Gröna små äpplen

I mitt liv finns numer den man jag längtat efter under många år och nu får jag längta efter honom dom få stunder vi är ifrån varandra. Det är en helt annat form av längtan nu och den är så överfylld av kärlek att det ibland gör ont men det är en skön känsla av kärleksont. Den är mig förunnad numer och varje dag så uttrycker jag min tacksamhet till både honom, mig själv och till LoA.
Nyper mig i armen ibland för att verkligen inse att jag har den förmån jag har och jag kan sitta och titta på honom länge och bara njuta av vetskapen att vi delar våra liv med varandra numer och kommer att fortsätta att göra det.
Jag möts varje dag av en så varm omtanke ifrån det lilla till det stora och varje dag blir jag glatt överraskad över saker som han fixat utan att jag bett om det. Han har hört min önskan några dagar tidigare och så helt plötsligt händer det tack vare hans stora hjärta fyllt av kärlek.

Jag kommer att tänka på en sång som Monica Z sjöng in för länge sen och som nog är en av dom vackraste kärleksförklaringarna jag hört och som lika gärna skulle ha kunnat sjungas av mig till min kärlek;

Innan jag är riktigt vaken
står han lutad över sängen, säjer: Hej!
Och så dricker vi vårt kaffe
sedan barnen gått till skolan och jag mornat mej.
Och han tar min hand och kramar den,
skrattar när han ser hur trött jag är.
Och så ler han då han kysser mej till avsked
innan det till jobbet bär.
Om de' inte kärlek e' då vet jag bara de':

Gud gjorde ej gröna små äpplen,
det finns inga hav och finns inga öar i så fall.
Då leker inga barn tafatt,
då finns det inga glada skratt, då är solen kall.
Gud gjorde ej gröna små äpplen,
det finns inga berg och finns inga sjöar,
nej, tro mej på mitt ord.
Om inte det är kärlek så
då finns det ingen sån att få på denna jord.

Jag ringer till hans jobb ibland,
vet att han har bråttom:
"Säj, kan du slita dej ifrån en stund och äta en bit mat?"
Och han släpper allt för handen och möter mej på stan,
och jag är sen förstås.
Men han väntar tåligt leende och säjer överseende:
Jag känner dej!.
Om de' inte kärlek e' då vet jag bara de':

Gud gjorde ej gröna små äpplen
det finns inga hav och finns inga öar i så fall.
Då finns det ingen New York-smog
och heller ingen London-fog, då är solen kall.
Gud gjorde ej gröna små äpplen,
det finns inga berg och finns inga sjöar,
nej, tro mej på mitt ord.
Om inte det är kärlek så
då finns det ingen sån att få på denna jord.
(Stikkan Andersons svenska text till "Little Green Apples")

Jag har några väninnor som jag ibland, rent verbalt, "tävlar" med om vem som har den bäste mannen och vi är alla lika ihärdiga att förklara vår kärlek till just vår man och tala om hur fantastisk han är. Det härliga är att vi alla "vinner" varje gång. Att vara i en sådan positiv energi som när vi talar om våra män är underbart och ger en speciell varm känsla.
Det är i sådana sammanhang jag vill vara allt mer, där kärleken flödar och då kärlek på alla olika sätt.

Skickar ett stort varmt leende till min bror som alltid stolt sa när han förlorade i spel: "Jag vann i alla fall"!

Jag vinner alltid!

