Skylla på någon annan

Någon annans fel

"Det var inte mitt fel!" Känns det igen? En mening som kan dyka upp i precis vilket sammanhang som helst; förhållandet, jobbet, alla sorts relationer, vid resor, you name it. Att ge någon annan än mig själv skulden för det som har hänt. Det är som att vi är offer för omständigheterna eller enbart har stött på människor som vill oss illa; det är deras fel!
Och mina tankar runt skuld här handlar bara om hur vi som personer lägger skuld på någon annan för det som vi själva har deltagit i.

Hör: "Det är skönt och lätt att skylla på någon annan" och jag undrar var den sköna känslan i det ligger? Att flytta över skulden till någon annan gör det direkt att jag blir fri? Känns det befriande inombords att ge någon annan skulden?
Jag funderar över syndernas förlåtelse och då kanske främst inom den katolska världen där det blir utdömt att säga ett visst antal Ave Maria, sen är man fri från sin skuld och kan, jag vet att människor gör det, göra om samma sak igen och upprepa samma procedur om och om igen. Vad har då gått in i huvudet vad det gäller att förlåta och att välja ny väg?

Det finns människor som sätter upp frågetecken mot mitt sätt att tänka; att ställa mig själv till svars för det som händer mig, att jag tar ansvar för mina handlingar och aldrig skyller någon annan för det som blir knas. Det sägs att jag då avleder uppmärksamheten från den som verkligen är skyldig. Jag tänker att vem är jag att tala om för någon annan att den är skyldig? Jag går alltid till det den coola rebellen Jesus som sa: Den som är utan synd kastar första stenen. Det är en bra sak att tänka oavsett om jag fysiskt eller mentalt utsätter någon för att ta på sig skulden; vem är jag att döma? Har jag först sett om mitt eget hus så att jag är utan skuld och kan kasta den där stenen? Vem är jag till att döma andra och ge dem det som är min egen skuld?

Det är först när jag kan se mig själv i spegeln och kan säga att det var mitt eget fel som jag kan gå vidare. Det är ok att få fler erfarenheter, det är ok att jag missat och varit oförsiktig och det är ok att bara vara mänsklig. Och det är helt ok att säga att jag gjorde fel, eller som jag heller uttrycker det; jag gjorde lite annorlunda.

En person som hela tiden vänder det som är till att bli den andre personens fel, hur närmar jag mig den?
Vad kan jag säga för för att få den människan att inse att den ska ta en titt i spegeln och själv inse att personen har stor del i skulden eftersom den skuldbelägger? En person som hela tiden skyller på den andre personen utan någon som helst egen insikt. Jag vill verkligen veta. Jag vet att det aldrig är ens fel att två träter men om två som träter tittar till sig själva först så kan vi slippa trätandet och skuldbeläggande slutar och det blir lugn och ro.

Läser: "Kollektivt skuldbeläggande skapar gemenskap inom den anklagande gruppen, alla mot en."
(R Girard) Att en person får dra ett helt lass av skuld och blir en syndabock gör att den upprörda gruppen lugnar ner sig och blir av med sitt ogillande och blir "fria" och kan vandra vidare genom livet, prata om syndabocken, och göra sig själva än mer fria? Bara en reflektion ifrån min sida.

Charlie Campbells skriver om följande:

"Han vill göra läsaren medveten om denna instinkt att skylla på andra och vår oförmåga att acceptera konsekvenserna av våra handlingar. Vi vill ha enkla förklaringar också till komplicerade skeenden. Men att du tycker att någon annan är skyldig till beklagliga saker som händer och som du är inblandad i, betyder att sannolikt alla andra också har den självsynen. Så vem är egentligen skyldig? Eller är alla oskyldiga? Detta ständiga skuldbeläggande av oskyldiga skapar ett oöverskådligt lidande, det finns såväl i familjen och på skolgården som på det nationella, globala och andliga planet.

För troende kristna har det varit en kronisk huvudvärk att försöka förstå Guds förmodade godhet och allsmäktighet mot bakgrund av de fasor som ständigt drabbar vår värld. Teodicéproblemet (min * : behandlar problemet med att förklara hur Gud kan vara både god och allsmäktig när det finns ondska och lidande) är en kyrkans Svarte Petter som alstrat många snåriga försök till förklaringar. På något sätt är det onda trots allt Hin håles fel.

Campbell skriver att den demonisering som judar utsatts för i århundraden av bland annat den katolska kyrkan bäddade för nazismens utpekande av dem som paria. De hade varit syndabockar för så mycket så länge, att de accepterades som måltavlor också för nya anklagelser.

I dag är urvalet av potentiella syndabockar obegränsat. Om man har en uppfattning om hur samhället borde vara beskaffat, så har man sannolikt också en idé om vems eller vilkas fel det är att det i stället ser ut som det gör. Ateister och kreationister, förnuftsivrare och astrologer, anarkister och nynazister, alla har de sin åsikt om var skulden ligger. Av någon anledning skärskådas religiösa föreställningar inte med samma skärpa som ideologiska, trots att de också har politiska implikationer. När hörde man någon begära att troende människor bör respektera dem som ifrågasätter deras föreställningar?"

Vill du så läs hela artikeln av frilansskribenten Anders Mathlein.

Fick en kommentar om att jag troligtvis skulle måla in mig i ett hörn när jag filosoferar om det här med skuld och det för att jag kommer att lägga skuld på "någon" oavsett vad jag kommer fram till. Funderar och tycker att det är långt ifrån så.  Jag låter bara den ena tanken studsa mot den andra och skuldfrågan blir obesvarad. Eller?!

”Det var inte mitt fel!” Nej, kanske det. Men vems var det då? 

SVD 23/2 2012

"Sällan har SvD:s läsare varit så eniga. Många som kommenterat artikeln där etikforskaren Ann Heberlein hävdade att svenskarna är världsbäst på att skylla ifrån sig säger sig känna igen problematiken: ingen tar ansvar, alla skyller ifrån sig. Men när läsarna svarar på frågor om skuld tycks det ändå vara så att de flesta tycker att de själva tar ansvar – problemet är att andra inte gör det."