Mitt nyårstal

Det var en mäktig känsla att kliva upp på pulten och få se alla människor som samlats i backen vid Moa-statyn idag. Kören sjöng och jag fick hålla mitt tal, vilken lyckostund!
Delar gärna med mig av det jag fick möjlighet att berätta idag.

Bästa Norrköpingsbor med nära, kära, bekanta och vänner från när och fjärran. Det är med stor ödmjukhet jag står här idag som nyårstalare. Det är stort att få äran att tacka av det gamla året och hälsa det nya välkommet. Jag har väl knappast blivit en riktig östgöte efter 25 år i Norrköping men jag är stolt över denna vackra stad jag idag kallar min hemstad.

Vi är säkert många som lyssnar till Tennysons dikt Nyårsklockan ikväll, när den läses från Skansen, jag gör det också och för mig handlar den om att föra tron, hoppet och kärleken in i det nya året.

Så blås, ljumma vårvind, blås in det nya i tidiga nyårsnatten, det gamla året har gjort sitt, jag lämnar den ryggsäcken bakom mig, så blås in ny kraft i själ och hjärta i en lättare kropp.

Blås ut alla sorger som berört oss under året där bland annat
naturkatastrofer runt om i världen och dådet på norska Utöya rört oss starkt. Blås ut ilskan och blås in styrkans vind att låta obegripliga händelser bli till den styrka som vi alla besitter, modet att säga;
vi ger aldrig upp.

Blås ut de rädslor vi skapar och låt endast de två återstå som vi genetiskt är födda med, rädslan att falla och rädslan för överraskande ljud. Resten av våra rädslor skapar vi själva vilket spär på ondska och hat. Så blås ut våra påhittade rädslor. En värld utan rädda människor är en värld med kärleken som ledstjärna.

Blås in stolthet och glädje över att Musikhjälpen i år drog in över 18 miljoner kronor och att alla andra insamlingsgalor slår rekord i insamlade pengar, att Thomas Tranströmer fick Nobels litteraturpris, att tre kvinnor fick Nobles fredspris för deras icke-våldsamma kamp för kvinnor och kvinnors rättigheter till fullt deltagande i fredsskapande arbete och för att vår kronprinsessa bär på en tronarvinge.

Blås in medvetenheten om att det aldrig kommer att bli fred på jorden så länge jag själv är osams med min granne. Fred på jorden börjar med att jag hjälper den okände i min närhet och att hjälpa någon aldrig gör ont. Det enda det kostar är tid, tid som jag har gränslöst av eftersom tid är en illusion som jag själv väljer hur jag vill prioritera. Ge för att du vill ge istället för att ge för att förvänta dig något tillbaka.
Skulle vår planet invaderas utifrån av ett nytt släkte så skulle de gränser vi satt upp suddas ut och vi skulle alla stå eniga för att rädda mänskligheten. Jag skulle till och med ta min granne i handen, den jag aldrig talar med annars och strunta i att hon eller han lämnat ludd kvar i torktumlaren. Ska det verkligen behövas en invasion för att vi ska sluta vara rädda för varandra och för att vi sluta klaga över våra i-landsproblem?
Blås in den ljuvliga känslan som infinner sig när jag säger ordet förlåt och att alltid först förlåta mig själv.

Blås in styrka i att vi ser att vi var och en lever i vår egen sanning och att alltid gå till källan när vi undrar något om en annan person. Att sluta prata om saker och personer utan att ha fakta. Att alltid tänka att jag vill gå en mil i den andres skor innan jag dömer eller säger något endaste om någon annan.

Blås, ljumma vårvind, blås ut alla negativa tankar och ord vi strör omkring oss och lär oss att medvetet byta ut de mot det goda och positiva. Själv väljer jag att läsa tidningen Good News Magazine och lyssna och titta på det som gör mig gott. Det jag omger mig med färgar mitt liv.
Säg alltid vad du vill istället för tvärtom och sluta använda ordet inte. Vänd varje inte-mening till det du önskar istället och det gör gott direkt i själ och hjärta.

