Respekt

"Du måste förtjäna respekt", den frasen hör jag ganska ofta när det pratas om respekt. Jag slår upp ordet och det står:
"Respekt betecknar i vardagligt tal aktning eller vördnad för en person. Mer konkret innebär detta att man värdesätter en persons egenskaper. Respekt kan även kännas och visas för abstrakta ting, som en nation eller religion."

Förtjäna respekt... Jag förstår absolut innebörden av det och jag förstår att det är värdefullt; jag gör något för någon och visar att den personen är lika mycket värd som jag och visar att det jag vill att du ska göra för mig det gör jag för dig.
Att acceptera är också att respektera, t ex en religion; jag kan välja en helt annan religion än min vän men jag respekterar hennes val och accepterar att hon väljer som hon gör och i det känner jag att jag verkligen respekterar henne. Likadant när folk gör val i sina liv som jag skulle ha valt på ett annat sätt; jag accepterar att hon gör sina val och i det respekterar jag henne. Och likadant åt andra hållet; jag respekterar dom val hon gör och accepterar då henne.
Respekt och acceptans. Tror faktiskt att acceptansen är det svåraste att göra, att säga att saker och ting är ok med hela hjärtat även om jag skulle vilja att personen väljer annat för sitt bästas skull. Men jag har inget att säga till om där, jag kan bara acceptera och finnas där och samtala och respektera.

"Du måste förtjäna respekt"... Vad händer när jag väljer att respektera utan att den är förtjänad? Att visa någon respekt som uppför sig illa mot mig eller mot andra....? Kan jag genom min handling få personen att visa respekt och själv inse att den handlat orätt? Att personen inser att känslan inombords är så skön när den visar respekt för andra. När jag visar respekt för andra så visar jag det också inför mig själv. Att jag är villig att dela ett ansvar och vilja ingå i ett sammanhang där vi alla delar lika. Att värdesätta det som andra bjuder in till och värdesätta det jag kan bidra med.
Jag tror också att människor som märker att dom blir respekterade antingen inte klarar av det eftersom dom avstår att respektera sig själv och då flyr ifrån sammanhanget eller också ser dom och kommer till insikt.

Att visa respekt för andra bygger upp mig själv. Jag kan med god känsla gå genom livet och vara en hjälpande hand och stöttare och det gör att andra vill och kan vara i min närhet. En person som visar respekt för sig själv är styrka.

Det finns många stora män och kvinnor inom historien som har visat andra respekt utan att först bli respekterade och jag har nämnt dom tidigare; Ghandi, Jesus, Martin Luther King mfl. Dom respekterade sig själv först och människor fick se det med sina egna ögon och utifrån det bestämma sig själva för om dom ville följa exempel eller avstå. Människor som visade kärlek och respekt utan att vilja ha något tillbaka och som genom att enbart leva som dom lärde fick människor i århundraden efteråt att reflektera över deras liv.

Respekt = kärlek

Vägen framåt

Det händer titt som oftast att jag "känner på mig saker". Jag får till en känsla som jag då vidarebefordrar till den personen det rör och nästan alltid träffar det mitt i prick. Det är absolut ingen tävling men jag blir glad varje gång, glad för att jag låter mig själv vara öppen för andras energi som tydligt söker sig in i min. Jag känner på mig både bra och mindre bra saker vilket gör att jag får tillfälle att finnas till hands för personen ifråga just vid det tillfället och sen är det upp till den att vilja ha mig i närheten med mina ord eller avstå.
Jag klampar aldrig in hos någon som just nu upplever lite tuffa tider utan jag säger att jag finns här och är det åt andra hållet så skickar jag mina goda tankar och kärlek med ett par ord och känner mig fri och glad i sinne och hjärta.

Det blir som en ventil för mig också att ta in andras energi och sen gå in med min och få ge, ge helt utan tanke på att få något tillbaka. Jag mår bra i den känslan, att få ge. Jag vet också att när jag behöver människors hjälp och uppmuntran så får jag det precis när det ska vara.

