Nyordning

Nixpix! Inga valpar den här gången, tack! 

Det har varit tomt på den här bloggen från nya inlägg i en månad nu och det är vad det är som alltid.
Det händer många saker i mitt liv och just nu har dom legat på det praktiska planet och mitt filosoferande har fått stå åt sidan för en stund. Fast jag känner att jag längtar efter mina stunder med filosofin.
Det är jobb på radion och så det fantastiska erbjudandet att bli en av medarbetarna på Fonus Öst som tar min tid. Sen har vi en löptik och en brunstig hanne som tar resten av energin och som innebär lite för lite sömn så prioritering ligger på basicsaker.

Däremot så tror jag att min möjlighet att få jobba på Fonus Öst kommer att ge mig massor av tankar och jag funderar redan en hel del på människors sorg och hur att gå vidare, nätverk, döden förstås och hur det är att vara människa. Jag ser verkligen fram emot att få börja med samtal och också att få slutföra med själva begravningscermonin.
Jag har mött en del som tycker att jag väljer en läskig och underlig bransch och andra som önskar mig lycka till och som tror att jag kommer att passa utmärkt för jobbet. Jag tror och tycker det senare.
Jag kommer att få nytta av min fantastiska coachutbildning och jag kan gå tillbaka i tankarna till mina samtal i Karlavagnen och jag har min bok och mina föreläsningar som utgångspunkt för många av mina tankar. Samtal med sorgehusen kommer att ta mitt lyssnande och hjälpande ett steg längre. Tacksam!

Kan tänka mig att mitt bloggande kommer tillbaka vartefter nu och jag ser fram emot att få skriva lite mer igen. Det går ju faktiskt att prioritera skrivandet också.
Sen känner jag att jag har ju faktiskt noll aning om hur många som läser min blogg, om det är någon som är intresserad överhuvudtaget och det får mig också att fundera över varför jag skriver och vad bloggen är för mig. Det är ju sällan jag delar med mig av vardagsrealismen här, den får andra stå för, och jag spånar iväg och fortsätter filosofera.

Den vackraste av vårblommor; magnoliga

Jag vet inte

Vad betyder det egentligen att säga; jag vet inte? Varför har det uttrycket kommit att bli något vi tar till i det svenska språket när vi vill undvika att svara? Vad ger det för signaler; jag vet inte? Är det ett uttryck som räddar mig från att säga vad jag egentligen vet för det skrämmer mig att vilja säga sanningen? Ett skyddsnät.

När jag sitter i samtal med olika människor så kommer jag ibland till att personen mitt emot mig använder uttrycket "jag vet inte" väldigt många gånger och jag upprepar; du vet inte. Och så säger jag; men om du visste hur skulle det vara då, hur skulle det bli, vad skulle kunna hända?
Oftast blir personen mitt emot mig tyst eftersom jag både direkt och indirekt har sagt att jag förstår att personen i fråga visst vet, men bara väljer att låta bli att svara. Tyrgghet? Rädsla?

Jag vet inte används också som ett rappt svar på något som jag egentligen behöver fundera lite över innan jag svara och sen kommer svaret när meningen "jag vet inte" sagts. Strax efter säger jag; "jo, förresten, jag vet så här är det. En longör, en medveten paus för att hinna tänka efter.

Jag tror att vi alla vet och min tes om att ordet "inte" är ett inte-ord faller också på plats. Att säga "jag vet inte" tyder på att jag vet men undanhåller mitt vetande just nu. Jag vet inte = jag vet.
Lathet kanske? Orkar inte tänka efter så jag svara; jag vet inte.
Jag kan själv ta till meningen när jag är medveten om att jag har varit ouppmärksam och "låtsas" dom att jag inte vet men säger oftast; ja, just ja, så var det! Alltså visste jag! Jag ska verkligen tänka till nästa gång jag får för mig att säga att jag inte vet, det finns annat att svara.
Det handlar också om att skjuta ansvaret ifrån sig och det med besked. Att låta andra veta att jag inte vet fast jag vet är att lämna bort ansvaret och lägga det på någon annan. Den enda som kan ta ansvar för mitt görande och varande är jag själv så alltså vet jag.

Självklart kan jag använda meningen när jag har kunskapsluckor, aldrig hört talas om det jag bli tillfrågad om och verkligen saknar information om svaret. Där är den meningen helt sann men annars, nej.

Lars Melin är docent i nordiska språk och har tittat på vilken mening vi använder mest i det svenska språket och han kommit fram till att det är just "jag vet inte" och som god tvåa kommer "det har jag aldrig sagt". Vad säger det här om oss svenskar undrar jag?

Allt händer när det ska

Just nu så är det väldigt ojämnt med inlägg på min blogg och det beror ju på att det händer så mycket och det kanske skulle stimulera mig att skriva men det handlar mest om vardagen. Den här vardagen som är livet som är dagarna som går.
Medea har medicinerats mot sin noskvalster och vi medicinerar henne mot vattensvans och öroninflammation. Hade aldrig hört talas om vattensvans innan vi läste oss till att det var det hon hade. Får bara se upp lite i framtiden när det gäller kyla och väta för hennes del. Förresten, vi är nog många som lider av lite vattensvans emellanåt fast då kanske mer mentalt.
Zacke har nåt jox runt ena ögat men det ser ut att bli bättre av sig själv också. Dom har mycket glädje av varandra och visst, ibland är det jobbigt med att hela tiden behöva uppfostra, men dom är guld värda bägge två.

kompisar och "syskon"

Jag får träffa mina brorsbarn och min bror och det är också mysigt och det känns framför allt bra att få till en egen relation med dom. Ibland känns det lite tungt att mamma, min bror och jag bor på så skilda håll men det är vad det är och vi gör det bästa vi kan av situationen.

På jobbfronten händer det många spännande saker. Jag kommer förhoppningsvis att ge mig in i en helt ny bransch, har ett avslutande möte nästa vecka. Ny och ny förresten, har "hängt" där i 10-12 år så jag känner ju till den och nu så ska den utvecklas. Riktigt kul!

Jag har också fått tillfälle att träffa den kvinnan som fick årets stora Talarpris 2012 och var på en av hennes föreläsningar i torsdags och fick göra ett litet inhopp med att sjunga med de 120 personerna. Den satt som en smäck och nu hoppas vi att det ger utdelning och att vi kan börja samarbetet.
Lagen om attraktion gör verkligen sitt och allt händer precis när det ska.

Jag planerar också för en av min livs konserter och det är nu planerat till den 11 november. Har fått svar ifrån ett par i gänget som jag önskar medverkan och så får vi se hur vi ska lägga upp det hela.
Det är underbart att få genomföra mina drömmar och jag gör det med ojämna mellanrum. Den 11 november blir ännu en.
Och så blir det sommarkonserter och till det en liten inspelning förhoppningsvis. Ett par sånger kommer vi allt att spela in, jag och min pianist Fredrik.

Nationaldagen är på intågande och jag har återigen fått förtroendet att vara general för den dagen, radion ger mig flera härliga dagar på redaktionen och jag ska få sjunga på Allsång i Gränna Hamn i sommar. Det finns dessutom massor av andra roliga saker som väntar så jag är bara tacksam i det som är mitt och vårt liv just nu. I skrivande stund så inser jag att det finns hur mycket som helst att berätta om i jobbväg men jag avstår och fyller istället på min almanacka på min hemsida.

