Rutiner

Skalman! Vilken fantastiskt bra förebild! Han lyssnar alltid till sin kropp med hjälp av rutiner.

Läser att rutiner är bra för självkänslan och tänker att jag redan har god självkänsla och att jag ska prova och se vad som händer med den när jag verkligen går in i rutiner.
Jag pratar mycket om struktur och rutiner och struktur går ju lätt hand i hand. Det är dags att ta mina händer struktur och rutin och låta dom flätas samman nu under en period.

Jag börjar mitt sommarjobbande på radion i morgon måndag och min semester börjar i mitten av augusti och jag ser det som en perfekt tidpunkt och tidslängd att testa rutiner och struktur fullt ut.
Det är alltid lätt att säga att det ska göras och något helt annat att faktiskt genomföra det.

Vi har ju struktur och rutiner varje dag hela livet. Ta bara att borsta tänderna, det gör vi alla till en rutin. Äta frukost, hur jag klär på mig, vad jag gör när jag kommer till jobbet respektive hem, när jag vaknar, när jag sätter mig i min bil, när jag handlar osv och allt handlar om att underlätta för mig själv.
Jag gör samma saker för att jag vet att det fungerar bra när jag gör det.

Det tar 21 dagar att ändra ett beteende, sägs det, så det gäller att stå ut i 21 dagar och verkligen jobba på dom dagarna för att få till en annan vana. Efter 21 dagar så finns den där och jag längtar efter att fortsätta med den. 21 dagar av ett helt lev, vad är väl det?!
Den stora frågan är bara om jag vill vara så fokuserad så att jag kommer fram till min förändring för det finns inget så enkelt som att bryta något jag sagt till mig själv att göra. Märkligt, framför allt som det ju oftast är till något bättre.

Jag har två veckor först nu där rutinerna får bli på ett speciellt sätt och det har mycket med att planera min tid och jag har ett obligat jäntemot min fina nos och framför allt för mig själv. Så först två veckor med en inplanerad "mat-och-sov-klocka". Sen blir det fem veckor med samma rutiner fast med andra tider.

Den här gången vill jag verkligen se till att passera de där 21 dagarna! FOKUS!

För visst tar det "bara" 21 dagar?! 

21 dagar...... 

De små detaljerna

Otippade små detaljer

Det är dom små, små detaljerna som gör'et!

Vart litet kugghjul är viktigt i maskineriet

Det är ens eget fel ifall man själv förstör'et

så var aktsam om varenda liten bit

Så rätt han hade redan då, Povel Ramel! Vartenda litet ord i textraderna är en sanning för mig. Det är dom små glädjorna som gör livet till mycket av vad det är. Att alltid kunna och framför allt vilja se de bra och positva små sakerna som finns runtomkring mig. 

Ett tandläkarebesök u.a, en kopp kaffe på altanen, en tung hundtass på min arm, en tur med nya cykeln, en påse bullar ifrån mamma, ett telefonsamtal från en härlig person, nya lakan i sängen, en precis upptagen rädisa från den egna pallkragen, en insättning på kontot osv osv. Finns tusentals glädjor bara jag vill se dom.

Och alla glädjorna och detaljerna är viktiga i det här som är livet. De stora händelserna, absolut, men också de små glädjorna på vägen till de stora. Och när jag väljer att se att det just är goda händelser så har jag ingen chans att förstöra något utan det fylls bara på. Jag är aktsam om varenda liten bit och samlar på mig glädjor i min påse, en vacker påse med massor av små detaljer på för övrigt. 

Där finns det alltid utrymme att fylla på mer och mer och mer. Den är oändlig så länge jag låter den vara det och den kan aldrig spricka. 

Nu blir det till att fylla på påsen med att åka till min revisor i min nya bil, ta en tur till landet och måla lite, plocka lite med blomlådorna, titta till odlingarna, använda min dator, ta lite bilder, njuta av hemlagad mat, prata med min kärlek i telefon, klippa lite radiomaterial, se fram emot ett väldigt speciellt möte ikväll, titta ut en present med mera med mera. 

