Begravning

Mörkret har ingen makt över ljuset

Jag har privilegiet att få sjunga på begravningar och har så gjort i 10 års tid. Det är ett jobb som har tagit lite tid att hitta in rätt till. Att kunna stänga av den energi som finns i rummet, sorgen, och att göra ett bra jobb för dom anhöriga, vara professionell och förgylla den sista stunden tillsammans med den dom förlorat.

När jag började sjunga på begravningar så fanns i stan en begravningsentreprenör som hette Uno och som värnade om att jag skulle förstå hela processen innan vi kom till kapellet. Han ville att jag skulle se att det verkligen låg ett skal av en människa i kistan, jag ser ju bara kistan.
Han frågade om jag ville följa med till bårhuset och se hur det går till att göra den avlidne färdig för kistan och den sista stunden med sina anhöriga. Jag sa ja. Det var lite läskigt, eller vilket ord jag nu ska använda, nytt kanske eller märkligt ännu hellre.
Uno tog hand om en gammal kvinna som han gjorde i ordning, kammade håret på, klädde i vit särk och la henne i kistan där det finns en massa lättantändligt material för att kistan ska brinna lättare.
Jag fick känna på henne och jag strök henne lite försiktigt över armen som var kall och det kändes verkligen att "ingen var hemma", hon hade flyttat därifrån.
Jag är så tacksam mot Uno för att jag fick följa med den där dagen och se hur allt går till. Det gjorde också att jag har den allra största respekt för begravningsentreprenörer, dom gör ett helt fantastiskt jobb och så mycket mer än vi kan ana när vi kommer till kyrkan med kistan och blommorna på plats längst fram i koret.
Allt ska ju stämma just den stunden för just den här familjen med just dom önskemålen som lagts fram. Ett lagarbetet för oss som jobbar och ett stort planeringsjobb innan för entreprenören.

Jag får ju tillfälle att fundera mycket över hur vi människor gör under begravningstimmen och det som slagit mig är; för vem gör vi en begravning? Jag har tyvärr sett och hört alldeles för många familjer som bråkar om hur det ska vara, inte kan komma överens om vilka psalmer som ska sjungas, vilka sånger, vilka som ska bjudas osv. Jag dömer ingen och jag vet och förstår att det är en jobbig situation för de anhöriga.
Det bästa är när den avlidne själv har önskat hur det ska vara för då uppstår aldrig osämja i alla fall inte i kyrkorummet. Vad som händer före och efter har jag ingen aning om.

Men jag undrar lite när jag hör att en person kör över resten av släkt och vänner, sätter sig på höga hästar och bestämmer hur det ska vara dessutom mot den avlidnes vilja. Vad händer i människan då? Görs begravningen för den personen eller för den avlidne eller för alla som är där?  Att utöva makt för att tygla sin egen rädsla. Det blir inget bra under dom här omständigheterna. Sorgen är tung ändå så det räcker och begravningen är en viktig stund för att kunna leva vidare, att få säga tack och hej till någon som kanske alltid funnits där.

Om det är någon gång som jag skulle önska att familjer kunde vara sams och vara i den bästa energin så är det runt och i sorgearbetet runt begravningen. Att verkligen fundera över vem begravningen är till för. Det är en märklig situation och många människor kanske bara besöker en enda i hela sitt liv.
Det är inget konstigt med döden, att vi ska dö är det enda vi vet, och det är bara att acceptera och som jag skriver i min bok, det är först när vi accepterar som vi kan börja jobba med oss själv för att komma till en lugnare punkt.

Allhelgonahelgen är på ingång och vi tänder ljus för dom som gått före oss. Jag tycker vi ska tända ett ljus för oss själva också och vara snälla mot oss själva även när det är som tuffast.

En skål karameller

Vilken sorts karamell är du? 

Det finns så många sköna människor! Alla bidrar till min livsväg och jag har en godisskål att plocka ur, en skål som alltid är fylld upp till brädden. En del godbitar finns det många av och andra är mer sällsynta och alla sma­kar fantastiskt på sitt egna vis! Det händer att jag plockar bort bitar och emellanåt så lägger jag till en ny bit så att blandningen alltid är perfekt. Någon bit  ibland ha en fadd eftersmak och då vet jag ju det och undviker den nästa gång och ligger den för länga så straffar den ju ut sig själv genom att smaka och se dålig ut. 


