Valborg

Våren är här, det säger både naturen och almanackan. Det är dags att bränna gammalt skräp och göra plats för det nya. Jag minns att jag som barn tyckte det var konstigt att man brände av stora fält för att det skulle komma nya friska grödor, tänkte att eld förstör ju allt och allt dör. Idag förstår jag meningen med det och ser att elden är en stor tillgång i naturens tillfrisknande.

Jag har alltid varit fascinerad av eld. Som barn lekte jag gärna med stearinljusen, till mammas förtvivlan, och tyckte om att "lacka" serietidningsbilder med stearin. Det var ett otroligt pillgöra och alltid gick de små avtrycken sönder, men skoj var det.
Lika härligt tycker jag det är att elda i tunna ute vid stugan, att få peta i mer och mer skräp och se hur elden tar sig. Precis som att elda i kaminen där eller i kakelugnen här hemma.
Det är något fantastiskt rofyllt över eld samtidigt som den är oerhört skrämmande för den lever sitt egna liv och tar vilka vägar den själv vill.
Vinden är dess bäste vän och blir samtidigt människans värste fiende.

Det mest udda eldningsögonblicket i mitt liv så här långt var när vi eldade upp en gammal soffa, häpp!

Vet att vilda djur har en tendens att vilja springa tillbaka genom elden när det brinner i skogen och det är ju smart tänkt för då har den redan passerat. Problemet är bara precis när de ska igenom eldhavet, en del lyckas andra försvinner.

Jag har fått äran att få vårtala ikväll i Östra Ryd och dagen ägnar jag åt att fila på det och att ta en tur till stugan. Känner mig lite sliten idag efter en mycket härlig dag igår med välgörenhetskonserten. Vilka fantastiska begåvningar det finns i den här staden och jag fick sitta och lyssna igår och jag njöt något alldeles. Dessutom fick vi en en bra slant att skänka till de lettiska barnens sommarläger. Pengarna kommer väl till pass.

Ett par meningar ur kvällens tal:
Det har gjorts undersökningar som visar att människor som får minst fyra fysiska kramar om dagen mår bättre och lever längre än de som blir utan. Fyra små kramar per dag kan alltså förlänga både ditt och andras liv.
Kramen välkomnar oss hem, den gör det lättare att skiljas åt. Den fungerar överallt och på alla språk. Kramar behöver ingen utrustning, reservdelar eller batterier.

Vet du hur många blomblad en vitsippa har? Har du gett dig själv tid att titta efter? 

Trevlig Valborg!

Jag bär

Hur långt är jag beredd och orkar jag bära i min kravlösa kärlek? Kan jag alltid fortsätta att vara kravlös? Jesus orkade in till döden som så många andra före och efter honom. Att vara så fast besluten att orka gå den smala vägen som alltid kommer att heta kärlek. Att andas en extra gång för att hämta in ny energi. Att ärligt, rakt o naket säga från mitt hjärta: jag tar det här, vila du. Att fortsätta bära trots att sanden är torr o tung att gå i. Att lyfta blicken och se ut över havet o vara tacksam över solens strålar som dansar på vågorna.

 När kärleken är äkta, genuin, ärlig och kravlös så orkar jag så länge jag behöver. Kräver inget tillbaka mer än att få hämta mer energi och att få kunna känna mig älskad. Behålla kravlösheten och enbart bära för att jag själv vill utan att vilja bli buren tillbaka. Är den kärleken realistisk? Ja, säger jag. När jag lever efter att hela tiden fylla på mitt eget kärleksglas tills det rinner över och låter det som rinner över oavkortat gå till att finnas för andra, då fungerar det.

 Jag hjälper mitt djur när det behöver min hjälp och tänker aldrig på att jag ska få något tillbaka. Jag hjälper för att jag känner och älskar. Önskar att mitt hjärta är lika stort och öppet för mina medmänniskor, alltid.

Djur

Fantastiska Sofia Andersson har tagit den här bilden, tack!


Jag sitter i soffan med en liten valp som sover så gott vid min sida. Idag har hennes mage varit lite ur slag och jag har varit hos den absolut bästa djuraffären i stan och råd och tips av Stefan. Han kan sin sak efter att själv ha fött upp hundar under många år. En person som jag litar på kan sitt yrke och känner för djurens bästa.