Jag är också tacksam för att jag har lärt mig att sluta ta ansvar för andra människor. För en del låter det avståndstagande och kallt att säga så men det handlar om att låta människor inse att dom själva är ansvariga för sina val. Jag finns där som ett bollplank och medmänniska men jag tar aldrig ifrån människor deras eget ansvar för sina liv. Det känns helt enkelt inget bra att gå in och tala om för en annan människa hur det ska göra och bete sig. Visst, jag kan reagera på människors val men i samma andetag som jag yttrar mig så säger jag till mig själv att låta personen vara. "Vara" med sina egna tankar och beslut utan att ta fram pekfingret.
Jag är uppriktigt tacksam för att jag kommit på det och kan följa den känslan.

"Lägg dig inte i" klingar ju då och då ifrån människor och jag förstår att det handlar om rädslan för att blotta sig själv och sina erfarenheter. Vi vill verka osårbara och starka och bygger murar för att hålla andra borta så att vi kan slicka våra sår i ensamhet. Den dagen när vi istället säger "Lägg dig gärna i" så krossar vi murar med murbräckor starkare än stål.
En inbjudan till att dela det vi bär på, att dela smärta utan att trampa på varandra. "Lägg dig gärna i" och jag ska lyssna och vi samtalar och sen får du välja själv utan mina värderingar.

Jag har ju förmånen att få vara programledare för "Karlavagnen" i P4 och senast igår så blev jag varm i hjärtat flera gånger när jag läste inlägg och mail och fick samtala med personer runt om i Sverige. Människor vill dela med sig av sina glädjor och sorger och jag får vara en "ventil" om så bara genom en dataskärm för en liten stund. En medmänniska som läser, lyssnar och bekräftar det som vill berättas och delas med andra. Ett stort privilegie och jag har verkligen hopp om att människan vill det bästa för sig själva och andra för det handlar ofta om att hitta vägar att bli av med sin smärta och när den insikten är på plats så ger det snabbare än vi tror att hitta en annan väg.
En väg som varit osynlig en längre tid men som nu blir klarare och tydligare för varje litet steg som tas.

Tveksamheter

Ibland försätter jag mig i situationer som gör att jag blir tveksam. Det är ingen vanlig känsla hos mig för jag brukar alltid veta exakt vad jag vill och åt vilket håll jag vill gå. Dom där gångerna när jag väger för och nackdelar med och mot varandra så tar det en massa energi och jag vet, av tidigare erfarenhet, att den känslan jag skickar ut får jag tillbaka.
Tveksamhet - inget beslut ... När jag väl har bestämt mig så blir beslutet till det allra bästa så därför undrar jag varför jag hamnar i tveksamhetsdiket?
Är det för att jag ska höja blicken och se något som jag tidigare missat. Är det för att verkligen leta igenom alla mina små gömmor av tveksamheter för att just få till det allra bästa. Är det för att se att jag alltid kan göra ett val. Är det för att något annat bättre ska få ta plats och behöver lite tid på sig? Är det för att jag ska kliva utanför mitt vortex och sen känna att jag ska tillbaka omedelbart? Är det för att jag fortfarande är hungrig på livet och nyfiken på vad nya upplevelser kan ge mig?

Den här gången tänker jag ställa frågorna och komma med ett förslag och förbehåll och om/när det accepteras så vet jag att det är rätt :-)
Så enkelt är det att bli av med tveksamheten och istället känna beslutsamhet. Två ord med samma slut -samhet... och jag byter runt lite och får till ett nytt ord: tvekbeslut :-)

Det är kul med ord!

Fritt fall

Det gäller att hänga med medan livet pågår...
Ibland känner jag som att livet själv styr och jag bara hänger på istället för att jag har kommandot och får till det liv jag önskar mest. Fast jag vet ju att jag har det liv jag har önskat mig och jag ler när jag tänker på att min beställning har gått fram och blivit levererad till fullo. Kan ju bli lite mycket av det goda ibland så jag får väl tänka efter när jag i fortsättningen önskar mig saker... Detta sagt med glimten i ögat, kära universum :-)