Jag testar också gärna nya karameller. En del lockar med med sin yttre charm och andra provar jag genom att ha hört ifrån andra att det är en toppenpralin. Ibland fastnar jag för någon ny och lägger till den i min skål. 

En annan bild av det som kallas livet 

Det finns så många sköna människor som liksom aldrig kommer fram.
En del är långa, andra korta.
Det finns så många sköna människorsom liksom aldrig får en chans

Smaken har förändrats under åren och min godisskål idag ser annorlunda ut än den jag tog till mig tidigare. Jag har ju referenser och erfarenhet av massor av bitar och gör ett bättre urval idag. Förr kunde jag äta dom som smakade mindre bra först bara för att spara den godaste till sist, nu gör jag tvärtom. Ofta med resultatet att dom där som blir sist kvar aldrig smakas och att jag tänker än mer på vad jag stoppar i munnen så att jag verkligen får smaka på dom som jag gillar. 

Där finns pärontoppar, saltlakrits, chokladpraliner, sega gubbar, hårda fruktkarameller, körsbärschoklad, maltesers, surisar, gräddkola och många andra godsaker. Alla ger mig sin egen smaksensation.

Sköna människor
(Ingemar Olsson)

Precis som böcker i ett bibliotek som bara står och samlar damm.
Och om man bara tittar utanpå då missar man en värld som man aldrig får en enda aning om.
Fast hela tiden finns den där

En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra tjocka
Men alla har dom nåt att ge

Dom blir bedömda efter pärmarnaprecis som om resten inte fanns
Men det som öppnar sej där inutiär värt sin vikt i guld
För varenda människa har sin egen saga
Viktig för sin egen skull

Att våga

Vågar du gå?

”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.” Sören Kierkegaard

Att våga bryta mina mönster, gå emot allas invanda förväntningar och gå den väg jag tror på är verkligen att våga, att låta bägge fötterna lyfta från golvet. Jag föredrar att se det som att jag svävar istället för att jag tappar fotfästet eftersom jag kopplar det till att snava och ramla. Att släppa fotfästet, sväva lite ovanför marken och få se saker ur ett annat perspektiv är att våga.

Att våga be om hjälp är något vi ofta har svårt för. Vi ska klara oss själva för det visar på att vi är starka. Starka inför vad undrar jag? Att dela det jobbiga och svåra gör det enklare och när vi delar svårigheter utan några som helst krav så är det att våga ifrån bägge håll. Den som vågar släppa in den andre och den andre som vågar vara där och lyssna och kanske bara finnas till.
Att vara den som vågar lyssna handlar om det som en klok person sa till mig, när jag sa att jag pratar mindre och lyssnar mer: ”Härligt! Jag väntade på att orden skulle ta slut någon gång, så att tystnaden har en chans att viska viktiga saker till dig i ditt öra!”
Att våga lyssna, att våga vara där när gråten kommer från den andre, att bara gå bredvid och lyssna med hjärtat och sinnet, att våga avstå att säga en massa saker bara för att jag ska, och att våga ge en kram. Helt enkelt våga vara mig själv. 

"Jag har alltid klarat mig själv så jag det blir så knepigt när du är så nära nu." Det är klart det är knepigt att bryta det mönstret att våga släppa in någon men jag bestämmer själv hur långt in jag vill släppa någon, när och hur. Det är helt upp till mig. Det handlar också om tillit till den andre personen, att den verkligen vågar vara den den säger att den kommer att vara. Att säga; "jag finns här", och sen vara någon annanstans eller välja bort personen som frågar när det är jobbigt, då har jag förlorat ett förtroende på nolltid. Tänker också på föräldrar som lovar sina barn en massa saker, ofta i kompensation för utebliven tid att umgås, och sen kommer med undanflykter, det skapar noll tillit. Samma sak med vänner som säger en sak men gör något annat när det är skarpt läge. 

Våga är ett stort och starkt ord som är kopplat till styrka eller svaghet. Jag vågar! Jag vågar inte! Känslorna inför dom två meningarna blir väldigt tydliga.

Jag vågar. Med de två orden följer nyfikenhet, nervositet, stolthet, självkänsla, bekräftelse, erfarenheter, beundran, ifrågasättande, avundsjuka, upplevelser och vidgade vyer. Också känslan av att blottlägga sig, att bryta ny osäker mark och nya beslut som går emot det gamla.

