jag som ska se till att det blir gjort....
Varför är det mer accepterat att må dåligt än att må bra? Att få vältra sig i det negativa och onda är liksom helt ok i samhället och i vänskapskretsar men att säga att allt är bra och att jag mår bra och är lycklig och har fått allt jag önskar DET sticker folk i ögonen.... varför? Den svenska avundsjukan? Den gräsliga Jantelagen?
Får jag känna mig starkare när jag visar empati med en människa och känner jag mig underlägsen när jag "ska" glädjas åt någon annans lycka och framgång?
Det är i framgång som vännen prövas... och även när det har hänt riktigt svåra händelser i en människas liv för då drar jag mig också undan för då vet jag inte hur jag ska bete mig och vad jag ska säga...
Jag fortsätter att säga att jag är lycklig när människor frågar hur jag mår... Jag fortsätter att säga att jag har enbart framgång i mitt jobb.... Jag fortsätter att säga till min kärlek hur mycket jag älskar honom.... Jag fortsätter att stråla och säga att livet är underbart när människor frågar hur det är nuförtiden.... och framför allt jag fortsätter att älska mig själv.... och jag låter Lagen om attraktion vara min ständige ledstjärna...
Jag är lycklig, jag har framgång, jag älskar och jag strålar, med andra ord; jag lever nu! :-)
Lyssnade på programmet "Livet & Döden" i P1, under bilresan hem från badet, där en TV-producent yttrade sig om vad lycka är eller snarare olycka.... Citat från honom "Man kan nog inte känna sig levande om man inte slagit i botten riktigt hårt.... inte förrän du mår riktigt dåligt så blir du medveten om att du lever.... jag känner mig som mest levande när jag mår som sämst för det är en av dom få gångerna jag vet att lever i verkligheten och inte i en illusion"
Jag blev helt förstummad av vad jag hörde.... Min första reaktion var; när kommer det program i radion som handlar om det positiva tänkandet och Lagen om attraktion? Det kanske är jag som ska se till att det blir gjort....
Varför är det mer accepterat att må dåligt än att må bra? Att få vältra sig i det negativa och onda är liksom helt ok i samhället och i vänskapskretsar men att säga att allt är bra och att jag mår bra och är lycklig och har fått allt jag önskar DET sticker folk i ögonen.... varför? Den svenska avundsjukan? Den gräsliga Jantelagen?
Får jag känna mig starkare när jag visar empati med en människa och känner jag mig underlägsen när jag "ska" glädjas åt någon annans lycka och framgång?
Det är i framgång som vännen prövas... och även när det har hänt riktigt svåra händelser i en människas liv för då drar jag mig också undan för då vet jag inte hur jag ska bete mig och vad jag ska säga...
Jag fortsätter att säga att jag är lycklig när människor frågar hur jag mår... Jag fortsätter att säga att jag har enbart framgång i mitt jobb.... Jag fortsätter att säga till min kärlek hur mycket jag älskar honom.... Jag fortsätter att stråla och säga att livet är underbart när människor frågar hur det är nuförtiden.... och framför allt jag fortsätter att älska mig själv.... och jag låter Lagen om attraktion vara min ständige ledstjärna...
Jag är lycklig, jag har framgång, jag älskar och jag strålar, med andra ord; jag lever nu! :-)
1 juli 2010
Barndom
Har njutit av tre underbara dagar i Köpenhamn och med en hemresa längs den gyllene kustremsan där jag fick en liten glimt av barndomsminnen som presenterades för mig och det med stor kärlek och glädje och många minnen. Tacksam att ha fått tagit del av dom....
Att återvända till sina barndomstrakter gör alltid saker med oss och vi förflyttar oss i tiden till det som var våra största upplevelser just då.
Jag hade själv förmånen att få tillbringa mina barndoms somrar i Ireviken på Gotland och jag gjorde så sent som för två år sen en resa tillbaka dit för att få uppleva igen.... Det var en känslosam resa och att komma åkande ner i viken och se hela havet bre ut sig, kliva ur bilen och känna den där speciella havslukten och låta mina bara fötter kliva på det vassa lite hårda gräset var en underlig känsla. Jag förflyttades som genom ett trollslag tillbaka till mina barndoms somrar och tusen minnen kom till mig...