Jag skulle kunna sitta i flera dagar och bara iaktta människor, se hur dom väljer att leva, se vilka prioriteringar dom gör, se dom må som allra bäst, se dom fundera över livet och se dom stressa förbi med en tom blick på väg till nästa och nästa. Ingen människa, tror jag, blir lycklig av att leva med en tom stressad blick utan tillfredsställelse, en blick som är djupt förankrad i kroppen.
Får en tankeassociation till Magnus Härenstams "Verkmästaren i magen", en figur som jobbar och sliter för att mannen som huserar honom ska klara av allt som händer och som tar hand om allt "elände" som kommer ner i magen. Det slutar med att verkmästaren tar och pyser ut genom personalutgången för att han inte orkar längre. Mannens inre hjälpreda har gett upp och överger kroppen vilket resulterar i att den rasar ihop.
Min själ och ande har en kropp att husera i och dom finns där alltid och tar emot alla intryck som kommer till kroppen. Det är klart att dom också reagerar och blir färgade av det som kommer in och för allt för att hålla kroppen på rätt köl. Till slut tar det stopp och kroppen slutar fungera för att själ och ande har jobbat ihjäl sig och är slitna och uttröttade.

Det är så många saker i mitt liv som är så grymt beroende av min mentala hälsa, det mentala som går hand i hand med själ och ande (treenigheten.... ? ) och jag, och många med mig, vet att det är så idag och därför tror jag också att det har blivit ett sådant uppsving vad det gäller böcker i "må-bra-ta-han-dom-dig-själv-hjälp-till-självhjälp"- kategorin och då handlar det om den mentala biten.
När jag har koll på min treenighet så löser sig allt annat också och det känns ju ganska naturligt att vi idag mår så dåligt som vi gör på insidan för så här långt har det varit ytan och prestationerna som räknats om du ska vara en "bra" och accepterad människa.

Själen, anden och hjärnan behöver få god input och när kroppen gör bra saker så sker det automatiskt och det blir en omvänd effekt också, när själ, ande och hjärna gör bra saker så mår kroppen automatiskt bättre.
Så då blir ju valet, återigen, enkelt: må bra :-) Lagen om attraktion finns alltid där och gör sitt jobb och så är det upp till mig att göra mitt jobb genom att lita på att den gör sitt och falla fritt...

Förvaltare

Våra dagar i vårat lilla hyrda hus är helt underbara. Vi bara är därute, rensar ogräs, målar, flyttar om lite, pysslar, gosar med Cindy, fixar lite mat, kissar ute, tänder eld i vedspisen och braskaminen, lagar mat (idag gjorde jag det för första gången på vedspisen), städar, myser, diskar utan rinnande vatten, lyssnar på radion, planterar, rensar i skåp, vattnar mm. Allt går i lugnets tecken och att titta på klockan existerar inte där och sex timmar är försvinnande underbara.
Att också veta att vi kan åka hem till stan, jobba en vecka och sen åka ut igen med det vi planerat och köpt till huset hör också till det lustfyllda t ex att behöva handla några glas, en slev, plastpåsar och lite andra småsaker. Varje gång vi är där ute så planerar vi för vad vi ska göra nästan gång och allt och jag menar verkligen allt, känns gott att ta tag i. Glädje!
Så tacksam över att ha möjligheten att ha jobb som gör att vi har möjlighet att få uppleva att ha ett sommarhus. Vi hade dessutom önskat oss ett hus till den här sommaren och vi har nu huserat där i 1 och 1/2 månad och det har hänt massor. Nu gör vi dom större jobben och sen blir det till att njuta i sommar och enbart hålla efter.

Idag har koltrasten sjungit för oss, hackspetten hängt i talgbollen och ätit helt obekymrad, regnet kommit och gått och solen lyst med närvaro och frånvaro. Sist vi var ute fick vi sällskap av älgen och idag fick vi besök av tranorna.

Till huset hör en dagbok där ägarna skrivit om husets renovering och om vad som hänt i deras liv under året. Vi fick behålla den och dom sa att vi gärna fick fylla på i den och jag skriver emellanåt.
Huset har en sådan god ande att det är en fröjd att skriva om dom förbättringar vi gör. Det känns som att huset trivs med att vi är där och gläds över att vi bryr oss och gör det så fint vi kan och vill.
Vi kommer att få ha huset till låns så länge det är meningen att vi ska ha det och när/om vi lämnar det i framtiden så är vi s a s färdiga med det och dom som ska fortsätta att förvalta det kommer att dom rätta personerna.