Jag vågar inte. Med de två orden följer negativt tänkande, ännu mer rädsla, upprepade mönster, mer lögner inför mig själv, avståndstagande mot mina medmänniskor, urgröpt själ, frustration och kanske t o m ilska mot min omgivning, allt för att hålla människor ifrån mig.

Jag vågar inte - jag vill inte - jag är rädd
Jag vågar - jag vill - jag är nyfiken

Att våga handlar till stor del att vara medveten om att det kommer att bli en förändring och den förändringen kommer att visa sig positiv i slutändan. Det kan vara en bit att gå och vägen kan kännas krokig, bristfällig och skakig men när jag lyfter blicken så kan jag se fast mark under fötterna.
Våga lyfta blicken.

När vågade du senast?

Olika för olika

Det går att bygga utifrån frågor

Coacha - att åka från ett ställe till ett annat

Jag fick frågan häromdagen om jag analyserar och betraktar mina medmänniskor utifrån min coachande kunskap. Jag funderade lite på svaret och så sa jag att jag sällan använder mitt coachtänkande när jag är med riktigt nära vänner, det behövs aldrig eftersom vi är på samma nivå. Med mina närmsta vänner är jag bara mig själv och jag känner mig hel och lugn och trygg.
Däremot är jag väldigt inkännande när mina närmsta är låga i sin energi eller har fysiskt ont eller är ledsna. Svårt att dölja för mig om någon av dem mår dåligt.

Jag vet när jag medvetet använder mitt coachkunnande. Oftast blir jag nyfiken på en person som jag hör många andra prata om. Något får människor att vilja prata om en tredje person som är frånvarande rummet och om jag känner personen så är jag försiktig i mina kommentarer men ställer gärna en fråga utifrån coachandet. Sen lämnar jag det.

I helgen som gick så träffade jag på en person som gör mig väldigt nyfiken. En person som jag hört en del om och som aldrig passerar obemärkt i de sammanhang som hon är med i. Ofta lämnar hon personer med taggar i hjärtat utan att ha förstått att det är hon som satt dom där. Hon ser ut att känna sig förfördelad, går omkring i sammanhanget med en energi som är lägre än något jag mött tidigare.
Jag skulle vilja prata med henne om hennes enorma bekräftelsebehov, höra hur det är att lägga så mycket energi på att ta ansvar för andra som hon aldrig blivit tillfrågad om att göra och att under stora delar av dagen känna sig och vara det stora offret.
Det är bara mina funderingar och jag kanske har helt fel och gör henne till något som hon aldrig varit eller vill vara.
Jag har aldrig gått några mil i hennes skor eller levt hennes liv jag går bara på intuition. På min coachkurs fick jag lära mig att intuitionen är en stor och viktig del av coachandet och att när jag har det, vara försiktig med att använda den, eller snarare vårda min intuition.
Min intuition fick mig att utföra en handling som jag fick till mig att göra under dagen och jag tror att den föll i god jord. Vi får se.

Intuition - magkänslan - att våga följa den

Jag skrev i förordet till min bok att jag bara kände att jag behövde skriva den och när jag träffar på den här typen av människor så känns den än viktigare. Jag sätter mig aldrig på några höga hästar, jag går bara på min magkänsla och vågar följa den.

Ordning

Färgernas årstid

Lars Winnerbäck sjunger: "Jag får liksom ingen ordning på mitt liv" och jag kan humma med en stund och tänka: "Jag får liksom ingen ordning på min känsla inför var jag ska vara och göra i mitt liv".

Den där känslan av någon sorts frustration över att vara på "fel" ställe och göra "fel" saker hänger kvar inom mig. Den gör sig mer påmind när jag har varit ute och rest och det är ju bra på ett sätt eftersom den talar om för mig att jag vill något mer. Annars skulle ju känslan vara att enbart längta hem till jobb och plats.
Jag säger alltid att det är viktigt att längta till något istället för bort från något och jag säger det nu också. Jag vill till något annat som ligger där och pockar på. Jag har det hur bra som helst där jag är just nu och ändå så finns känslan där.
Frågan är om det handlar om mitt inre eller om det handlar om dom yttre omständigheterna?
Än viktigare att leva just idag och göra det som vill just idag och då än viktigare att jag verkligen gör det jag vill. Oj, vad det känns viktigt!