Det är många stora tassar som ska samsas på den lilla kroppen och det är enkelt att ge henne all kärlek. Det är verkligen ett fantastiskt hur mycket jag kan känna för ett djur, eller för Medea, för det är ju det hon är, Medea. En stor personlighet redan nu, en varelse som behöver omsorg i stor mängd tills hon vuxit klart och blivit en hund med mer vardagliga rutiner, lite som oss människor.
Som barn är vi i stark beroendeställning till våra föräldrar. Barn växer ju däremot upp och skapar egna liv medan hunden i hela sitt liv är beroende av människan för att få mat, motion och omvårdnad. Och i de flesta fall gör vi allt vi kan för att våra djur som vi har nära intill oss ska få ha det så bra som möjligt. Vi är även många som värnar om alla djur på jordklotet och bidrar på de sätt vi kan för att de ska ha ett bra liv.

Det är ju något visst med känslorna inför våra djur och jag vet att ofta reagerar starkare om jag ser och hör att ett djur far illa än en människa. Bilder på skadade och misshandlade djur gör fruktansvärt ont och även om det gör det när jag ser en människa i samma situation så är det något annat. Jag vet att vi är fler som reagerar så.

Jag läser ur en rapport från organisationen Manimalis att: människor som lever med husdjur har klart bättre hälsa. De har lägre blodtryck, mindre kole­sterol och bättre kondition. En studie av 6 000 hushåll visar också att djurägare hade tio procent färre läkar­besök än människor utan husdjur. Djurägarna äter mindre mediciner mot hjärtbesvär. Dessutom är stress, depressioner och ångest mindre vanligt förekommande bland husdjursägare. Förklaringen sägs vara att djurägare är mer aktiva. De motionerar mer, känner sig mindre ensamma och har ett bättre självförtroende.

Människan har sen urminnes tider levt i symbios med djuren och det är ju inget konstigt eftersom vi också är ett djur.
Och den ständiga frågan; Vad skiljer människan från djuren? Den, vill jag gärna fundera ett tag till på. Jag tycker dessutom att många djur beter sig bättre i sina grupper mot varandra än vad vi människor gör. Vilken omsorg, vilket skydd, och aldrig att dom bråkar bara för att bråka. Det enda som är viktigt är familjen, reviret och mat. Resten av tiden lever djuren sida vid sida utan att kriga. Ett häst skulle väl aldrig mobba ut en annan häst pga hudfärg. Däremot är naturen tuffare och gör sig av med dom svaga. Vad är skillnaden där från människorna egentligen? Hm....
Så kanske är det ingen fördel att vara en människa, vi som har fått förmånen att vara naturens överhuvud. Ett överhuvud som har låtit makten stiga den åt huvudet och glömt att ta med hjärtat i livet.

Det är en ynnest att få lära känna och vara nära djur och jag är så tacksam för att de vill ha mig i närheten, att de tillåter mig att få må bra genom att få ge dem kärlek och omsorg.

En dag - ett liv

Det är verkligen e n d a g i t a g e t i det här som kallas livet. Det finns inget annat. Varje dag är unik och varje tillfälle under dagen är också unik vilket gör att jag lever i ett unikum varje sekund. Det blir så häftigt och stort och ansvarsfullt när jag bryter ner livet till dagar.
Häftigt för att jag har fått ynnesten att få uppleva det. Stort för att det största som hänt mig är ju att jag blev till och ansvarsfullt för att det är upp till mig att se till att det blir till det bästa varje dag, eller snarare att jag gör mig de dagar jag vill ha.
"Ha en bra dag!" brukar vi säga till varandra och jag kontrar med "Gör dig en bra dag!"

25 550 dagar har jag levt när jag förhoppningsvis uppnår åldern 70. Så många dagar har jag att ta ansvar för. 17 702 av dem har jag redan levt och inser ju då också att de dagar jag har kvar är färre än de jag har haft vilket också leder mina tankar till ansvar i positiv bemärkelse förstås. De drömmar jag har går att förverkliga oavsett hur de ser ut, om nu det är mitt mål att "hinna med" upplevelser. Och visst, jag har ett par saker kvar som jag drömmer om att få uppleva och de ligger närmare än långt bort vilket är härligt.

När jag var yngre så sa jag ibland att jag trodde att jag aldrig skulle bli äldre än 50, det var en känsla. Den känslan har jag nu bytt ut till att säga att det är NU runt 50 som jag börjar det som är fortsättningen på mitt fantastiska liv, nytt liv. Aldrig bli mer än 50 i det som varit, ja, och nu nytt.