Just nu är vi förvaltare till huset som har godkänt oss :-)

Ostron

Du kan bli som reklamen säger bara du köper. Köp och du blir snyggare attraktivare, sexigare och smalare.

 Det visas fler och fler tv-program om människor som spenderar massor av pengar på plastikkirurgi, bara för att bli vackrare.
 Att inte åldras är ett tema som ständigt kommer tillbaka gång efter gång.
 Tidningarna skriver ofta om hur snygg du kan bli inför sommarens sol och bad.
 För att sedan i nästa nummer skriva att banta är helt fel och att du skall vara dig själv.

Tänk dig att du skulle vara tvungen att leva med det mest avskyvärda du vet 24 timmar om dygnet? Det äckligaste du träffat på, det som skrämmer dig mest, det som gör att du ständigt mår dåligt. Skulle du välja det då? Antagligen svara du nej på den frågan. Och ändå är vi många som gör det. Vi väljer att vara osams med vår kropp, den enda vi har.
Undrar hur många procent av världens befolkning som är helt nöjd med sin kropp?

Ingen kan säga ett endaste dugg om mina funderingar runt min kropp. Det som känns som berg för mig att kliva över kan vara småsten för en annan person. Det som jag är helt nöjd med på min kropp kan vara avskyvärt för en annan person. Vi säger ofta att vi ska leta efter det fina och bra i andra människor, för att få en goare känsla inför personen, och vi gör det och den personen vi ska börja med där är ju oss själva. Jag har den kropp jag har just nu och jag kan välja att vara helt sams med den eller börja förändra saker hos mig själv som gör att jag mår bättre. Jag ska leva med den här kroppen tills den säger ifrån helt och så då blir ju valet ganska enkelt.
Och egentligen sitter väl alltihop i huvudet för det är ju det mentala som styr vad jag tänker om mig och min kropp.

Jag har lekt med tanken på hur det skulle vara om vi alla var utan ögon. Om vi alla var tvungna att förlita oss på känslan och energin av en annan människa. Som när vi pratar i telefon men någon som vi aldrig träffat. Jag bli nästintill kär i personen jag pratar med om och om igen. När jag sen träffar den personen så har jag gjort mig en bild av den och när jag får se en kropp till den själen så kan det tippas helt över ända. Det fysiska tar överhand. Bara för att vi har fått itutat oss att vi ska se ut på ett visst sätt; starka, muskulösa, friska, symetriska, smala och vackra.
Jag hörde en siffra om att 3% av amerikas kvinnor har potential att bli just den perfekta kvinnan enligt normen. Obs, potential. 3 %.....

Vår kroppsfixering i västvärlden är otroligt stor och för mig handlar det om att vi outtröttligen fortsätter att bry oss om vad andra människor tycker och tänker om just mig. Den dagen jag slutar att bry mig om vad andra människor säger och tycker om mig, då är jag en fri människa. Då ger jag mig själv så mycket god energi att jag automatiskt kommer att lysa och ge ifrån mig det allra bästa så att andra enbart ser min insida.
Vi är alla unika.

Jag har varit osams med min kropp i många många år och det har berott på att jag oftast släpat omkring med för många kilon på kroppen. Jag trodde länge att jag skulle få leva utan en partner och att jag enbart var omtyckt för vad jag presterade och det skyllde jag på min kroppsstorlek. Det tog mig dryga 45 år att komma fram till att det handlar om vem jag är på insidan och att jag verkligen duger som den jag är och jag har kommit på knepet; det är när jag först älskar mig själv som någon annan kan älska mig och det utan att jag presterar. Idag vet jag att det handlar om att må bra och få ut det mesta och bästa av mina dagar i den här kroppen, alltså tar jag hand om den. Den är ju värdefull för mig eftersom den huserar min själ och mitt sinne.
Lika värdefull som skalet på ett ostron är för den pärla som bor där inuti och som växer när den får rätt näring.

Återigen tacksam

Jag har så mycket att vara tacksam över och jag tackar varje dag flera gånger om dagen. Det blir en överväldigande känsla när tacksamheten fyller mitt hjärta och jag behöver ta ett djupt andetag och säga det högt annars är risken att jag sprängs. Om nu sprängkänslan kan vara något positivt och det blir den ju i det här fallet.

