Nu

Det känns som att det ligger i människans natur att vilja vara ute och umgås mer med naturen. När solen återigen tagit kommandot över molnen och sprider sitt mäktiga ljus och sin livgivande värme så längtar jag ut till naturen. Att bara få vara där med universum på ett så tydligt sätt. Att höra fåglarna sjunga, njuta av den ljumma vinden, se min lilla nya nos springa fritt och busa, njuta av en kopp kaffe på trappen, ta fram krattan och pyssla lite, äta en god bit mat med mitt livs hjärta och helt enkelt njuta av varje sekund i mitt egna universum.
Och jag är där vilken dag som helst och den vetskapen, ja en vet-skap, är så fin och trygg och jag vet att de dagarna kommer.

Samtidigt vet jag att jag behöver leva just idag och nu och jag har många saker att uppleva. Idag, i morgon, i övermorgon och alla andra dagar. Förutsatt att jag får leva vidare i den här dimensionen ett tag till. Inga garantier, så därför är jag mitt i mitt görande.
Allt det som sagts att jag ska göra gör jag även om tanken kommer upp; vad skulle hända om jag bara lämnade alla mina åtaganden och gjorde det där andra? Inget förmodligen för jag är ingalunda oersättlig. Det skulle bli lite annorlunda för dom som är kvar med den klassiska klyschan "livet går vidare" tar vid.
Det finns inget som helst deprimerande i de här tankarna bara en känsla av att allt är möjligt och det är jag själv som väljer. Vi människor är, tydligen, beroende av rutiner och skapar oss rutiner oavsett förutsättningar och förhållande. Jag tror på rutiner som är goda för kroppen och själen.

Ser fram emot den dagen mina fortsatta önskningar slår in och fram till dess så gör jag som vanligt, släpper tanken och struntar i hur och är mitt i mitt nu.

Värdefullt

Det är den 26 februari och vi har varit ute vid stugan hela eftermiddagen i det vackra vädret. Ljuvligt! Började kratta och eldade lite i den stora stenrundeln och det blir så fint. Vi ska elda av den mer när vi har bättre förutsättningar. Tunnan gick varm idag också med rester av gammal bokföring och kopior av noter. En befriande känsla att bränna papper från slutet av 1900-talet och mitt gamla liv :-)


Har också betalt fantastiskt många och stora räkningar idag och har gjort det med ett gott sinne och med god musik i öronen. Jag ler när jag har gjort allting klart och är så tacksam över att jag kan betala mina räkningar. Det är stora summor, (vad nu det är och i förhållande till vem och vad?) och jag tänker alltid att pengar är något bra. Jag har goda vibbar till pengar och tror att när jag ger ut dom så kommer det in nya så länge jag struntar i hur. Och det visar sig alltid vara så. Efter att jag betalt mina räkningar så skrev jag ut faktureringsunderlag för februari och pengar kommer in igen.

Pengar är något bra och jag önskar att alla kunde se, säga och känna det. Det är så många som våndas, gnäller och pratar illa om pengar istället för att vara tacksam och säga goda saker om pengar. Med det, precis som med allting annat, så kan jag styra mina känslor till det jag vill ha ut av pengar. När jag talar gott om dom så blir det bra och när jag betalar mina räkningar under goda förutsättningar så blir det bra.
Ja, jag är priviligierad som har möjlighet att driva min egen firma och frilansa sen 17 år tillbaka och jag drar in mina egna pengar och jag betalar mina egna räkningar och det flyter på bra :-)

Tacksamhet återigen och jag har mycket att vara glad över!

Göra

Det är ett ständigt görande, vi gör hela tiden, till och med när jag sover. Livet är fullt av verb som jag gör. Jag tror knappt vi kan existera utan att göra, att existera är ju också att göra eller det kanske är att vara, vilket ju också är ett verb. Verkar vara en sluten cirkel.
Standardfrågorna vi konstant får, ställer och svarar på är; Vad gör du? Vad ska du göra? Vad gjorde du igår?
Det känns som att det är viktigt för oss att ha något att presentera som svar på de här frågorna, allt för att vara någon och för att framstå som viktig i ett sammanhang. Att betyga att jag minsann har saker att göra. En del göranden är viktigare än andra allt enligt mänsklighetens normer och ramar.
Egot boostas hela tiden när vi gör och framför allt när vi säger till andra vad vi gör. Egodräkten växer för varje görande som jag levererar. Inget fel, det är så vi fungerar, men jag tror att det är viktigt att vi tar oss en rejäl titt på vår egodräkt för att se att den sitter som den ska, håller sig på plats och är proportionellt till resten av kroppen och jaget.

