Vilken värld det ska bli

Jag har lyssnat till fd biskop Martin Lönnebo och här är hans ord om hans önskan om hur vi kan se på det nya året:

Jag önskar att vi framställer det nya året som ett barn. Det barnet har att säga, där, är vi alla förenade.
Ett talesätt är: barnet buret bär den vuxne... När vi tar hand om det innersta inom oss själva, för vi har alla kvar barnen inom oss och barnen utom oss, andra barn och vuxna barn, det barnsliga i genuin bemärkelse, det djupaste hos oss, det känsligaste hos oss, då har nog mänskligheten ändå en framtid.

Man ska se på det nya året som ett barn.
Det första leendet är det största som människan gör under hela i sitt liv.
Hon är utkastad från ett varmt fosterhav ut i en kall värld.
Hon ser ansikten hon aldrig sett och är helt beroende och så vågar hon le mot det okända, det är livsmod.
Såsom världen ser ut så behöver vi mycket livsmod.

Det vi ser först förstås också tårarna som också är också viktigt och det väcker medkänslan, vad behöver vi mer än medkänsla i världen idag. inte bara för männskor utan för djuren och jorden sjlälv som är både mor och barn för oss

Händerna som söker och trevar och när jag räcker fram ett pekfinger så håller barnet hårt i det och greppet är fast. Jag kan nästan lyfta barnet i den styrkan. Jag vill hålla det greppet hela livet och så länge jag orkar. En bild för solidariteten.

Vi behöver livsmodet, medkänslan och solidariteten.
Se det nya året som ett barn

Tänk när, jag skriver när, vi alla inser vad det är som är viktigt i livet....
Oavsett vilken livsfilosofi eller religion vi väljer att tro på och leva efter så har vi männsiskor gemensamma önskningar och när vi samlas runt dom och struntar i allt annat som uppstår när vi "krigar" om vem som har rätt eller fel när det gäller val av filosofi och religion, då...:

Varje gång som någon mot mig ler
Känns det som all kyla smälter ner
Är varje vänligt ord som talas på vår jord
Ett frö som gror
Jag ser det i min fantasi
Vilken värld det ska bli

Om alla kunde tala samma språk
Om alla skulle vandra samma stråk
Mot ett gemensamt mål
Vid horisontens rand
Jag ser ett land
Där varje man och kvinna är fri
Vilken värld det ska bli

En värld där alla människor varje dag
Omsluts av en vänlig famn
Där människor på hopplöshetens hav
Kan finna en tryggad hamn

Jag har ett hopp som bor djupt inom mig
Att en dag har allting ändrat sig
Allt hat och våld som fanns
Av kärlek övervanns
Nå'n gång, nå'nstans
En värld där allt är harmoni
Vilken värld det ska bli

Jag både tror och vet
Att detta hopp ska bli en verklighet
Jag både tror och vet
Att detta hopp ska bli en verklighet
Som du och jag får leva i
Vilken värld det ska bli

En värld där allt är harmoni
Vilken värld det ska bli
(Per-Erik Hallin)

Och för att gå mot ett gemensamt mål så behöver jag börja med mig själv...

Gott föder gott

Jag läser just nu boken "Bortom The Secret" och i och med det så fördjupar jag mig i Lagen om Attraktion. Jag är totalt vidöppen i själ, hjärta och hjärna när jag läser och jag växer i min övertygelse om att det är rätt filosofisk väg att gå i mitt liv.
Jag lär mig att det är oerhört viktigt att ha kontakt med "Anden", ett annat ord för mitt jag, och att hålla egots starka röst en bit ifrån mig.
Egot söker hela tiden bekräftelsen genom "se mig!" och vill önska prylar och saker för att just synas och är titt som tätt så får den som önskar sig saker med och genom sitt ego känslan av att det här med LoA fungerar ju inte; jag får ju aldrig det jag önskar mig!
Jag läser och förstår på djupet att när Jaget vill något annat, och nåt annat är alltid det som är bättre för mig, så är det Jaget som vinner och Egot reagerar med att just bli frusterarad av att misslyckas.

Att hitta till Jaget hela tiden i mitt liv och att lyssna till det innan jag går till Egot känns så skönt, så fantastiskt skönt. Och när jag lyssnar till Jaget så trycker jag undan Egot och det får ingen rum på min spelplan.
Att önska och följa Jagets röst gör också att jag gör saker i mitt liv som är till gagn för andra; jag använder helt enkelt dom gåvor jag förvaltar. Så gott föder gott som föder gott osv.

