Det kliar

Många dagar sen jag skrev och det har runnit många tankar och funderingar under min tankebro dom senaste dagarna. Jag fortsätter att fascineras över oss människor och hur vi väljer att leva och agera. Jag hamnar i frustration emellanåt och tar mig ur den genom att fundera igenom vad det är jag fastnar i, ofta med hjälp av min man. Han är klok och ser saker ur ett annat perspektiv och vi har alltid goda samtal. Icke mindre så funderar jag ändå över livet, vad det är och hur jag vill leva det.
Det kanske har att göra med att jag hela tiden har levt längre, upplevt mer, tänkt fler tankar vilket gör att jag funderar ännu mer eftersom det finns fler tankar och känslor att sortera.
Många andra, å andra sidan, filosoferar och tänker bara hälften så mycket som jag och det kan säkert vara skönt, bara tänka på det som är just nu i mitt liv och vara nöjd med det.

Men det kliar i mig, nästan hela tiden och jag tänker; är jag på rätt plats? Gör jag det jag vill fullt ut? Eller är jag här för att jag fastnat och gör jag det jag gör för att jag alltid har gjort det och det funkar?
Det kliar än mer emellanåt och ju mer jag kliar ju mer kliar det, som envisa loppor eller myggbett gör. Det är först när jag gör något åt lopporna som dom försvinner och det är först när jag slutar klia på myggbetten som dom smyger sig undan och giftet försvinner.

När infinner sig lugnet i kroppen? Jo, när jag själv sätter mig i lugn även om det stormar runtomkring och det dyker upp saker som stör mitt jag. Jag tänker, som så många gånger förr; get into your vortex and stay there! Tacksam att tanken finns hos mig hela tiden och jag är tacksam över att jag gång på gång blir påmind om den. Den som blir mest påverkad av att jag kliver utanför är förstås jag själv och den som blir mest påverkad av att jag håller mig därinne det är förstås jag själv, så jag väljer.

Ett "kli" som kommer ofta är att jag vill skriva mer och en skrivtanke är starkare än andra. Just nu funderar jag över varför den kommer till mig, om det är nyfikenhet, frustration över vårt leverne eller kanske mest att människan avstår att leva som vi lär. Eller säga att man lever efter en viss övertygelse och sen ändå låta bli att följa den när det kniper och även i medgång. Vad är det då för mening att säga, jobba och leva efter en övertygelse när den ändå spricker hela tiden?
Å andra sidan, vem är jag att tycka om andra människors val i livet? Men det föder frustration inom mig och den talar om att jag är på "fel plats" och jag tänker att när jag skriver om det så kommer det att lätta. Jag tror också att när en tanke och framför allt känsla är så stark i mig så är det något jag vill följa. Lyssna till min magkänsla, den som alltid talar om sanningen för mig, min sanning.

När jag gör det jag vill så kommer allting att falla på plats och jag behöver göra min längtan med den största och innersta övertygelsen, då, släpper allt jobbigt och jag finns och lever i mitt vortex utan att behöva tänka på att jag ska hålla mig där. Lycka, frid, kärlek och värme.