Undrar om vädret står oss bi i Gränna i år? 

Min man är fantastisk på alla sätt och ställer upp med att ta hand om hus, hem och hundar så att jag kan jobba på. Det är en så befriande känsla att veta att det är ok att jag jobbar och att slippa höra gliringar om både det ena och det andra. Det gör också att jag helt kan låta LoA jobba på alla plan och jag blir bättre och bättre på att lita på min magkänsla och gå för den.

Ge idag!

Vingarna bär oss till en annan energi

Jag har under de tre senaste veckorna nåtts av två olika dödsbud. Det ena handlar om min farbror och det andra om en god kamrat och musiker från studentkören. Att min farbror skulle gå bort var inget oväntat med tanke på hans ålder så det budet tog jag med lugn även om det förstås kändes. Det andra budet kom totalt oväntat och överraskande och när jag fick beskedet så gick det en kall kår genom hela kroppen, en energi har flyttat och jag känner det.

Det har fått mig att fundera över vilka jag bär med mig under skinnet. Min farbror och jag kände knappt varandra, vi träffades vid ett fåtal tillfällen när jag var barn och mina kusiner var det åratal sen jag pratade med. Han är mitt kött och blod och ändå så långt bort. Ingens fel, det har bara blivit så.
Ändå finns där den just den där känslan av släkt och kött och blod och mer eller mindre självklart att jag närvarar vid begravningen. Det är ju ändå min pappas bror så jag känner att jag kan stötta där.

Den andre personen lämnade oss helt plötsligt utan förvarning till någon av hans släktingar och vänner. En underbar person som spred mycket glädje, musik, skratt, kunskap, bjöd på sig själv och hans generositet var enorm. Han ställde ofta upp när jag behövde en tenor eller en bas till mina körprojekt och oavsett var jag satte honom så var han en klippa. Det känns redan som att det finns ett tomrum efter honom. Jag tänker mycket på honom och jag blir rörd i hjärtat när jag läser inlägg från alla hans vänner runtom och ingen förstår ett enda dugg. Han gick alldeles för tidigt. Jag väljer att avstå att gå på hans begravning. Jag vill alltid känna att jag vet varför jag går till en begravning och för vems skull.
Martin, kommer alltid att finnas med mig ändå.

Mina tankar går till att fundera över vem som får bo i mitt hjärta. Jag inser att det handlar om de människor som jag har en relation till, personer som delar det som jag älskar att göra, personer som delar mitt liv, som ser mig utvecklas och som jag tänker på med stort varmt hjärta.
Martin har en speciell plats i mitt hjärta och han känns närmare än min farbror även om han är släkt.
Jag har ju skrivit om tanken att blod är tjockare än vatten och jag återkommer till den frågan och drar den ett par varv till. Är alltid blod tjockare än vatten?

Genom det jag läst och hört om de här personerna som gått före oss så inser jag vikten av att vilja prata om dem i goda ordalag och jag känner att jag så skulle önska att vi säger samma saker till de som vi har i livet. Att vi i tanke, ord och handling visar hur mycket vi tycker om de som finns i vår närhet. Det är aldrig försent att säga goda saker till varandra och det är bäst att passa på för en dag är de borta och jag också.

Någon sa; Ge idag! I morgon är det bara ord kvar.

Allt är energi! Så också vi

Lever ännu en dröm

Här står jag och duger! 

Tänker tillbaka och inser att jag just nu återigen lever en av mina drömmar; jag föreläser utifrån min bok. Det är en fantastisk känsla och jag njuter av varje minut när jag får göra det. Min bok får nya vingar och flyger åt alla möjliga håll och det är alltid lite läskigt att sälja iväg en bok för det är ju en bit av mig som går iväg och det är också en underbar känsla. Tacksamhet!

Den här fanns i Ingers vackra hem som hon döpt till Villa Harmoni

Jag blir glad när jag märker att det jag vill och önskar slår in vilket också bekräftar att jag lever som jag lär. Jag har också, helt utan att ha lagt egen manke till, träffat en person som kan ge mig än fler möjligheter till att utveckla mitt föreläsande. Fick via radion träffa den person som blev utsedd till Årets Talare 2012 och via den kontakten så har vi träffats och det känns riktigt bra. En mycket härlig och energifull kvinna som precis som jag har en positiv släng av HSP, High Sensitive Person. Jag får om  ett par veckor möjlighet att följa med henne på en av hennes föreläsningar och bli presenterad för ett par talarforum. Ser så mycket fram emot det! Känns lite som att få en mentor på nåt härligt sätt.

Inget mysigt men ett fantastiskt privilegium!

Efter dagens föredrag så kom det fram en kvinna till mig och berättade följande:
Hon var på mammografi och när hon står där, naken på överkroppen och fastklämd i maskinen så dyker det upp en mening i hennes huvud: "Här står jag och duger!"
Hon säger den högt och sköterskan hör henne och blir så tagen och säger att kvinnan gjort hennes dag. Det hela slutar med att dom ger varandra en stor kram och kommer överens om att ta en fika ihop.
Här står jag och duger! Vilken härlig känsla att de orden också får leva vidare och fler kommer på att det verkligen stämmer.

Ny familjemedlem

Zacke!

Ibland går det undan! I måndags så fick vi tillökning i familjen, Zacke. Han är en 10 månaders Rottisvalp som behövde få ett nytt hem. Hans husse och matte har blivit akut sjuka vilket kommer att hålla i sig över en längre tid så Zacke behövde ett nytt hem. Han har varit hos ett par familjer men inget har funkat så nu så sa hans husse att om vi inte tar honom eller kan ha kvar honom så får han en spruta. Alltså tog vi med honom hem. 

Min första tanke, när jag hörde talas om honom och fick frågan om vi ville ha en rottishanne, var nix, ingen hanne. Det blir bara trassel men efter att ha träffat en tik, som var en mycket märklig vovve, så förstår jag att det bästa är just en hane och en tik och det blir till att kastrera Zacke efter hand. 

Det är lite roligt med hur det är i livet; Medea hette min mormor och ett halsband som valpen hade stod det Ines på, som min mamma heter, och Zacke hette från början Milou vilket min mammas nuvarande hund heter. Så, ja, det är ju så här det ska vara :-)

Det gör över förväntan och efter ett par dagar så börjar han och Medea att hitta sina platser även om Medea fortfarande är ganska svartsjuk men det blir bättre och bättre. 

Det är skillnad att ha två hundar och den största är nog att dom två väljer ju varandra i första hand, än så länge i alla fall, och det är ju helt naturligt. Våra vanor med Medea är satt ur spel just nu och vi fyra kommer att få andra vanor tillsammans. Det som är bra är ju att dom leker med varandra på hundars vis och får utlopp för all sin energi. 

Zacke är världens snällaste och Medea är den som drar igång buset både ute och inne. Ibland tröttnar han på henne men det är ändå alltid hon som går segrande ur, vilket ju är helt rätt rangordningsmässigt. 

Det är roligt att se deras lek och deras spel om platsen i familjen. 

Det sägs att en hund har "bytt familj" efter en vecka så det kommer säkert att gå bra det här :-)

Gissa vem som är Medea? 