Jag har också många goa känslor inombords och dom trådarna ska jag dra än mer i nu och följa det spåret. Känns som det rätta och fortsätta att vara och önska mig till det allra bästa. När jag är i mina goa känslor så kommer nöjdkänslan och hälsar på med risk för att det där "andra" som jag ägnar mig åt emellanåt blir ännu mer frustration.

Jag ser ett mönster: kontraster  - vad vill jag, som vanligt. Jag ler åt att allt upprepar sig och att jag ser mönstret igen. Ett vacker mönster med några ofärdiga knutar som ska lösas upp och fylla i där mönstret saknar struktur och färg.

Min plats

Magisk soluppgång

Dags att vända hemåt efter en väldigt skön vecka här på Rhodos. Sitter på balkongen i den tidiga morgonen och ser ur solen tar nya tag och vill upp och bjuda på värme och ljus.
Har under veckan flera gånger tänkt att så här går det ju också att leva, precis som det går att leva som jag gör på min plats på jorden. Dom flesta av oss har en "plats" som vi kallar vår egen. Sen kan man kalla det ett hem eller vad man vill.

Jag får ju ofta frågan; var bor du? Jag svarar med ett land, ett ortsnamn eller en gatuadress, och det för att personen jag pratar med ska kunna placera mig. Placera - place - plats.
Jag kan byta plats hur många gånger som helst i livet och var jag än bestämmer mig för att ha mina saker, för det är väl det det handlar om, så blir det min plats. Sången säger; "Wherever I leave my hat, that is my home".

Jag kan känna mig hemma här också, för jag har en egen lägenhet på hotellet, en plats som är min. Jag har nyckel hit, ingen annan får komma in förrän jag säger till. Det är min privata sfär. Min plats, min trygghet. En stängd dörr blir en trygghet. Konstigt egentligen. En stängd dörr blir en trygghet.
Vad händer när jag slarvat bort nyckeln? Hur känns det när någon gör inbrott och är bland mina saker utan att jag gett tillåtelse till det?
Att bjuda in är alltid trevligt men att ha objudna gäster? En objuden gäst kan ju en annan gång bli en inbjuden gäst.

I internetvärlden är så det så enkelt att göra besök "hemma" hos andra människor. Jag kan kliva rakt in i någon annan persons privatliv genom att läsa deras bloggar, surfa runt på deras hemsidor, titta i deras fotoalbum och kommentera deras liv. Vi väljer ju oftast själva hur mycket som ska ut på nätet och nu när jag tänker på det så blir mitt privatliv mindre och mindre. Tryggheten där finns i att veta att jag själv bestämmer hur mycket jag vill släppa iväg.
Att folk sen tror att dom känner mig, det är upp till dom. Ingen känner mig mer än jag vill att dom ska känna mig. Och ingen känner mig bättre än jag själv eftersom jag umgås med mig själv 24 timmar om dygnet.

Så valet ligger återigen hos mig, som med allt annat; Var vill jag lägg min hatt? Och hur länge den här gången?

Barn

Ett barn är ett barn är ett barn

Jag har aldrig fått några barn. Jag vill säga "fick aldrig" för det är en gåva att få ett barn, det är inget man skaffar sig. Av olika anledningar så blev det inga barn och nu har åren blivit för många för att jag ska ge mig in ett sådant projekt.

Jag har förlikat mig med att det är så det är tänkt för min del men ibland ploppar det upp tankar runt barn. Många av dom jag känner har nu vuxna barn och det är barnbarn på ingång, något jag aldrig heller kommer att få uppleva. Det bara är så rent logiskt.

Jag var på en offentlig tillställning häromkvällen och den kvinnliga artisten visade stolt upp sin gravida mage och fick stora applåder. Två andra personer i sammanhanget var nyblivna föräldrar vilket också premierades med en stor applåd och ett av barnen får stort fokus och får applåder och skratt. 

Fascinerande att det är så stort att få barn att det till och med är värt offentliga applåder. 

Det blir ju också att jag väljer umgänge utifrån min livssituation och jag blir också bortvald i och med att jag är utan egna barn. Lika söker lika så är det och det är helt naturligt. 