En av mina funderingar är på vilket sätt jag kan få människor att förstå att det här med LoA fungerar. Jag lär mig massor av att samtala med människor om det som ligger dom nära och ibland får jag t o m frågan om jag vill lyssna och reflektera över saker utifrån min synvinkel och det gör jag gärna för det är då jag lär mig. Numer så spar jag på mina kommentarer helt tills jag lyssnat färdigt och sen börjar jag samtala utifrån mitt filosofiska livsläge.
Och när jag tänker ett varv till, just nu när jag skriver, så inser jag att det är när jag slutar att fundera över HUR och enbart gör, det är DÅ det händer; jag når fram till människors hjärtan och dom får med sig något som dom sen får göra vad dom vill med.
Jag vet att jag är en "görare" så jag fortsätter att göra, det brukar bli så bra så...

Det jag också vet är att det jag en gång fått veta kan jag aldrig mer vara ovetande om och DET är en mäktig insikt.

Drömmen

Igår skrev jag om vad som skulle kunna vara verklighet och jag stannar kvar i dom tankarna en stund till. Dom senaste nätterna har jag drömt så intensivt och nära så det har verkligen känts som att jag varit vaken och verkligen upplevt det jag drömt. Detaljerade handlingar, människor och platser och jag byter dom lika snabbt som en blinkning och det är självklart att fortsätta "leva" i drömmen precis där jag är.
I filmen "Inception" säger en av männen: - "Har du tänkt på att du alltid hamnar mitt i drömmen? Du vet aldrig hur du kom hit....."
Så sant... Jag hamnar alltid mitt i en händelse och har absolut ingen aning om hur jag kom dit vilket också är helt ointressant, allt som händer känns färdigt och självklart.

Ibland pratas det om ett "uppvaknande" och det handlar ofta om människor som kommer till insikt om något t ex ett andligt uppvaknande vilket menas att bli medveten om sig själv och sin omgivning på ett högre plan.
När jag tänker på att drömma så känns det som att drömmen ger mig insikt om mig själv på ett högre och annorlunda plan, ett sätt att använda min hjärna på ett uppvaknande sätt eftersom jag där aldrig sätter några gränser och allt är möjligt.
Tänk om mitt vakna tillstånd är min sömn och min sömn är min vakna verklighet där jag får uppleva allt jag vill?? Det där som jag ofta pratar om när jag yrar omkring i den här "verkligheten" och söker bekräftelse dagarna i ända....

Fick en kommentar från en god vän som ibland kände det som att hon lever i fel tid och det kan jag också känna av... Emellanåt, när jag släpper allt det som binder mig fast i den här kroppen och också släpper den dimension jag valt att leva i där jag behöver förhålla mig till allting både fysiskt och mentalt, då upplever jag något annat... Fel "tid".... Ja, eftersom tiden, precis som döden, är en illusion eftersom energi bara omformas, så kan jag leva tidlöst och kravlöst i en annan dimension och det om jag tillåter mig själv att släppa taget.
Vem säger att den här dimensionen med namnet Verkligheten är den rätta? Vi ger vårt förnuft fantastiskt mycket utrymme och stänger in själen i en kropp för att hålla den under uppsikt och tygla den. Se bara vad som händer när vi dör, det som är "jaget" frigör sig och hittar andra dimensioner att leva vidare i, helt fria från den här kroppen som stänger in den i sin bostad.

I drömmen är jag alltid en viktlös person, där finns inga hinder vare sig fysiskt eller mentalt... Tänk om drömmen är min verklighet??! Vilken grej!

Verkligheten

Det finns ett uttryck som säger att "verkligheten kommer alltid ikapp oss"... Vad betyder det? Att vi lever i en drömvärld? Att vi ständigt är jagade av något annat än det vi vill leva och vara i? Att vi ständigt tävlar med oss själva om att välja drömmens värld istället för verkligheten? Vad nu v e r k l i g h e t e n är för något...?