Livet är fullt av detaljerade glädjor och glädjedetaljer! 

Om snöret går av är det bara att försöka med ett annat snöre :-) 

Ballong

Det är så viktigt att samtala. Att våga och vilja mötas i orden utan rädslor. Jag blir bättre och bättre på att prata om det som känns lite läskigt för jag tänker; vad är det värsta som kan hända? Och i samma veva tänker jag; vad är det bästa som kan hända? Jag stannar i vad det bästa kan bli och utifrån det som samtalar jag. Det kan bara bli bra och även om resan fram till det bästa kan verka krokig och snårig så blir det alltid till det bästa.

Varje gång jag pratat om det som jag håsat upp som ett "problem" så släpper bördan och jag har färre och färre stenar att bära på för jag vet att när jag pratat om det så är jag fri igen, oavsett utgång. Min utgång ur samtalet ger alltid en känsla av lättnad. Eget ansvar återigen.

Berlinmuren med allt vad den symboliserar både som byggd och raserad

Att bygga murar av saker som jag hittar på och tror är sanningen är ingen hit. Och ju mer jag låter bli att prata ju större, klumpigare och mer komplicerade blir stenarna att plocka ner från muren. Stora, svart, tunga och otympliga stenar fyllda av rädsla.
En mur kan visst vara vacker men den är ändå fylld av tunga stenar, allt för att stå emot naturens krafter. Är den kanske ändå något bra? Ja, om den får vara det den är till för: att skydda mot naturens nycker.

Vi lyfter mot höjderna

Funderar på hur en mur byggd av genomskinliga, lätta och värdefulla stenar skulle se ut och kännas? Framför allt, varför ska den finnas där som en mur? Får mer bilden av en knippe fina genomskinliga ballonger med bra saker i som lyfter sig själva mot himlen och som jag har knutit runt min midja som ett bälte av glädje, lyft och ärlighet.

Det är mycket jobbigare att bygga upp en mur än att rasera den. Värt att tänka på varje gång jag vill lägga till en stor, tung sten till min mentala mur gentemot mina nära och kära. Och den energin det går åt till att riva muren kan jag istället använda till att blåsa upp ballonger och fylla dem med trevliga och härliga saker.

Underbara Nalle Puh! 

Självcoaching

Struktur på ett ostrukturerat sätt? Fast växter är alltid strukturerade.

Tänk att måndagar kan medföra känslan av att; IDAG, det är nu det händer! Det är nu det vänder! Någon sorts märklig känsla just med måndagar. Sen har de andra veckodagarna sin speciella känsla och jag tror att det är bra för mig som människa att vi har en strukturerad form som kallas veckor, månader, år osv. Att leva i ett ständigt flöde utan slut och början skulle kunna ställa till det. Vi behöver struktur hur liten den än är och det är bara för mig att acceptera.

Jag har ju ett arbetsliv som är rätt så ostrukturerat, jobben kommer när de kommer och det finns ingen dag som är den andra lik. Det gör att det blir lite som det blir. De gånger jag jobbar längre perioder på radion till exempel, så har jag klar struktur med 8-17 jobb och då är jag helt klart mer strukturerad i mitt privatliv också för att liksom "få till det". Och ju mer jag har inplanerat ju mer effektiv är jag.
Därför inser jag att sturktur är något bra och effektivt när jag vill framåt och när jag vill ändra beteende och nå ett mål.
Jag har en god vän som igår vigdes till präst och hon har läst, från och till, i 14 (!) år! Jag är imponerad av hennes fokus och hennes då struktur, för att nå sitt mål. Ett gott exempel på självcoaching, för den enda person som har gjort jobbet det är hon själv.

En fantastisk självcoachare!

