Förlåt

När jag träffar dig igen, efter en lång tids frånvaro, så skrattar vi och är glada och berättar vad som har hänt den senaste tiden. Pratar om det som är och det vi upplevt. En positiv närvaro i samtalet.
Både du och jag vet vad vi har gått igenom i vår relation och vi har gjort upp ett par gånger, med varandra, och framför allt har jag gjort upp med mig själv och mina känslor. Det har varit en resa med olika avtagsvägar men jag har alltid tagit mig fram till huvudleden och fortsatt att gå den. Stickspåren har blivit färre och färre och när vi nu samtalar så har dom slutat existera.

Jag har lärt mig att möta människor precis där dom är när jag möter dom. Det spelar ingen roll vad dom varit med eller vad dom gjort tidigare. Varje nytt möte är första gången vi ses eftersom både jag och du har fått nya erfarenheter till det som är vi.
Det är en fantastisk tanke att veta att jag för varje nytt möte blir en ny människa! Jag får ju nya infallsvinklar beroende på vad jag har varit med om och vad du varit med om. Jag är ny och du är ny för varje nytt möte oavsett om vi träffas varje dag.
Därför är det än viktigare för mig att möta dig precis där du är just nu. Det ger mig mer glädje att vara med dig nu än att vara med dig där du var då.

När jag fortsätter att "hålla dig" för den du var då så kommer jag att sitta fast i min utveckling. När jag möter dig just nu och här så kan det bara bli ett bra möte för att vi bägge tar livet för vad det är just nu.
Jag var för en tid sen med om att under ett samtal i förbifarten få veta en ganska omvälvande sak om personen jag pratade med. I en mening så sa hon det precis som om jag visste om det. Först undrade jag om jag hört rätt, tänkte lämna det så men så frågade jag i alla fall och hon konfirmerade. Jag bestämde mig då för att det var helt oviktigt att hänga kvar vid det och vi lät det passera. Det enda vi tog upp var att vi bägge varit med om saker som gör att vi är där vi är idag. Det räckte. Jag ville inget mer veta. Jag frågar henne också alltid hur det är nu och aldrig hur det har varit.
Vi möter varandra där vi är.

Förlåtelse är att låsa upp dörren för att släppa någon fri och inse att fången var jag...


Valborg

Traditionen grundar sig på den hedniska högtid som funnits i Tyskland, men har senare kommit att sammankopplas med kulten av den heliga Valborg, mot häxtro och onda andar, som uppstod efter hennes död år 779. Valborg blev förklarad som helgon den 1 maj (därav förr kallad Valborgsmässan, Walpurgistag), och genom denna omständighet förbands hennes namn med den germanska hedendomens på nämnda dag hållna vårfester, som av den kristna övertron stämplades såsom häxförsamlingar. Särskilt trodde man, att på Valborgsmässonatten red häxorna på kvastar eller getabockar till de gamla offerplatserna. För att oskadliggöra spökeriet förde man oväsen och tände eldar på höjderna.

De flesta svenskar firar Valborgsmässoafton men förbinder inte firandet med heliga Valborg. Valborgsfesten står oftare som symbol för våren och ljuset, därigenom går firandet längre tillbaka i tiden än kristendomen som knöt an till de gamla festerna. Eldar tändes ursprungligen inte för att skrämma bort häxor utan för att bränna det gamla och ge plats för det nya. Att ge plats för det nya stämde också väl in i den kristna tolkningen av livet där påskens tema från död till liv också symboliskt fick gestaltas i valborgselden.
(Wikipedia)

Kristendomen har tagit en hednisk högtid och gjort den till sin.... igen.... Inget fel alls, bara intressant.... i min värld......

Morgon

Startar den här dagen på ett lite annorlunda sätt och när allt är fixat så känner att det finns ett lugn i tidiga morgnar precis som i sena nätter. En period i mitt liv så satt jag uppe sent på nätterna och vet att jag då mådde gott i det. Där hittade jag också lugnet. Dom flesta sov, jag kunde vara ensam med mina tankar och få ljud som pockar på min uppmärksamhet.
Idag ser livet lite annorlunda ut och min dygnsrytm har gått till att bli lite mer "normalt", lägga mig hyfsat tidigt och gå upp i någorlunda tid för att ha det mesta kvar av dagen. Jag kan t o m uppskatta en tidig morgon där jag i lugn och ro får komma igång.