Ska nog finna mig tillrätta här

Öppen bok

Det finns dagar när jag tänker att det skulle vara skönt att slippa ha förmågan att känna in stämningar, känna av människor och läsa vissa personer som en öppen bok. Allt som oftast så tycker jag att det är intressant att vara känslig i energin inför andra människor och ibland så blir det bara lite för mycket.
Jag kan känna av besvikelse, frustration, ilska, lögner, sorg,  kärlek, döljande av saker och smärta. Ofta finns jag tillhands med en fråga till personen det berör, en fråga som kan ge tröst, ge förståelse och insikt för att sen kunna gå vidare.

Att känna av och läsa personer göra också att jag ibland blir förvånad över ett möte där jag i min värld tänker att det är säkert ok att vi gör så här istället för det vi sagt men när jag träffar personen så inser jag att det blev helt galet. Förväntningarna från personen och min tanke att vi tar det som det kommer krockar. Dessutom så blir jag just förvånad. Jag hade önskat mig en annan situation. Det jag tänker när det inträffar är; nu, just nu skulle jag vilja gå i den här personens skor för att se vad som händer på insidan. Utsidan kan jag redan läsa och den "boken" har också förmågan att snabbt stänga igen och nästan sätta lås på sidorna. En snabb fråga får inget egentligt svar utan det byts ämne.

Jag tänker ibland att jag skulle vilja läsa beteendevetenskap så att jag bättre kan förstå varför vi människor gör som vi gör, tror det skulle underlätta för mig själv och mina tankar. Att veta fler konkreta saker som min hjärna annars vill ställa frågor runt.
Just nu drar jag också runt i mina tankar om det går att få en människa som totalt saknar självinsikt att hitta den, att se sin egen del i det som händer? Jag frågar hur det ska gå till men jag vet att jag ska strunta i hur och tänker att med kunskap kan jag släppa mitt hur. Fast det väcker frustration att inte kunna gå in med en hjälpande hand och det eftersom jag, just nu, saknar svaret på mitt "hur".

Sorg är en annan sak som jag är i ganska ofta. Mitt solosjungande på begravning ger mig möjligheten att finnas i närheten av döden ett par gånger i veckan. Ibland hamnar jag i läget att jag sitter och funderar över sorg, över hur rädda vi är, när vi kommer till en begravning, att göra fel i sammanhanget. Att vi helst vill dölja att vi är ledsna. Jag känner av sorgen i rummet och tre begravningar på en dag är max vad min kropp klarar av. Sorg sätter sig oundvikligen i kroppen på ett märkbart sätt. Jag känner av och läser de öppna böckerna.

Det är lättare att läsa en öppen bok istället för en stängd men då frågar jag; vilken bok är någonsin stängd?

Kärlek och hat

So be it! 

Det handlar just nu mycket om det personliga hatet på nätet, att vara en dömande människa för att vi, enligt vissa, i detta sekulariserade Sverige dömer ut påvens människosyn och jag hör att det ständiga skitsnacket om personer som är frånvarande fortgår bland människor jag möter.
Jag tänker att ju mer vi fokuserar på hatet och allt det svarta ju mer kommer det att härska. Vi ska absolut ta upp det i ljuset och prata om det men sen behöver vi titta på hur vi ska gå vidare i det goda för att kärleken ska segra över hatet. Ju mer hat vi pratar om ju mer finns det där. Ju fler vi är som pratar om och handlar i kärlek ju mer finns det av den varan.
Tänker på Harry Potter där Voldemort är det stora hatet och ju fler som går in i hans krets av svart och ondskefull magi ju starkare blir den. Potter själv går med kärleken som ledstjärna, han och hans två vänner tillsammans med Dumbledore, dom segrar alltid och det säger mig att den lilla kärleken alltid är större än det stora hatet. Tänk då hur det skulle vara om kärleken fick vara det stora och hatet det lilla?! Det går att välja den varianten av livet, det går!

När slutade vi att prata med varandra och när blev vi så rädda för varandra? Att prata skit om någon som inte finns i rummet skapar en massa konstig energi. Jag var själv med om det i en situation som uppstod i veckan och känner att jag känner mig obekväm med situationen. Det jag kan göra då är att lyssna och ställa frågor och därmed låta bli att gå in i det som är märkligt. Jag känner att jag kan leda det vidare genom att ställa frågor till den som mår dåligt för att komma vidare till en konkret tanke för att lösa upp hårt åtdragna knutar.
Att få kritik verkar vara en av dom saker som vi människor har svårast att ta. Vi går i försvar direkt och tar allt personligt och släpper ut alla klor utan att först tänka; kanske ligger något i det här och personen som säger det till mig vill bara väl. Jag vill lyssna och höra vad hon/han har att säga.

Vad är det som säger att just det jag har gjort, kanske i hela mitt liv, är det rätta sättet eller ännu hellre det bästa sättet? Eller ännu ännu hellre, det sättet som är det bästa för mig, för det handlar alltid om det, vad är bäst för mig för att jag ska kunna finnas till hands och s a s vara bäst för andras välmående?
Att få upplysning, energi och erfarenheter genom samtal är guld värt och bidrar till min utveckling som det jag är; människa!

Saknas en bit

Var finns biten som gör att allt faller på plats? 

Jag frågar och frågar och frågar men får inget svar som jag är nöjd med. Det största påståendet jag får är att jag ska vända mig till någon som jag inte ens tror finns och just precis därför göra det. Hur blir det?

Jag frågar också om varför vi människor väljer de dåliga alternativen framför de bra och får till svar att vi är bara människor som lever genom nåden och när jag säger att varför leva som att allt bra ska hända "sen" istället för här och att det här livet är en enda lång kamp så får jag till svar att han dog för oss.
Det är dessutom bara att vända sig till den man valt att tro på och be om hjälp och jag ställer ännu en "tung" fråga; om det är så varför låter människor bli att göra det? Varför väljer de att må dåligt när de säger att de tror på någon som kan hjälpa dem? Svaret kommer; den fria viljan.

Jag tänker att det återigen att det kännas så jobbigt att hela tiden behöva kämpa för att vara en hel och levande människa som mår bra. Varför? Hur ska jag kunna förstå det här? Jag önskar att jag kan få ihop det men det fattas ett gäng bitar för att jag ska få ihop det här pusslet.

När jag gick i skolan och min lärare sa till mig att ; gör så här så blir det rätt och du kan fortsätta utvecklas så gjorde jag det och jag gör det fortfarande när jag känner att något är rätt och bra och när jag hamnar i utvecklande samtal. Det var nästan aldrig, som jag i skolan, ifrågasatte vad som sades, vilket ju kan verka mesigt idag, men då litade jag på mina lärare och när jag titta på vara jag är idag så ser jag att jag gjorde bra val redan då.
Om jag hade en lärare som sa att; gör så här och så här och så här så mår du bra och jag ständigt tänker; ja, det ska jag göra och sen går jag och gör något annat istället, då är det klart att det uppstår krockar i livet. Jag kan ju alltid gå tillbaka och fråga; hur var det nu igen, berätta för mig, och sen gör jag nya val igen. Fast om jag hela tiden går åt ett annat håll så tycker jag att jag skulle stanna i min utveckling och erfarenhet. Å andra sidan så får jag erfarenheter av att göra som jag gör också.
Återigen, varför välja det dåliga framför det bra?

