Återhämtning

Medea vet att återhämta sig

Det har varit en intensiv period nu och jag tänker nästan varje dag att jag vill skriva här i min blogg men så händer något annat eller också företar jag mig det som jag har mycket större behov av idag än någonsin tidigare; återhämtning.
Jag har ju infört sockerpråpån, blivit faster till en liten flicka, är domare i radions direktsända tävling "Vi i 5:an", samtal och jag har ett par gånger fått tänka om när dagen har börjat för något inträffar som tydligen ska vara där men som kom som en nyhet för mig. Allt detta och mycket mer och alla momenten i sig behöver att jag lägger energi på dem. Energin som behöver fyllas på för att jag ska kunna ha mitt glas fullt hela tiden för att kunna ge av det som rinner över. (sid 31 i min bok:-)
Den tanken och känslan fungerar väldigt bra och ett av sätten att fylla på mitt glas är att ge tid, plats och rum för återhämtning. Låter jag den få sin plats och tid så fungerar allt annat också.

En mycket intelligent figur som vet att lyssna till sin klocka

Förr så kunde jag jobba 18 timmar om dygnet i fullt tempo, sova ett par timmar och sen på det som skulle göras. Det utan att känna mig sliten och trött. Annat är det idag. Jag kan fortfarande ge lika mycket, vara lika energirik och utgivande när jag jobbar eller är social, men jag behöver längre återhämtning. Den kan bestå i att låta bli att svara i telefonen, gå promenader på landet, åka och handla tillsammans med min man, umgås med vovven eller bara vara i soffhörnet. Så länge jag återhämtar mig med rätt inställning både i kropp och själ så är jag snart energifylld igen.
Det handlar ju att reparera kroppen när det utsatts både för mycket och lite stress. När jag jobbar så behöver jag pauser med jämna mellanrum och det är väl i många fall lagstadgat också. Jag ser till att ta mina pauser oavsett vad andra tycker och tänker. Jag behöver andas så då andas jag.
Märker att sömnen är viktig och förstår det också när jag har vänner som har svårt att sova. Hela deras kropp och mentala pigghet blir lidande av för lite sömn.
Det sägs att skiftarbete kräver mer återhämtning än "vanliga" arbetstider. Det där kan jag känna av eftersom jag jobbar så oregelbundna tider och jag har lärt mig att lägga ifrån mig skuldkänslan över att sova längre en morgon här och där. Det är ju MIN återhämtning det handlar om, ingen annans.

Vi lever i ett märkligt samhälle där det alltid premieras när man jobbar mycket och hela tiden har tusen järn i elden. Jag tycker det skulle vara skönt om jag fick stipender och utmärkelser för att jag vet hur jag ska återhämta mig, allt för att kunna vara en energirik person. En person som orkar och vill jobba med att ge till andra människor.
Tänk att få höra; "- Fantastiskt! Jag hörde att du återhämtat dig med bravur! Grattis!" eller "- Vilken grym återhämtning du gjort! Önskar jag kunde göra detsamma!"

Men det som inte är att prestera på det ena eller andra sättet i dagens samhälle är icke berömvärt, tyvärr.

Att vänta in sin själ

Jag vill åter-hämta min kropp och min själ. Jag gör som indianerna när dom gick sina långa sträckor; dom stannade varje timma för att vila 10 minuter. Dom var sällan trötta men dom ville vänta in sina själar.

Inspiration

In - spira - tion

Jag inser mer och mer för varje dag som går att det är så viktigt vilka människor jag har omkring mig, vilka människor jag väljer att lyssna till, vilka människor jag delar mina samtal med och vilka jag låter mig inspireras av.
Så just "Stjärnorna på slottet" där Ewa Fröling bjöd in mig till en titt i hennes liv. Det slog mig att alla de fem personerna där är fantastiska människor som ger min inspiration. Kan plocka upp saker från varje program och person som numer får följa mig som god inspiration till att gå vidare i mitt liv.
Det är så viktigt att jag väljer det som är gott för mig i allt jag gör och i det ingår de personer jag drar till mig.