Ju mer jag håller mig i mitt vortex (länge sen jag använde ordet) så blir jag mer och mer fylld av tacksamhet och det blir som en självklarhet att jag hela tiden har ett flow. Jag mår bra och får uppleva goda saker och händelser och därför så stannar jag i den goda känslan.
Får höra kommentarer att; du har väl inga motgångar! Du har väl allt förspänt och ingen olycka i ditt liv! Jag svarar sällan på dom påståendena med ord men jag tänker; just nu, just idag, just här så har jag det hur bra som helst.

Jag tror och känner stenhårt att den goda kraften bor i mig och det för att jag bjudit in den och jag önskar att den ska stanna så länge jag är på den här jorden i den här kroppen. Jag fortsätter att se det bästa i varje situation som kommer till mig oavsett vad det gäller. Det är det enda som gäller, i alla fall för mig.

Tacksamheten över både mitt ljuvliga privatliv och mitt underbara yrkesliv är stor och jag ser på andra runtomkring mig och ser deras val och dom som är mig närmast har också valt in det goda som ledstjärna och det märks på hur deras liv gestaltar sig.
Det finns inget hokus pokus med att ha ett positivt tänkande, att sätta sig själv i första rummet och tro att det jag drar till mig är min verklighet och att jag kan styra mitt liv. Det är en verklighet, min verklighet.

Jag ligger på gräset med min fina gamla vovve bredvid mig och solen lyser från en nästintill molnfri himmel. Björkarna är så där ljust, saftigt gröna och har fullkomligt exploderat ifrån att ha haft musöron till välutvecklade vackra blad. Vinden får leka fritt i lövverket och ännu en gång har naturen gjort sitt och låtit sin cykel ha sin gång. Det är ett ögonblick av nu, av det enda som finns.
Jag fortsätter att vara helt lugn i det som är mitt liv och jag har det allra bästa av alla världar just nu och här tänker jag förbli.

Vi delar...

Det finns endast en väg att gå för mig och det är genom kärleken. Det enda jag vill är att i alla situationer låta det vackraste av allt stå främst och synas hela vägen. Jag blir bättre och bättre på att ta emot det som inträffar på min väg med att tänka kärlek och jag vet idag att det är så skönt att kunna göra det.
Att alltid möta människor med öppet hjärta gör att ingen vill slå. En höjd knytnäve backar och ett samtal kan inledas istället. Ett blottat hjärta är mycket för en annan människa att ta till sig och så länge hjärtat pulserar av kärlek så tar det allt utrymme. Ett öppet sårat hjärta däremot förmedlar något annat och egentligen vill ingen öppet visa ett sårat hjärta för det gör ont och vi drar det inom oss.
Tanken att vi alla skulle vilja blotta oss med våra kärleksfulla hjärtan blir till en underbar bild i mitt huvud. Vi går alla omkring och är lugna, fridfulla, harmoniska, vänliga, glada, positiva och visar våra hjärtan öppet. Ibland är våra hjärtan fyllda av sorg och förtvivlan och då möter andra upp med sina energifyllda, barmhärtiga och kärleksfulla hjärtan och innesluter det som blöder. Vi delar.

Det sägs att gäss är dumma. Kanske är det istället så att vi har en del att lära av dem? Varje fågel flyger med egna vingar, men genom att flyga i V-formation ökar flockens effekten med 71% jämfört med om varje fågel flög ensam.
Så snart en gås faller ur formationen återtar den sin plats så fort som möjligt för att kunna dra nytta av lyftkraften från den framförvarande gåsen. När ledargåsen blir trött flyger den bakåt i formationen och en annan gås intar tätplatsen.
Gässen i formationen skriker bakifrån för att heja på de främsta att hålla farten.
När en gås blir sjuk eller skadad och inte kan följa med, lämnar två andra gäss formationen för att hjälpa och skydda den.
De stannar tills gåsen antingen kan flyga igen eller dör.

Att innesluta det sårade hjärtat med friska, öppna hjärtan... Att fylla ut dom trasiga tomrummen med kärlek...