Jag är ingen "tidsmänniska". Och jag vet att när jag fortsätter att säga det så kommer det att fortsätta att vara så tills det blir något annat. (Vet att jag använder den mening ganska ofta och den är bra för den säger mig att allt är ok) Förr så älskade jag min almanacka. Den var liksom mitt liv fylld med tider som skulle passas och tiderna styrde upp mig och gjorde mig viktig. Idag är den en praktisk och bra sak att ha där jag skriver in dom saker jag behöver komma ihåg. Inget mer. En tidshållare.
Nästan alla mina dagar innehåller någon form av tidspassning och det blir som att kroppen ställer in sig på att ha känslan av "evig rast" fram till tiden som ska passas. Det framkallar någon form av stresskänsla i min mage och jag har lite svårt att slappna av.
Dom dagar jag har mycket att göra är nästan lättare för där behöver jag planera minutsiöst för att få ihop dagen, medan dagarna där jag kanske har en tid att passa blir en lång väntan. Den väntan gör att jag faller utanför att leva i nuet.
Jag blir bättre och bättre på släppa rastkänslan och försätter tanken till att vara här, veta att jag ska iväg och fram till dess göra det som känns bäst.

Dom dagar när jag kan ägna mig åt att sitta i naturen och studera det naturliga livet och skippa allt vad klocka heter är ljuvliga. Fåglar, fjärilar, humlor, flugor, rådjur.vNär jag kan sitta och skriva och skriva och helt lämna tiden bakom mig. När jag tar tag i min målarpensel och koncentrerar mig på att få det bra som möjligt så att jag är nöjd och tillfreds, då finns ingen tid.

Jag hittar en blogg där någon skrivit följande;
Du skall ta en mugg med kaffe som står på bordet. Du vet redan hur du skall göra eftersom du planerat förloppet i förväg (framtid). Och innan du ens hunnit röra din arm en millimeter är en del av rörelsen redan dåtid, något som ”har hänt”. I framtiden vet du redan när du skall stanna armen och ta tag i koppen. Att du ser hela rörelsen beror på att vi människor är bra på att sätta ihop dåtid/nutid/framtid till något som känns som nutid. Nutid är alldeles för kort för att vi skall hinna uppleva något i den, därför gör vi nästan allt 99.9999999999999999% i dåtid och framtid.

Tid... en illusion? Tankar.... en illusion? Att leva... en illusion? För hur kan jag veta att jag existerar....?

Social

Det sägs att vi människor är skapade för att leva i tvåsamhet och att vi behöver finnas med i sociala sammanhang för att må bra.
Det finns människor som varje dag söker olika sammanhang att vara i och det för att känna tillhörighet. Det finns dom som aldrig umgås med någon och blir kallade "enstöringar". Det finns dom som aldrig klarar av att vara ensamma för när dom är det så får dom panik. Det finns dom som älskar självvald ensamhet och ser det som en laddningsstation för att sen kunna vara social.
Att vara s o c i a l.......

Social kompetens handlar om en individs förmåga (kompetens) att samspela med andra individer, företrädesvis med andra personer. Att fungera väl i olika sociala situationer och olika sociala grupper handlar om att i balans kunna samverka med andra individer på ett sätt som dels innebär att man fortsätter upprätthålla en god kommunikation med andra, dels inte inskränker den egna särarten eller värdegrunden. (Wikipedia)