Blås in kraft att vilja och våga stå för den jag är i allt och alltid. Jag är den enda person som vet vad jag tänker och vill, så blås in styrkan att säga, göra och vara det jag helst vill. Blås in medvetenhet om att avundsjuka enbart ligger hos personen som uttrycker den.

Blås in ljumma och starka vårvindar om insikten att veta vem som är viktigast i ditt liv och om du fortfarande söker efter svaret på den frågan så titta noga nästa gång du ser dig i spegeln.

Allt är möjligt och den energi du ger ut får du också tillbaka, så välj noga.
Gå för dina drömmar! Själv vill jag ge ut min första bok och till sommaren sitt på en hästrygg för första gången i mitt liv.
Du och jag har möjlighet att göra 2012 till det bästa året i våra liv.

Gott Nytt År!

Struktur eller kaos

Det är tidig morgon dagen innan nyårsafton och det tal jag blivit ombedd att hålla i morgon snurrar runt i mitt huvud. Trots att jag har mycket jobb på radion så finns det där och det börjar landa. Jag ska lämna ifrån mig talet till den ansvarige i morgon innan jag ska tala och det känns lite konstigt att mina ord som ska talas också ska läsas. Fast det är ju samma sak som med min bok, dom orden har jag ju tidigare sagt och nu hamnar dom på pränt.
Det är skönt att visualisera hur det hela kommer att gå till i morgon och jag ser en mycket fin stund framför mig.

Tänker också på att det här med tid, ordning och siffror nog är något som vi människor är beroende av. Struktur och ordning. Det vi gör är att byta siffror i almanackan och vi viger en speciell dag åt att få till känslan att nu, nu börjar det nya. Det nya som gör att jag kan ta tag i allt det där jag tidigare sagt ska göras. Undrar hur det skulle vara om vi var utan ett nystartsdatum varje år? Skulle vi bara simma omkring i ovisshet eller skulle vi kanske, tvärtom, bli än mer strukturerade för att vi då skulle behöva ta än mer ansvar för oss själva och styra upp våra liv?
Det händer ju ofta att vi säger; "Jag börjar på måndag", "Efter semestern då", "Efter nyår blir allt annorlunda" osv och många gånger så börjar vi men sen tar det stopp.
Jag tror det behövs en järnvilja för att vilja genomföra beständiga förändringar i sitt liv och jag ser ju på dom som har det att det verkligen gör skillnad.
Den fria viljan gör att vi får jobba med våra tankar och oss själv i allt från att välja märke på matvaran till var jag ska bo och vem jag ska leva med. Få upp en struktur eller också låter jag kaoset råda. Vi får hjälp av samhället om vi väljer att ingå i det som att använda, tid, almanacka, följa lagar och sociala koder.

När det kommer till känslan på nyårsdagen så har den en väldigt speciell känsla. Det är något med den som gör att det känns annorlunda, som att något har hänt och förändringen är här. Och sen blir det till vad jag gör det till.
Och allt är fortfarande helt ok för jag gör mina egna val.
Tanken att verkligen ställa allting på sin spets och lämna det jag har och ta min kärlek och åka till ett annat land och göra något helt annat i resten av mitt liv dyker upp. Att ge mig själv utmaningar att utvecklas och få ut det gottaste av livet, fast det har jag ju till stora delar redan nu även om jag gärna skulle krydda det med äventyr och förändring.

Just nu är det tidiga kvällar och morgnar och jobb hela dagen men planerad matlåda och kanske kanske lite socialt umgänge och motion. Vardag för många alltid. Jag säger hela tiden att det här är en period och det är helt sant, jag har valt det själv och trivs väldigt bra och det just för att det är just nu.

Undrar hur det känns att alltid vara helt nöjd...?