En av de mest intressanta sakerna är att jag möter frustration över att jag inte vill förstå. Det är ju så enkelt. Nja, nej, not! Eftersom jag, i min värld, tror på att dom val jag gör ligger helt hos mig så blir det konstigt och så får det vara tills jag hittar den pusselbit som fattas för att göra bilden helt klar. Den kanske aldrig dyker upp och "under tiden" så lever jag det liv jag känner är rätt för mig.
Jag trodde att jag hade den i många, många år men jag inser nu att det handlade om en tradition, uppfostran och sammanhang. Helt ok då och en bra uppväxt men nu tänker och känner jag något annat.

När blir en lögn en sanning? 

Vad händer med oss och mänskligheten när vi börjar leva efter de ord som vi tror är dom rätta, kärlekens ord, som vi alltid säger att vi vill leva efter? När vi alla gör det utan att tveka, när vi alla ser och tror på det som är gott inom oss och vårdar det som är gott utanför oss, när vi rättar till och leder åt kärlekens håll när det behövs.
Jag såg en liten stund på filmen "The invention of lying" igår, ja, jag har nämnt den förut, den får mig alltid att tänka till; bara för att en människa kommer på att testa en osanning så blir världen så mycket bättre. Finurligt tänkt och som sagt, den väcker tankar.

Jag brukar säga att allt händer när det ska och jag kommer att fortsätta att säga det och senast jag sa det till en människa så fick jag tystnad till svar och en fundering lagd i mitt knä. Hon sa; jag funderar på hur det stämmer in med att jag förlorade en av mina döttrar som barn och en som vuxen. Hon hade ingen anklagande blick utan funderade bara och våra öppna och nakna tankar möttes vilket gör att vi nu har bokat in en förmiddag då vi ska samtala och ge varandra de böcker vi skrivit. Vi drar åt samma håll rent filosofiskt och jag ser så fram emot mötet. Utan förväntningar, bara en stor nyfikenhet inför det som jag vill blir ett gott samtal.

Hur skulle du vilja att det var?

Hur skulle jag vilja att det var?

Det går många dagar emellanåt innan jag skriver i min blogg. Det handlar sällan om att jag saknar saker och upplevelser att skriva om, det handlar mer om att jag behöver hitta den ro som jag behöver för att skriva. Just nu så jobbar jag heltid på en arbetsplats och jag får ta del av den platsen på många sätt och det gör att jag funderar än mer på människors beteenden i vissa lägen. Undrar också en del över att vi sätter oss själva i sitsar som gör att vi mår dåligt. Ja, jag vet, jag har skrivit om det förut och jag lär skriva om det igen. Jag har svårt att ta in att vi väljer skit när det finns blommande ängar en bit längre bort bara jag lyfter blicken.

Jag går in och blir satt på en position och gör självklart det jobb som jag vet att jag ska göra. Direkt får jag höra att från olika håll att det är så skönt att jag är där för det fungerar så bra. Jag tänker, jag gör bara det jag ska, mitt jobb. Jag tycker det är roligt och jag inser att jag tycker om att hjälpa till och underlätta för dom som jag jobbar med. Det är tveksamt om jag skulle orka jobba i den miljön som är full tid och skulle jag erbjudas det så är det knappast troligt att jag säger ja. Jag har tackat nej två gånger tidigare till anställning och det beslutet är jag nöjd med.
Egentligen skulle jag vilja gå in som coach och utifrån det få till en förändring till det bättre och mer positiva. Jag kan se ganska enkla lösningar. Jag kommer att att ge utrymme för att prova nya saker och be den som vill att svara på; hur skulle du vilja att det var?

Jag möter fantastiskt mycket frustration hos personer där jag är och den sitter högt upp. Min känsla är att jag vill säga att jag kan lyssna och samtidigt känner jag att det bästa är att jag gör det jobb jag är satt att göra och skickar min positiva energi den vägen så att frustrationen kan få utrymme att försvinna.
Frustrationen bygger ju enbart på att en person är på fel ställe eller gör fel saker. Återigen; hur skulle du vilja att det var?

Den förste jag ställde frågan till sa; det är ju ingen idé att tänka tanken fullt ut för det kommer aldrig att hända. Jag säger att tänk tanken fullt ut och går för det, allt är möjligt att förändra men så länge vi säger att det är totalt hopplöst så kommer det att fortsätta att vara det. Att vilja en förändring är att våga ta steget och gå framåt. Den här personen har tagit steget och det märks att mycket släpper och att nya infallsvinklar får spelrum.

Hur skulle du vilja att det var? Det är en bra fråga som behöver lite omtanke och tanke. Däremot behövs ingen om tanke. Att våga och att vilja svara på den kräver 20 sekunder av mod och när det är gjort så har tankebanan förändrats automatiskt och jag/hon/han är på väg på en ny resa med nya mål.

Hur skulle du vilja att det var?

Skylla på någon annan

Någon annans fel

"Det var inte mitt fel!" Känns det igen? En mening som kan dyka upp i precis vilket sammanhang som helst; förhållandet, jobbet, alla sorts relationer, vid resor, you name it. Att ge någon annan än mig själv skulden för det som har hänt. Det är som att vi är offer för omständigheterna eller enbart har stött på människor som vill oss illa; det är deras fel!
Och mina tankar runt skuld här handlar bara om hur vi som personer lägger skuld på någon annan för det som vi själva har deltagit i.

Hör: "Det är skönt och lätt att skylla på någon annan" och jag undrar var den sköna känslan i det ligger? Att flytta över skulden till någon annan gör det direkt att jag blir fri? Känns det befriande inombords att ge någon annan skulden?
Jag funderar över syndernas förlåtelse och då kanske främst inom den katolska världen där det blir utdömt att säga ett visst antal Ave Maria, sen är man fri från sin skuld och kan, jag vet att människor gör det, göra om samma sak igen och upprepa samma procedur om och om igen. Vad har då gått in i huvudet vad det gäller att förlåta och att välja ny väg?

Det finns människor som sätter upp frågetecken mot mitt sätt att tänka; att ställa mig själv till svars för det som händer mig, att jag tar ansvar för mina handlingar och aldrig skyller någon annan för det som blir knas. Det sägs att jag då avleder uppmärksamheten från den som verkligen är skyldig. Jag tänker att vem är jag att tala om för någon annan att den är skyldig? Jag går alltid till det den coola rebellen Jesus som sa: Den som är utan synd kastar första stenen. Det är en bra sak att tänka oavsett om jag fysiskt eller mentalt utsätter någon för att ta på sig skulden; vem är jag att döma? Har jag först sett om mitt eget hus så att jag är utan skuld och kan kasta den där stenen? Vem är jag till att döma andra och ge dem det som är min egen skuld?

Det är först när jag kan se mig själv i spegeln och kan säga att det var mitt eget fel som jag kan gå vidare. Det är ok att få fler erfarenheter, det är ok att jag missat och varit oförsiktig och det är ok att bara vara mänsklig. Och det är helt ok att säga att jag gjorde fel, eller som jag heller uttrycker det; jag gjorde lite annorlunda.