För ett par veckor sedan såg jag filmen "Inception" och igår "Mr Nobody" och det får mig verkligen att tänka till. Vad är det vi lever i; vaket eller drömmande tillstånd? Vem säger att verkligheten är det som jag är i när jag är vaken? Min hjärna ger mig fullkomliga "verklighetsuppfattningar" när jag drömmer och när jag drömmer så är det verkligheten för mig...
När jag tittar på en film så kan jag ibland helt försvinna "in i" filmen och allt annat runtomkring mig försvinner; är jag då i verkligheten eller drömmer jag? Vad är det rätta tillståndet för mig då? Min hjärna, mitt sinne och min själ försvinner någon annanstans och min kropp finns kvar här...Vad är verklighet då?

En annan fundering är varför "verkligheten" är så förknippad med att uppleva svårigheter, leta efter att må bättre, ofta vilja gå åt ett annat håll, göra saker jag inte vill, söka bekräftelse osv. I drömmen hittar jag helt andra saker och jag vet också att jag kan styra mina drömmar.
Och här drar mina tankar iväg om att människan, enligt Bibeln, är dömda att leva i synd och för att få nåd vända sig till Gud. Och när vi vänder oss till Gud och ber om nåden, lever vi då i något annat än verkligheten när vi fått den? Att vara beroende av en religion är det att leva i verkligheten? Att tro på något som ingen kan bevisa liknar mera en drömvärld för mig och det är ju fantastiskt eftersom vi kan styra våra drömmar och ofta önskar att leva i något annat än den "bistra verkligheten". Eller är det en flykt ifrån det vi lever i?
Jag tror på att gå till något istället för ifrån...

"Fortsätt att drömma" säger människor och samtidigt som när jag gör det så får jag höra att jag är högt i det blå och har tappat förankringen med verkligheten... då plötsligt är det inget bra att drömma och verkligheten är det jag behöver acceptera som det enda att leva i...
Jag vet att jag kan skapa min verklighet utifrån att förverkliga mina drömmar så frågan är ju då när jag förverkligat min dröm; lever jag i verkligheten eller i drömmen...?

Julafton

Det är julafton och dom här tre hararna samlas i trädgården som just nu ju är helt överröst med snö. Jag har aldrig tidigare upplevt så mycket drivsnö och vi håller oss inomhus så mycket som möjligt med ett och annat andetag utanför dörren för att få lite frisk luft. Vi skottade en timme i förmiddags så vi har verkligen närkontakt med snön.

Det är en annorlunda julafton eftersom det är första året jag firar tillsammans med min kärlek och utan min familj och det är ju helt naturligt att skapa sig nya traditioner i nya relationer. Jag vet också att mina familjemedlemmar har det gott var och en på sitt håll och redan nu planerar vi för en stor familjejul nästa jul och då hemma hos oss.
Det känns skönt att kunna fira på olika sätt år från år, jag har några få saker som följer mig som tradition sen kan jag gärna förändra. Egentligen är det lite märkligt hur vi bygger upp allt runt en enda helg, vi planerar i månader och kanske t o m år i förväg hur vi ska fira dom här tre dagarna. Undrar vad som skull hända om man bestämde att vi alla skulle flytta julen en månad framåt?? Galen tanke? Möjligt men rolig :-)

Avnjuter resten av dagen i lugn och ro och innerlig, kravlös kärlek vilket är den bästa julklappen av alla.

Önskar er alla en riktigt GOD JUL!

Fluga

Den har bestämt sig för att överleva vintern.... Där utanför fönstret är det full snöstorm, det bildas meterhöga drivor på mindre än tio minuter, det viner i husknutarna och dom små fåglar som ger sig ut har fullt upp med att hålla styrfart och blåser nästan av grenarna där dom mer än vajar i den bitande vinden.
Den kryper på rutan som är full av snö, snö som smälter av värmen inifrån och får den att rinna och bilda kristaller på rutan.
Helt utan bekymmer kliver den omkring, letar sig ibland lite längre ner för att komma närmare värmen från elementet. Tänder jag lampan så drar den ett varv så nära glöden som möjligt och sen ut igen på fönsterrutan.

Undrar om den drömmer om att få komma ut och få sträcka ut sina vingar och flyga mot grönskan och havet? Undrar om den vet att om den skulle få komma ut så skulle den frysa ihjäl på nolltid?
Nånstans så är ju drivkraften hoppet, hoppet om att ännu en gång få flyga fritt i värmen. Så den kryper vidare, stannar till ibland med korta och längre mellanrum, tar ett varv runt rutan, surrar lite i lampan utan större frenesi. Det märks att den behöver energi för att överhuvudtaget orka få fart på sina små vingar. Den spar energin till den där ljuva vårdagen som aldrig har varit närmare än just idag.