Jag längtar återigen efter att få besöka föreläsningar för att låta mig inspireras, möta människor i nya sammanhang (vilket jag vet är på ingående) och att läsa om och av människor som ger mig energi. Jag lär mig fantastiskt mycket om mig själv när jag möter andra och i det kan jag välja vilka som är inspiration för mig. Jag behöver energi omkring mig för att själv kunna ge energi.

Inspiration kommer av latinets inspiro som betyder inblåsa, väcka liv, ett stimuli som sätter igång mental verksamhet. Inom fysiologin menas inspiration inandning. Kanske att andas in det goda som ger mig energi till kreativitet, lust och att förverkliga mina drömmar.
In - spira - tion. Tänker också spira, något som gror och spirit, levande ande och själ.

Att få eller ge inspiration är en sak och att sen omvandla den till det själfulla, kreativa och lustfyllda är en annan. Jag kan låta mig inspireras hur mycket som helst och sen låta det dö för att sen längta efter bli det igen. Det är när jag låter inspirationens frön gro till att bli ett stort, vackert träd med alla dess grenar som går till stammen och till roten som är mitt hjärta, då, kan det hända saker i mitt liv.

En magnolia är så vacker. Ett träd, buske,
för fågeln att sjunga i

Ett träd till mänskans glädje för fågeln att sjunga i
Ett träd för mat och värme, för barnen att gunga i
Din krona ger ro och styrka åt jord och mognande säd
Ja, så skall människan åter plantera sitt eget träd

Så skall människan åter plantera sitt eget träd; låta det gro, växa och spira utifrån inspiration, förgrena sig och erbjuda andra att landa där, antingen på grenarna eller under grenverket för att vila.

Det är många av mina önskningar som faller in och jag är tacksam för varenda en och nu känner jag starkt att jag önskar mig än mer inspiration av människor. Jag kommer att gå ut där med mitt längtande hjärta och ta emot alla som dras till mig och som ska vara där precis vid rätt tillfälle.
Jag längtar, är nyfiken, motiverad och tacksam!

Tröstare eller hjälpare

Precis så här såg min avslutande teckning ut när vi gjorde
en spontan syftningsövning, som tog ett par minuter,
under min coachutbildning.
Tycker det är häftigt att den återkommer nu när jag reflekterar
över att vara en hjälpare eller tröstare.

Jag säger till en början att jag är ingen tröstare längre. Jag ser mig mer som en hjälpare. Det kom jag fram till idag efter ett gott samtal med en vän. Fick önskan om att jag ibland bara kunde vara mer av en "tröstare". Det fick mig att tänka till och jag förstår tanken för jag ställer ofta frågor och önskar personen att komma vidare i sitt tänkande och det uppfattas nog som mer jobbigt än att få en klapp på axeln, medhåll om det som pågår inombords och att säga att jag förstår. Jag har hört det tidigare av en person som sa att hon gärna vill komma till mig med sina tankar om sina problem men att jag aldrig tröstar, vilket hon skulle vilja att jag gör.
Det är där jag börjar mina tankar om tröst.

Jag har varit en tröstare i så många år, från det att jag var tonåring och fick höra om mina tjejkompisars pojkproblem ända tills ett par år sen när jag ändra livsinställning. Jag var alltid den tjej som alla kunde komma till och få medhåll när det behövdes, den som förstärkte det som redans sades utan att ifrågasätta det minsta. Jag uppfattades som en bra lyssnare vilket jag ibland tyckte var bra och ibland avskydde eftersom jag fick veta saker som jag helst ville undvika t ex kom den killen jag var kär i och berättade om sina kärleksbekymmer. Snacka om att sätta mig själv i en martyr- och självutplånande sits att sitta och lyssna på honom! Det hände tyvärr alltför ofta. Å andra sidan har det gjort mig till en bra lyssnare vilket jag är tacksam för idag, alltså inget att ångra, bara att lägga till mina erfarenheter som gör mig till den jag är idag.

Letar på det fantastiska internet och hittar en intressant artikel om tröst som får mig att svänga lite i min känsla inför mig själv som tröstare. 

Det går inte att ge någon annan människa tröst, den kan bara förmedlas.