"Livet börjar vid 40" , "Livet börjar vid 50" Noway! Livet började när jag föddes och jag har levt alla dagar hit oavsett ålder och jag fortsätter att leva varje dag tills min kropp säger att den är förbrukad. Så livet fortsätter vid 40, 50, 60 eller vad det nu kan vara. Det fortsätter. Och vissa tror att det fortsätter i evighet om än på lite annat sätt.



Jag älskar att fundera och filosofera, vända och vrida på tankar och funderingar och kan göra det länge. När livsexistensiella frågor dyker upp för tätt så blir det lätt lite knollrigt i hjärnan och då är det skönt att kunna titta på valpen, som käkar på en mattkant, och säga " - Ska vi gå ut?!" och vi tar en promenad och får njuta av fågelkvitter och känna att våren är i antågande. Då blir det som är idag precis till vad det är: just nu och här och lustfyllt.

Det kliar

När tröttheten tar plats i kropp och sinne så blir alla tankar om att vilja förändra än större, så känns det i alla fall. Det känns som att alla mina sinnen blir mer öppna och ligger liksom utanpå och drar till sig allt och lite till som har att göra med de tankar som handlar om den där längtan. Lite som att det kliar utanpå kroppen, en sorts rastlöshet mitt i alla trötthet.
Det är annat när det går för runt och allt travar på i den vardagliga lunken och nöjdheten sätter in, då är den här kli-känslan långt bort och det är väl smart uttänkt. Där du är nöjd, där mår du som bäst och när det är dags för förändring för att må bäst så kliar det.

När det kliar så kan man riva sig till vansinne om inget görs och kliandet blir bara värre och värre. En förändring bör till för att få stopp på det; en salva, motion, omfokusering och så vidare. Och när åtgärder är tagna så försvinner kliandet och övergår i ett lugn, ett välkommet lugn. Och det går att hålla kliandet ifrån sig, bara jag vet hur jag ska göra så funkar det.
Det finns få saker som kan ta över mitt sinne som när det kliar, det är så svårt att undvika att fokusera på det. Hela kroppen går i spinn och hjärnan hänger på. Försök att tänka bort kli, lyckas du, grattis!
Det är lika bökigt att tänka bort det mentala kilandet, det vill så gärna finnas där och gnaga och klia och klia och gnaga ända tills jag har vett nog att göra något åt det och det behövs konkreta handlingar, inga mentala tankar utan konkreta handlingar.
Då först upphör kliandet och jag kan fokusera på annat.

Funderar en sväng till och tänker att det kanske är möjligt att tänka bort kliandet om jag går in stenhårt för det jag gör just nu och låter det ta all min energi och mitt fokus. Då gäller det verkligen att hålla på och trycka undan kliandet minut för minut.
Och när det dyker upp så kan jag lindra det för stunden genom att prata om det eller enbart tänka på det och sedan gå in i det som just nu tar all min tid och fokus. Då blockerar jag det.

Att klia som svar på klåda är en reflex hos människan för att få bort insekter och andra parasiter, rensa bort smuts eller förbättra blodcirkulationen. Överdrivet kliande kan skada huden.
Kliande kan också användas för att tillfredsställa behovet av beröring. Människor kan till exempel klia varandra i nacken för njutningens skull.
Wikipedia

En reflex att få bort det som irriterar och förbättra blodcirkulationen. Att byta fokus och göra en handling åt ett nytt håll.
Överdrivet kliande kan skada huden. Stannar jag kvar i det som kliar utan att gå åt ett annat håll så är det skadligt.
För njutningens skull. Den där lusten och längtan till att göra en förändring där gräset verkligen är grönare på andra sidan.

Just nu kliar det ganska rejält.

Före och efter

Jag är en av många som har förändrat mitt utseende. Jag vet det för jag ser det och då ser andra det också. Hänger förstås en del på nätet och kollar in hur det går för andra och läser om hur var och en hanterar sin viktnedgång. Oftast finns det före- och efterbilder.
Jag vet att det bästa för mig är att enbart omge mig med det som gör att jag mår bra och då väljer jag bort en före-bild eftersom jag är övertygad om att den är till mer skada än nytta. Det var en tid då jag mådde sämre och där framför allt min hälsa var sämre och den kan jag helt klart avstå att bli påmind om varje gång jag öppnar min dator. Det räcker med att möjligen visa hur jag ser ut idag, mest för identifikation. Det ligger säkert ett stort mått av bekräftelsebehov i att visa bägge sortens bilder och det är helt ok om man vill ha det men jag avstår.
Bilderna kan ju också vara för att visa att det går att göra en förändring men frågan är vem jag vill visa det för egentligen? Det borde ju räcka med att jag ser det själv.
Jag är jag just idag och i morgon är jag i samma läge som idag och eftersom det som varit har varit så håller jag mig till hur jag ser ut idag. Det innebär också att jag lämnar ånger, besvikelser, skam, erfarenheter (misslyckanden) och allt vad de negativa känslorna drar med sig, bakom mig. Jag har upplevt det jag har men fortfarande så upplever jag det jag gör just nu och det är bara det som räknas och jag tar med mig erfarenheter om möjligen liknande situationer skulle uppstå igen. Allt för att göra bättre val.