Och jag får ett meddelande genom att veta vad en fluga i min närhet betyder: Hitta tillbaka till din egen kraft. Bearbeta det negativa inom dig.
Det är precis det jag har gjort dom senaste veckorna, det där som har varit det negativa i mitt inre håller jag på och ändrar på och det känns för första gången helt rätt och det finns en enkel väg att följa och tack vare den kravlösa kärleken så vet och känner jag att nu, nu är rätt tid och nu är min känsla rätt och nu är kärleken min ledstjärna; kärleken till mig själv och kärleken från min kärlek till mig.

"Flyg, fula fluga, flyg! Och den fula flugan flög"
Flyg iväg, du negativa tanke, flyg iväg! Och den negativa tanken flög iväg för gott....

Det viner och tjuter i knutarna i det vackra huset vi fått låna över jul, snön yr och det bildas meterhöga drivor på nolltid i det stor öppna landskapet som har havet som granne på bägge sidor.
Jag njuter av värme, kärlek, närhet, lugn och en fantastisk vinter. En julhelg väntar som jag sälla skådat vad det gäller vädret. Allt är som när Emil kör Alfred till läkaren med hans skadade tumme... Skillnaden är att jag kan njuta av det inifrån och även utomhus för nosen behöver ju ut emellanåt...

Hur

Jag inser att jag någonstans tycker om lite tidigare morgnar, jag blir väckt av min kärlek som för flera timmar sen åkte till sitt jobb och jag får sitta i mörkret och filosofera lite innan jag går den första promenaden med vovven. Det är lite segt att gå upp men det funkar bra eftersom jag kan ta det lugnt när jag väl klivit ur sängen.

Läste vad jag skrev precis den här dagen för ett år sen här i min blogg och det är skönt att se att jag håller fast vid min filosofi.
Det handlade om att jag ska strunta i hur saker och ting kommer till mig och den känslan har jag fortfarande och det är gott att leva efter det. Dessutom läste jag i nån av bloggarna runtomkring att jag visste att min kärlek skulle komma och att han skulle göra det när det var dags och så blev det och jag struntade i hur :-)
Det ska bli härligt att sammanfatta det här året, vilket jag brukar göra på nyårsafton, och se vilka stora förändringar som skett i mitt liv, förändringar som jag önskat mig.

Det härliga är att också se att inget tar längre tid än det ska innan det infinner sig. Allt kommer precis när det ska och det är så grymt tajmat i livets resa. Jag har önskningar utslängda till universum just nu och jag vet att dom kommer när dom ska.
Ser fram emot dom här sista dagarna på det här året, varför nu dom känns så speciella, och att få dela dom med dom jag älskar mest är också att jag struntat i hur....

Inte

Kan inte du backa lite så jag får plats? Kan inte du handla på vägen hem? Kan inte du vara gullig och hämta ett glas vatten till mig? Kan inte du gå ut med nosen ikväll?
Inte, inte, inte, inte..... Vad har egentligen ordet inte för betydelse i meningar som dom här som vi dagligen säger i parti och minut? I min värld; ingenting! Så varför använda det lilla negativa ordet?? Och vi använder det SÅ ofta...
Det är ju mycket klarare att säga vad jag vill; kan du backa lite så jag får plats osv.
Det är också så oerhört mycket mer kraft i det positiva och jag levererar både en önskan i hjärnan och verbalt som har har kraft och som skickar ut positiva signaler om att jag verkligen vill något och det enbart med att vara tydlig med att det här vill jag uppnå.

I andra meningar så hamnar vi också snett...

Hur skulle det låta om jag satte mig i en taxi i Norrköping sa till chauffören att jag inte ska till Statsmuseet.... Tror knappast att jag kommer dit då.
Det känns som att vi fokuserar extra mycket på starka negationer när vi verkligen vill nåt vilket ställer till det för hjärnan.

- Jag får inte bli nervös.
- Jag får inte sjunga fel.
- Jag får inte misslyckas.
- Jag får inte bli sjuk till lovet börjar.