Alltså handlar att vara social om att kunna konsten att anpassa sig efter situationen och sammanhanget. An-passa...Passa in...
Återigen har "Någon" skapat normer för vad det är att vara social och att kunna anpassa sig. Den där "Någon" skulle jag vilja prata med. När jag anpassar mig så ska jag följa spelets regler, ha fingertoppskänsla för vad som är rätt och fel, synas och höras lagom mycket och säga rätt saker vid rätt tidpunkt till rätt person. Jag säger; usch, vad tråkigt!
Jag blir en i den gråa massan som toppstyrs utan att veta vem det är som toppstyr. Det är sådana gånger som det verkligen börjar klia i kroppen på mig och jag vill göra helt tvärtemot och gå emot strömmen. Gärna "störa" sammanhanget med lite finess.
Det som inträffar då är att fokus flyttas från den osynlige ledarens regler och mina blir det som gäller. Ordningen är störd och stannar jag kvar i rummet så kommer samtalet att handla om mig och mina regler och går jag därifrån så inträffar samma sak.

Jag har lätt att vara social i stora jobbsammanhang för då har jag tagit på mig jobbmasken. Jag är en person som helst avstår att gå på mingelparty och ännu mindre gå på partyn för att "knyta kontakter". Jag har en god vän som fullkomligt älskar sådana partyn och han är grym på att dra till sig nya bekantskaper. Jag brukar säga att han får göra det, han som är bäst på det.
Jag trivs bäst i små sammanhang med ett fåtal personer, oftast allra bäst med enbart min kärlek för då kan jag verkligen vara precis som jag är.

Jag tror det är där skon klämmer; jag är sällan mig själv helt och hållet i större sociala sammanhang och jag tycker det är jobbigt att "spela teater". Jag vill alltid vara mig själv, utifrån och in och inifrån och ut.
Och där jag är det bäst, där vill jag vara.
Släppa fjärilen fri, den som fladdrar frenetiskt med vingarna innanför dom kupade stängda händerna.

Långfredag

En värld utan religioner, hur skulle den se ut?

Det är långfredag och dom kristna traditionerna pockar på uppmärksamhet, människor går i kyrkan och talar om lidandet, offret, att bli övergiven och föraktad. Återigen har ett år passerat och den kristna delen av världen upprepar samma sak som man gjort under dom senaste 2000 åren. Varje år så korsfäst Jesus, varje år så uppstår han från de döda, varje år gör han sin himmelsfärd, varje år föds han osv. Allt firas på samma sätt år från år från år..... Jag undrar var utvecklingen är? När kommer uppdateringen av den kristna tron? Hur utvecklas människor i sin kristna tro när allt handlar om samma sak om och om igen...?

Jag vet väldigt lite om andra religioner och funderar då självklart utifrån det som jag själv kommer ifrån, kristendomen. Ja, jag har bytt livsåskådning efter att under alla år ha varit en person som levt i och efter dom kristna värderingarna. Uppvuxen i Missionsförbundet, hade en mycket aktiv period i pingströrelsen för att sen mer gå till att vara en aktiv medlem av Svenska kyrkan. Min barndom präglad av kristendom. Mycket gott har kommit ur det både socialt och musikaliskt och det är jag tacksam för.
Idag tittar jag på det kristna livsvalet på ett helt annat sätt och ser andra saker som jag tar avstånd ifrån. Det har i sin tur medfört samtal både högt och lågt dom senaste åren och, helt ärligt, så är det först nu som jag egentligen skulle kunna göra valet att bli en kristen eller avstå. I min värld så behövs det livserfarenheter för att kunna ta ställning till en religion och tanken att införa religionen i barns liv är ju både på gott och ont.
Ta t ex konfirmationen; när jag var 14 år så lät jag konfirmera mig, konfirmera min kristna tro, men vad visste jag då?? Det är ju först nu som jag kan ta ställning. Samma sak med barndop, varför? All heder åt min älskade mor för att hon enbart lät barnvälsigna mig just för att jag skulle få ta ställning själv när jag blev mer vuxen. Att jag sen inget annat visste just då är helt ok och det var vad det var just då och mina tankar idag kan jag enbart föra vidare och sen får vi se vad framtiden har att erbjuda.