En person som hela tiden vänder det som är till att bli den andre personens fel, hur närmar jag mig den?
Vad kan jag säga för för att få den människan att inse att den ska ta en titt i spegeln och själv inse att personen har stor del i skulden eftersom den skuldbelägger? En person som hela tiden skyller på den andre personen utan någon som helst egen insikt. Jag vill verkligen veta. Jag vet att det aldrig är ens fel att två träter men om två som träter tittar till sig själva först så kan vi slippa trätandet och skuldbeläggande slutar och det blir lugn och ro.

Läser: "Kollektivt skuldbeläggande skapar gemenskap inom den anklagande gruppen, alla mot en."
(R Girard) Att en person får dra ett helt lass av skuld och blir en syndabock gör att den upprörda gruppen lugnar ner sig och blir av med sitt ogillande och blir "fria" och kan vandra vidare genom livet, prata om syndabocken, och göra sig själva än mer fria? Bara en reflektion ifrån min sida.

Charlie Campbells skriver om följande:

"Han vill göra läsaren medveten om denna instinkt att skylla på andra och vår oförmåga att acceptera konsekvenserna av våra handlingar. Vi vill ha enkla förklaringar också till komplicerade skeenden. Men att du tycker att någon annan är skyldig till beklagliga saker som händer och som du är inblandad i, betyder att sannolikt alla andra också har den självsynen. Så vem är egentligen skyldig? Eller är alla oskyldiga? Detta ständiga skuldbeläggande av oskyldiga skapar ett oöverskådligt lidande, det finns såväl i familjen och på skolgården som på det nationella, globala och andliga planet.

För troende kristna har det varit en kronisk huvudvärk att försöka förstå Guds förmodade godhet och allsmäktighet mot bakgrund av de fasor som ständigt drabbar vår värld. Teodicéproblemet (min * : behandlar problemet med att förklara hur Gud kan vara både god och allsmäktig när det finns ondska och lidande) är en kyrkans Svarte Petter som alstrat många snåriga försök till förklaringar. På något sätt är det onda trots allt Hin håles fel.

Campbell skriver att den demonisering som judar utsatts för i århundraden av bland annat den katolska kyrkan bäddade för nazismens utpekande av dem som paria. De hade varit syndabockar för så mycket så länge, att de accepterades som måltavlor också för nya anklagelser.

I dag är urvalet av potentiella syndabockar obegränsat. Om man har en uppfattning om hur samhället borde vara beskaffat, så har man sannolikt också en idé om vems eller vilkas fel det är att det i stället ser ut som det gör. Ateister och kreationister, förnuftsivrare och astrologer, anarkister och nynazister, alla har de sin åsikt om var skulden ligger. Av någon anledning skärskådas religiösa föreställningar inte med samma skärpa som ideologiska, trots att de också har politiska implikationer. När hörde man någon begära att troende människor bör respektera dem som ifrågasätter deras föreställningar?"

Vill du så läs hela artikeln av frilansskribenten Anders Mathlein.

Fick en kommentar om att jag troligtvis skulle måla in mig i ett hörn när jag filosoferar om det här med skuld och det för att jag kommer att lägga skuld på "någon" oavsett vad jag kommer fram till. Funderar och tycker att det är långt ifrån så.  Jag låter bara den ena tanken studsa mot den andra och skuldfrågan blir obesvarad. Eller?!

”Det var inte mitt fel!” Nej, kanske det. Men vems var det då? 

SVD 23/2 2012

"Sällan har SvD:s läsare varit så eniga. Många som kommenterat artikeln där etikforskaren Ann Heberlein hävdade att svenskarna är världsbäst på att skylla ifrån sig säger sig känna igen problematiken: ingen tar ansvar, alla skyller ifrån sig. Men när läsarna svarar på frågor om skuld tycks det ändå vara så att de flesta tycker att de själva tar ansvar – problemet är att andra inte gör det."

Det kliar

Många dagar sen jag skrev och det har runnit många tankar och funderingar under min tankebro dom senaste dagarna. Jag fortsätter att fascineras över oss människor och hur vi väljer att leva och agera. Jag hamnar i frustration emellanåt och tar mig ur den genom att fundera igenom vad det är jag fastnar i, ofta med hjälp av min man. Han är klok och ser saker ur ett annat perspektiv och vi har alltid goda samtal. Icke mindre så funderar jag ändå över livet, vad det är och hur jag vill leva det.
Det kanske har att göra med att jag hela tiden har levt längre, upplevt mer, tänkt fler tankar vilket gör att jag funderar ännu mer eftersom det finns fler tankar och känslor att sortera.
Många andra, å andra sidan, filosoferar och tänker bara hälften så mycket som jag och det kan säkert vara skönt, bara tänka på det som är just nu i mitt liv och vara nöjd med det.

Men det kliar i mig, nästan hela tiden och jag tänker; är jag på rätt plats? Gör jag det jag vill fullt ut? Eller är jag här för att jag fastnat och gör jag det jag gör för att jag alltid har gjort det och det funkar?
Det kliar än mer emellanåt och ju mer jag kliar ju mer kliar det, som envisa loppor eller myggbett gör. Det är först när jag gör något åt lopporna som dom försvinner och det är först när jag slutar klia på myggbetten som dom smyger sig undan och giftet försvinner.

När infinner sig lugnet i kroppen? Jo, när jag själv sätter mig i lugn även om det stormar runtomkring och det dyker upp saker som stör mitt jag. Jag tänker, som så många gånger förr; get into your vortex and stay there! Tacksam att tanken finns hos mig hela tiden och jag är tacksam över att jag gång på gång blir påmind om den. Den som blir mest påverkad av att jag kliver utanför är förstås jag själv och den som blir mest påverkad av att jag håller mig därinne det är förstås jag själv, så jag väljer.

Ett "kli" som kommer ofta är att jag vill skriva mer och en skrivtanke är starkare än andra. Just nu funderar jag över varför den kommer till mig, om det är nyfikenhet, frustration över vårt leverne eller kanske mest att människan avstår att leva som vi lär. Eller säga att man lever efter en viss övertygelse och sen ändå låta bli att följa den när det kniper och även i medgång. Vad är det då för mening att säga, jobba och leva efter en övertygelse när den ändå spricker hela tiden?
Å andra sidan, vem är jag att tycka om andra människors val i livet? Men det föder frustration inom mig och den talar om att jag är på "fel plats" och jag tänker att när jag skriver om det så kommer det att lätta. Jag tror också att när en tanke och framför allt känsla är så stark i mig så är det något jag vill följa. Lyssna till min magkänsla, den som alltid talar om sanningen för mig, min sanning.

När jag gör det jag vill så kommer allting att falla på plats och jag behöver göra min längtan med den största och innersta övertygelsen, då, släpper allt jobbigt och jag finns och lever i mitt vortex utan att behöva tänka på att jag ska hålla mig där. Lycka, frid, kärlek och värme.

