Förtroende

Jag byter liv.... åtminstone just nu för en intensiv vecka... och jag är fantastiskt tacksam över att få leva det liv jag gör just nu, som alltid...
Förra veckan slussades jag med blixtens hastighet in i världen "jobba 8-17 varje vardag" och den fortsätter den här veckan.
En vecka som också förgylls med ett gäng härliga ungar där jag får vara den vuxna personen att ställa frågor till och att lita på.

Att ge barn förtroende tror jag i första hand är att hålla det jag sagt att jag ska göra gentemot dom och det är upp till mig att se till att det fungerar oavsett om jag helt plötsligt får annat som dyker upp, det jag sagt till barnen går i första hand. Att jag sen kanske får hitta på tusen varianter för att lösa det jag sagt är inget jag behöver berätta för barnen.
Drar en parallell till när jag jobbar som producent och erbjuder mina artister ett gage och dom frågar om det är ok för min ekonomi... även om jag vet att det är på snöret att gå runt så är det aldrig något jag berättar för dom för jag tänker alltid; det är min sak att lösa och vem äger "problemet"... Jo, det är jag... Mina artister får alltid betalt, hur jag sen löser min ekonomi är bara mitt att råda över... När jag bygger upp ett förtroende för produktionsledningen så blir produktionen den allra bästa och alla ger sitt allra bästa.
Den parallellen känns relevant även inför barn....

Sen kan jag säga att ärlighet varar längst men att jag ändå skulle frisera min verklighet om jag kände att jag ville dela den med barnen... På nåt sätt vill jag skydda... I skrivande ögonblick vet jag varken om det känns rätt eller fel.... Hm... ärlighet varar längst... eller?? Vad händer när den falska ärligheten avslöjas, den verklighet jag sagt var sann är något helt annat än det jag berättat? Kan jag nånsin återuppbygga ett förtroende och vad krävs för att göra det?

Att bygga upp ett förtroende är det att urskiljningslöst alltid berätta sanningen....?