En person sa till mig; "vi kan enbart leva i frihet om vi har regler att följa". En religion är uppbyggd av regler, så alltså är jag fri när jag följer dom reglerna? Vad händer när jag avstår att följa dom? Jag som, just nu, låter bli att följa en religion är jag ofri?
Jag som just nu känner mig friare än någonsin. Behöver vi människor regler att hålla oss till för att orka leva? Blir det för stort för oss att ha alla möjligheter alltid? Skönt att någon annan bestämmer?

Långfredag.... Korset, det mest vidriga avrättningsverktyget, har blivit en symbol för kärleken inom den kristna tron, hur gick tankarna där? Att bära ett tungt kors runt sin hals som ett smycke? Lätt, enkelt, kärlek?
"Min Gud varför har du övergivit mig?" Att bli övergiven är en av dom allra tyngsta känslor en människa kan bära, väger verkligen "Kristus är sannerligen uppstånden från de döda, hallelujah" upp den känslan?

En värld utan religioner.......?

Flyta

Jag har använt mina muskler och känner att kroppen fått jobba på ett skönt sätt. Vattnet har hjälpt mig att kunna fokusera på alla mina rörelser och min tunga kropp blir lätt att förflytta i det varma vattnet. Pulsen är fortfarande lite hög och det är tid att låta kroppens muskler få vila, alla muskler från lungor och hjärta till armarna.
Musiken tar mig med till en lugn och stilla plats och jag sluter mina ögon.

Jag ligger fortfarande i vattnet och har stöd för huvudet vid kanten av bassängen. Jag bestämmer mig för att helt slappna av och låta hela min kropp vila på och i vattnet och det är min nacke som är stödet. Ett stöd som känns bekvämt.
Jag letar efter den perfekta balansen för att kunna flyta och jag anstränger mig och stabiliserar upp kroppen med att vifta lite med händerna eller sätta ner en fot på botten. Den där riktiga avslappning är fortfarande långt bort.
Då bestämmer jag mig för att helt lita till vattnets förmåga att ta hand om min kropp. Jag släpper allt vad "försöka" heter, låter mitt sinne fokusera på den plats musiken tagit mig till och tillåter mig att helt lita på att jag kan flyta.
Och helt plötsligt flyter jag och är helt avslappnad. Kroppen blir ett med vattnet och under ett par långa sekunder så upplever jag det där "flowet" som jag tidigare varit med om under ett par korta ögonblick.
Jag litar på att jag kommer att flyta och slappnar av i den tanken och då fungerar det. En oerhört underbar frihetskänsla.

Allt det som mitt liv är idag handlar också om tillit, att våga släppa tankarna och falla och sväva fritt i visshet om att fungerar.
Att kunna hitta samma känsla på land som den i vattnet under dygnets alla timmar, att vilja gå till den känslan hela tiden.
Och vad är egentligen alternativet? Jag upplever ju den bästa känslan.
I min relation är känslan också där, jag kan släppa och falla fritt i den kravlösa kärleken och alltid veta att den håller för allt. En starkt tvinnad tråd av förtroende, tillit och ärlighet.

.... och i solens första strålar flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar tvinna trådar
till en tross mellan oss så vi når varandra...
Orden är hämtade ur en Ted Gärdestads sånger och handlar om den stora sorgens famn men den kommer till mig när jag tänker på det här med att flyta och känna tillit, att tvinna trådar till en tross mellan oss så vi når varandra och när vi har nått varandra så släpper vi aldrig taget. Och att släppa fotfästet för en stund och känna att jag har en hand runt min handled som med styrka lyfter mig uppåt gör att jag vågar "falla". Steget till att släppa marken är stort men när jag väl tar det så finns bara trygghet.

Jag faller fritt och känslan är att jag flyter....

Spela roll

Just nu så är det så mycket kärlek i mitt liv och jag njuter av varje stund. Jag tänker för mig själv, flera gånger om dagen, att jag har fått precis allt jag önskat mig och allt är samlat just nu. Både privat och i arbetslivet. Eller jag säger i livet helt enkelt.