Säga upp sig

På väg ut till landet så fick jag tillfälle att lyssna till "Tendens" och ett avsnitt i serien "Att säga upp sig från samhället". Jag fick möta en kvinna som tidigt bestämde sig för att jobba med djurkommunikation och som lever efter Lagen om attraktion, hon lever som vill och utifrån det träffar hon "rätt" personer för att få sitt liv att fungera. Tankar om universum, rättvisa och ekonomi finns där och jag lyssnar med stora öron.
Mycket av det hon säger är som ljuv musik i mina öron och jag tar in och känner att det är dags för mig att återigen ta till mig människor som för mig vidare i mitt tänkande. Mina tankar går också direkt till min vän änglafjärilen och jag inser hur mycket jag längtar efter henne och hennes samtal.
Dessutom gör tiden här i stugan, nära naturen, att jag får närmare till mig själv; inget som stör, ingen tid att passa, inga måsten, inga ska osv.
Jag vet att det är sommar och att allt blir så mycket enklare när det gäller att leva på landet och det är precis så det ska vara, det ska vara JUST NU.
Att söka likasinnade är viktigt för mig och när längtan blir stor så dyker dom upp på det ena eller andra sättet och jag struntar i vilket, är enbart tacksam för att dom finns där.

Har också den senaste tiden tänkt på en vän som jag har i periferin, en vän jag lärt känna genom musiken och som jag följer med glädje. Han skickar mig mail om tankar och funderingar och det känns lika gott varje gång och jag vet och känner att han gör det helt kravlöst. Den kravlösa vänskapen är den allra bästa och för mig blir det också den mest varaktiga. Att finnas, berätta, lyssna och dela.

Jag är tacksam

Vatten

Vatten är en sak som jag har tagit för givet, det ska bara finnas där när jag lyfter på kranen och det ska vara kallt eller varmt vilket jag för stunden önskar och det ska vara gott att dricka. När jag känner mig smutsig så tar jag för givet att jag har rinnande vatten och jag kan duscha hur länge som helst.

Det fina sommarhuset som vi har hyrt har fått mig att tänka till angående självklarheten med vatten. Där finns inget rinnande vatten indraget och det vatten som vi använder till att diska, vattna och tvätta oss i kommer från en brunn som ingen vet om vattnet där är tjänligt så vi avstår att dricka. Tjänligt förresten, hur många procent av världens befolkning är så noga med att veta om vattnet är tjänligt eller inte? Och hur många har samma "tjänlighetsgrader" som vi här?
Som barn fick jag ju lära mig att "lite skit rensar magen" och det ligger en hel del i det.

Varje gång jag vill dricka vatten så får jag lyfta på locket till hinken och ta en skopa därur och jag är sparsam, inget får gå till spillo. Varje gång jag ska diska så hämtar jag vatten ute på gården, värmer upp det i vedspisen (fantastisk spis för övrigt) och så diskar jag snålt i balja vartefter jag sköljer med ljummet vatten också i balja.
Varje gång jag ska duscha så får jag göra det utomhus med hjälp av trädgårdsslangen med ett duschmunstycke och en hink med uppvärmt vatten, går alldeles utmärkt och jag snålar med vattnet för att få det att räcka så länge som möjligt.
Torrdass har vi, så inget vatten där heller.
Färskt regnvatten tas till vara och används även det som tvättvatten.

Allting tar längre tid och tarvar planering för att det ska bli så bra som möjligt och det fungerar hur bra som helst.

När jag nu kom hem till lägenheten så drog jag på vattnet för att tvätta penslar och känner direkt att det är ett oerhört slöseri att låta vattnet stå och rinna för det försvinner ju bara bort i ingenstans till ingen nytta. Oanvänt vatten direkt ner i slasken, slöseri.
Är tacksam för att jag från och med nu kommer att tänka på och se vattnet som något mycket dyrbart och som det finns en begränsad mängd av. Jag är priviligierad att få leva här i Norden och ha obegränsad tillgång till sötvatten mitt i civilisationen.

71% av ytan är täckt av vatten varav 3% (!) är sötvatten, 3 %!
70% av sötvattnet används dessutom av jordbruket... Och hur många miljarder människor är vi på jorden just nu, människor med samma behov av minst 2 liter vatten om dagen för att våra kroppar ska fungera??

Vatten, en självklarhet eller....?

