Barn

Ett barn är ett barn är ett barn

Jag har aldrig fått några barn. Jag vill säga "fick aldrig" för det är en gåva att få ett barn, det är inget man skaffar sig. Av olika anledningar så blev det inga barn och nu har åren blivit för många för att jag ska ge mig in ett sådant projekt.

Jag har förlikat mig med att det är så det är tänkt för min del men ibland ploppar det upp tankar runt barn. Många av dom jag känner har nu vuxna barn och det är barnbarn på ingång, något jag aldrig heller kommer att få uppleva. Det bara är så rent logiskt.

Jag var på en offentlig tillställning häromkvällen och den kvinnliga artisten visade stolt upp sin gravida mage och fick stora applåder. Två andra personer i sammanhanget var nyblivna föräldrar vilket också premierades med en stor applåd och ett av barnen får stort fokus och får applåder och skratt. 

Fascinerande att det är så stort att få barn att det till och med är värt offentliga applåder. 

Det blir ju också att jag väljer umgänge utifrån min livssituation och jag blir också bortvald i och med att jag är utan egna barn. Lika söker lika så är det och det är helt naturligt. 

Att vara barnlös är inget man pratar högt om, man ska liksom bara "ha" barn annars är det något fel. Ingen pratar om det idag, det sopas under mattan. Jag minns en kvinna som jag för många år sen gjorde en intervju med, hon berättade att hon ansågs som väldigt konstig och udda i det lilla samhälle hon levde i, t o m utstött, eftersom något var "fel" på henne som var barnlös.

Ibland får jag känslan av att jag upplevs som mindre "kvinna" eftersom jag är utan barn, jag är inte komplett och något är fel och skulle jag, någon högre makt förbjude, välja bort barn då är det än värre. Då är jag en hemsk människa. Jag går utanför normer som någon satt upp och det är socialt otäckt för då behöver människor förhålla sig till en ny situation, en det kan vara lätt att trampa någon på tårna i.

Så då låter vi hellre bli om att prata om det. Jag tror faktiskt att jag enbart fått frågan en gång varför jag är barnlös. En gång. Känns som att det är lika tabu som att prata om sitt sexliv.

Jag hör människor som berättar om många års kämpande för att få barn. När dom till slut får barn på det ena eller andra sättet så är det som känslan att: "Där satt den!" Nu blir allt bra och livet perfekt. Ungefär som när man nått sin målvikt och tror att livet nu blir frid och fröjd. 

Att sen säga att man har problem med sitt barn avslöjar ju för allmänheten att man är en dålig förälder, gubevars. Ingen får säga att dom är trötta på sina barn, ingen får säga att dom har problem med sina barn, ingen får säga något ofördelaktigt om sina barn överhuvudtaget för då är du en dålig förälder. Har normen bestämt.
Jag har tidigare sågat Jantelagen jäms fotknölarna och gör det nu också med normen.

I sammanhang där man är tillsammans med människor man aldrig träffat, t ex ett bröllop eller liknande så kommer konversationen snart att handla om barn och barnbarn. Högt, lågt, vitt, brett, glatt, ledset, tacksamt, förbannat, skämsigt, lyckligt osv. Det pratas barn och jag har inget att tillföra. Jag kan inget säga, eftersom jag bara har ringa erfarenheter av att "ha" barn, så jag lyssnar och lyssnar och mer ofta än sällan tänker jag; vem är du när dina barn flyttar hemifrån? Vem är du utan dina barnbarn?
Så många som jag lyssnar till som lever genom sina barn och barnbarn.

Jag tänker att det blir två helt olika sätt att ta sig an livet om man får barn eller inte. Massor av olika prioriteringar till exempel. Olika livsfilosofier, olika värderingar, olika ja, allt egentligen. 

Jag har ingen som ärver mig, ingen som för min kvinnliga gensida av släkten vidare vilket kanske spelar mindre roll i den här världen och jag får ju aldrig heller se hur det går i framtiden. 

Det är däremot underbart att ha ett syskonbarn och det är bonus i livet och gott för familjen i övrigt.

Jag är också bonusmamma och det känns bra och jag tror att jag funkar bra som det så jag har barn på nära håll och har alltid haft det.

Hos mig finns ingen som helst bitterhet över att jag aldrig fick barn och jag har sörjt, förlikat mig med tanken och gått vidare.

Hon är inget substitut för ett barn, Medea,  men tillsammans med sin hjärte-syster Cindy som lämnat oss, är hon världens finaste lilla nos och jag tar gärna emot offentliga applåder för henne också. Det är hon värd!