Negativ fokusering. När jag säger en mening med "inte" hoppar min hjärna över "inte" och fokuserar på resten. Jag förstår det och tänker meningen; tänk inte på en giraff.... Funderar på om jag då vet hur den INTE ser ut...

För att din hjärnan ska förstå meningen "jag får inte misslyckas", måste du skapa en mental föreställning om hur det är att misslyckas för att du ska veta vad du "inte" ska göra ...

Säg alltid vad du vill ska hända och tala om det för din hjärna, lika klart som att säga vart du vill åka i taxin.
Och jag kan alltid enbart tänka på en sak i taget så vill jag bli av med giraffen så kan jag ju t ex snabbt byta till en hund eller krokodil eller till det som jag verkligen vill uppnå och visualiserar ju det direkt i huvudet.

Hjärnans kraft är så enormt stark och när jag är medveten om det så kan jag också använda det och jag tränar varje dag och blir bättre och bättre på det. Jag byter mer och mer ut ordet inte mot ordet avstå om jag nu nödvändigtvis behöver gå in i negationer över huvudtaget.

Jag fortsätter att säga det jag vill ska hända istället för tvärtom

Ljus eller mörker

Det är tidig söndagsmorgon och alla i huset sover utom jag. Utanför fönstret så har det fortsatt att snöa hela natten och fortfarande så yr snön och lägger ett ännu tjockare, vitt täcke över vår värld. Dom fyra adventsljusen är tända och det känns alltid lite speciellt; det har aldrig varit så nära jul som nu och dessutom vet jag att det närmar sig vår med stormsteg. Jag passar på att njuta av stunden och det som är nu och är tacksam för allt som jag har dragit in i mitt liv.
Känns som att julen och framför allt nyåret är tider att reflektera på och jag vet att jag alltid avsätter tanketid till att fundera över det som varit, det som komma ska och det som framförallt är.

Just nu är det julkonserter att delta i och njuta av, det är lite förberedelser inför julen med inhandling av lite julmat och julklappar, det är att samla ihop tankarna inför vår korta resa till jul och det är att summera året för bolagets del.
Märkligt att vi följer en almanacka som någon har bestämt hur den ska se ut. Nu till nyår så ska saker och ting slutföras och sen göras på nytt nästa år eller fortsätta i samma spår. Undrar om människan skulle klara sig utan dom här tydliga avstampen i livet? Det fyller säkert sitt behov av att just ge oss ett slut, kunna säga tack och hej till det som har varit och sen se framåt, ta nya tag och återigen tro på livet ( om vi nu tappat tron på det ) Nyåret är säkert en hjälp för oss alla och jag tror att vi behöver den strukturen. Skulle vi klara oss utan vissa ramar som t ex tid och högtider?

Mina tankar får mig en än gång att fundera över vad människa är för något.... Den eviga frågan som ständigt dyker upp och som får mig att tänka ett varv till... Vad är en människa? Vad är syftet med vår vistelse här? Vad är tanken med att vi enbart använder en sån liten del av vår hjärna? Varför håller vi på så mycket med att söka bekräftelse? Varför har vi ett destruktivt beteende inom oss som vi släpper ut före det goda? Varför finns det ondska och godhet? Vad händer när vi dör? Varför ska vi dö?
Dom filosofiska frågorna är många och jag låter dom trivas i mitt inre och lever dagen precis som den är med närhet, kärlek och det som känns gott för sinne och själ.
Jag vandrar på min livsväg tillsammans med, och samtidigt utan människor, bredvid mig. Jag går alltid ensam men när jag helst önskar så kan jag sträcka ut en hand och känna närhet, glädje och kärlek. Tryggheten ligger i mig själv, att veta att jag just är trygg i mig själv och att jag hela tiden är i kärlek... det enda jag behöver göra är att bejaka den och känna den så är jag aldrig ensam även när jag går ensam...

Fjärde advent och ljusen lyser i mörkret och mörkret har ingen makt längre....

Det goda

Det är riktigt mörkt ute och det singlar ner en och annan snöflinga från himlen, vovven väntar på sin frukost precis som jag och det ska bli gott med en kopp kaffe. Efter att ha surfat en stund på nätet och läst lite kommentarer här och där så fastnar jag, som så ofta annars, i mina tankar om människors beteenden och vad människor säger och faktiskt häver ur sig på nätet.
Hur många skulle våga och vilja säga det dom tycker och tänker på nätet till personer i fråga om dom möttes ansikte mot ansikte?
Det gör mig lite ont att människan idag känns mycket råare i allmänhet och jag behöver leta efter det goda.