Förväntningar

Mina dagar just nu är underbara stunder av tidlöshet i naturens och kärlekens närhet. Jag har med tiden förstått att mitt behov för att må bra har ändrats och idag är det just det jag upplever just nu som är det jag vill vara i. Tiden har upphört och inget kan störa mig. Jo, ibland ringer min telefon och jag får förfrågningar om jobb och det är som att strypa tillförseln av tidlöshet för en stund. Känns som att jag under en period lätt skulle kunna "försvinna" och vara i mitt. Tills jag vill något annat, tills jag får ett behov av tid igen och tills det jag har just nu har nått en förändring.

Den här sommaren innebär nya saker för mig eftersom vi hyrt vårt sommarhus som vi pysslar om stortrivs i. Jag hör många som har stora önskemål om att resa och planerar sina lediga dagar in i minsta detalj medan jag är så nöjd och tacksam över det stilla liv jag har.
Önskemål förresten, är det kanske ännu mer förväntningar?
Förväntningar som vi hoppas kommer att införlivas och blir det på något annat sätt så sätter besvikelsen in.
Förväntan, att för- vänta på något som ska komma.
Ofta förknippat med glädje när vi tänker på en efterlängtad bra händelse.
Någon har sagt att förväntan är ”en av de mogna sätten att hantera verklig stress”… kanske det….

Jag tror på målbilden när jag slänger iväg min önskning och med fokus på den utan att förvänta mig något så blir den till det allra bästa. Låter lite som att det krockar, att önska mig något och sen avstå från att förvänta mig men det är just det som är grejen för när jag kommer fram till min målbild så är jag tacksam för hur den ser ut just då.
Saker och ting har ju förändrats under tidsresan dit och utan förväntningar så blir mitt mål precis det det ska bli just den dagen, och jag är glad och lycklig för det som presenteras för mig.

Jag har slutat att förväntat mig saker och en viss utgång av en framtida händelse och det gör i förlängningen att jag också slutat att bli besviken oavsett vad som händer. Samma sak med förväntningar som jag tidigare ställt på mina medmänniskor. Människor gör bara det dom själva vill och jag kan aldrig förvänta mig något i gengäld om jag gör något för en annan människa. Jag kan bara göra för att jag vill göra utan att förvänta mig något tillbaka.

Att ge kravlöst är att få kravlöst.

Ledighet

Ledigheten kommer så rätt just nu. Det är dags att ta ledigt från all tidspassning och prestation som kommer med alla mina jobb. Det är ju prestation att jobba, något ska utföras till det bästa och i och med att jag driver eget så är det ju viktigt att det alltid blir bra så att jag får mer jobb. Å andra sidan så vet jag att när jag enbart är Lisa och gör det jag tycker är roligt så blir det till det bästa och det leder till fler bra saker.

Jag har också i två månaders tid jobbat med min kropp med en personlig tränare 3 ggr i veckan och det känns att jag är lite sliten nu även där. Jag är ju grymt envis och tar ju ut mig max varje gång och det är ju så härligt. Nu blir det lite vila ifrån dom träningspassen men jag tar med mig gummibandet och tränar själv på semestern också. Och sen finns ju trädgårdsarbetet i stugan. Jag har ju mitt mål att uppnå och jag är snart halvvägs dit tidsmässigt. Och ja, min kropp förändras och jag blir framför allt starkare både fysiskt och mentalt.

Jag vill också ladda min skrivklåda vilket är lustfyllt.

Svart hund, vit hund

Jag drar till mig människor som har fått mentala diagnoser av det ena eller andra slaget och jag funderar över vad som händer med oss när hjärnan vill något annat än det var tänkt. Det mentala sitter ju i hjärnan och jag tror att det är starkt kopplat min själ och ande vilket gör att det gör ännu ondare när det "spårar ur". Jag har ingen personlig erfarenhet av mentala sjukdomar så jag kan överhuvudtaget ingenting säga något endaste om hur det är och samtidigt så funderar jag över vad som händer med oss...