Att vara barnlös är inget man pratar högt om, man ska liksom bara "ha" barn annars är det något fel. Ingen pratar om det idag, det sopas under mattan. Jag minns en kvinna som jag för många år sen gjorde en intervju med, hon berättade att hon ansågs som väldigt konstig och udda i det lilla samhälle hon levde i, t o m utstött, eftersom något var "fel" på henne som var barnlös.

Ibland får jag känslan av att jag upplevs som mindre "kvinna" eftersom jag är utan barn, jag är inte komplett och något är fel och skulle jag, någon högre makt förbjude, välja bort barn då är det än värre. Då är jag en hemsk människa. Jag går utanför normer som någon satt upp och det är socialt otäckt för då behöver människor förhålla sig till en ny situation, en det kan vara lätt att trampa någon på tårna i.

Så då låter vi hellre bli om att prata om det. Jag tror faktiskt att jag enbart fått frågan en gång varför jag är barnlös. En gång. Känns som att det är lika tabu som att prata om sitt sexliv.

Jag hör människor som berättar om många års kämpande för att få barn. När dom till slut får barn på det ena eller andra sättet så är det som känslan att: "Där satt den!" Nu blir allt bra och livet perfekt. Ungefär som när man nått sin målvikt och tror att livet nu blir frid och fröjd. 

Att sen säga att man har problem med sitt barn avslöjar ju för allmänheten att man är en dålig förälder, gubevars. Ingen får säga att dom är trötta på sina barn, ingen får säga att dom har problem med sina barn, ingen får säga något ofördelaktigt om sina barn överhuvudtaget för då är du en dålig förälder. Har normen bestämt.
Jag har tidigare sågat Jantelagen jäms fotknölarna och gör det nu också med normen.

I sammanhang där man är tillsammans med människor man aldrig träffat, t ex ett bröllop eller liknande så kommer konversationen snart att handla om barn och barnbarn. Högt, lågt, vitt, brett, glatt, ledset, tacksamt, förbannat, skämsigt, lyckligt osv. Det pratas barn och jag har inget att tillföra. Jag kan inget säga, eftersom jag bara har ringa erfarenheter av att "ha" barn, så jag lyssnar och lyssnar och mer ofta än sällan tänker jag; vem är du när dina barn flyttar hemifrån? Vem är du utan dina barnbarn?
Så många som jag lyssnar till som lever genom sina barn och barnbarn.

Jag tänker att det blir två helt olika sätt att ta sig an livet om man får barn eller inte. Massor av olika prioriteringar till exempel. Olika livsfilosofier, olika värderingar, olika ja, allt egentligen. 

Jag har ingen som ärver mig, ingen som för min kvinnliga gensida av släkten vidare vilket kanske spelar mindre roll i den här världen och jag får ju aldrig heller se hur det går i framtiden. 

Det är däremot underbart att ha ett syskonbarn och det är bonus i livet och gott för familjen i övrigt.

Jag är också bonusmamma och det känns bra och jag tror att jag funkar bra som det så jag har barn på nära håll och har alltid haft det.

Hos mig finns ingen som helst bitterhet över att jag aldrig fick barn och jag har sörjt, förlikat mig med tanken och gått vidare.

Hon är inget substitut för ett barn, Medea,  men tillsammans med sin hjärte-syster Cindy som lämnat oss, är hon världens finaste lilla nos och jag tar gärna emot offentliga applåder för henne också. Det är hon värd! 

Blod tjockare än vatten?

Väljer jag mitt blod? 

"Blod är tjockare än vatten"
Rent densitetsmässigt är blod tjockare än vatten och helt nödvändigt för att vi ska kunna leva. Från hjärtat till lungorna för syresättning, tillbaka till hjärtat och sen ut till kroppens alla vävnader. Utan blod inget liv.
"Blod är tjockare än vatten" - släkten går alltid först när det kommer till att försvara, bevara, prioritera och bistå.

Vatten är nödvändigt för allt levande. Utan vatten - inget liv. Kroppen behöver vattnet för att ta sig vidare som kropp och vi törstar ständigt när vätskenivån är för låg. Vi kan törsta ihjäl.
"Blod är tjockare än vatten" - alla personer i mitt nätverk utanför släkten får stå tillbaka när det väl gäller. Då går släkten först.

Eller?!