Vad händer om vi byter ut frågorna och svaren; Vad/vem är du? Vem/vad vill du vara? Vem/vad har du varit?
De frågorna kan vara svåra att svara på eftersom görandet är så mycket viktigare för oss rent socialt och vi lägger väldigt lite tid på att sitta ner och fundera över svaren om frågan skulle komma. Vi gör det enkelt för oss genom att välja de enkla frågorna och de enkla svaren.

Vad händer den dagen när vi har slut på görandet? När vi står där helt nakna och får säga; det här är jag!

Syndabock

Igår så röstade svenska folket Ranelid vidare till finalen i Globen och efter det har det blivit folkstorm.
Tävlingen går ut på att vi som tittar ska rösta på den som vi vill ha i finalen, vi ringer och dom sammanlagda rösterna räknas och den som har flest går vidare, enkelt. Och så blir det. Ändå så är folk arga, frustrerade och irriterade över att han går vidare. Jag skriver ett stort frågetecken och undrar varför? Ingen som avstod att rösta igår kan säga något eftersom man valt att avstå att påverka.

Ranelid vet precis vad han gör. Han har sitt mål satt och han går för det till 100%. Han bryr sig föga om vad människor säger och tycker och han röner framgång i sin värld. Han har till och med fått ett språk uppkallat efter sig! Alla vet vem han är, om nu det är en måttstock på framgång, och han själv verkar tycka att synas i TV är framgång; ingen annan författare från kulturens finrum har varit mer massmedial än han. Han har en lång karriär bakom sig som författare och nu vidgar han sina vyer och gör det han vill, deltar i "Let´s dance", "Stjärnorna på slottet" och i "Melodifestivalen". Han är cool, målmedveten och går sin egen väg och om det är någon som är ett bevis på att man kan få det man önskar sig så är det Ranelid.
Dessutom fortsätter han att le och kliva vidare när han blir spottad och sparkad på istället för att ta på sig offerkoftan. Respekt!

Ännu en udda fågel i vårt strama jantesamhälle har visat sig och på något sätt så letar vi alltid efter personer att spy galla över. Människan har tydligen ett stort behov av att hitta syndabockar. Att samla ihop sin "skuld" och lägga den på en person för att själva göra sig fria på något märkligt sätt. Att offra en person och driva bort den och däri känna en känsla av befrielse och frid. Att aldrig prata om sina egna tillkortakommanden utan att först kommentera andras. Att titta på andra innan jag tittar på mig själv i spegeln. Det ligger mycket rädsla i det.
Återigen; avstå att ta ansvar för sitt egna liv. Historien upprepar sig. Jag tänker: "Den som är utan skuld kastar första stenen"

I min värld så är melodifestivalen en kul lek där halva svenska folket deltar och vi vet alla spelreglerna och den som ger sig in i leken får lekens resultat tåla.

Igår begravdes också Whitney Houstons kropp och det får mig också att fundera över hur vi hyllar först när människan har gått vidare till en annan dimension. Hon är ännu en i raden av kändisar som blir hyllad långt över tacknocken först när hon gått bort. Visst, hon har fått utmärkelser för sin fantastiska sång under sin livstid men den mesta tiden och ett otal spaltmeter i tidningar har kommenterat och förfasats över hennes liv. Ingen stöttning där och inga hyllningar utan återigen någon att hata och göra till syndabock.
Det vore underbart om vi istället kunde hylla dessa personer med en stor ceremoni när dom lever så att dom får uppleva den kärlek som finns till dom. Tänk vad många härliga konserter vi skulle få uppleva då!

Jag säger som Björn Ranelid; Kärleken är ett mirakel. Ett mirakel, en oväntad och uppseendeväckande händelse som vi ofta ser som något övernaturligt. När vi har lärt oss vad det är att leva med och i kärleken fullt ut så har ett mirakel uppstått för det är svårare än vi tror och vi har ju svårt att tro på mirakel, så; kärleken är ett mirakel.