Ensam är bra

Ensam och stadig i sitt eget bygge

Jag tror att rebellen Jesus var ganska ensam och jag undrar om han egentligen hade några nära vänner? Jag kan bara fundera över hans tankar och hans sociala liv och det jag läser mig till är att han alltid stod ensam på toppen när det blåste, alltid ensam i sina frågeställningar till människor, alltid ensam när han talade till folket, alltid ensam med sina tankar. Även om han hade 12 lärjungar med sig så känns det som att ingen av dom egentligen var hans vän utan snarare hans följeslagare och beundrare. Möjligen att han fann vänskap hos Maria och Martha. Personer som litade på att det han sa var äkta från hans hjärta.  Personer som fanns vid hans sida utan att han gav dom bekräftelse. Kvinnor som stod kvar även när han frågade och frågade igen utan att någon egentligen kunde svara. Sen levererade han en av sina sanningar och alla runtomkring som lyssnade fick något att tänka på. Undrar om han ens var vän med sin far? Jag tror att Jesus var ensam som människa. Ingen aning om det är en bra eller mindre bra känsla.

Det blåser på toppen och vilken utsikt!

Att vara ensam med sina tankar och sitt eget sätt att vara och att vara tillfreds med det är en styrka. Att våga och vilja säga; jag är jag och jag duger som jag är och jag är ensam.
Jag skriver i min bok: "Det är ensamt längst fram, on the edge. Det blåser på toppen"
På toppen kan också den udda fågeln sätta sig och ha överblick över det som sker. Den sitter lite närmare solen än alla andra, där på toppen. Den har närmare till ljuset, ljuset som ger oss liv. Den har närmare till himlen och det obegränsade och den kan när som helst lyfta ifrån toppen och flyga än högre. Frihet!

Jag längtar efter samtal med min änglavän. Hon dyker upp i mina tankar emellanåt, framför allt när jag känner att jag är just den där udda fågeln. Den där som går sin egen väg, som är en vän och ibland som kanske "kräver" för mycket att sina vänner. Att t ex ha en vän som sällan bekräftar har jag förstått är något som människor drar sig för. Som vän vill människor ha en person som håller med och nickar och säger precis det som personen letar och fiskar efter, bekräftelse. Jag är annorlunda, jag vet och det är ok, men ibland känner jag mig just ensam. Där kommer min änglavän in. När vi samtalar så finns inget annat, vi går direkt upp på toppen, vi samsas där och vi är på samma klippa i samma energi. Den känslan är svår att beskriva för någon annan och det är som att vi pratade igår även om det gått månader sen vi samtalade. Frihet, utveckling, erfarenhet och kravlös kärlek. Min längtan vet jag också för mig fram till ett samtal snart.

Jag är och gör mig själv till en udda fågel. Den känslan är starkare emellanåt och det behövs en ärlig självkänsla inom mig för att den ska kunna få bo där helt villkorslöst.
Jag tycker om ensam. Jag tycker om ensam ihop med min änglavän. Jag är ensam och det är ok.
Jag har ingen rädsla för att bli avvisad, känna mig annorlunda och viskad om och jag vågar ta chansen att söka efter det som jag tror på och att leva som jag lär. Jag vågar ,vill och kan! Och då, emellanåt,så är jag ensam vilket är helt ok. Ordet ensam är ju helt förknippat med något dåligt vilket det ingalunda behöver vara. Ensam är också bra. Känns fånigt att jag ens försvarar det som något bra eftersom det är det.

Vilken grym överblick över det egna jaget och världen 

Återhämtning

Medea vet att återhämta sig

Det har varit en intensiv period nu och jag tänker nästan varje dag att jag vill skriva här i min blogg men så händer något annat eller också företar jag mig det som jag har mycket större behov av idag än någonsin tidigare; återhämtning.
Jag har ju infört sockerpråpån, blivit faster till en liten flicka, är domare i radions direktsända tävling "Vi i 5:an", samtal och jag har ett par gånger fått tänka om när dagen har börjat för något inträffar som tydligen ska vara där men som kom som en nyhet för mig. Allt detta och mycket mer och alla momenten i sig behöver att jag lägger energi på dem. Energin som behöver fyllas på för att jag ska kunna ha mitt glas fullt hela tiden för att kunna ge av det som rinner över. (sid 31 i min bok:-)
Den tanken och känslan fungerar väldigt bra och ett av sätten att fylla på mitt glas är att ge tid, plats och rum för återhämtning. Låter jag den få sin plats och tid så fungerar allt annat också.

En mycket intelligent figur som vet att lyssna till sin klocka

Förr så kunde jag jobba 18 timmar om dygnet i fullt tempo, sova ett par timmar och sen på det som skulle göras. Det utan att känna mig sliten och trött. Annat är det idag. Jag kan fortfarande ge lika mycket, vara lika energirik och utgivande när jag jobbar eller är social, men jag behöver längre återhämtning. Den kan bestå i att låta bli att svara i telefonen, gå promenader på landet, åka och handla tillsammans med min man, umgås med vovven eller bara vara i soffhörnet. Så länge jag återhämtar mig med rätt inställning både i kropp och själ så är jag snart energifylld igen.
Det handlar ju att reparera kroppen när det utsatts både för mycket och lite stress. När jag jobbar så behöver jag pauser med jämna mellanrum och det är väl i många fall lagstadgat också. Jag ser till att ta mina pauser oavsett vad andra tycker och tänker. Jag behöver andas så då andas jag.
Märker att sömnen är viktig och förstår det också när jag har vänner som har svårt att sova. Hela deras kropp och mentala pigghet blir lidande av för lite sömn.
Det sägs att skiftarbete kräver mer återhämtning än "vanliga" arbetstider. Det där kan jag känna av eftersom jag jobbar så oregelbundna tider och jag har lärt mig att lägga ifrån mig skuldkänslan över att sova längre en morgon här och där. Det är ju MIN återhämtning det handlar om, ingen annans.

Vi lever i ett märkligt samhälle där det alltid premieras när man jobbar mycket och hela tiden har tusen järn i elden. Jag tycker det skulle vara skönt om jag fick stipender och utmärkelser för att jag vet hur jag ska återhämta mig, allt för att kunna vara en energirik person. En person som orkar och vill jobba med att ge till andra människor.
Tänk att få höra; "- Fantastiskt! Jag hörde att du återhämtat dig med bravur! Grattis!" eller "- Vilken grym återhämtning du gjort! Önskar jag kunde göra detsamma!"

Men det som inte är att prestera på det ena eller andra sättet i dagens samhälle är icke berömvärt, tyvärr.

Att vänta in sin själ

Jag vill åter-hämta min kropp och min själ. Jag gör som indianerna när dom gick sina långa sträckor; dom stannade varje timma för att vila 10 minuter. Dom var sällan trötta men dom ville vänta in sina själar.

Inspiration

In - spira - tion

Jag inser mer och mer för varje dag som går att det är så viktigt vilka människor jag har omkring mig, vilka människor jag väljer att lyssna till, vilka människor jag delar mina samtal med och vilka jag låter mig inspireras av.
Så just "Stjärnorna på slottet" där Ewa Fröling bjöd in mig till en titt i hennes liv. Det slog mig att alla de fem personerna där är fantastiska människor som ger min inspiration. Kan plocka upp saker från varje program och person som numer får följa mig som god inspiration till att gå vidare i mitt liv.
Det är så viktigt att jag väljer det som är gott för mig i allt jag gör och i det ingår de personer jag drar till mig.