Tröstens första steg innebär att acceptera det som hänt.

Den som förnekar kan ingenting ta emot

Läs mer här:

Intressant artikel om tröst

Och så läser jag synonymer till ordet "hjälpare" och inser att jag knappast är någon sådan heller: beskyddare, räddare, värnare, frälsare, befriare, välgörare, samarit, gynnare, mecenat.
En hjälpare kan också vara den som tar ansvar för andras liv, er till att andras liv fungerar, vilket blir en missriktad ansvarskänsla. Dit vill jag aldrig gå; att ta ansvar för andras liv och tala om att så här ska du göra och tänk så här.

Jag tycker om ordet befriare och välgörare i den meningen att jag gärna lyssnar till människors berättelser, tankar och känslor och ger frågor som leder dem själva vidare i sina tankebanor att bli sin egen befriare och välgörare. Jag vill vara andra till hjälp, jag vill finnas där för att förmedla hjälp till självhjälp.
Jag lägger heller aldrig på mig något som någon berättar för mig, jag lämnar det hos personen som sitter inne med berättelsen och känslorna. Min egen tid ägnar jag åt mina egna tankar och känslor, så den som berättar saker för mig kan vara lugn; det är inget jag tar med mig hem.
Visst, beroende på hur nära personen står mig så kan jag ventilera med mig själv och fundera och höra av mig och höra hur det går, men det är fortfarande ingenting som jag drar runt och ältar i det som är mitt liv. Jag behöver vara tillfreds i mitt sinne för att kunna lyssna och ge vidare min energi till dom som vill samtala med mig.

Kanske världens mest berömda lyssnare? 

Jag började dagens blogg med att skriva; Jag säger till en början att jag är ingen tröstare längre. Jag ser mig mer som en hjälpare. Och jag avslutar med att säga att jag helt enkelt är en lyssnande medmänniska.

Fritagning påbörjad

Sött, gott och mindre bra

Idag är det första dagen på utmaningen "100 dagar utan socker"! Känns riktigt roligt och verkligen en utmaning. Jag och min man har har varsitt 100-dagarslöfte och igår, när vi hade bestämt oss, så var hela dagen som en lång väntan. Ett märklig känsla. Som att verkligen bara gå och vänta på att idag skulle börja så vi kunde sätta igång med det vi föresatt oss.
Vi är ett litet härligt gäng som ska genomföra det här tillsammans och jag ser verkligen fram emot att se vad det kommer att göra med min kropp. 23 april har vi klarat utmaningen och snart är vi där.
Läser en hel del om socker och inser att det finns i allt som vi äter. Någon sa också att om sockret hade "uppfunnits" idag så hade det blivit klassat som en drog och förbjudet! Det säger ju en hel del.
Dessutom finns det bra ersättningar eftersom kroppen behöver sötman och att det smakar det som jag stoppar i mig.

Återigen är det min hjärna som får jobba eller snarare jag som får jobba med min hjärna för nu är det till att byta tankebanor och bryta ett mönster. Jag vet att hjärnan har så lätt för att säga; Men det där spelar väl ingen roll! eller Ta du en bit det gör inget eller Du kommer inte att klara det här. Men älskade lilla hjärna, jag har lärt mig hur du fungerar nu och det jag precis har börjat med är en "fritagning av ett kidnappat belöningssystem". Det krävs en hel del planering för att fritaga en kidnappad och den kidnappade behöver omhändertas med silkesvantar för att allt ska smidigt tillbaka till vardagen. Det kan komma ups and downs och så småningom planar det ut och blir till en ny verklighet.
Det handlar om fokus och att ta mig tid att verkligen bryta mönster. En dag i taget och en mönsterrad i taget så är vi snart på fri mark.

Det är först när jag bryter mönster som jag ser nya sådana

Jag har också ställt in min mat-klocka så att jag ska hålla blodsockret i någorlunda schack och idag har det fungerat bra. Märker att det är så lätt att hoppa över ett mål om jag har annat för mig än att tänka på att jag ska äta. Sen ska kroppen också ha sina 1,5 liter vatten om dagen och det kommer. Behövs också massor av planering eftersom jag bara kan dricka 3-4 små klunkar åt gången. 