Sista turen med Karlavagnen

Jag har under ett par års tid fått möjligheten att med ojämna mellanrum sitta i programledarstolen och samtala med lyssnare i Karlavagnen. Allt började med en inhopp för Markus Birro och de första programmen var jag producent för. Det har varit många härliga samtal och både skratt och tårar. Det är verkligen ett speciellt program, Karlavagnen, där två människor samtalar och en halv miljon personer sitter och lyssnar och efter samtalet har alla möjlighet att kommentera utifrån sina egna erfarenheter.
Jag känner stor tacksamhet för att jag fått möjligheten att få vara en röst i den sena kvällen och jag tar med mig massor av goda tankar och känslor från mina kvällar här.

Det är med blandade känslor som jag sänder för sista gången i kväll. Norrköping blir av med sitt sändningsuppdrag och en annan stad tar över fredagskvällarna. Det är många lyssnare som är upprörda över förändringen och jag kan bara hoppas att lyssnarna kommer att ta emot de nya programledarna med öppna öron och en stor famn. Att lyssna till dem i början utan att döma. Alla förändringar behöver tid för att accepteras.

Mina fredagskvällar blir ju också annorlunda och även lördagen och det är ju gott. Vi ser ju fram emot en ny familjemedlem och det luktar vår och det börjar dra i stugtarmen så det här blir bra med lediga fredagskvällar. Jag ska ju också börja med utbildningen och det är en del körprojekt på gång.

Allting har sin tid och det är skönt att veta.

Framgång

En liten skör blomma bryter igenom hårdaste sten. Den har hittat nyckeln till framgång.







Ibland känns drömmar som ren verklighet. De är tydliga, starka och finns kvar i minnet när jag vaknar. Efter att ha sett filmen "Inception" så funderar jag också på vad som egentligen är verklighet, vem vet egentligen det?

Mina drömmar i natt handlade om att jag talade med en man om att gå sin egen väg och att allt är möjligt. Det var en vältränad man och jag undrade först när jag vaknade varför han var det, och förstår nu att det handlade om Arnold Schwarzenegger. Jag brukar använda honom som exempel på att när du gör det du vill och går för det du vill och önskar så kan du komma hur långt som helst och framför allt så får du det du vill. Allt är möjligt!
Han kommer från en liten ort i Österrike och flyttade så småningom till USA, vann kroppsbyggartävlingen, Mr Olympia, hela sju gånger och Mr Universum 4 ggr. För att han ville det.
Han ville sen bli Hollywoods högst betalda skådespelare och blev det med ett stort antal framgångsrika filmer. Han ville sen ägna sig åt politik och blev Californiens guvenör. För att han ville. En man utan "rätt" förutsättningar blev precis det han ville. Han är bara ett litet exempel på en man som sökte den sortens framgång.
Det finns andra sorters framgång också som den sociala och humanistiska. Men ofta när vi pratar om framgång så ingår det att vi pratar om rikedom i form av pengar. Framgång är så mycket annat också.

När vi pratar om fördelning av rikedomar på jorden så sägs det ofta att det är några personer som har tagit alla rikedomar och att allt är snefördelat men det är långt ifrån sanningen. Ingen har tagit alla pengar, det finns obegränsat av rikedomar, finns inget tak på hur mycket som finns, och vem som helst av oss kan bli rika och tjäna lika mycket pengar som "dom". Så vi kan sluta att säga att några roffat åt sig all rikedom. Det finns obegränsat av dom så det är bara att ge sig ut och håva in dom om man önskar. Många av dom som lever i ekonomisk framgång har börjat med tomma händer och om vi vore miljontals människor som började med tomma händer och tog oss fram till pengarna så skulle det räcka åt oss alla. Det finns inget tak för världens rikedomar så länge vi sätter värde på det som ligger i byteshandeln för att få saker och tjänster.

Alla människor har framgång. Vi går framåt vare sig vi vill det eller vill något annat. Livet går framåt eller kanske vi väljer andra ord som utför eller uppför men i ordet framgång finns det ett hopp. Vi vet själva var och en vad framgång är för oss personligen. Det kan handla om pengar, utbildning, arbete, mental hälsa, fysisk hälsa, saker, upplevelser, ja, allt man kan tänka sig, allt olika för oss alla. Om vi sen väljer att jämföra oss med andra så blir framgång något annat. Det är vi själva som skapar bilden av framgång.