Det är ju lite märkligt att vi delar upp livet i två delar, det privata och arbetslivet. Jag har ju själv upplevt hur det är att "dela upp Lisa" i två delar, en för arbetet och en för privatlivet vilket gjorde att en del av mig förlorade fotfästet. Det är ju ändå samma människa som lever och genomlever dygnets alla timmar.
Jag trodde ett tag att det var bra att dela upp livet och utvecklade ju också då två helt skilda sidor. Idag vet jag något annat och jag alltid mig själv oavsett vad jag gör. Det är en stor skillnad mentalt och jag känner mig som Lisa dygnet runt.
Det gör ju också att jag aldrig behöver tänka på vem jag "ska vara" utan jag är :-)

Jag har tidigare spelat en roll privat och en i arbetslivet. Det var en märklig känsla att varje gång jag klev innan för hemmets dörrar så blev jag en viss personlighet och likadant varje gång jag tog mig an ett arbete så blev jag en annan. Det blev jobbigt i längden att spela teater hemma och det sprack också, vilket jag idag är tacksam för. Idag så känner jag att jag kan vara precis den person jag är när jag är hemma utan att behöva förställa mig och fara med osanningar. Det har tagit en stund att våga släppa alla masker men nu när jag gör det så är det inget alternativ att plocka fram dom igen.
Jag är som jag är och framför allt så låter jag kärleken till mig själv och dom jag har nära mig och umgås med, få vara min ledstjärna.

Jag har också släppt mycket av mina roller när jag jobbar. En del masker finns fortfarande kvar men jag är bättre på att vara jag och det handlar framför allt om att jag vet mitt eget värde i arbetssituationerna. Jag vet vad jag kan och jag vet att jag är bra på det jag gör, alltså kan jag, även här, bara vara den jag är för det är jag bäst på :-)

Påverkan

Finns det något värde i att jämföra mitt liv med andras?
Jag kan se att om jag tittar på hur andra människor lever så har jag möjlighet att sen välja åt vilket håll jag själv vill gå. Ser jag något jag tycker om så blir det en inspiration och ser jag något som känns destruktivt så tittar jag, konstaterar att den här personen har gjort det valet och går sen min väg. Så däri finns ett värde; ett värde i att betrakta, lyssna och se.

Jag läser en hel del bloggar och flera av dom hamnar ofta om att människor jämför sina liv med andras och gör en värdemätning utifrån vad dom ser. Jag har lärt mig att man ser INGENTING av hur en människa lever enbart genom att träffa den på en fika eller stråla samman för en liten pratstund. Det jag ser är enbart en liten, liten del.
Jag träffar sen en ny människa och ser dens bästa kvalitéer och nästa person jag möter visar också upp sitt bästa jag.
Jag kommer till jobbet och hör att Eva bakat en kaka, Ulla satte upp nya gardiner igår, Thomas gjorde en helrekond på bilen, Mats spelade fotboll hela kvällen med sina barn och Agneta var och övade med kören. Jag tar in alltihop och jag tror att jag också behöver leva upp till alla dom här kvalitéerna i EN person. Jag upplever det som att alla runtomkring mig gör alla dom här sakerna när dom i verkligheten gjort EN sak. Jag säger till mig själv att jag hinner ju aldrig med någonting och blir stressad och försöker göra alla dom sakerna ensam. Det kommer aldrig att fungera.

Det här kallas "additionsstress". Det har jag lärt mig av en god vän som är "stressdoktor" och som har många kloka saker att säga.

Jag önskar att vi alla tittar på varandras förmågor och färdigheter, tar del av dom på det bästa sättet och njuter av att vi alla är olika och har olika talanger och gåvor. Tänk vad trist det skulle vara om alla var exakt likadana. Vad skulle vi då ha omkring oss som gav inspiration till kreativitet och förändring?
Jag kan också påverka och bli påverkad, både medvetet och omedvetet, med mitt sätt att leva och när jag blir medveten om att jag påverkar så kan jag också styra det som kommer utifrån mig, det jag vill att andra ska se.

Förebild, före-bild...
Jag påverkar både medvetet och omedvetet.