Dagarna

"Det är dagarna som går som är livet", ja, verkligen!
Att vakna upp till en ny dag som är späckad med aktiviteter eller ledighet och se den som en del i det här livet och inse att det är mitt liv som hela tiden förflyttar sig framåt är en stor tanke för mig. Just nu jobbar jag hejdlöst mycket vilket är fantastiskt roligt och dagarna går så fort samtidigt som jag kan längta efter lite ledighet och göra andra saker. Jag lär mig att vara i det jag är i just nu och sen får jag ta det andra. Det finns ingen mening i att gå och tänka på några andra dagar som ska komma utan jag njuter av alla stunder jag har oavsett vad de innehåller.
Jag lever med andra ord.

Min fascination över människors val fortsätter att vara stor och ibland skulle jag önska att jag enbart fick ägna mig åt att betrakta, kanske skjuta in här och där med en fråga, samtala lite och sen gå vidare. Det händer att jag gör det nu också men jag känner att jag själv behöver vara helt landad i mig själv innan jag gör det. Det är inget jag slänger ur mig till någon på redaktionen på radion under en arbetsdag där precis, nä, det får vänta tills det är dags.
Boken har i alla fall börjat leva ordentligt i och med att brorsan fått en hel del sidor att sätta tänderna i och där kommer ju mina tankar till uttryck.

Dagarna fortsätter att komma, så länge dom ska det, och jag gör det jag tycker är roligast det mesta av tiden vilket känns priviligierat. En dag aldrig den gamla lik och helt olik den som kommer.
Varje dag är unik precis som jag.

Dan före dan

Det är kvällen före julafton, min kärlek mår gott i köket där han förbereder den italienska julbuffén till i morgon (vi skippar vanlig julmat i år) barnen har kommit och softar i soffan framför TV:n. Det brinner ljus överallt i lägenheten och jag lyssnar till mitt enda positiva "jul-måste" i musikväg; den ryske storsångaren Ivan Rebroff.
Jag vet att min mamma, pappa och bror mår bra och det känns gott. Får ett litet hjärtknip när jag tänker på lilla Cindy som jag saknar något fantastiskt mycket. Hon har det bra, jag vet det, men det känns ändå... Lilla älskade skruttrumpa...

Läste min blogg från förra årets jul och det är otroligt vilken skillnad det är på väder! Förra året var det hejdlöst mycket snö och i år är det över 7 grader varmt. Moder Jord gör lite som hon vill eller också är det så att hon anpassar sig efter hur vi behandlar henne.

Just nu är det fantastiskt mycket jobb på radion och det är riktigt roligt men det ska också bli skönt med några lediga dagar och sen har jag mitt stora uppdrag nästa lördag då jag har fått äran att nyårstala till alla Norrköpingsbor. Än så länge har jag bara tänkte lite grann på vad jag ska säga och tankarna far hit och dit och jag vet att mitt tal kommer att landa helt rätt när det är färdigt. Jag ska börja plita lite i helgen nu och sen får det vila lite och så är det färdigt precis när det ska. Tror att jag ska nämna giraffen.
Jag ser fram emot det och jag vet vilken härlig känsla det var när jag för ett antal år sen fick hålla årets Valborgsmässotal, 2004 tror jag, vilket också var en stor ära.

I kväll ska jag göra mitt enda "julmats-måste" och det är tradition i vår familj på mammas sida långt bak i tiden att göra rosolje, en rysk rödbetssallad, just till julafton. Tror att min mage kommer att fixa det galant också.

Mina filosofiska tankar är många och dom får leva sitt egna liv i mitt inre

Min nyckel

Jag behöver bara komma ihåg att nyckeln till mitt välbefinnande finns o att fortsätta använda den dagligen genom att välja rätt dörrar...

Jag möts av tystnad och en energi som är långt ifrån min egen och det gör mig ledsen och min energi går åt till att fundera varför jag drar till mig det här just nu och det går fort att komma fram till svaret; det är en stor kontrast till hur jag vill ha det. Nu är det upp till mig att välja sida, precis som vanligt.