Ett fysisk sjukdom går ju att bota på ett enklare sätt eftersom vi direkt ser vad som är galet men när det kommer till det mentala så får man liksom gissa och känna efter. Ungefär som när man ska lära sig spela gentemot sjunga; lär du dig att spela piano så kan du visa exakt hur du ska trycka för att det ska bli rätt. När du däremot ska lära någon att sjunga så har jag ingen chans att visa hur du ska göra, det handlar om att du hittar känslan och får egna aha-upplevelser tills du hittar den rätta känslan.

Jag ser ett program om extrema samlare och när dom säger att dom vill sluta att städa för att dom slänger minnen så blir det konstigt för mig. I min värld finns minnen finns på ett fåtal ställen och det är i huvudet, hjärtat och själen och visst, ser jag ett foto t ex så minns jag bättre men saker... Saker är saker och jag kan ingenting ta med mig när jag går, absolut ingenting förutom min själ och ande.
Allt kommer till att våga älska mig själv och känna att jag duger till i alla lägen oavsett vad som händer och framför allt så handlar det om att helt strunta i vad människor tycker och tänker. Så länge jag har en sund livsinställning och lever ett gott liv med goda tankar och känslor om allt som kommer i min väg så är livet gott och jag slipper grubblerier.

Jag läste en klokhet häromdagen; En indianhövding talar till sin stam om två hundar inuti hans huvud: Den ena hunden är vit, god och tapper, den andra hunden är svart, hämndlysten och ilsken. Båda hundarna kämpar in i döden. En ung krigare, som inte kan vänta till slutet på historien, frågar; "- Vilken av hundarna vinner?" Hövdingen svarar: "- Den jag matar."

Och jag väljer att mata den vita hunden...

Hårt....

Jag får helt oanandes läsa vad som står på en lapp, hon har skrivit ner det för att riktigt kunna ta in det. Det är många meningar staplade på varandra. Jag börjar läsa och slutar innan jag börjat på andra meningen. Min själ och mitt hjärta får nog en chock och jag börjar gråta. Hon håller kvar lappen och jag försöker läsa ett par rader till med det nästan vänder sig i magen på mig och tårarna fortsätter att strömma.
Hon ser min reaktion och jag känner att hon förstår att det är riktigt illa.

Orden som slår emot mig är fruktansvärt starka och att veta att någon har sagt det till henne enbart i syfta att såra, gör mig förtvivlad inombords. Min största fråga är varför hon tillåter sig att befinna sig i den här oerhört negativa energin. Hon, som är en fantastisk kvinna på alla sätt och som ger till andra med så mycket energi.
Hon säger att han sagt att han inget menar med orden, han var bara frusterad, och hon tar honom i försvar och jag ber henne lägga fokus på sig själv istället och sluta försöka få honom att förstå att orden han använder är hemska. Hon vill ju bara att han ska förstå vad det är han säger men det kommer aldrig att lyckas. Han förmår inget bättre.
Hon hör vad jag säger och jag känner att hon vet...

Hon har själv alla svaren men väntar och väntar och väntar trots att det i varje rum i hennes hus finns en väggprydnad som säger "Carpe Diem". Hon vet och hon väljer och det vet hon också.

En kvinna jag möter har vanligen en sprudlande energi, med en kvittrande röst och ett leende som kommer djupt inifrån men jag känner att något har hänt. Hennes energi är så låg och hon är frånvarande trots att hon är där. Jag frågar hur hennes helg har varit och hon svarar lite tveksamt att den varit ok men att den fick ett oerhört jobbigt slut. Hon tvekar att berätta och jag säger att hon gör precis som hon vill. Till slut berättar hon om beslutet som en god vän till henne tagit, ett mycket smärtsamt beslut. Jag förstår genast varför hennes energi är så låg. Det enda jag kan säga är att hon får vara precis som hon är just nu och att det är helt ok.