Spöke

Humlan kommer att fortsätta att vara min absoluta favorit och min följeslagare. Den gör precis som den tror att den kan göra; flyga, även om alla andra säger att det är omöjligt. Alltså är ALLT möjligt! Och humlan säger också att jag ska göra det jag föresatt mig och jag ser humlan, ler åt den och följer min väg. Jag har börjat bra och kommer nu att fortsätta med glädje.

Jag har rensat ut så många "spöken" från mitt sinne och nu finns inga kvar för jag har precis bestämt mig för bli av med det sista.
Ett stort "spöke" som jag så länge bjudit in till att vara min verklighet. Det finns där och jag ser det än så länge varje dag och det blir ett spöke som blir mindre och mindre skrämmande.
Ju mindre jag tittar på det jag ser ju mer ser jag av det jag är och av det som är jag dit jag har flyttat mig själv. Till den plats där jag ser mig själv som mitt allra friaste och vackraste jag.

Ett nytt möte har fått mig att fatta ett beslut om att återigen ställa mig på scenen, jag som trodde att jag kände att jag gjort mitt. Där ser man! Och jag känner och förstår att det handlar om att jag släppt alla mina måsten och att jag har slutat lyssna till de som vill säga till mig vad jag ska göra. Den här gången kom förslaget från ett otippat håll och jag fick knappt ens en fråga om att göra det här, det var bara så självklart.
Våra möten är kreativa och jag får enormt mycket härlig positiv input och jag är fortsatt tacksam.
Tacksam för varje minut av mitt fina liv.

Som ett träd

Egentligen borde jag stänga ner och avstå från att läsa och ändå så är jag där. Jag vill se om det fortfarande är så som jag förväntar mig att det ska vara och självklart är det så. Det jag förväntar mig får jag levererat i knät som på beställning.
Min änglavän påminner mig om att det handlar om mig när jag reagerar på det jag läser och ser. En spegling av mig själv på något sätt och helt klart, jag ser mina egna ord väldigt tydligt. Och också något som håller mig tillbaka från att helt välja en högre vibration. Så länge jag är där och läser så kommer jag att stanna där jag är. Det handlar om att våga släppa taget som så många gånger förr.

Varje gång jag läser så har jag en önskan om att det ska ha skett en förändring, en förändring som handlar om egen trygghet, om att ha hittat det som känns rätt och om egna ord. Jag önskar så att personen ifråga hittar sina egna ord, sitt eget språk och sin egen trygghet. Som en stam där grenar bit för bit skjuter ut, bildar nya skott och nya grenar. Alla sitter på samma stam och är beroende av att stammen är djupt rotad för att kunna blomma fullt ut. Utan starka rötter, inga nya grenar. Ett par grenar orkar påbörja sin resa men faller så småningom av eftersom dom saknar näring.

Jag har dessutom under hela helgen varit omsvärmad av humlor, nyckelpigor och nötskrikor. Jag tror att djuren talar till oss och humlan säger mig att trotsa mina förutfattade meningar och klara av det jag föresatt dig. Jag har inga begränsningar, bara fördelar och jag vill använda dom. Tydligare kan det knappast vara; sluta läs, Lisa, och gör det du är ämnad att göra.
Nyckelpigan visar på en hälsing med kärlek från en vän. Någon finns vid min sida och stöttar mig. Budbärare från den andliga världen. Den är så tydlig; det är min änglavän som jag ofta känner så starkt i energin.
Nötskrikan säger mig att jag har kraft att väcka andra till insikt vilket gör att jag oförtrutet fortsätter med min stora lust just nu; att skriva min bok.