Jag och min bror pratade med dom som idag äger den mark vi hade stugan på och vi fick gå upp till det som för två år sen var ett redskapsskjul men som då var vår sommarbostad.... Allting fanns kvar och morfars alla små fantastiska lösningar på saker och ting fick oss att le.. Både min bror och jag fylldes av kärlek till stället tårarna kom när vi vandrade omkring där... Så många minnen....
Tacksam för att minnen går att bevara i mitt hjärta och själ.....
För ett halvår sen fick vi veta att stugan är borta för evigt, den är riven.... så tacksamheten över att vi fick "återuppleva" den en gång innan den gick i graven är stor...
Våra grannar i viken har kvar sitt hus och vi har kontakt och nån gång så kommer jag att åka dit och hälsa på igen och dricka saft med bräckt vatten för så ska det smaka; blandsaft med bräckt vatten i plastglas... :-)
Och det året när det var nyckelpigsinvasion och vi räddade dom från att drunkna med hjälp av våra badmadresser... och när vi klev i tången och det luktade asgam.... när vi badade i dom meterhöga vågorna.... tittade på Bernt Johansson när han tog OS-guld och det uppe på klinten i en tv stor som en fickspegel.... åskan som slog ner i berget bakom så vi trodde huset skulle rasa.. det årliga besöket på biografen i Visby när vi alltid såg "Sound of music".... En Xyndap KS50... Indianstigen.... den stora spindeln som satt i vårt uteskafferi och som morfar var mycket mån om eftersom den höll undan alla flugor... det läbbiga utedasset.... mammas Volvo PV och morfars Amazon.... karamellskålen med citron och apelsinhalvor.... sommarlovsföljetongen på radion som vi alla lyssnade andäktigt till; "Tordyveln flyger i skymningen" och "Bilbo, en hobbits äventyr"....
Minnen och känslor som kommer att finnas kvar så länge jag vill och önskar...
Att återvända till sina barndomstrakter gör alltid saker med oss och vi förflyttar oss i tiden till det som var våra största upplevelser just då.
Jag hade själv förmånen att få tillbringa mina barndoms somrar i Ireviken på Gotland och jag gjorde så sent som för två år sen en resa tillbaka dit för att få uppleva igen.... Det var en känslosam resa och att komma åkande ner i viken och se hela havet bre ut sig, kliva ur bilen och känna den där speciella havslukten och låta mina bara fötter kliva på det vassa lite hårda gräset var en underlig känsla. Jag förflyttades som genom ett trollslag tillbaka till mina barndoms somrar och tusen minnen kom till mig...
Jag och min bror pratade med dom som idag äger den mark vi hade stugan på och vi fick gå upp till det som för två år sen var ett redskapsskjul men som då var vår sommarbostad.... Allting fanns kvar och morfars alla små fantastiska lösningar på saker och ting fick oss att le.. Både min bror och jag fylldes av kärlek till stället tårarna kom när vi vandrade omkring där... Så många minnen....
Tacksam för att minnen går att bevara i mitt hjärta och själ.....
För ett halvår sen fick vi veta att stugan är borta för evigt, den är riven.... så tacksamheten över att vi fick "återuppleva" den en gång innan den gick i graven är stor...
Våra grannar i viken har kvar sitt hus och vi har kontakt och nån gång så kommer jag att åka dit och hälsa på igen och dricka saft med bräckt vatten för så ska det smaka; blandsaft med bräckt vatten i plastglas... :-)
Och det året när det var nyckelpigsinvasion och vi räddade dom från att drunkna med hjälp av våra badmadresser... och när vi klev i tången och det luktade asgam.... när vi badade i dom meterhöga vågorna.... tittade på Bernt Johansson när han tog OS-guld och det uppe på klinten i en tv stor som en fickspegel.... åskan som slog ner i berget bakom så vi trodde huset skulle rasa.. det årliga besöket på biografen i Visby när vi alltid såg "Sound of music".... En Xyndap KS50... Indianstigen.... den stora spindeln som satt i vårt uteskafferi och som morfar var mycket mån om eftersom den höll undan alla flugor... det läbbiga utedasset.... mammas Volvo PV och morfars Amazon.... karamellskålen med citron och apelsinhalvor.... sommarlovsföljetongen på radion som vi alla lyssnade andäktigt till; "Tordyveln flyger i skymningen" och "Bilbo, en hobbits äventyr"....
Minnen och känslor som kommer att finnas kvar så länge jag vill och önskar...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)