Identitet

En bit av min identitet??

Läser andras bloggar och tänker varje gång jag tar del av någon annans liv att vi väljer verkligen att leva vår liv så olika. Alla på vårt eget sätt och det blir ett mångfaciterat samhälle att vara en del av.
Vi går alla igenom olika stadier i livet beroende på var vi s a s befinner oss och alla har vi våra problem och glädjeämnen som kryddar och gör just mitt liv till mitt.
Undrar hur det skulle vara om alla människor skulle leva exakt likadant? Antagligen förtvivlat tråkigt och ord som utveckling och erfarenheter skulle vara helt onödiga.

Möter personen som gärna talar om det som varit och fortsätter att leva sitt liv i det och framför allt kontinuerligt fortsätter att skylla på att det som hände då fortfarande är skuld till att personen idag mår dåligt.
Jag tänker själv på att jag har gjort upp med en stor bit i mitt liv för ett par år sen, en känsla som följt mig under 40 år men som jag bestämde mig för att släppa, efter ett par år i terapi, visst, och den terapiperioden är en av det bästa val jag tagit. Terapi är något bra och där handlar det verkligen om att göra ett val, att ta kontakt med en terpaut och vilja gå dit och prata om det som smärtar och som tar all min energi. Det gjorde ont många gånger att vara där men oj vad jag har kunnat plocka ur många tunga stenar ur min ryggsäck. Tacksam för min tid i terapin och idag har jag verktyg med mig som jag kan använda dagligen om jag vill och behöver.
Att gå i terapi handlar om att vilja förändring och visst, jag kan välja att gå till en terapeut i åratal och ändå vara kvar i min egen sörja och sen skylla på att terapin inget gav, men det handlar bara om att jag är fast i det gamla. Jag väljer att vara kvar där och trampa runt.

En spegel för världen

Jag tror också att det handlar mycket om identitet. Jag är en viss person för att jag väljer att lägga fokus på vissa saker som s a s blir jag, även när det kommer till att fastna i skit. För vem är jag utan de problem som jag hela tiden kan tänka på, relatera till och skylla på? Vem blir jag när jag förlåter och behöver stå framför spegeln, helt naken, och säga; det här är jag!
Att stå naken inför sig själv är en märklig känsla och den tarvar ett stort mod. Vi är många som passerar den där spegeln utan att stanna upp och titta på vem som verkligen står där, utan kläder både fysiskt och psykiskt. Därifrån väljer vi vilka kläder vi tar på den här gången.
"Du ska vara hel och ren", var ett uttryck som användes när jag var barn, och det ligger något i det.

Goda samtal är verkligen något gott för själen och kan bli det bästa för kroppen också men det är alltid hjärnan och själen som tar besluten om vad som ska hända med kroppen. Och hjärnan är grymt lojal med vad jag tänker och vill verkligen genomföra det som jag tänker. Viktigt för mig där att veta det och  då vet jag att det är viktigt vad jag tänker.

Det är först när jag förlåter som jag släpper mig själv fri