Vi är fantastiska på att hålla oss till vanor som vi lägger oss till med. En gång är ingen gång men gör jag det två gånger så är det en vana. 

Hämtar information på Wikipedia och läser följande: 

UNCOPE är ett diagnosverktyg som går att applicera på olika beroenden. Man kan använda dessa screeningfrågor för sockermissbruk eller sockerberoende. Att tänka på är att "sötsaker" går att byta ut mot bröd, flingor, pasta, frukt, läsk och dylikt.

1. Har du, under senaste året, någonsin ätit mer "sötsaker" än du tänkt dig och/eller fortsatt använda "sötsaker" när du inte tänkt dig det?
2. Har du, under senaste året, försummat några av dina vardagliga åtaganden på grund av att du ätit för mycket "sötsaker"?
3. Har du, under senaste året, känt att du vill eller behöver ändra ditt sätt att äta eller handskas med "sötsaker"?
4. Har någon, under senaste året, till exempel familj eller vänner, klagat på hur mycket eller när du äter "sötsaker"?
5. Har du, under senaste året, någonsin varit helt upptagen av tankar på när du skall få äta eller köpa "sötsaker"?
6. Har du, under senaste året, någonsin använt "sötsaker" för att lindra känslomässigt obehag såsom nedstämdhet, ilska eller tristess?

Svarar man "ja" på 4 eller fler av frågorna är risken stor att man har utvecklat ett missbruk eller beroende. 

Jahapp, är min reaktion! Sockerberoende är vi väl alla då med andra ord?! Eller? 

Jag ger mig själv 100 dagar för att se vad som händer när det här vita "giftet" lämnar min kropp. 

Gift?

Å andra sidan så blir ju allt vad jag gör det till, för mig är det här en utmaning och en utflykt för att se om min kropp och få upptäcka nya saker och jag gör det med glatt och sött sinne, en stor portion sockerfri humor och en stor bit självdistans. 

Det ska va' gott å leva

                                                   Annars kan det kvitta

Fint å leva

Annars kan det kvitta

Lätt å leva

Annars kan det kvitta

Spring inte runt och vela

Då sabbar du det hela

Spring inte runt och veva

Det ska va' gott, gott, gott

Gott å leva!

(Galenskaparna) 

GRATTIS, fina Medea som fyller 1 år idag! 

Mina val

Koltrasten säger:
Du kommer att upptäcka nya saker hos dig själv
Förändring och förnyelse - det är din gåva!

Igår fick jag ett oväntat och snabbt besök av en koltrast! Den kom från ingenstans, landade framför mina fötter, hoppade ett par steg framför mig och lyfte sen mot himlen. Den var förstås helt tyst. Det kommer nog att dröja ett tag till innan den börjar sjunga. Solen håller sig ju bakom molnen.
Tack vare hans besök så vet jag att det är förändring på ingång och den är nära och tydlig.
Jag känner och vet det också för det har snurrat mycket i mitt huvud senaste veckorna och nu när koltrasten visade sig så blev det så tydligt. Tack för att du kom på besök! Nu kan jag genomföra mina förändringar i lugn och ro.

Ur tankar föds handlingar

Ur handlingar skapas vanor

Mina vanor speglar vem jag är!

För att genomföra en förändring behövs mod. Det är så lätt att traska runt i det som är för jag tror att jag är helt ovetande om vad som väntar runt kröken. För mig är det ingen sanning eftersom jag vet att jag kan styra mitt liv åt det håll jag vill ha det, alltså gäller det alltid.
Jag vet att människor kan bli irriterade när jag säger det eftersom dom sitter i gyttja upp till hakan och säger; där här har jag ingalunda önskat mig men jag hävdar att det är så. Jag vet också att det i allas liv inträffas saker som ingen förstår och som känns totalt meningslös och så är det och så kommer det alltid att vara men mycket går att styra. Det intressanta är att när det går bra för människor så har dom lättare att se att det går att styra sitt liv än när det går dåligt. Skit vill ingen ha. Fast när jag skriver det så undrar jag egentligen hur sann den tanken är eftersom det är så många som väljer att leva i skit?
Det är ju uppenbart ett val att göra och många går till det.
Det handlar, för mig, om att ta ansvar för det som jag kan kontrollera. Att ta ansvar för det som är utanför min kontroll knäcker min självkänsla och sätter mitt välmående ur spel. Ju mer jag tar ansvar för det jag kan kontrollera ju starkare blir min upplevelse av självkänsla och då blir det också vice versa i en positiv spiral.