Jag längtar återigen efter att få besöka föreläsningar för att låta mig inspireras, möta människor i nya sammanhang (vilket jag vet är på ingående) och att läsa om och av människor som ger mig energi. Jag lär mig fantastiskt mycket om mig själv när jag möter andra och i det kan jag välja vilka som är inspiration för mig. Jag behöver energi omkring mig för att själv kunna ge energi.

Inspiration kommer av latinets inspiro som betyder inblåsa, väcka liv, ett stimuli som sätter igång mental verksamhet. Inom fysiologin menas inspiration inandning. Kanske att andas in det goda som ger mig energi till kreativitet, lust och att förverkliga mina drömmar.
In - spira - tion. Tänker också spira, något som gror och spirit, levande ande och själ.

Att få eller ge inspiration är en sak och att sen omvandla den till det själfulla, kreativa och lustfyllda är en annan. Jag kan låta mig inspireras hur mycket som helst och sen låta det dö för att sen längta efter bli det igen. Det är när jag låter inspirationens frön gro till att bli ett stort, vackert träd med alla dess grenar som går till stammen och till roten som är mitt hjärta, då, kan det hända saker i mitt liv.

En magnolia är så vacker. Ett träd, buske,
för fågeln att sjunga i

Ett träd till mänskans glädje för fågeln att sjunga i
Ett träd för mat och värme, för barnen att gunga i
Din krona ger ro och styrka åt jord och mognande säd
Ja, så skall människan åter plantera sitt eget träd

Så skall människan åter plantera sitt eget träd; låta det gro, växa och spira utifrån inspiration, förgrena sig och erbjuda andra att landa där, antingen på grenarna eller under grenverket för att vila.

Det är många av mina önskningar som faller in och jag är tacksam för varenda en och nu känner jag starkt att jag önskar mig än mer inspiration av människor. Jag kommer att gå ut där med mitt längtande hjärta och ta emot alla som dras till mig och som ska vara där precis vid rätt tillfälle.
Jag längtar, är nyfiken, motiverad och tacksam!

Tröstare eller hjälpare

Precis så här såg min avslutande teckning ut när vi gjorde
en spontan syftningsövning, som tog ett par minuter,
under min coachutbildning.
Tycker det är häftigt att den återkommer nu när jag reflekterar
över att vara en hjälpare eller tröstare.

Jag säger till en början att jag är ingen tröstare längre. Jag ser mig mer som en hjälpare. Det kom jag fram till idag efter ett gott samtal med en vän. Fick önskan om att jag ibland bara kunde vara mer av en "tröstare". Det fick mig att tänka till och jag förstår tanken för jag ställer ofta frågor och önskar personen att komma vidare i sitt tänkande och det uppfattas nog som mer jobbigt än att få en klapp på axeln, medhåll om det som pågår inombords och att säga att jag förstår. Jag har hört det tidigare av en person som sa att hon gärna vill komma till mig med sina tankar om sina problem men att jag aldrig tröstar, vilket hon skulle vilja att jag gör.
Det är där jag börjar mina tankar om tröst.

Jag har varit en tröstare i så många år, från det att jag var tonåring och fick höra om mina tjejkompisars pojkproblem ända tills ett par år sen när jag ändra livsinställning. Jag var alltid den tjej som alla kunde komma till och få medhåll när det behövdes, den som förstärkte det som redans sades utan att ifrågasätta det minsta. Jag uppfattades som en bra lyssnare vilket jag ibland tyckte var bra och ibland avskydde eftersom jag fick veta saker som jag helst ville undvika t ex kom den killen jag var kär i och berättade om sina kärleksbekymmer. Snacka om att sätta mig själv i en martyr- och självutplånande sits att sitta och lyssna på honom! Det hände tyvärr alltför ofta. Å andra sidan har det gjort mig till en bra lyssnare vilket jag är tacksam för idag, alltså inget att ångra, bara att lägga till mina erfarenheter som gör mig till den jag är idag.

Letar på det fantastiska internet och hittar en intressant artikel om tröst som får mig att svänga lite i min känsla inför mig själv som tröstare. 

Det går inte att ge någon annan människa tröst, den kan bara förmedlas.

Tröstens första steg innebär att acceptera det som hänt.

Den som förnekar kan ingenting ta emot

Läs mer här:

Intressant artikel om tröst

Och så läser jag synonymer till ordet "hjälpare" och inser att jag knappast är någon sådan heller: beskyddare, räddare, värnare, frälsare, befriare, välgörare, samarit, gynnare, mecenat.
En hjälpare kan också vara den som tar ansvar för andras liv, er till att andras liv fungerar, vilket blir en missriktad ansvarskänsla. Dit vill jag aldrig gå; att ta ansvar för andras liv och tala om att så här ska du göra och tänk så här.

Jag tycker om ordet befriare och välgörare i den meningen att jag gärna lyssnar till människors berättelser, tankar och känslor och ger frågor som leder dem själva vidare i sina tankebanor att bli sin egen befriare och välgörare. Jag vill vara andra till hjälp, jag vill finnas där för att förmedla hjälp till självhjälp.
Jag lägger heller aldrig på mig något som någon berättar för mig, jag lämnar det hos personen som sitter inne med berättelsen och känslorna. Min egen tid ägnar jag åt mina egna tankar och känslor, så den som berättar saker för mig kan vara lugn; det är inget jag tar med mig hem.
Visst, beroende på hur nära personen står mig så kan jag ventilera med mig själv och fundera och höra av mig och höra hur det går, men det är fortfarande ingenting som jag drar runt och ältar i det som är mitt liv. Jag behöver vara tillfreds i mitt sinne för att kunna lyssna och ge vidare min energi till dom som vill samtala med mig.

Kanske världens mest berömda lyssnare? 

Jag började dagens blogg med att skriva; Jag säger till en början att jag är ingen tröstare längre. Jag ser mig mer som en hjälpare. Och jag avslutar med att säga att jag helt enkelt är en lyssnande medmänniska.

Fritagning påbörjad

Sött, gott och mindre bra

Idag är det första dagen på utmaningen "100 dagar utan socker"! Känns riktigt roligt och verkligen en utmaning. Jag och min man har har varsitt 100-dagarslöfte och igår, när vi hade bestämt oss, så var hela dagen som en lång väntan. Ett märklig känsla. Som att verkligen bara gå och vänta på att idag skulle börja så vi kunde sätta igång med det vi föresatt oss.
Vi är ett litet härligt gäng som ska genomföra det här tillsammans och jag ser verkligen fram emot att se vad det kommer att göra med min kropp. 23 april har vi klarat utmaningen och snart är vi där.
Läser en hel del om socker och inser att det finns i allt som vi äter. Någon sa också att om sockret hade "uppfunnits" idag så hade det blivit klassat som en drog och förbjudet! Det säger ju en hel del.
Dessutom finns det bra ersättningar eftersom kroppen behöver sötman och att det smakar det som jag stoppar i mig.

Återigen är det min hjärna som får jobba eller snarare jag som får jobba med min hjärna för nu är det till att byta tankebanor och bryta ett mönster. Jag vet att hjärnan har så lätt för att säga; Men det där spelar väl ingen roll! eller Ta du en bit det gör inget eller Du kommer inte att klara det här. Men älskade lilla hjärna, jag har lärt mig hur du fungerar nu och det jag precis har börjat med är en "fritagning av ett kidnappat belöningssystem". Det krävs en hel del planering för att fritaga en kidnappad och den kidnappade behöver omhändertas med silkesvantar för att allt ska smidigt tillbaka till vardagen. Det kan komma ups and downs och så småningom planar det ut och blir till en ny verklighet.
Det handlar om fokus och att ta mig tid att verkligen bryta mönster. En dag i taget och en mönsterrad i taget så är vi snart på fri mark.

