Ensam är bra

Ensam och stadig i sitt eget bygge

Jag tror att rebellen Jesus var ganska ensam och jag undrar om han egentligen hade några nära vänner? Jag kan bara fundera över hans tankar och hans sociala liv och det jag läser mig till är att han alltid stod ensam på toppen när det blåste, alltid ensam i sina frågeställningar till människor, alltid ensam när han talade till folket, alltid ensam med sina tankar. Även om han hade 12 lärjungar med sig så känns det som att ingen av dom egentligen var hans vän utan snarare hans följeslagare och beundrare. Möjligen att han fann vänskap hos Maria och Martha. Personer som litade på att det han sa var äkta från hans hjärta.  Personer som fanns vid hans sida utan att han gav dom bekräftelse. Kvinnor som stod kvar även när han frågade och frågade igen utan att någon egentligen kunde svara. Sen levererade han en av sina sanningar och alla runtomkring som lyssnade fick något att tänka på. Undrar om han ens var vän med sin far? Jag tror att Jesus var ensam som människa. Ingen aning om det är en bra eller mindre bra känsla.

Det blåser på toppen och vilken utsikt!

Att vara ensam med sina tankar och sitt eget sätt att vara och att vara tillfreds med det är en styrka. Att våga och vilja säga; jag är jag och jag duger som jag är och jag är ensam.
Jag skriver i min bok: "Det är ensamt längst fram, on the edge. Det blåser på toppen"
På toppen kan också den udda fågeln sätta sig och ha överblick över det som sker. Den sitter lite närmare solen än alla andra, där på toppen. Den har närmare till ljuset, ljuset som ger oss liv. Den har närmare till himlen och det obegränsade och den kan när som helst lyfta ifrån toppen och flyga än högre. Frihet!

Jag längtar efter samtal med min änglavän. Hon dyker upp i mina tankar emellanåt, framför allt när jag känner att jag är just den där udda fågeln. Den där som går sin egen väg, som är en vän och ibland som kanske "kräver" för mycket att sina vänner. Att t ex ha en vän som sällan bekräftar har jag förstått är något som människor drar sig för. Som vän vill människor ha en person som håller med och nickar och säger precis det som personen letar och fiskar efter, bekräftelse. Jag är annorlunda, jag vet och det är ok, men ibland känner jag mig just ensam. Där kommer min änglavän in. När vi samtalar så finns inget annat, vi går direkt upp på toppen, vi samsas där och vi är på samma klippa i samma energi. Den känslan är svår att beskriva för någon annan och det är som att vi pratade igår även om det gått månader sen vi samtalade. Frihet, utveckling, erfarenhet och kravlös kärlek. Min längtan vet jag också för mig fram till ett samtal snart.

Jag är och gör mig själv till en udda fågel. Den känslan är starkare emellanåt och det behövs en ärlig självkänsla inom mig för att den ska kunna få bo där helt villkorslöst.
Jag tycker om ensam. Jag tycker om ensam ihop med min änglavän. Jag är ensam och det är ok.
Jag har ingen rädsla för att bli avvisad, känna mig annorlunda och viskad om och jag vågar ta chansen att söka efter det som jag tror på och att leva som jag lär. Jag vågar ,vill och kan! Och då, emellanåt,så är jag ensam vilket är helt ok. Ordet ensam är ju helt förknippat med något dåligt vilket det ingalunda behöver vara. Ensam är också bra. Känns fånigt att jag ens försvarar det som något bra eftersom det är det.

Vilken grym överblick över det egna jaget och världen