Å andra sidan tänker jag att dom som väljer det goda dom håller sig undan från vissa koncept och är det dom är i sina vardagliga liv och lägger ingen energi på att försöka "omvända" andra människor till något dom avstår att vara.
Min mamma säger ofta att det är ett mycket tuffare samhälle idag och jag börjar bli benägen att hålla med henne.
Och å andra sidan igen; jag möter många goa och trevliga människor i min vardag i verkligheten och jag kan ju faktiskt avstå att hänga på nätet.
Ibland känns det som att jag drar till mig mer negativt ju mer positiv jag själv är och det är väl bara naturligt...

Det goda vinner nästan alltid i filmer, böcker och historier och det beror nog på att vi alla vill leva i en sådan värld där det är verklighet. Vi ser och upplever så mycket negativt att vi enbart längtar efter det goda som ska komma och rädda oss. Vi vill alla vara med och bekämpa när det uppstår galenskap ibland oss och då, får en kort stund, vaknar vi till och ansluter oss till den som orkat dra i trådarna men sen då? Hur många håller i? Hur många säger ja till det goda i sin egen verklighet?

Jag vet att många lever i det goda och därför tittar jag ibland med förvåning på hur det negativa får regera... Kan det vara så att vi som väljer det goda slutar att prata och samtala och enbart lever som vi lär? Ingen orkar prata med en vägg eller någon som hela tiden står och ger käftsmällar tillbaka utan då jag hellre hem och kramar min hund och talar med den som vill tala med med mig.
Har det blivit en "hemlig rörelse" med oss som väljer bort allt det negativa? Kommer vi helt plötsligt att poppa upp och "ta över världen" när vi är tillräckligt många och tillräckligt starka? Har vi en ledare någonstans i den här dimensionen som enda dag säger; nu, mina vänner, nu är det dags, det goda ska äntligen få regera och det genom oss alla.
Tror faktiskt att jag känner en sån person och jag har länge sett henne som en ledare....

Det goda besegrar alltid det onda och när vi alla vill att det ska vara så kommer det att ske

Kurs

Jag upplever så mycket kärlek tillsammans med min kärlek och att få känna det är verkligen kärlek och det mesta blir en kär-lek...
Jag lever i en kravlös och underbar kärlek som jag bara trodde fanns i romantiska romaner och i dom mest romantiska och lyckliga hollywoodfilmer. Jag får uppleva den varje dag.
Jag vet att vi är flera som får möjlighet att leva i den sanna kärleken men jag känner mig ändå unik i det jag får vara med om.

Det är ärlighet, ömhet, värme, humor, omtanke, lugn, frihet, längtan och passion och allt får jag uppleva i mitt nu.
Jag är så tacksam och glad och när jag någon gång berättar för en person hur jag "har det" så blir det oftast ifrågasatt och jag hör: "Så där bra är det bara i början av ett förhållande" eller "Vänta tills hans rätta sidor börjar visa sig" ....
Jag är mitt uppe i mitt förhållande och vi har bägge haft privilegiet att visa oss från våra rätta sidor från dag ett vilket var en förutsättning för oss bägge, och vi låter varandra vara precis som vi är, alltså ingen falsk marknadsföring.

Varje dag är för mig en ny gåva, en present fylld med kärlek, längtan och omsorg. Varje morgon jag vaknar upp så tackar jag för att jag får leva det fantastiskt kärleksfulla liv jag har idag.
Jag vet att vi bägge två är värda det här och vi har gått många "kurser" i livet för att veta att den "kurs" som pågår just nu är den vi har förberett oss för länge länge...
Jag tänker för skojs skull någon dag räkna efter hur många "kurser" jag gått i mitt liv och titta på vad dom har gett mig, när jag valde dom och varför jag valde dom. Alla "kurserna" har gett mig kunskap som gör den "kurs" jag går just nu till den allra bästa.

Och att ha gått alla dessa "kurser" har också hjälpt mig att ta ut den "kurs" jag vill styra mitt liv i och till och just nu så seglar jag i en ljuvlig, ljummen perfekt vind...