Mitt bland alla mina funderingar och mitt filosoferande står han; min kärlek. Jag har så mycket tacksamhet inom mig som jag känner att jag har svårt att förmedla till honom så det enda och mest ärliga jag kan göra är att fortsätta att säga att jag älskar honom och det av hela mitt hjärta. Han gör alla dom där små underbara sakerna för mig utan att säga det, han bara gör dom och plötsligt så finns den där saken på plats, eller något är lite extra ompysslat, något är fixat och jag skulle kunna fortsätta i oändlighet att tala om allt han är. Hans hjärta sitter på det perfekta stället tillsammans med en själ som rymmer allt av godhet, omtanke och kärlek.
Jag blir emellanåt andlös inför hans kärlek till mig och i små, små stunder kan jag undra om jag verkligen är värd hans kravlösa kärlek.
När de stunderna kommer så talar jag mig själv tillrätta och säger till mig själv att jag är det och när jag yppar de känslorna för honom så får jag om och om igen veta att han alltid kommer att vara vid min sida.
Vi vet bägge två att vi har väntat på den här kärleken och vi har bägge två, precis nu, dragit varandra till oss genom att tro på lagen om attraktion. Och här är betydelsen att lagen om attraktion i dubbla led.

Hjälp

Mitt skrivarflöde har infunnit sig och jag har hittat stället som ger mig lugnet, inspirationen och flödet. Vårt lilla sommarhus.
Jag har ju "skrikigt" efter en plats att sitta på och få till mina ord till min bok och nu är den här och det är en härlig känsla.
Det riktigt kliar i fingrarna på mig att få fortsätta dag efter dag.
Jag är ju också så priviligierad att jag kan styra mycket av min egna tid och just nu är den mesta tiden av jobbet att vara författare. Det låter det, författare.
Läste någonstans att man är ingen författare förrän man skrivit två böcker men ingen sa att man måste ha dom på pränt. I huvudet kan jag ju skriva hur många böcker som helst.

Det senaste året så har jag verkligen tagit min livsfilosofi och löst upp en hel del knutar som fanns i mitt liv och tills idag så hade jag en stor knut kvar. Jag behöver hjälp att lösa upp den och det har suttit långt inne att be om hjälp men nu är det gjort och det kommer att leda till positiv varaktig förändring. Förändring genom hårt arbete. Ett arbete jag får hjälp med.

Det är inget farligt att be om hjälp men vi tvekar ofta att be om den. Vi kan själva och vill visa oss starka. Delad styrka är dubbel styrka och blir jag tillfrågad att hjälpa till så gör jag det gärna. Jag ber om hjälp och är delaktig i det som sker. Jag tar ansvar när jag bett om hjälp att genomföra det jag önskar. Jag tar också ansvar när jag sagt att jag ska hjälpa till, min del av ansvaret.
Att be om hjälp och sen lämpa över ansvaret på den jag frågat blir något helt annat.

Jag ställde en fråga och fick som vanligt ett klokt och genomtänkt svar, den enda sortens svar jag alltid får.

Släkten följer släkten

Varje dag jag vaknar så är det, helt naturligt, en ny dag. Ett vitt ark med ett par suddiga anteckningar på som under dagens lopp antingen blir utsuddade eller nedpräntade. Den här dagen som kommer att gå till min historia som en av alla dom andra dagarna som är livet, dom där berömda dagarna som går.
Det jag väljer att göra under mina dagar påverkar mina medmänniskor på olika sätt och om jag skulle sluta existera så skulle den här världen se annorlunda ut. Det är ju en sanning eftersom att jag har en plats i den här energin och när jag är borta så blir det något annat som fyller den platsen. Ingen kan ta min plats och ingen kan vara min energi så därför ändras livsordningen när jag försvinner. Det är som i en kör där det direkt märks om någon är frånvarande, klangen, energin och timbren i kören ändras direkt och blir till något annat än när personen är närvarande.

När människor lämnar den här jorden så ändras mycket i dom anhörigas vanliga dagar. En kropp är försvunnen ifrån det utrymme som den närmsta kretsen av människor rör sig i. Energin kan finnas där om dom så önskar men kroppen är borta. Det blir ett tomrum trots att kroppen aldrig tagit en fast plats. Energin kan däremot vandra fritt.
Och ingen kan ta någon annans plats, aldrig någonsin. En ny människa in och det blir en ny plats för den personen och det finns alltid plats för en ny människa.

När jag sjunger på begravningar så är det så härligt när det är småbarn med på förättningen för där det gamla tar slut så tar det nya vid, precis som med den ständigt återkommande våren. Cirkeln öppnas och sluts om och om igen.
Livet gör sig påmint genom barnet som tar upp en ny plats i vårt universum när den gamla släkttråden lämnar in för att gå vidare i sin energi.