Att mötas av talande tystnad och fåordighet gör intrång på min själ och jag tänker; låt det vara, det är vad det är. Jag vet hur det kan kännas och den känslan är långt mer något vackert, mjukt och kärleksfullt. Den här känslan gör mig tom, energilös och lite frustrerad. Vi människor väljer själva hur vi ska möta situationer som ÄR, om vi vill uppfylla dom "krav" som traditionen "kräver" eller om vi vill göra på vårt eget sätt.
Naturligtvis dyker känslan av övergivenhet upp igen, den som alltid kommer att finnas där i små eller större mängder utifrån situation och energi. Den här gången vet jag vad jag känner och jag får kraftigt byta fokus för att sätta mig i det som är bra.
Och jag behöver komma ihåg varför jag gör och visar saker jo; för att jag vill det, för att det ligger i mig och att alltid göra saker utifrån mig själv och aldrig begära något tillbaka.

Det är märkligt att vi då och då eller ofta väljer att springa rakt in i stängda dörrar och varje gång bli förvånade över hur ont det gör. Om och om igen. Det är som att vi glömmer smärtan och tror att nästa gång jag springer in med huvudet före så kommer dörren att öppna sig. En dörr som jag ser är låst och bommad.
Jag har hittat nyckeln som går till alla dörrar och jag väljer att att alltid ha den med mig. Jag synar av dörren som jag möter och ser den alltför tillstängd ut så går jag till nästa. Jag kan också redan på avstånd se om nyckeln passar och eftersom jag har en nyckel så har jag också tillgång till det som finns på andra sidan.
Nyckeln får hänga runt min hals så att jag vet att jag alltid har den med mig oavsett vad som händer och då kan jag alltid välja att använda den eller avstå.

Just nu travar jag runt utanför en stängd dörr, går iväg en stund för att göra annat, kommer tillbaka och försöker använda nyckeln men dörren är fortfarande tyst, fåordig och i ett annat energiläge.

Just nu får jag vänta på att dörren öppnas från andra sidan om så bara så att det blir en lite springa av hopp, ljus och energi som kommer därifrån och som säger; snart är du välkommen in.

Inne eller ute

"You know in fashion; one day your in and the next day your out".
Det är ett citat hämtat från Project Runway som jag ser emellanåt, Heidi Klum säger det i varenda avsnitt. Det känns som att det citatet går att överföra på det mesta i vår tid; "You know in music, friendship, relationsship, jobs.... osv; one day your in and the next day your out."

Ena dagen är jag höjd till skyarna och nästa så är alla dörrar stängda. Det gäller verkligen att veta vilken grund jag själv står på och då välja en stadig grund. Att vara den där fyren på en stadig klippa när stormen viner. Ena dagen är det lugnt, inga vindar, strålande sol och varmt. Nästa dag är det full storm, kallt, blött och mörkt. Och fyren står där orubblig, alltid.
Kraften i att vara någon i ett sammanhang och tillhöra är stor och kraften när sammanhanget stöter undan är också enormt stark men den styrkan avtar ju längre bort den kommer. Ena dagen står jag lugn och stad i värme ljus och nästa dag står jag lika lugn och stadig trots att det blåser orkanvindar.

Det är en känsla av lugn som infinner sig när jag kommer på att jag kan själv bestämma var jag ska stå och hur och det kan blåsa hur mycket det vill runtom mig för jag vet att jag står stadig. Jag kommer att vara "inne" varenda dag i mitt liv i och med min inre styrka och inget kan få mig att känna mig "ute". Dvs så länge jag står kvar på min grund.

Den klassiska barnvisar säger:
“Bygg inte hus på en sandig strand. Bygg inte hus på grus
Kanske verkar det okej men en dag, du ångrar dig
Du måste bygga huset en gång till
Du måste bygga huset på ett berg
På en stadig grund som inte rubbar sig
Och när stormen piskar på
Har du frid i ditt hus ändå!”