Först måste man vara på det klara med vad framgång är. Den bästa definitionen jag har kommit fram till är: "att slutföra det man planerar att göra". Med den definitionen klar för oss kan vi se skillnaden mellan framgång och misslyckande:

Någon sa om framgång: "Om du lägger upp en plan och följer den kommer du att bli framgångsrik. Gör det du sagt att du ska göra, och gör det med glädje. Framgång är resultatet av att hela tiden ta steg mot våra viktigaste mål."

För mig är framgång att kunna leva det liv jag själva önskar och i det göra det som känns rätt.

Behov

Vi ska få tillökning i vår lilla familj! Vi träffade lilla Medea igår och det kändes riktigt bra på alla plan så vi får hem henne i mitten på mars efter vår lilla resa och efter att att jag gjort mina två första dagar på coachkursen. Sen har jag tid med en valp. Har helt ärligt glömt hur det är att ha valp, det är 15 år sen sist, så jag ser fram emot det, mycket.

Det blir dessutom ett välkommet avbrott i livet eftersom det känns som att alla mina dagar är fyllda med jobb och jag längtar efter ledighet och tid med mig själv, tid för hemmet, tid för att så smått börja åka till stugan när våren kommer, helt enkelt ett utvidgat utrymme mellan de saker jag är bokad på.

För mig är de där timmarna som jag kan få vara i mitt filosoferande viktiga, då jag också kan utveckla mina drömmar och skriva ner mina tankar. Jag har inget större behov av att fylla livet med en massa bekräftande saker, jag vill mest vara i varandet. Något jag kan och har möjlighet till. Jag känner mig oerhört tacksam över alla jobb jag har och får och över att jag har möjlighet att styra min egna tid och tacksam över att jag samtidigt kan söka mitt filosoferande.

Vi har alla olika behov och i dom flesta fall tror jag att vi gör vad vi kan för att uppfylla dem. Avstår vi det så tror jag att vi så smått dör inombords, ger upp, släpper taget om drömmar och hoppet och då försvinner livsgnistan. Något driver oss ju framåt och kroppen är konstruerad för att vi alltid ska kunna reparera den efter våra behov. Det finns ett bästaläge för våra kroppar och ju närmare vi är det läget, ju bättre mår vi. Och där behöver kroppen och hjärnan följas åt annars blir det allt annat än livslångt.

Maslows behovstrappa ger mig lite att fundera över

De fem behoven enligt Maslow (1 är längst ner i trappan & 5 i toppen)
1. kroppsliga behov
2. behov av trygghet
3. behov av kärlek och gemenskap
4. behov av uppskattning
5. behov av självförverkligande

Myrstack

Just nu ser jag framför mig en bild av vår jord. Jag ser på den utifrån med någon sorts förstoringsglas så att jag kan se alla människor röra sig samtidigt och när jag säger alla människor så menar jag alla. Tanken går direkt till en stor myrstack. Det rör sig hela tiden i en faslig fart, alla vet vart dom ska ska, få krockar utan har sin väg utstakad. En del olyckor inträffar i stacken och slagsmål uppstår men vi myllrar på. Maxfart hela tiden och stressen och frenesin är påtaglig. Ingen rast och absolut ingen ro.
De som faller utanför ramen blir bortsläpade så att rörelsen är obehindrad. Är det någon in den här myrstacken som kan stanna upp och ställa sig och betrakta? Möjligen en liten stund för att sen ge sig in i stackens myller igen.
Finns det plats för individens egna tankar och kreativitet? Ja, kanske för en stund för att sedan dras in i systemet igen. Ett system som det är lättare att vara i än att påverka.

Hittade en text om myror på nätet och på skoj så bytte jag ut ordet myror mot människor. Det finns många likheter.
En myrstack gör dock något som jordstacken aldrig gör, den trycker på pausknappen vad det gäller att myllra på utsidan. De tar in hela sin styrka och vilar sig på kommando. Men skulle någon fiende komma för nära stacken och misshandla den så kommer soldaterna direkt för att försvara. Skulle vi försvara vår jord om det kommer en fiende utifrån och vill invadera? Ja, troligtvis och faktiskt, vi kanske också trycker på pausknappen, t o m alldeles för ofta när vi är loja inför vad som händer oss. Vi tittar lite förstrött eller än mer med rädsla och drar oss försiktigt undan tills vi själva blir attackerade, då, är det taggarna utåt och vi undrar var alla andra är som ska hjälpa oss, ingen finns där när det verkligen behövs.