Ja tack

Bilden får mig att le och säga ja tack till det vackra

Jag sökte upp en man för att be om en enklare tjänst, som kommer att underlätta för mig själv, och det första han gjorde var att fortsätta gå åt ett annat håll och svara mig med ryggen emot mig: "-Jag är inte på humör idag för det här också... Kan du be X att fixa det istället så länge? " Nu var jag beredd på att jag skulle kunna få ett sådant svar för att jag har den förutfattade meningen om den här mannen.... alltså; jag sänder ut min osäkerhet till honom och blir bemött med det som jag förväntar mig...
Det jag gjorde var att säga att allt är lugnt, jag kan lösa det nästa vecka, sätta mina händer i luften och backa undan...

Jag hör också om andra personer som kommer in på arbetsplatser och har en attityd mot dom som jobbar där som jag verkligen kan ses som oförskämt och jag säger till mig själv att tänka efter; vad har hänt dom? Varför låter dom sin frustration gå ut över nya personer som bara bemött dom vänligt? Och framför allt, hur orkar personen gå och bära på så mycket ilska och irritation...?
Det sista är den stora funderingen hos mig; varför väljer jag att lägga så mycket energi på irritation, ilska och frustration? Vad blir bättre av det? Söker dom människorna att gå i clinch för att få utlopp för sin ilska? Vad händer med dom när dom möter lugn, förståelse och harmoni?

Mannen jag mötte igår har jag många gånger önskat att jag skulle få samtala med om vardagliga saker, höra hur han mår, hur han tänker om livet osv men jag har själv aldrig gett utrymme för det för jag har satt mig själv i hörnet att ha för stor respekt för honom och hans avigsidor. Jag tror, återigen, att det ligger hos mig hur jag möter en person och hur jag möter mig själv.
Respekten väljer jag att lägga på mig själv, respekt för mig och mitt inre och respekten för andra, absolut, så länge det är respekt för att personen är en person vilken som och som jag vill möta på samma nivå som jag är på, varken förstora eller förminska vare sig den eller mig.

Ilska kan vara ett sätt att kontrollera sin rädsla, frustration tyder på att jag gör något annat än det jag egentligen vill och irritation handlar om att jag vill ändra på saker som jag inte har någon makt över.
Jag säger: ilska - nej tack, jag har slutat vara rädd. Saker och ting är bara det dom är och det är jag som gör dom till stora och farliga saker om jag vill det. Jag tar varje sak precis just då, tittar på dom och löser situationen då.
Frustration - nej tack, jag gör mer och mer det jag enbart vill och som känns bra. Jag löser en frustration genom att gå åt ett annat håll än var frustrationen drar mig. Den har stark dragningskraft och ju mer jag låter den klibba sig fast på mitt sinne ju starkare blir den så jag pansrar mig med teflon och säger hejdå till frustration.
Irritation - nej tack, varför reta upp mig på saker som jag inte kan styra över? Exempel just nu är vädret och tågförseningar. Inget blir bättre av att jag förbannar vädret och sitter och gnäller över SJ som aldrig klarar sina jobb. Med tanke på hur jag filosoferade tidigare idag här så borde ju alla tåg komma i tid om vi ALLA satte våra hjärnor i det positiva läget för att påverka oss själva med positiv kraft så att allt vi gör och går i den positiva andan. Jag leker med tanken och ser ett samhälle där alla tåg i alla olika sorters väder går precis när dom ska för att vi alla vill det och då med gemensam energi jobbar för att dom ska gå i rätt tid. Och tänk när vi ALLA tänker i god energi om ALLT... vilken värld det ska bli!

Jag tror verkligen på den positiva kraftens makt och jag ser och upplever det ofta och ett av tillfällena är när jag får jobba med mina körer; när vi alla är där för att vi vill, vi är där för att vi vill ha roligt, vi vill uppleva energi, vi vill uppleva gemenskap och vi vill uppleva ett starkt nu alltså kan det enbart bli BRA och det blir det... alltid :-)

Vacker

Det är fantastiskt så mycket energi vi lägger på att tycka om andra och att ha åsikter och fördomar om andra.
Vi dömer oss själva och andra efter hur vår yta ser ut, vårt utseende och det händer oftare än vi själva är medvetna om.
Vi har alla, här i västvärlden, blivit itutade att vi ska se ut som en viss typ av människa för att duga och vara värda någonting och när vi kliver utanför den ramen åt olika håll så slår vi på oss själva och dömer andra.
Jag förespråkar alltid att må så bra som möjligt och i det ligger ju att må bra i kroppen och oavsett hur jag ser ut så kan jag faktiskt må bra trots att jag har gått utanför dom normer som satts upp av "någon"....