Precis så är det och det är först som vuxen jag förstår det verkliga innehållet i visan. Jag ska strunta i vad andra tycker och bygga mitt eget hus där jag vill att det ska stå. Ingen har rätt att tala om vad jag ska göra med mitt hus och hur jag ska möblera det.
Ingen förutom jag själv.

Fundering

" - Vad är julen för den moderna människan?"
" - Gud kommer till människan i form av ett litet barn"
Frågan ställdes av en reporter och biskopen svarade. När jag hörde det så blev jag mäkta förvånad.

Jag har ju numer många frågor att ställa angående religion i allmänhet och antagligen för att jag själv under den största delen av mitt varit en aktiv kristen men nu lämnat det. Jag medverkar fortfarande i kyrkan rent musikaliskt men jag är noga med att välja mina tillfällen. Jag kan till och med känna mig lite obstinat och har ofta velat ifrågasätta det som sägs. Jag har dock nästan helt slutat med att göra det eftersom jag märker att det kan ställa till det och det är något jag helst vill avstå. Märker också att det är känsligt att uttrycka tvivel inför kristendomen så jag väntar tills det kommer bra tillfällen. Och dom kommer när dom ska.
Nu till jul så är det ju konserter som gäller och alla texter handlar om varför vi traditionsenligt firar jul, den religiösa traditionen och jag är uppvuxen i den. Jag kan också välja att lyssna till min brors musik och då och då delta som körledare när vi gör hans mässa och det för att hans musik är väldigt speciell för mig.
Tonerna gör att det fungerar bra att vara i den texten också. Jag funderar själv över varför det är så men det får bara vara så och det känns bra.

Tillbaka till svaret om att Gud kommer till människan i form av ett litet barn; hur ska den moderna människan förstå vad det innebär?! Jag kan förstå det eftersom jag är uppvuxen med det men de människor som aldrig kommer i kontakt med kyrkan och religion eller t o m vardagsmänniskan hur kan de förstå? Vadå genom ett barn?!
Jag skulle önska att han som är högst i rang, biskopen, kunde hitta ett språk och sätt att kunna förmedla de bra sakerna med ärlig kyrklig verksamhet så som medmänsklighet och omtanke. Att visa kärlek både i ord och framför allt i handling.
I min värld är det numer handlingen som räknas. Ord kan sägas till höger och vänster och slängas med men dom är värda ingenting om dom aldrig kommer till handling. Därför är det också viktigt att orden jag säger sägs med omsorg och att jag är noga med vad jag säger.

När ska kyrkan utvecklas utifrån det som skrevs och sades för över 2000 år sen? Och behövs det religiösa budskapet för att vi människor ska hitta det bästa inom oss själva och gentemot varandra? Kan vi hitta det på ett annat sätt eller kommer det kristna budskapet alltid att vara vår grund? Jag tycker t ex att 8 av de 10 budorden är en bra ledstjärna och det finns tankar i andra religioner som jag gärna tar till mig också. Och jag upplever att Jesus var en fantastisk man som använde sin energi här på jorden för att göra gott. Men sen?!

"Gud blev kött och tog sin boning bland oss", Gud blev Jesus och den tanken är god.
Vad har hänt med den känslan idag?
Och när jag ställer frågan så är det utifrån var jag själv befinner mig just idag

Ett avsnitt

Idag bjuder jag mig själv och er alla som läser min blogg på ett avsnitt ur min kommande bok. Lite läskigt att släppa ut men också ljuvligt :-) Bokslutet, rätt ord i sammanhanget, kommer närmare för varje dag.


ETT HUS AV KÄRLEK

Jag står och tittar på de män som gör i ordning vår husfasad, rappat tegel, och när jag ser hackan som far fram över det rappade så att det rasar ner från väggen så tänker jag; det är så det känns! Kärleken knackar på min rappade yta och vill ha fram det som är genuint, det som var först, det som finns där innerst inne, det som är grunden till att ”mitt hus” är vad det är i dag. Det ytliga, trasiga och hårda lagret ska bort för att ersättas av något nytt.