Människan är en märklig varelse och ju mer jag tittar på mig själv och andra så tycker jag att vi beter oss märkligt. Den här munnen som vi har fått för att samtala med säger en sak, vår handling en annan. Ofta många, många ord men lite handling. Och när någon handlar istället för att orda så skapar det massor, massor av ord ifrån andra.
Är det tanken som räknas eller är det handlingen?
Kommunikation med ärligheten som ledstjärna.

Älska din nästa

"Älska din nästa såsom dig själv", oj, så stort att fatta och ännu större att förverkliga i mitt egna liv! Vilken utmaning! Hur många av oss har kommit så långt? Jag ser med spänning fram emot den dagen när vi alla helt och fullt kan älska vår nästa såsom oss själva.
Det är en otroligt stor mänsklig utmaning och eftersom jag tror att det är få av oss som verkligen lever efter den devisen så kommer det att ta många år innan vi är där. Jag tror att det går och det behövs en hel del jobb och det handlar alltid om att börja med sig själv, framför allt den här gången.
Och det handlar om att leva som jag lär. Det är där brister (ett ord jag använder flera gånger här). Utifrån det jag betraktar och ser omkring mig så säger sig människor leva efter en viss religion, ideologi eller filosofi men när det kommer till kritan, eller snarare till det vardagliga livet, så "glöms" det bort att leva som man lär. Hur ska vi någonsin då få till det som vi säger att vi önskar? Och då hör jag "jag är bara människa". Ja, det är ju precis det, vi är människor som skulle kunna sluta skylla på att vi är just människor och ta vårt ansvar istället.

Vi glömmer oftast bort att tycka om oss själv eller också är det så att vi ser till att glömma bort det. Vi stöter undan oss själva för det är ett så stort projekt och det är lättare att fokusera på saker utanför mig själv för dom kan jag lämna när dom är färdiga. Mig själv har jag dygnet runt och det är där det spricker känns det som. Jag umgås med mig själv 24 timmar om dygnet och att då strunta i att tycka om den personen är ju oerhört märkligt. Att konstant leva med sin fiende. Det är ju självklart att vi mår dåligt då.
Vi har fått för oss att det är egoistiskt att älska sig själv. Den egoism vi ser runt omkring oss beror tvärtom på att vi tycker om oss själva för lite. Det är en förutsättning att jag kan acceptera mig själv om jag skall kunna tycka om andra människor. Att fylla glaset med kärlek till mig själv först och sen erbjuda det som rinner över till mina medmänniskor.
Om jag hela tiden säger att jag ingenting är värd hur skall jag då kunna ha något att ge till andra människor?

Det lutar mer åt att säga; älska din nästa och strunta i dig själv.
Det spricker direkt eftersom allt börjar med mig själv. Jag har ansvaret för mig själv och hur jag väljer att leva mitt liv och när jag tar ansvar så blir helheten bra.

På engelska säger meningen "Love thy neighbor as thyself", älska din granne som dig själv. Hur ska jag någonsin kunna älska min granne när jag först behöver älska mig själv och min familj villkorslöst? Och dom människor som vill älska sin nästa såsom sin sig själv upplevs som hot; Jesus, Dalai Lama, Gandhi för att nämna några

"Du skall älska din nästa, såsom dig själv". Dubbeltydigt och så svårt. Att våga lita på andra, att våga älska, att släppa kontrollen. Det är kanske därför vi får ett helt liv på oss att hitta dit.

Hur lång tid jag har kvar i den här dimensionen? Ingen aning så det är bara att börja älska mig själv nu så jag kan älska min nästa lika mycket den tid jag har här.

Klokskap

Jag upprepar det gång på gång och jag kommer att fortsätta att göra det; allt händer precis när det ska och lagen om attraktion är verkligen att räkna med. Det kommer bekräftelser på det nästan varje dag och numer ler jag bara lite när det inträffar och tänker; ja just ja, det var ju så jag önskade.
Det är ett fantastiskt lugn att leva i vissheten att allting alltid blir till det bästa och i den tryggheten så kan jag leva på och må hur bra som helst. Jag blir fundersam ibland och i det finns också en trygghet för jag vet vad jag själv tycker och tänker och framför allt önskar.