Idag har jag också rensat min garderob för fjärde gången typ och förra gången bestämde jag mig för att ha kvar ett par jeans från när jag var som störst men idag så bestämde jag mig för att dom får gå till bättre behövande. Jag ger det enbart energi som jag behöver till annat. Jag har dock en grön tunika kvar och jag tvekade när jag hängde in den i garderoben, länge. Blir till att plocka undan den också bestämmer jag nu. Jag vill bara omge mig med saker som är vackra och som ger mig en boost när jag ser dem, inget annat.

Jag omger mig med bra och vackra saker i allt så mycket jag kan.

Drömmen

Det är tidig långfredagsmorgon och ljusen samsas med tidiga vårblommor på mitt köksbord. Nosen och jag har varit ute på vår första morgonrunda. Hon är sådär förtjust i regn och kallt om tassarna. Nu verkar det som att hon börjar fatta det här med att gå ut och göra ifrån sig också. Skönt. Det är en stor gåva att få ha en liten hundvalp i sitt liv. Ett ljuvligt litet oskyldigt liv som är helt öppen för vad vi känner och tycker och i och med det också totalt beroende av oss. Vilket enormt ansvar! Jag tänker samtidigt att det ansvaret är ganska enkelt så länge jag stavar det kärlek.

Läste ett par av mina bloggar som jag skrev för ett år sen och det är så gott att se allt fint som har hänt och framför allt att se att det jag så mycket önskade då har slagit in och blivit min fina vardag. Mitt skrivande har gett och ger mig massor och jag vet att jag kommer att fortsätta att utveckla det.
Träffade en person igår som jag bara är flyktigt bekant med som sa att han läser det jag skriver på FB och framför allt har tagit till sig en sak: " - Hej, hur mår du? " "- Det är bara bra!" " - Det är rätt åt dig!"
Tänk, en sådan liten sak kan förändra inställning till sig själv och till andra och framför allt blir det ringar på vattnet. Känner mig tacksam när jag hör att det jag själv använder används av andra. Det är så det fungerar, bara att leva det liv jag tror på så smittar det av sig.



En av mina stora musikaliska drömmar sen många många år tillbaka har börjat bli annat än en dröm. Det lustiga är att när jag har tänkt på det tidigare under mitt liv så har det varit nästintill ouppnåeligt medan det nu känns mest naturligt att det sker, allt i linjen med min filosofi. Det sköna är att känna att jag vet att det kan hända och just nu ligger bollen hos mig efter att jag ställde frågan som kunde fått ett nej men som fick ett kanske. Ett kanske med en berättelse i ett par korta meningar som berättar om tomhet och möjligen slut på toner och kanske redan avslutad "Svanesång", allt i förtroende utan att vi uttalat pratat om det.
För mig har svanen, eller snarare den vackraste av fåglar många fler sånger att sjunga innan den slutar för gott och kan jag bidra till att den fortsätter att sjunga bara genom att göra det jag vill så är det fantastiskt. Jag vet ju vad min dröm innehåller och innehållet kan förändras men aldrig dö, aldrig någonsin försvinna. Min känsla i och för min dröm är så stark och det har tagit mig massor av år att riktigt få ta tag i den och leva i den och nu, nu är det dags.
Jag gör det jag kan och vill göra och så får jag se när svaret "kanske" byts mot orden " -Min svanesång är lagd på is".

Än så länge så lever svanen och lyfter fortfarande mot höga höjder tack vare sina kraftiga vingslag som den nyttjat under många år och där den vet att vingarna fortfarande bär. Så länge den vet att vingarna bär så kommer den att flyga och den vet ju inget annat så den fortsätter att flyga.