På coachingkursen senast så fick vi ett självcoachingsverktyg som jag genast provade och jag insåg värdet av att verkligen sätta mig ner och göra det och framför allt vara helt och fullständigt ärlig i mina svar till mig själv. Jag kan hålla på och ljuga för mig själv hur länge som helst och ingen kommer att kunna ta bort de lögnerna förutom jag själv. Fick lära mig som barn att det är fult att ljuga och ändå så har jag gjort, varje dag, i många år. Klart mycket ärligare mot mig själv de senaste åren, vilket också har gett resultat, och har också, på något sätt blivit det gentemot min nästa.

Ett par av målfrågorna i självcoaching:
- Vad vill jag uppnå, helt konkret? Vad är målet?
- Vad är syftet med det? (Den här syftesfrågan är ett grymt effektivt redskap! Prova den på dig själv och
   ställ den om och om igen när du har svarat på den, du gräver djupare än du nånsin trodde att du
   kunde komma)
- Varför är det viktigt?

Här emellan kommer en beskrivning av nuläget och mina alternativ och möjligheter.

Ett par av handlingsplansfrågorna:
- Vad gör jag?
- Hur beslutsam är jag på en skala från 1-10? (Om du sätter en siffra under 8 vad står det för? Under 8
  brukar sällan genomföras)
- När gör jag det?

Jag har bestämt mig för att använda det här verktyget på flera saker i mitt liv och jag vet, efter att jag testade det första gången att det är oerhört effektivt. Bara att vara sann med mig själv.

Lurad?!

Lura gärna nån annan, åh, du lurar dig själv, bara dig själv... sjöng Tomas Ledin en gång i tiden. Ord att verkligen betänka. Och tänk på vad hejdlöst bra vi är på att lura oss själva. Tänk den energin omvandlad till ren sanning!

Gå tillbaka!

Mitt i stormens öga, där, vill jag leva

Han sa lugnt och helt kort: " - Gå tillbaka till ditt vortex och stanna där." Hans ord var så självklara så min reaktion blev, dock i tystnad, att säga: " - Absolut! Helt rätt! Det är där jag ska vara."

De där självklara sakerna försvinner ibland bort i mängden av försök, överdriven omtanke, frustration, känsla av maktlöshet, misströstan och självömkan. När den säcken bara fylls på och fylls på så blir det tyngre och tyngre och jag tar steg bakåt och kommer längre och längre bort ifrån mitt vortex. Mitt vortex finns alltid där och jag väljer hur jag vill förhålla mig till det.
Och jag behöver påminnelsen om det med jämna mellanrum. Det är som en liten aha-upplevelse varje gång någon nämner det eller jag själv kommer på att stanna och låta saker komma till mig.

Jag har provat att "gå med" i det som är dåligt och där försöka, just det försöka, vara till lags och till hjälp utan resultat. Det enda som händer är att jag själv tappar greppet om mig själv och var och vad jag vill vara och det tar en stund för mig att hitta hem igen.
Jag gör ingen nytta när jag är utanför och trampar, ingen som helst, för jag förlorar all min energi och min inre styrka i det som drar ner den andre personen. För att kunna "rädda" bägge så behöver en finnas på stadig mark och använda en utsträckt hand till den andre. En hand som sitter på en stadig och stabil kropp. Om jag själv häver mig över kanten för att höra hur det är så kommer det att sluta i elände.

Det har tagit tid för mig att förstå vad det är att stanna i mitt vortex och det händer ibland att jag tänker att jag fjärmar mig från den som behöver hjälp. Håller mig utanför, tar avstånd. Men när jag tittar närmare på det så ser jag att det är allt annat än sant. Jag rör mig i mitt vortex och mitt vortex rör sig med mig vilket gör att jag aldrig är mer än på det avstånd från en person som jag vill vara och jag håller mig mitt i mitt vortex. Jag känner också direkt när jag börjar dra mig utåt kanten för det blir oroligt runtomkring då.

Att stanna mitt i "stormens öga", i lugnet och stabiliteten, är det bästa jag kan göra när det stormar runtomkring mig.

Tänker också vilken enorm kraft och styrka i två vortex som går bredvid varandra genom livet.