En man berättar om saker han överhört och orden klingar i mitt huvud och jag kan lägga ihop två och två. Mina intryck från ett annat håll får en syster att hålla i handen och tillsammans så bildar dom en klarhet. En klarhet som jag aldrig hade sett eller förstått utan dom orden som mannen ger mig. Jag får veta saker jag kanske inte skulle ha vetat, även om jag tror att jag får veta det jag ska veta.

Mina känslor inför dessa personer har på ett par sekunder vänt och jag har fått massor om information som gör att jag behöver framkalla mitt bestämdaste att aldrig döma någon. Ibland är det lättare än annars men jag hittar känslan och bestämmer mig för att vara omdömes- lös, alltså att vara utan och helt fri från att döma.
Allt detta på en enda dag och jag förstår att jag drar till mig dom här berättelserna för att fortsätta att avstå från att döma människor och också för att vara tacksam för allt gott jag har i mitt liv.

Förändring

Jag har slutat diskutera och ägnar mig istället helt åt samtal och diskurser.
I en diskussion så bör man komma fram till vad som är rätt eller fel och för mig är det ointressant eftersom vi alla har vår egen verklighet. Vem har då rätt eller fel? Ingen eller alla beroende på hur man ser på saken.
Däremot så deltar jag gärna i samtal oavsett vad det rör sig om. Jag lär mig massor av att lyssna till andra människors funderingar, ställningstagaden och åsikter. Det för mig framåt i mina egna tankar och funderingar och jag kan fritt tänka och välja det som känns bra.
Jag har också slutat att säga till människor att; där får du allt ta och tänka om! Alla får tänka och tycka det dom vill och min önskan är enbart att önskar dom allt gott. Att göra gott för sig själv och sin omgivning i och med hur dom tänker och förhoppningsvis lever efter.

Jag tycker om att få höra nya vinklar på det jag själv har som ståndpunkt och jag lyssnar både till den som avstår från att gå åt samma håll som jag och till den som fyller på och snabbt ger mig en vidgad tanke. Den förste får mig att stå fast och vara tydlig i mina tankar och den andre bekräftar och ger mig möjlighet att utvecklas än mer i det jag tänker och tycker.
Alla förändringar är bra och vi som människor förändras hela tiden och jag menar verkligen hela tiden.
Alla nya dagliga intryck gör mig till en människa med ny kunskap, insikter och erfarenheter så den jag var igår är borta och idag är jag en ny person.

Allt ändras, inget är som det alltid har varit, alla ändras, ingen förblir den samme.
Dom unga blir gamla och mysterier avslöjas för det är vad tiden gör; ingen och inget förblir oföränderligt.
Det finns få saker i livet som vi kan vara säkra på förutom att regnet kommer från molnen, solen lyser upp himlen och fåglarna flyger. Vinter blir vår, ett krossat hjärta blir helt även om det tar tid och ingen och inget förblir oföränderligt

(Sången "Everything must change", som jag fritt översatt, skriven av B. Ighner)

I min värld är alla förändringar av godo oavsett hur dom ser ut när dom kommer till mig. Dom säger mig ju att det finns andra och nya vägar att gå och jag är villig att prova. Förändringar är inget farligt, absolut inget farligt. Däremot kan jag känna att det är "farligt" att avstå att förändra.
Tänker på naturen som förändras hela tiden, aldrig att den tvekar inför förändring, den gör det den ska och vi som ser den förändras älskar det oavsett årstid.
Vi förändras hela tiden och det finns en vandringsmyt som säger att alla celler i våra kroppar byts ut var sjunde år och oavsett om det är sant eller är en skröna så finns tanken där att vi förändras hela tiden.

Det finns få saker i livet som vi kan vara säkra på förutom att regnet kommer från molnen, solen lyser upp himlen och fåglarna flyger. Vinter blir vår, ett krossat hjärta blir helt även om det tar tid och ingen och inget förblir oföränderligt