Som en glädje, öppen och sårbar
Som en våg av hopp, en vidunderlig verklighet
Som när en vilsen sång förvandlas till härlighet
Åsa Jinder

Släppa fri

Så viktigt det är att hela tiden göra det som känns bäst i maggropen! Det går upp för mig varje gång jag verkligen går för det min kropp och själ talar om för mig är det bästa. Oavsett om det handlar om att tänka på det jag vill eller rent fysiskt göra det.
Jag har ju möjligheten att få sitta i den coachades stol under min utbildning och det som händer med mig och mina tankar där är verkligen starkt. Vi har alla, i kursen, kommit på att det är smart att välja ett riktigt ämne att låta oss bli coachade i, blir ju två flugor i en smäll, och det blir verkligen en smäll.

Jag inser hur lätt det är låta bli att ventilera mina tankar om mina drömmar, att stanna i det jag har, fortsätta vara tacksam för allt bra jag har och är och vara nöjd med det. Men det finns mycket mer i mig och det märker jag när jag låter de tankarna få ta plats och fokus. Det är spännande att låta tankarna få fritt spelrum.

Mod är ordet. Mod att våga tänka tankarna fullt ut, mod att säga att det är ok att de finns där, mod att säga att jag är beredd att förändra och mod att göra det i realiteten.
Jag får en association till filmtiteln "Låt den rätte komma in", utan alla andra jämförelser med filmen så handlar det om att låta den rätta tanken och framförallt känslan få komma in. Att låta den bästa och goaste av känslor få största platsen i mitt inre och låta den vara det tills det är dags för ännu en förändring.
Att släppa mina tankar fria från fångenskap.

Jag är så tacksam för att jag lever i filosofin att allt är precis som det ska just nu, det ger mig ett inre lugn och också en känsla av att det jag vill förändra kommer att ske precis när det ska. Och det gäller att jag har fokus och talar om det jag önskar istället för att tänka på det som är besvärligt i förändringen. Återigen så handlar det om att det jag skickar ut energimässigt och talar om bli det som är mitt dagliga fokus.

Den senaste tiden så har tre person helt oberoende av varandra sagt att dom vägrar förlåta oförätter från andra personer. Händelser som inträffat och som satt djupa spår. Jag har lyssnat till vad de sagt och avstått att säga något om förlåtelsen.
Det jag hör får mig alltid att fundera ett varv till.
Jag läser om Jacques Derrida som talar om förlåtelse som en: paradox och han skiljer på förlåtelse för något som går att förlåta och förlåtelse för något oförlåtligt: å ena sidan ovillkorlig, oändlig, icke-ekonomisk förlåtelse som ges till den fortfarande skyldiga, till den som inte ångrar sig, som inte ens ber om det, å andra sidan villkorlig förlåtelse, proportionell mot erkännandet av felet, mot den ångerfulla syndarens omvändelse.
Derrida menar att om man förlåter något som är möjligt förlåta, då har man egentligen inte förlåtit. Genuin förlåtelse är att förlåta något oförlåtligt. Därför är verklig förlåtelse omöjlig, galen och omedveten; den står bortom politisk och juridisk rationalitet. Vid en sådan ovillkorlig förlåtelse finns emellertid alltid en förväntan om en ursäkt eller ånger från den skyldiga parten. Detta gör att verklig förlåtelse aldrig blir avslutad; den är paradoxal, den är alltid öppen, som ett sår som aldrig vill läka.


Jag begrundar vad han säger och tänker, oavsett tankar om förlåtelsens vara eller icke vara, att när jag går och bär på det svarta hatet, bitterheten om oförätten så äter den mig inifrån, långsamt, alltid och utan att släppa fram ljuset. Det onda finns där och gnager och gnager och jag ger den energi, energi som blir svartare och svartare och som gör att jag tappar ljuset i min själ. Det blir grumligt och sipprar ut över annat i mitt liv, annat som helt oförskyllt får del av det bittra.
Jag vänder det ryggen och de gånger jag behöver förlåta en människa så vet jag att den människan var bara kapabel till det som framkom just då. Oförmögen att tänka ett varv till.

Att ge förlåtelse är för mig att gå vidare och låta min bästa magkänsla få ta all plats i mitt inre så att det ständigt lyses upp av det finaste av ljus.
Den gode rebellen Jesus sa, när han hängde på korset: Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra

Och när vi väl har hämnats, vad händer med våra känslor då? Är bitterheten och det svarta som bortblåst som i ett trollslag? Och vad är syftet med att hämnas? Vad vill vi få ut av det och varför?

Människan Jesus hämnades aldrig.

Förlåtelse är att låsa upp dörren för att släppa någon fri och inse att fången var jag själv