Det blir hål i rappen och tegelväggen blottas och med skickliga händer, kunskap och kärlek läggs ett nytt vackert rappat lager på huset så att det är helt igen. Varje gång jag tittar på väggen så vet jag att det finns något vackert, genuint och stadigt där under och det är styrka i det huset som står här. Det huset är jag och jag får möta kärleken, den kärlek jag får leva i, den kärlek som är allt för mig. Kärleken till mig själv kommer först och när jag lagat mina sprickor så har jag över att dela med mig av till min kärlek, min kärlek som flyttat in i ”huset bredvid”. Vi delar nu samma vackra innergård.

Min kärlek vårdar "mitt hus" genom att ta bort det som är trasigt, fult och hårt och bygger genom ord och handling upp det igen så att det alltid står där i sin glans mitt framför honom som ett tecken på tacksamhet och ett bevis på hans kärlek till mig.

Han kan alltid se att kärleken är det som håller samman mitt hus. Härifrån bygger vi på ett gemensamt hus där vi bägge känner till varenda sten och vi lägger dem precis där de ska vara så att de passar perfekt i och bredvid varandra.
Vi bygger en stadig grund på berget.

Uppfattning av verkligheten

Min uppfattning av verkligheten är min och ingen annan kan säga något om den vilket gör att jag alltid är en spegel och aldrig kan säga något om någon annans uppfattning . Visst, jag skulle önska att fler tänkte och kände som jag för att jag vet att jag mår så bra i min filosofi men jag kommer på att det är verkligen så att var och en blir salig på sin tro.

När en person berättar om sin verklighet och jag uppfattar det som att det negativa har stor överhand och personen ibland säger: "- Jag har en positiv livssyn, är positiv för annars skulle jag aldrig klara livet" och jag hör: " - Jag är negativ i många av mina kommentarer, jag är rädd för det mesta, ser allt från den negativa sidan och har en attityd som gör att människor avstår att vilja komma med mothugg och på det sättet klarar jag livet", vems verklighet är det som gäller?

Jag ser att det är bägges eftersom personen jag lyssnar till bara kan uppleva sin egen sanning och verklighet precis som jag enbart kan känna och utgå ifrån min upplevelse och sanning. Jag blir mer och mer övertygad om att det enda som gäller är att jag lever efter det som jag känner är rätt och när jag samtalar med människor så kan jag dela med mig först när dom frågar.
Och jag delar utifrån mig själv och har alltid mig själv som exempel. Ord som jag slänger på människor rinner enbart av dem om de är långt ifrån det som personen själv känner, teflonskölden är ofta uppe och den behöver plockas ner av personen själv, jag kan aldrig slita eller dra av den, aldrig ens smeka av den, det arbetet gör personen själv.

Jag blir bättre och bättre på att enart lyssna utan att bli frustrerad över den andre personens livsval och kommentarer och det går bättre och bättre och jag avstår att kommentera för mina tankar och energi ligger åt ett helt annat håll.
Vi är över 9 miljarder människor på jorden och när jag tänker på att alla personer, varenda en, är unik så hissnar det nästan. Vilken grej! Och ändå, mycket av det vi ägnar oss åt är att förändra oss så att vi ska likna andra, att passa in i sociala mönster som någon bestämt, att säga, tycka och tänka som alla andra gör.
Hallå! Det är lika bra att lägga ner det energislöseriet eftersom det aldrig kommer att införlivas! Vi kommer alltid att vara precis så unika som vi är, ingen människa (9 miljarder!) är lik någon annan, ingen!

Den tanken stärker mig i min egen verklighets övertygelse om att jag är precis som jag ska och vill vara och jag fortsätter att leva som jag lär.

Begränsning som befriar

Jag håller på och skriver min bok och känslan för den är att den verkligen ska komma ut. Jag längtar till att få hålla den i min hand och jag längtar till att kunna dela med mig av den. Känslan att det är helt rätt att ge ut den är stark.
Jag har skrivit på den en längre tid och ibland känt att jag stoppat mig själv från skrivandet genom att ha massor av andra saker att göra, att prioritera bort den, trots att längtan att enbart få skriva är så stark.
Jag har helt enkelt begränsat mig själv och nu förstår jag varför.