Lyssnade på Anders Blomqvist, expertkommentator i Vinterstudion i SVT, som pratade om att spurta i ett skidlopp och vad som behövs av en sån person för att lyckas. Han sa att när en person kommer in på upploppet och bestämmer sig för att vinna så är den personen så när sig själv som det bara går. Utmanar sig själv till mer än 100% både fysiskt och mentalt och det är få människor som kommer dit. Men han sa också att alla KAN komma dit och att det går att se tydliga förändringar i atleternas framgångar när dom har hittat "det" som ska till i hjärnan för att lyckas. Förändra dina tankar och du kan förändra en hel värld.
Det är många som har gjort det och som vi idag ser som framgångsrika människor. Vad nu framgångsrik är?
Idrottspsykologi är jätteintressant och det känns som att det är helt ok, i samhället, att använda det fullt ut när man tävlar, däremot är det mindre omtyckt i det vardagliga livet. Det beror väl just på att det handlar om att tävla. I vårt samhälle ska man ju helst bara vara en i mängden utan att sticka ut, fy så tråkigt! Och hur lever vi idag utifrån det?! Jo, vi tittar på alla som lyckas och vill vara som dom, uppnå det dom gör, alltså vill ingen vara en i mängden.

Det börjar alltid med en liten ring

Det är dags för mig att än en gång i mitt liv göra förändringar, för att jag vill och för att jag ser att jag kommer att må ännu bättre när jag gör det. Det tar alltid emot lite den första tiden när förändringen är gjord men sen blir det till en vana och det går ganska snabbt. 21 dagar sägs det ta att få till en beständig förändring på nån punkt. Medvetandegöra och sen ta steget och göra är att göra en förändring.
Den gäller bara mig initialt och efterhand kommer den att påverka dom som lever i min närhet också och kan även göra skillnad i större kretsar.
Allt för att jag väljer mig själv och mitt välmående.
Mitt beslut med och till mig själv ger ringar på vattnet!

Som en struts

Smart sätt att fly verkligheten? 

Vad det är enkelt att stopp huvudet i sanden och bara låta det som pågår just pågå utan att jag ser, hör, känner, luktar och smakar. Blir desto jobbigare när huvudet ska upp till verkligheten igen, fullt med grus i ögon, öron, näsa, mun och på det andnöd. Det tar tid att frusta, spotta, peta öronen och dra in luft så att andningen blir normal.
Enkelt förresten, det krävs nog en hel del mod och beslutsamhet för att stoppa huvudet i sanden just för att jag vet hur obehagligt det blir att fylla upp alla håligheter med sand.

Frågan jag ställer mig är hur många gånger man orkar och kan stoppa ner huvudet? Hur många gånger är det möjligt? Hela livet? Återigen så utför jag en handling som leder till att jag känner igen känslan och på något sätt "trivs" där och bestämmer mig för att stanna eller åtminstone återkomma.
Jag fortsätter att låta bli att prata om det som känns tung. Jag fortsätter att ljuga för mig själv och säger att allt är ok så länge jag gör som jag gör precis som jag alltid har gjort. Vana. Igenkännande hur smärtsamt det än månde vara. Att avstå att se min sanning i vitögat.

Att helt dölja mitt huvud där mina sinnen sitter kan bli farligt i längden. Jag blir till ett byte för min omgivning med skitsnack och blir lätt huggen i ryggen. Jag vill kunna se det som finns i min verklighet, den verklighet jag lever i  och när jag tittar, hör, lyssnar, smakar, doftar och andas i den riktning där det "farliga" finns så kan jag möta mina spöken. Spöken som är glada över att finnas där och kan spöka så länge dom vill.
Aldrig att jag numer låter mina spöken ta över det som är min energi!