Det är först när jag bryter mönster som jag ser nya sådana

Jag har också ställt in min mat-klocka så att jag ska hålla blodsockret i någorlunda schack och idag har det fungerat bra. Märker att det är så lätt att hoppa över ett mål om jag har annat för mig än att tänka på att jag ska äta. Sen ska kroppen också ha sina 1,5 liter vatten om dagen och det kommer. Behövs också massor av planering eftersom jag bara kan dricka 3-4 små klunkar åt gången. 

Vi är fantastiska på att hålla oss till vanor som vi lägger oss till med. En gång är ingen gång men gör jag det två gånger så är det en vana. 

Hämtar information på Wikipedia och läser följande: 

UNCOPE är ett diagnosverktyg som går att applicera på olika beroenden. Man kan använda dessa screeningfrågor för sockermissbruk eller sockerberoende. Att tänka på är att "sötsaker" går att byta ut mot bröd, flingor, pasta, frukt, läsk och dylikt.

1. Har du, under senaste året, någonsin ätit mer "sötsaker" än du tänkt dig och/eller fortsatt använda "sötsaker" när du inte tänkt dig det?
2. Har du, under senaste året, försummat några av dina vardagliga åtaganden på grund av att du ätit för mycket "sötsaker"?
3. Har du, under senaste året, känt att du vill eller behöver ändra ditt sätt att äta eller handskas med "sötsaker"?
4. Har någon, under senaste året, till exempel familj eller vänner, klagat på hur mycket eller när du äter "sötsaker"?
5. Har du, under senaste året, någonsin varit helt upptagen av tankar på när du skall få äta eller köpa "sötsaker"?
6. Har du, under senaste året, någonsin använt "sötsaker" för att lindra känslomässigt obehag såsom nedstämdhet, ilska eller tristess?

Svarar man "ja" på 4 eller fler av frågorna är risken stor att man har utvecklat ett missbruk eller beroende. 

Jahapp, är min reaktion! Sockerberoende är vi väl alla då med andra ord?! Eller? 

Jag ger mig själv 100 dagar för att se vad som händer när det här vita "giftet" lämnar min kropp. 

Gift?

Å andra sidan så blir ju allt vad jag gör det till, för mig är det här en utmaning och en utflykt för att se om min kropp och få upptäcka nya saker och jag gör det med glatt och sött sinne, en stor portion sockerfri humor och en stor bit självdistans. 

Det ska va' gott å leva

                                                   Annars kan det kvitta

Fint å leva

Annars kan det kvitta

Lätt å leva

Annars kan det kvitta

Spring inte runt och vela

Då sabbar du det hela

Spring inte runt och veva

Det ska va' gott, gott, gott

Gott å leva!

(Galenskaparna) 

GRATTIS, fina Medea som fyller 1 år idag! 

Mina val

Koltrasten säger:
Du kommer att upptäcka nya saker hos dig själv
Förändring och förnyelse - det är din gåva!

Igår fick jag ett oväntat och snabbt besök av en koltrast! Den kom från ingenstans, landade framför mina fötter, hoppade ett par steg framför mig och lyfte sen mot himlen. Den var förstås helt tyst. Det kommer nog att dröja ett tag till innan den börjar sjunga. Solen håller sig ju bakom molnen.
Tack vare hans besök så vet jag att det är förändring på ingång och den är nära och tydlig.
Jag känner och vet det också för det har snurrat mycket i mitt huvud senaste veckorna och nu när koltrasten visade sig så blev det så tydligt. Tack för att du kom på besök! Nu kan jag genomföra mina förändringar i lugn och ro.

Ur tankar föds handlingar

Ur handlingar skapas vanor

Mina vanor speglar vem jag är!

För att genomföra en förändring behövs mod. Det är så lätt att traska runt i det som är för jag tror att jag är helt ovetande om vad som väntar runt kröken. För mig är det ingen sanning eftersom jag vet att jag kan styra mitt liv åt det håll jag vill ha det, alltså gäller det alltid.
Jag vet att människor kan bli irriterade när jag säger det eftersom dom sitter i gyttja upp till hakan och säger; där här har jag ingalunda önskat mig men jag hävdar att det är så. Jag vet också att det i allas liv inträffas saker som ingen förstår och som känns totalt meningslös och så är det och så kommer det alltid att vara men mycket går att styra. Det intressanta är att när det går bra för människor så har dom lättare att se att det går att styra sitt liv än när det går dåligt. Skit vill ingen ha. Fast när jag skriver det så undrar jag egentligen hur sann den tanken är eftersom det är så många som väljer att leva i skit?
Det är ju uppenbart ett val att göra och många går till det.
Det handlar, för mig, om att ta ansvar för det som jag kan kontrollera. Att ta ansvar för det som är utanför min kontroll knäcker min självkänsla och sätter mitt välmående ur spel. Ju mer jag tar ansvar för det jag kan kontrollera ju starkare blir min upplevelse av självkänsla och då blir det också vice versa i en positiv spiral.

Lyssnade på Anders Blomqvist, expertkommentator i Vinterstudion i SVT, som pratade om att spurta i ett skidlopp och vad som behövs av en sån person för att lyckas. Han sa att när en person kommer in på upploppet och bestämmer sig för att vinna så är den personen så när sig själv som det bara går. Utmanar sig själv till mer än 100% både fysiskt och mentalt och det är få människor som kommer dit. Men han sa också att alla KAN komma dit och att det går att se tydliga förändringar i atleternas framgångar när dom har hittat "det" som ska till i hjärnan för att lyckas. Förändra dina tankar och du kan förändra en hel värld.
Det är många som har gjort det och som vi idag ser som framgångsrika människor. Vad nu framgångsrik är?
Idrottspsykologi är jätteintressant och det känns som att det är helt ok, i samhället, att använda det fullt ut när man tävlar, däremot är det mindre omtyckt i det vardagliga livet. Det beror väl just på att det handlar om att tävla. I vårt samhälle ska man ju helst bara vara en i mängden utan att sticka ut, fy så tråkigt! Och hur lever vi idag utifrån det?! Jo, vi tittar på alla som lyckas och vill vara som dom, uppnå det dom gör, alltså vill ingen vara en i mängden.

Det börjar alltid med en liten ring

Det är dags för mig att än en gång i mitt liv göra förändringar, för att jag vill och för att jag ser att jag kommer att må ännu bättre när jag gör det. Det tar alltid emot lite den första tiden när förändringen är gjord men sen blir det till en vana och det går ganska snabbt. 21 dagar sägs det ta att få till en beständig förändring på nån punkt. Medvetandegöra och sen ta steget och göra är att göra en förändring.
Den gäller bara mig initialt och efterhand kommer den att påverka dom som lever i min närhet också och kan även göra skillnad i större kretsar.
Allt för att jag väljer mig själv och mitt välmående.
Mitt beslut med och till mig själv ger ringar på vattnet!