Jag har en sådan stark längtan att ge ut allt jag skriver och jag skriver hela tiden, vilket gör att jag aldrig blir klar eftersom jag helt har släppt begränsningarna och jag aldrig kommer till avslut. Återigen har jag funderat alldeles för mycket på hur boken ska bli och naturligtvis stoppa mig själv i det eftersom jag ska strunta i hur. Universum bara väntade på att jag skulle lyssna och häromdagen så gjorde jag det och hjälpen kom från oväntat håll, som vanligt.

Jag pratade med min änglavän och hon frågade om boken och jag berättade som det var. Då sa hon världens mest självklara sak som jag själv aldrig ens tänkt på: " - Du kan ju alltid skriva bok nummer 2!"
Ha! Såja, där kom svaret på mitt hur! Självklart!
Alla mina tankar på begränsning var som bortblåsta och jag fick återigen en stor lust till att äntligen skicka iväg dom kapitel som är klara för redigering.
En liten mening från oväntat håll och det löser upp alla knutar. Tacksam!

Jag tror på att släppa på mina begränsningar i det mesta och jag ser också nu, efter den här bokkänslan, att det är bra att sätta upp en begränsning i mening att bli klar med något som ska tas vidare. Den begränsningen befriar mig och gör mig ännu mer öppen för det som jag är ämnad att göra och det som jag vill göra.

En begränsning i mening att bli klar med något som ska tas vidare befriar mitt sinne, så nu släpper jag taget om titeln på boken och låter den komma till mig precis när den ska och jag struntar i hur.

Nyfiken

Jag är nyfiken men jag lär mig att avstå när jag ska avstå och vara nyfiken när jag känner att jag kan vara det.

Idag började jag skriva på ett mail till en person som alltid uttrycker sig med dom mest negativa tankar jag någonsin stött på. Jag blir så otroligt nyfiken på vad det är som gör att man tror att man mår bättre av att omge sig med allt det negativa. Jag började skriva men insåg sen att det är ingen idé. Hur ska jag framställa det jag undrar? Vad ger mig rätt att fråga och dömer jag personen ifråga när jag vill fråga? Jag skrev två meningar men sen avstod jag och raderade ut alltihop.
Jag är fortfarande lika nyfiken!

Vem är hon? Hur tänker hon? Vad är det för kick hon får av att skriva av sig på sociala medier med dom mest negativa kommentarer? Hur rädd är hon? Hur hög är muren hon ställt upp runtomkring sig? Vem tillåter hon att komma innanför? Vad har gjort att hon bygger som hon gör? Vad är en positiv tanke för henne? Är det en roll hon tagit på sig att bli en "Häxan Surtant" eller är hon sådan av naturen? Finns hon överhuvudtaget? Varför beskriver hon med stolthet hur illa hon mår? Vilka av mina frågor skulle hon svara på?
Jag är fortfarande nyfiken!

Jag lär mig dock att avstå och känner att ska jag fråga så bör jag göra det ansikte mot ansikte så att jag kan känna av energin, se kroppsspråket och höra rösten. Det gäller alla människor som jag är nyfiken på hur dom tänker.
Jag tänker att det jag kan göra är att skicka henne min bok när den är färdig för då kan hon läsa och ta till så mycket eller lite hon vill.
Under tiden så är jag fortfarande nyfiken!

Minns att min farmor alltid sa att jag var det mest nyfikna barn hon träffat och idag kan jag se att hon hade rätt. Jag är tacksam för min nyfikenhet för den för mig framåt och jag lär mig massor av saker. Jag frågar och lyssnar och lyssnar och frågar och får svar och kan fortsätta att vara frågvis och nyfiken och samtalen och vetskaperna efter svar på frågorna ger mig massor av goda erfarenheter och jag fortsätter att vara nyfiken och det med ett leende :-)