Jag fick del av klokskap och energi riktad direkt till mig:
- Om jag censurar mig själv när jag skriver min bok så kommer andra att läsa mina ord med censur.
Det händer att jag sitter här vid datorn när jag skriver på boken och tänker; ska jag verkligen skriva det här? Det blir som en tröskel och jag förstår att det är motstånd och jag förstår att jag behöver skriva det och när jag är ärlig i mitt skrivande så kan det bara landa bra precis där det ska landa.

- En ledare säger ”Se på mig, men följ mig inte. Se på mig, jag är ledaren, jag har lite verktyg jag kan förse dig med, men kom inte till mig med frågorna, för du har svaren själv”
Det är en stark ledare. Min coachutbildning kom till mig på ett ögonblick och det efter att jag länge sökt en. Den rätta utbildningen kom precis när den skulle och med rätt personer på rätt plats. Jag ser så mycket fram emot att få de där verktygen jag längtat efter.

- Jag blir så frustrerad emellanåt fortfarande på att människor inte förstår. Och det är en drivkraft emellanåt.
Jag har lärt mig att se på frustrationen som något bra och när jag inser att den för mig än längre upp till toppen så blir jag tacksam. Jag bidar min tid.

- Det är näst intill outhärdligt idag att springa in i någons vibration som inte matchar min, och som inte heller vill följa med mig dit upp som jag vill.
Jag känner det snabbt och jag släpper den genast eftersom jag vet att den personen vill vara någon annanstans än där jag är och väljer att avstå att följa med på resan. Fri vilja!

"Klokskap, varför är Ditt namn så tråkigt för en ung människa? Du är aldrig på de läppar som längtar efter Livet! Nej, klokskap hör åldrandet till. När den talar och Du lyssnar är mandelblommans tid borta. Då har redan försommaren och ungdomen fått höstens dämpade färger. Då är skrattens och fågelsångens tid förbi.
Klokskap – lura Du i höstens vrår!"

En textrad hämtad ur sångsagan "Gerda" med text av Gudrid Hansen




Nästa söndag ska vi få träffa lilla Medea von Maximera så får vi se om hon ska komma och bo hos oss.
Jag lever, som alltid, i vissheten att det blir som det ska bli.

O-verksam

Fick ett helt hav med kärlek ifrån mina grannar häromkvällen vilket resulterade i många tårar; en tavla på min älskade Cindy.



En vecka senast jag skrev här och ibland känner jag att mina dagar går i samma lunk och i samma hjulspår men när jag sätter mig ner och funderar över vad jag har gjort den senaste veckan så är ingen dag den andra lik. Gjort förresten, varför ska allting mätas i fysisk prestation? Läste ett inlägg på facebook om en äldre man som blivit skadad i foten och var tvungen att vila för att den skulle bli bättre och han förlikade sig med att vara overksam ett par dagar. Vadå overksam? Vår hjärna arbetar ju hela tiden när vi är i vaket tillstånd och också när vi sover det är bara det att det finns någon sorts norm för prestation och att den ska ligga utanför oss.
Tänk så många "overksamma" män och kvinnor det funnits genom åren, män och kvinnor som i tanken och hjärtat skrivit musik, böcker, räknat ut teoretiska formler som gett upphov till nobelpris, skapat kläder, trädgårdar, hus och mycket annat. All vår kreativitet och "verksamhet" börjar ju i huvudet. Och där kommer jag till den filosofiska frågan; det som jag skapar i mitt huvud och som stannar kvar där, finns det? Är den kreativiteten overksam? Är det först när den kommer ut och på pränt i olika form som den blir verksam?
Undrar hur mycket "verksamhet" som aldrig blivit just verksamhet och om nu den hade fått komma ut skulle världen ha sett bättre ut? Den hade i alla fall sett annorlunda ut.

Det lägger en oerhörd stress på människan att oftast mätas i fysisk prestation och kanske att det också skulle vara en stress att behöva mätas i mental prestation, vilket vi ju faktiskt också gör. Önskar vi kunde sluta att mäta oss i allt vi gör. Vi gör ju ändå bara det vi gör utifrån den vi är i den här dimensionen. Alla människor har sin egen "mätarskala" för vad som känns bra för mig och den räcker mer än väl. Sen kommer vi, tyvärr, till momentet att mäta oss med andra vilket stjälper det mesta på ända.

Säger bara: Här står jag och duger!