Ballong

Det är så viktigt att samtala. Att våga och vilja mötas i orden utan rädslor. Jag blir bättre och bättre på att prata om det som känns lite läskigt för jag tänker; vad är det värsta som kan hända? Och i samma veva tänker jag; vad är det bästa som kan hända? Jag stannar i vad det bästa kan bli och utifrån det som samtalar jag. Det kan bara bli bra och även om resan fram till det bästa kan verka krokig och snårig så blir det alltid till det bästa.

Varje gång jag pratat om det som jag håsat upp som ett "problem" så släpper bördan och jag har färre och färre stenar att bära på för jag vet att när jag pratat om det så är jag fri igen, oavsett utgång. Min utgång ur samtalet ger alltid en känsla av lättnad. Eget ansvar återigen.

Berlinmuren med allt vad den symboliserar både som byggd och raserad

Att bygga murar av saker som jag hittar på och tror är sanningen är ingen hit. Och ju mer jag låter bli att prata ju större, klumpigare och mer komplicerade blir stenarna att plocka ner från muren. Stora, svart, tunga och otympliga stenar fyllda av rädsla.
En mur kan visst vara vacker men den är ändå fylld av tunga stenar, allt för att stå emot naturens krafter. Är den kanske ändå något bra? Ja, om den får vara det den är till för: att skydda mot naturens nycker.

Vi lyfter mot höjderna

Funderar på hur en mur byggd av genomskinliga, lätta och värdefulla stenar skulle se ut och kännas? Framför allt, varför ska den finnas där som en mur? Får mer bilden av en knippe fina genomskinliga ballonger med bra saker i som lyfter sig själva mot himlen och som jag har knutit runt min midja som ett bälte av glädje, lyft och ärlighet.

Det är mycket jobbigare att bygga upp en mur än att rasera den. Värt att tänka på varje gång jag vill lägga till en stor, tung sten till min mentala mur gentemot mina nära och kära. Och den energin det går åt till att riva muren kan jag istället använda till att blåsa upp ballonger och fylla dem med trevliga och härliga saker.

Underbara Nalle Puh!