Vad gör jag som medmänniska när strutsen har stoppat huvudet i sanden? Stannar jag och väntar ut tills huvudet igen dyker upp? Fortsätter jag att prata för döva öron? Eller väljer jag att skriva en liten lapp, lämna den där strutsen står där jag skriver att jag finns när och om strutsen vill se världen tillsammans med mig med klara ögon?
Meningslöst att prata med en struts i sandläge för den hör ju inget och vägrar att lyssna.

Vem som helst får, i min värld, vara struts och jag finns för den struts som jag vill finnas för och ofta är "sandstunderna" korta i livets helhet.
Många är dagarna med öppna ögon, öron, mun och fria andningsvägar och dom kan bli än fler. Ju mer jag väljer att prata om och se den verklighet jag lever i idag ju mindre struts blir jag. Vi kan aldrig få ledigt ifrån verkligheten, inte ens när huvudet är stoppat i sanden.

Stora ögon och näsa för att kunna se och nosa fram verklighet

Identitet

En bit av min identitet??

Läser andras bloggar och tänker varje gång jag tar del av någon annans liv att vi väljer verkligen att leva vår liv så olika. Alla på vårt eget sätt och det blir ett mångfaciterat samhälle att vara en del av.
Vi går alla igenom olika stadier i livet beroende på var vi s a s befinner oss och alla har vi våra problem och glädjeämnen som kryddar och gör just mitt liv till mitt.
Undrar hur det skulle vara om alla människor skulle leva exakt likadant? Antagligen förtvivlat tråkigt och ord som utveckling och erfarenheter skulle vara helt onödiga.

Möter personen som gärna talar om det som varit och fortsätter att leva sitt liv i det och framför allt kontinuerligt fortsätter att skylla på att det som hände då fortfarande är skuld till att personen idag mår dåligt.
Jag tänker själv på att jag har gjort upp med en stor bit i mitt liv för ett par år sen, en känsla som följt mig under 40 år men som jag bestämde mig för att släppa, efter ett par år i terapi, visst, och den terapiperioden är en av det bästa val jag tagit. Terapi är något bra och där handlar det verkligen om att göra ett val, att ta kontakt med en terpaut och vilja gå dit och prata om det som smärtar och som tar all min energi. Det gjorde ont många gånger att vara där men oj vad jag har kunnat plocka ur många tunga stenar ur min ryggsäck. Tacksam för min tid i terapin och idag har jag verktyg med mig som jag kan använda dagligen om jag vill och behöver.
Att gå i terapi handlar om att vilja förändring och visst, jag kan välja att gå till en terapeut i åratal och ändå vara kvar i min egen sörja och sen skylla på att terapin inget gav, men det handlar bara om att jag är fast i det gamla. Jag väljer att vara kvar där och trampa runt.

En spegel för världen

Jag tror också att det handlar mycket om identitet. Jag är en viss person för att jag väljer att lägga fokus på vissa saker som s a s blir jag, även när det kommer till att fastna i skit. För vem är jag utan de problem som jag hela tiden kan tänka på, relatera till och skylla på? Vem blir jag när jag förlåter och behöver stå framför spegeln, helt naken, och säga; det här är jag!
Att stå naken inför sig själv är en märklig känsla och den tarvar ett stort mod. Vi är många som passerar den där spegeln utan att stanna upp och titta på vem som verkligen står där, utan kläder både fysiskt och psykiskt. Därifrån väljer vi vilka kläder vi tar på den här gången.
"Du ska vara hel och ren", var ett uttryck som användes när jag var barn, och det ligger något i det.

Goda samtal är verkligen något gott för själen och kan bli det bästa för kroppen också men det är alltid hjärnan och själen som tar besluten om vad som ska hända med kroppen. Och hjärnan är grymt lojal med vad jag tänker och vill verkligen genomföra det som jag tänker. Viktigt för mig där att veta det och  då vet jag att det är viktigt vad jag tänker.

Det är först när jag förlåter som jag släpper mig själv fri