Den viktigaste driften hos människan är att fortplanta sig, det går före t o m mat och sömn. Den näst viktigaste blir väl då att se till att min avkomma lever vidare för annars så är ju fortplantningen meningslös. Alltså ser vi alltid till att vår släkt prioriteras när något inträffar och vi gör allt för att rädda vårt blod.

Jag kan uppleva att vi här i Sverige, i många fall, har en annorlunda syn på släkten än i andra sydligare länder. Där lever man i släktboenden, tar hand om sina gamla hemma, låter dom bo i någon av barnens hem och alla värnar om alla i sin släkt oavsett hur svaga släktbanden än är.
Här känner jag flera stycken som vänt sina släktingar ryggen eller som helt enkelt aldrig umgås.
Jag kan gå till mig själv; jag träffar väldigt sällan mina kusiner, nästan aldrig. Sen morfar, mormor, farmor och farfar flyttade vidare så träffas vi nästan aldrig. Visserligen bor flera av dom utomlands och faktum är att det är dem jag träffar oftast. Om nu ordet oftast går att använda i det här sammanhanget.
En del av mina kusinbarn har jag aldrig ens träffat, dom på min mammas sida.
De närmaste jag träffar är min bror, mamma, pappa och någon av mina mostrar emellanåt. Min faster pratar jag någon gång med i telefon.
Genom Facebook så har jag kontakt med ett en av mina kusiner och det är allt.

Väljer jag vatten?
(Bilden tagen av Fia Andersson)

Min kropp skriker efter vatten när den törstar och det blir prioritet att se till att den får det den behöver. I värmen med fysisk aktivitet så vill den ha massor av uppmärksamhet och vätskebalansen sjunker snabbt och om jag låter bli att ge kroppen vatten så strejkar den. Den skulle helt sluta fungera om jag helt avstod att ge den vatten. Ingen annan vätska än just rent vatten är vad den behöver. Jag kan försöka "lugna" den med läsk, mjölk, kaffe, the och andra vätskor men den blir aldrig nöjd av det. Vatten! Utan vatten ingen fungerande kropp eller knopp. Jag klarar mig utan mat men utan vatten så kan jag hälsa hem.
Jag umgås med vatten varenda dag och var jag tvungen att välja något att ta med mig om jag skulle till exempel blir tvångsförflyttad till en öde ö så vore det vatten, inte en släkting.

Nära vänner = vatten?

Nära släktingar, säger vi, finns alltid där, vilket i mitt fall är sant. Så också mina vänner, jag kallar dom "mitt vatten". De vänner som jag håller nära finns där. Precis som min bror, mamma och pappa. Skulle något inträffa så finns endera part där.

Så om jag skulle vara tvungen att välja; en släkting eller vatten? Vad skulle du välja? Dig själv?

Tanken går till boken "Sofis val.

Träningspass

Idag kom jag på det; det är frågan om ett träningspass! Ett träningspass är ju till för att stärka, lyfta, vidareutveckla och välja en bra väg. Precis så känns det, dock utan den fysiska ansträngningen. 

Jag älskar att träna! Ibland har jag långt till att komma iväg men när jag väl är där så tycker jag det är så kul! Att få ta ut mig till max. Idag t ex så var det träningspass på resorten och jag tror aldrig jag svettats så mycket och varit så slut. Samtidigt så kände jag att jag faktiskt orkade jogga lite, och det ju för att jag tränat tidigare. 

Ju mer jag tränar, ju bättre blir det! En utmaning. En känsla av att allt är möjligt. Och för varje gång jag tränar så blir jag lite starkare och får lite bättre kondition. 

Det har kommit till saker i livet som gör att jag verkligen få möjlighet till att träna mig på att fokusera på rätt saker, önska hur jag vill att det ska vara, släppa tanken på att det kan bli besvärligt, låta bli att tänka h u r och helt lita till magkänslan. Det är klart att universum skickat mig ett träningspass! 

Jag vill gladeligen ta del av det och lära mig mer, bli starkare i min övertygelse att min känsla är rätt att Lagen om Attraktion är stark - det jag skickar ut får jag tillbaka.

Den kristna tron säger att Gud utsätter människan för prövningar, undrar om det också var tänkt som träningspass?? Tränningspass för att välja rätt väg för den enskilda människan. 

