Skylla på någon annan

Någon annans fel

"Det var inte mitt fel!" Känns det igen? En mening som kan dyka upp i precis vilket sammanhang som helst; förhållandet, jobbet, alla sorts relationer, vid resor, you name it. Att ge någon annan än mig själv skulden för det som har hänt. Det är som att vi är offer för omständigheterna eller enbart har stött på människor som vill oss illa; det är deras fel!
Och mina tankar runt skuld här handlar bara om hur vi som personer lägger skuld på någon annan för det som vi själva har deltagit i.

Hör: "Det är skönt och lätt att skylla på någon annan" och jag undrar var den sköna känslan i det ligger? Att flytta över skulden till någon annan gör det direkt att jag blir fri? Känns det befriande inombords att ge någon annan skulden?
Jag funderar över syndernas förlåtelse och då kanske främst inom den katolska världen där det blir utdömt att säga ett visst antal Ave Maria, sen är man fri från sin skuld och kan, jag vet att människor gör det, göra om samma sak igen och upprepa samma procedur om och om igen. Vad har då gått in i huvudet vad det gäller att förlåta och att välja ny väg?

Det finns människor som sätter upp frågetecken mot mitt sätt att tänka; att ställa mig själv till svars för det som händer mig, att jag tar ansvar för mina handlingar och aldrig skyller någon annan för det som blir knas. Det sägs att jag då avleder uppmärksamheten från den som verkligen är skyldig. Jag tänker att vem är jag att tala om för någon annan att den är skyldig? Jag går alltid till det den coola rebellen Jesus som sa: Den som är utan synd kastar första stenen. Det är en bra sak att tänka oavsett om jag fysiskt eller mentalt utsätter någon för att ta på sig skulden; vem är jag att döma? Har jag först sett om mitt eget hus så att jag är utan skuld och kan kasta den där stenen? Vem är jag till att döma andra och ge dem det som är min egen skuld?

Det är först när jag kan se mig själv i spegeln och kan säga att det var mitt eget fel som jag kan gå vidare. Det är ok att få fler erfarenheter, det är ok att jag missat och varit oförsiktig och det är ok att bara vara mänsklig. Och det är helt ok att säga att jag gjorde fel, eller som jag heller uttrycker det; jag gjorde lite annorlunda.

En person som hela tiden vänder det som är till att bli den andre personens fel, hur närmar jag mig den?
Vad kan jag säga för för att få den människan att inse att den ska ta en titt i spegeln och själv inse att personen har stor del i skulden eftersom den skuldbelägger? En person som hela tiden skyller på den andre personen utan någon som helst egen insikt. Jag vill verkligen veta. Jag vet att det aldrig är ens fel att två träter men om två som träter tittar till sig själva först så kan vi slippa trätandet och skuldbeläggande slutar och det blir lugn och ro.

Läser: "Kollektivt skuldbeläggande skapar gemenskap inom den anklagande gruppen, alla mot en."
(R Girard) Att en person får dra ett helt lass av skuld och blir en syndabock gör att den upprörda gruppen lugnar ner sig och blir av med sitt ogillande och blir "fria" och kan vandra vidare genom livet, prata om syndabocken, och göra sig själva än mer fria? Bara en reflektion ifrån min sida.

Charlie Campbells skriver om följande:

"Han vill göra läsaren medveten om denna instinkt att skylla på andra och vår oförmåga att acceptera konsekvenserna av våra handlingar. Vi vill ha enkla förklaringar också till komplicerade skeenden. Men att du tycker att någon annan är skyldig till beklagliga saker som händer och som du är inblandad i, betyder att sannolikt alla andra också har den självsynen. Så vem är egentligen skyldig? Eller är alla oskyldiga? Detta ständiga skuldbeläggande av oskyldiga skapar ett oöverskådligt lidande, det finns såväl i familjen och på skolgården som på det nationella, globala och andliga planet.

För troende kristna har det varit en kronisk huvudvärk att försöka förstå Guds förmodade godhet och allsmäktighet mot bakgrund av de fasor som ständigt drabbar vår värld. Teodicéproblemet (min * : behandlar problemet med att förklara hur Gud kan vara både god och allsmäktig när det finns ondska och lidande) är en kyrkans Svarte Petter som alstrat många snåriga försök till förklaringar. På något sätt är det onda trots allt Hin håles fel.

