Släppa fri

Så viktigt det är att hela tiden göra det som känns bäst i maggropen! Det går upp för mig varje gång jag verkligen går för det min kropp och själ talar om för mig är det bästa. Oavsett om det handlar om att tänka på det jag vill eller rent fysiskt göra det.
Jag har ju möjligheten att få sitta i den coachades stol under min utbildning och det som händer med mig och mina tankar där är verkligen starkt. Vi har alla, i kursen, kommit på att det är smart att välja ett riktigt ämne att låta oss bli coachade i, blir ju två flugor i en smäll, och det blir verkligen en smäll.

Jag inser hur lätt det är låta bli att ventilera mina tankar om mina drömmar, att stanna i det jag har, fortsätta vara tacksam för allt bra jag har och är och vara nöjd med det. Men det finns mycket mer i mig och det märker jag när jag låter de tankarna få ta plats och fokus. Det är spännande att låta tankarna få fritt spelrum.

Mod är ordet. Mod att våga tänka tankarna fullt ut, mod att säga att det är ok att de finns där, mod att säga att jag är beredd att förändra och mod att göra det i realiteten.
Jag får en association till filmtiteln "Låt den rätte komma in", utan alla andra jämförelser med filmen så handlar det om att låta den rätta tanken och framförallt känslan få komma in. Att låta den bästa och goaste av känslor få största platsen i mitt inre och låta den vara det tills det är dags för ännu en förändring.
Att släppa mina tankar fria från fångenskap.

Jag är så tacksam för att jag lever i filosofin att allt är precis som det ska just nu, det ger mig ett inre lugn och också en känsla av att det jag vill förändra kommer att ske precis när det ska. Och det gäller att jag har fokus och talar om det jag önskar istället för att tänka på det som är besvärligt i förändringen. Återigen så handlar det om att det jag skickar ut energimässigt och talar om bli det som är mitt dagliga fokus.

Den senaste tiden så har tre person helt oberoende av varandra sagt att dom vägrar förlåta oförätter från andra personer. Händelser som inträffat och som satt djupa spår. Jag har lyssnat till vad de sagt och avstått att säga något om förlåtelsen.
Det jag hör får mig alltid att fundera ett varv till.
Jag läser om Jacques Derrida som talar om förlåtelse som en: paradox och han skiljer på förlåtelse för något som går att förlåta och förlåtelse för något oförlåtligt: å ena sidan ovillkorlig, oändlig, icke-ekonomisk förlåtelse som ges till den fortfarande skyldiga, till den som inte ångrar sig, som inte ens ber om det, å andra sidan villkorlig förlåtelse, proportionell mot erkännandet av felet, mot den ångerfulla syndarens omvändelse.
Derrida menar att om man förlåter något som är möjligt förlåta, då har man egentligen inte förlåtit. Genuin förlåtelse är att förlåta något oförlåtligt. Därför är verklig förlåtelse omöjlig, galen och omedveten; den står bortom politisk och juridisk rationalitet. Vid en sådan ovillkorlig förlåtelse finns emellertid alltid en förväntan om en ursäkt eller ånger från den skyldiga parten. Detta gör att verklig förlåtelse aldrig blir avslutad; den är paradoxal, den är alltid öppen, som ett sår som aldrig vill läka.


Jag begrundar vad han säger och tänker, oavsett tankar om förlåtelsens vara eller icke vara, att när jag går och bär på det svarta hatet, bitterheten om oförätten så äter den mig inifrån, långsamt, alltid och utan att släppa fram ljuset. Det onda finns där och gnager och gnager och jag ger den energi, energi som blir svartare och svartare och som gör att jag tappar ljuset i min själ. Det blir grumligt och sipprar ut över annat i mitt liv, annat som helt oförskyllt får del av det bittra.
Jag vänder det ryggen och de gånger jag behöver förlåta en människa så vet jag att den människan var bara kapabel till det som framkom just då. Oförmögen att tänka ett varv till.

Att ge förlåtelse är för mig att gå vidare och låta min bästa magkänsla få ta all plats i mitt inre så att det ständigt lyses upp av det finaste av ljus.
Den gode rebellen Jesus sa, när han hängde på korset: Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra

Och när vi väl har hämnats, vad händer med våra känslor då? Är bitterheten och det svarta som bortblåst som i ett trollslag? Och vad är syftet med att hämnas? Vad vill vi få ut av det och varför?

Människan Jesus hämnades aldrig.

Förlåtelse är att låsa upp dörren för att släppa någon fri och inse att fången var jag själv