Människor säger till mig att dom är tacksamma för att dom har barn och barnbarn så att deras släkt lever vidare och jag lyssnar och säger aldrig emot. Jag själv har inga biologiska barn, jag har dock min underbare brorson, och jag tänker ibland att det spelar ju ingen roll om min släkt lever vidare; jag får ju aldrig vara med och uppleva vad som händer med min släkt om ens 100 år. Det jag önskar alla generationer som kommer efter oss är att dom förvaltar vår jord, sitt sinne och kropp till det bästa.
Och återigen, det spelar ju egentligen mig ingen roll eftersom jag är någon annanstans då....

Vad i ligger det viktiga med att föra sin släkt vidare? Vi är ju alla människor som har lika mycket utrymme på den här planeten, dvs om vi tillåter varandra att ha det. Och visst, mänskligheten vill fortsätta att vara den viktigaste arten på jorden och den gör allt för att få vara det och lyckas, frågan är bara hur länge med tanke på dom prioriteringar vi gör här på jorden just nu.

I förlängningen av dom tankarna kommer frågan; varför pratas det så lite om barnlöshet? Det verkar vara ett ämne som är oerhört tabubelagt och som vanligt; låter man bli att prata om det så existerar det inte. Rädslan styr återigen oss människor när det gäller att falla utanför ramen.

Lyssnar just nu på Helen Sjöholms nya skiva med sånger av Billy Joel och det finns många textrader som talar till mig:
Ärlighet, det är ett ensamt ord, lögn och dikter klarar sig
Ärlighet, så sällan sedd och hörd, och det enda jag vill ha från dig

Vårkänslor

Har njutit en underbar helg med natur, djur och min kärlek. Våren är verkligen i antågande och livsandarna intar både kropp, själ och sinne. Vårt lilla sommarhus är så perfekt för min lilla familj och min tacksamhet är stor.

Jag känner att jag lyssnar till mitt guidesystem och jag blir mer och mer lyhörd för vad det har att säga. Det gör i sin tur att jag får praktisera min filosofi och mina känslor och tankar. Det är så härligt lugnande och gör att känner mig fridfull och jag får "bevis" för att jag hittat rätt. Jag får dela goda samtal och använda ord och tankar som jag vet är dom bästa. Jag har slutat predika och nu får jag istället coacha när jag blir ombedd.

Min tid räcker till allt som jag vill och det är precis så det ska vara i min värld
Och det bästa av allt, jag får lev med mitt livs kärlek

1:a april

1a april 2011 är alldeles strax till ända och vi är säkert många som har blivit lurade utan att vi ens vet om det. Det känns ju ändå ok eftersom det oftast görs med glimten i ögat och vi kan skratta åt det i efterhand.
Tomas Ledin sjöng en gång att: Lura gärna nån annan, du lurar dig själv, bara dig själv.

Och min värld är det så, när jag lurar någon annan så har jag redan lurat mig själv. En lögn, söker en ny lögn som söker ännu en lögn.
Samma sak när jag dömer andra så har jag redan dömt mig själv. Och vem vill lura och döma sig själv?

Jag kommer på det här först när jag tittar på mig själv istället för att lägga fokus på andra människor. Det är lite jobbigt till en början men när känslan börjar landa i mig, att lägga fokus på mig själv och reda ut det som jag lurar andra med, det är först då, som jag kan ställa upp för och vara ärlig mot andra.

Jag lurar mig själv genom att lura andra. Jag ljuger för mig själv genom att ljuga för andra. Jag dömer mig själv genom att döma andra.
Så jag vänder på det och säger och lever i ärlighet med mig själv och blir då ärlig mot andra. Jag säger det som är sant för mig och hoppas att människor lever efter sina egna sanningar och jag låter människor vara som dom är och upplever dom för den dom är nu och här.

1a april är till ända och vi får och behöver vänta ett helt år tills vi luras med glimten i ögat igen. Ett gott år att göra gott av.