Campbell skriver att den demonisering som judar utsatts för i århundraden av bland annat den katolska kyrkan bäddade för nazismens utpekande av dem som paria. De hade varit syndabockar för så mycket så länge, att de accepterades som måltavlor också för nya anklagelser.

I dag är urvalet av potentiella syndabockar obegränsat. Om man har en uppfattning om hur samhället borde vara beskaffat, så har man sannolikt också en idé om vems eller vilkas fel det är att det i stället ser ut som det gör. Ateister och kreationister, förnuftsivrare och astrologer, anarkister och nynazister, alla har de sin åsikt om var skulden ligger. Av någon anledning skärskådas religiösa föreställningar inte med samma skärpa som ideologiska, trots att de också har politiska implikationer. När hörde man någon begära att troende människor bör respektera dem som ifrågasätter deras föreställningar?"

Vill du så läs hela artikeln av frilansskribenten Anders Mathlein.

Fick en kommentar om att jag troligtvis skulle måla in mig i ett hörn när jag filosoferar om det här med skuld och det för att jag kommer att lägga skuld på "någon" oavsett vad jag kommer fram till. Funderar och tycker att det är långt ifrån så.  Jag låter bara den ena tanken studsa mot den andra och skuldfrågan blir obesvarad. Eller?!

”Det var inte mitt fel!” Nej, kanske det. Men vems var det då? 

SVD 23/2 2012

"Sällan har SvD:s läsare varit så eniga. Många som kommenterat artikeln där etikforskaren Ann Heberlein hävdade att svenskarna är världsbäst på att skylla ifrån sig säger sig känna igen problematiken: ingen tar ansvar, alla skyller ifrån sig. Men när läsarna svarar på frågor om skuld tycks det ändå vara så att de flesta tycker att de själva tar ansvar – problemet är att andra inte gör det."

Det kliar

Många dagar sen jag skrev och det har runnit många tankar och funderingar under min tankebro dom senaste dagarna. Jag fortsätter att fascineras över oss människor och hur vi väljer att leva och agera. Jag hamnar i frustration emellanåt och tar mig ur den genom att fundera igenom vad det är jag fastnar i, ofta med hjälp av min man. Han är klok och ser saker ur ett annat perspektiv och vi har alltid goda samtal. Icke mindre så funderar jag ändå över livet, vad det är och hur jag vill leva det.
Det kanske har att göra med att jag hela tiden har levt längre, upplevt mer, tänkt fler tankar vilket gör att jag funderar ännu mer eftersom det finns fler tankar och känslor att sortera.
Många andra, å andra sidan, filosoferar och tänker bara hälften så mycket som jag och det kan säkert vara skönt, bara tänka på det som är just nu i mitt liv och vara nöjd med det.

Men det kliar i mig, nästan hela tiden och jag tänker; är jag på rätt plats? Gör jag det jag vill fullt ut? Eller är jag här för att jag fastnat och gör jag det jag gör för att jag alltid har gjort det och det funkar?
Det kliar än mer emellanåt och ju mer jag kliar ju mer kliar det, som envisa loppor eller myggbett gör. Det är först när jag gör något åt lopporna som dom försvinner och det är först när jag slutar klia på myggbetten som dom smyger sig undan och giftet försvinner.

När infinner sig lugnet i kroppen? Jo, när jag själv sätter mig i lugn även om det stormar runtomkring och det dyker upp saker som stör mitt jag. Jag tänker, som så många gånger förr; get into your vortex and stay there! Tacksam att tanken finns hos mig hela tiden och jag är tacksam över att jag gång på gång blir påmind om den. Den som blir mest påverkad av att jag kliver utanför är förstås jag själv och den som blir mest påverkad av att jag håller mig därinne det är förstås jag själv, så jag väljer.