Prövning - träningspass. Jag föredrar träningspass eftersom det är stärkande och uppbyggligt medan en prövning kan vara mycket knäckande både mentalt och fysiskt

Har precis läst ut Morgan Allings biografi om sin barndom och han har verkligen gått igenom ett "träningspass" i och med sin barndom. Se var och vad han är idag. Han säger själv att han hade aldrig blivit det han är utan sin barndom även om den var mycket tuff. Vet att han övade massor när han väl bestämt sig för något, tränade i timtal, träningspass på träningspass. Han gick stärkt ur sin träning och nådde sina drömmar. Mycket coolt! 

Nu vill jag träna på det som är förelagt mig, ja, verkligen träna så att kroppen, huvudet och anden snart går på autopilot utan gps.

Träningspass för kropp, knopp och ande

Nu i kväll så hittade min kärlek till en av Rhodos stad mysigaste restauranger där tidigare gäster sagt att Pinocchios pappa Gepetto driver stället. En liten taverna där maten lagas med kärlek till råvarorna och gästerna. "Gepetto" själv hälsade oss välkomna och var hur charmig som helst, fantastiskt mysig och varm stämning och vi kände oss så välkomna. Maten var också mycket god, enkel och rakt på och god!

Fantastisk olivolja i vackra kraffer

Lille Pinocchio bor på Taverna Kostas

Kostas själv! Lik Gepetto, Pinocchios pappa

En dörr

Jag har haft min första bokrelease och det var en märklig och fantastisk känsla. Jag har stått på scenen i över 30 år och gjort både det ena och det andra men nervositeten inför i fredags var något annat. Jag har framfört andras musik och texter med lite naturligt avstånd. Den här gången handlade den enbart om mig och mina tankar. En spännande känsla. 

Jag är så tacksam över alla som kom och delade min kväll och den kommer för alltid att finnas kvar i mitt minne. 

Kulturnatten var också riktigt mysig. Mitt i regnet och höstkylan så fylldes växthuset i Gubbens Trädgård och det blev en fin stund tillsammans med Fredrik Törnvall som så begåvat och ljuvligt spelade på sin gitarr. 

Min kärlek har varit så fantastiskt tålmodig i hela den här processen och nu har vi tagit oss iväg till Grekland för att fira vår vigsel. Jag är så tacksam över honom och hans kravlösa kärlek. 

Sunwing i Kalithéa, Rhodos

Jag har mest mött kärlek den senaste tiden men också en annan energi. Den dyker upp ibland och är väldigt ifrågasättande och påstridig om att jag har sagt saker, inte sagt saker, undanhållit fakta och låtit bli att inkludera vederbörande i olika händelser. En märklig energi som jag har svårt att se var den kommer ifrån för något hände på vägen. Från att ha varit en  ljus, ärlig, omtänksam och kärleksfull energi till misstänksamhet, svarta ögon, negativ energi och ett hjärta som är på utflykt. Eller är det så att det är jag som har ändrat mig? Jag har satt på mig nya glasögon, fått tydligare syn, ser färgskiftningar klarare och kanske framför allt vågat och velat se andra saker och möta andra energier.

Undrar om den här personen själv ser och märker sin förändring? För visst kan man förändras utan att man själv märker det.  Jag tror att man behöver ett samtal utanför sig själv för att se vad som hänt och vad som ändrats. 

Jag tror ändå att energin är medveten om att något har hänt och frågan är om den "skyller" på mig för att jag har ändrat mig? 

En dag önskar jag att vi sätter oss ner och samtalar om vad som hände på vägen. Inget rätt och inget fel, jag vill bara höra vad den ljusa energin tog vägen, om den rymde för en stund eller om den flyttat för alltid. Kanske har den knackat på emellanåt och velat komma hem igen men har blivit motad i dörren. Det är lätt att stänga en dörr, bakom den har jag skydd, slipper se och bry mig om vad som finns där. Det är svårare att öppna och se vad och vem som finns på andra sidan.  Där kan finnas möjligheter och lockelser som känns bra med som samtidigt skrämmer mig. En dörr på glänt väcker nyfikenhet när ljusstrimman söker sig långt in på golvet. Samtidigt är det lätt att bara trycka till den och stänga ute ljuset. 

Stängs en dörr så öppnas ett fönster eller en annan dörr, brukar man säga. Visst är det så för någonstans vill jag ju gå och jag får allt se till att välja vilken dörr som jag vill öppna. 

Det är bara att knacka på