Ett "kli" som kommer ofta är att jag vill skriva mer och en skrivtanke är starkare än andra. Just nu funderar jag över varför den kommer till mig, om det är nyfikenhet, frustration över vårt leverne eller kanske mest att människan avstår att leva som vi lär. Eller säga att man lever efter en viss övertygelse och sen ändå låta bli att följa den när det kniper och även i medgång. Vad är det då för mening att säga, jobba och leva efter en övertygelse när den ändå spricker hela tiden?
Å andra sidan, vem är jag att tycka om andra människors val i livet? Men det föder frustration inom mig och den talar om att jag är på "fel plats" och jag tänker att när jag skriver om det så kommer det att lätta. Jag tror också att när en tanke och framför allt känsla är så stark i mig så är det något jag vill följa. Lyssna till min magkänsla, den som alltid talar om sanningen för mig, min sanning.

När jag gör det jag vill så kommer allting att falla på plats och jag behöver göra min längtan med den största och innersta övertygelsen, då, släpper allt jobbigt och jag finns och lever i mitt vortex utan att behöva tänka på att jag ska hålla mig där. Lycka, frid, kärlek och värme.

Ensam är bra

Ensam och stadig i sitt eget bygge

Jag tror att rebellen Jesus var ganska ensam och jag undrar om han egentligen hade några nära vänner? Jag kan bara fundera över hans tankar och hans sociala liv och det jag läser mig till är att han alltid stod ensam på toppen när det blåste, alltid ensam i sina frågeställningar till människor, alltid ensam när han talade till folket, alltid ensam med sina tankar. Även om han hade 12 lärjungar med sig så känns det som att ingen av dom egentligen var hans vän utan snarare hans följeslagare och beundrare. Möjligen att han fann vänskap hos Maria och Martha. Personer som litade på att det han sa var äkta från hans hjärta.  Personer som fanns vid hans sida utan att han gav dom bekräftelse. Kvinnor som stod kvar även när han frågade och frågade igen utan att någon egentligen kunde svara. Sen levererade han en av sina sanningar och alla runtomkring som lyssnade fick något att tänka på. Undrar om han ens var vän med sin far? Jag tror att Jesus var ensam som människa. Ingen aning om det är en bra eller mindre bra känsla.

Det blåser på toppen och vilken utsikt!

Att vara ensam med sina tankar och sitt eget sätt att vara och att vara tillfreds med det är en styrka. Att våga och vilja säga; jag är jag och jag duger som jag är och jag är ensam.
Jag skriver i min bok: "Det är ensamt längst fram, on the edge. Det blåser på toppen"
På toppen kan också den udda fågeln sätta sig och ha överblick över det som sker. Den sitter lite närmare solen än alla andra, där på toppen. Den har närmare till ljuset, ljuset som ger oss liv. Den har närmare till himlen och det obegränsade och den kan när som helst lyfta ifrån toppen och flyga än högre. Frihet!

Jag längtar efter samtal med min änglavän. Hon dyker upp i mina tankar emellanåt, framför allt när jag känner att jag är just den där udda fågeln. Den där som går sin egen väg, som är en vän och ibland som kanske "kräver" för mycket att sina vänner. Att t ex ha en vän som sällan bekräftar har jag förstått är något som människor drar sig för. Som vän vill människor ha en person som håller med och nickar och säger precis det som personen letar och fiskar efter, bekräftelse. Jag är annorlunda, jag vet och det är ok, men ibland känner jag mig just ensam. Där kommer min änglavän in. När vi samtalar så finns inget annat, vi går direkt upp på toppen, vi samsas där och vi är på samma klippa i samma energi. Den känslan är svår att beskriva för någon annan och det är som att vi pratade igår även om det gått månader sen vi samtalade. Frihet, utveckling, erfarenhet och kravlös kärlek. Min längtan vet jag också för mig fram till ett samtal snart.

Jag är och gör mig själv till en udda fågel. Den känslan är starkare emellanåt och det behövs en ärlig självkänsla inom mig för att den ska kunna få bo där helt villkorslöst.
Jag tycker om ensam. Jag tycker om ensam ihop med min änglavän. Jag är ensam och det är ok.
Jag har ingen rädsla för att bli avvisad, känna mig annorlunda och viskad om och jag vågar ta chansen att söka efter det som jag tror på och att leva som jag lär. Jag vågar ,vill och kan! Och då, emellanåt,så är jag ensam vilket är helt ok. Ordet ensam är ju helt förknippat med något dåligt vilket det ingalunda behöver vara. Ensam är också bra. Känns fånigt att jag ens försvarar det som något bra eftersom det är det.

Vilken grym överblick över det egna jaget och världen