Jag kan se en fördel med att vara en av dom som klivit utanför normen för jag har fått tillgång till det som är mitt jag och har verkligen jobbat för att komma fram till att jag är en mycket värdefull människa precis som alla andra. Tacksam för alla mina stunder av att peppa mig själv, fylla på kärleken till mig själv och gå min väg rent livsfilosofiskt.
Undrar om jag hade gjort det om jag varit "perfekt" till normen-utseendet?? Hade jag tänkt på ett annat sätt då? Blivit bemött på ett annat sätt? Varit utan erfarenheter som styrkt mig efter att dom gjort ont?

Vi dömer människor utifrån hur dom ser ut utan att veta ett endaste dugg om vad som finns på insidan. En överviktig är dum och lat, en man med långt hår och långt skägg och runda glasögon är en slusk, en man på gatan som tittar efter tomburkar är en uteliggare, en man i kostym med portfölj och bakåtslickat hår är en "brat" osv osv osv
Tänk om vi skulle döma människor på samma sätt utifrån hur deras röst lät? Eller hur stora fötter och händer man har? Eller hur människor skrattar eller gråter?

Har någon gång sagt att vi alla skulle "se" på varandra med andra ögon om ingen av oss kunde se... Då skulle fokus läggas på känslan av hur en människa möter mig, vad den har för kvalitéer, vad den säger, vad den känner och jag gör mig en inre bild och människan blir en skönhet.
Ibland när jag är i mitt bästa jag så ser jag inga kroppar när jag möter människor, det enda jag uppfattar är energier och känner då av människan framför mig på ett helt annat sätt. Det är en skön känsla och en befriande känsla.

Jag har sagt det ofta och jag säger det igen och kommer att säga det så länge jag finns kvar i den här energin: jag lever efter att låta människor vara som dom är utan att döma och när jag är på väg att döma så ska jag be att få gå en mil i deras skor innan jag säger något.
Visst, jag trillar dit då och då också och jag vet att jag alltid mår lite sämre av att säga det jag och jag är medveten och det är det viktigaste för då kan jag förändra mig.

När jag fyllt glaset med kärlek till mig själv så kan jag ge av det som rinner över till andra.... först då....

När jag läser igenom vad jag skrivit så undrar jag om jag också dömer... dömer dom som ser ut som den perfekta normen....?
Fast jag tänker att jag är tacksam för att jag fått chansen att vara den jag är genom allt och jag tänker vilken annorlunda värld det här hade varit om vi aldrig nånsin fått några ramar för vad som är det perfekta.....
Hur hade den världen sett ut? Finns den världen kanske någonstans i den här världen?

Det kan jag svara själv på förresten: ja, det finns i den här världen för vad som är vackert bestämmer enbart den som beskådar en människa eller ett föremål... Alltså bestämmer jag själv vad som är vackert för mig och i min värld så finns det enbart vackra människor och dom vackraste är dom som säger till sig själva att dom är vackra och helt enkelt står där och duger...

Familj

Jag lever just nu ett liv som jag verkligen önskat mig och det finns få saker som jag fortfarande vill ändra på eller jag ska snarare säga som jag vill uppleva på ett annat sätt. Att få ha en familj nära en hel helg med allt vad det innebär av värme och närhet är något jag är tacksam över varje gång jag landar i nuet och insuper den känslan.

Igår tittade jag på min telefon innan jag skulle gå och lägga mig och insåg att ingen sökt mig den vägen på över ett dygn, ingen hade skickat mess och ingen hade skickat mail. Jag fick nån sorts flashback och insåg att så var det när jag var singel också och då valde jag att söka upp mina vänner eller min familj för att vara utan ensamheten en stund.
Nu är jag själv i en familj och jag förstår att den blir det viktigaste jag har när vi är lediga tillsammans och det blir en naturlig prioritering att vilja vara med dom närmsta.

Jag vet också att jag tyckte vanliga och stora helger var dom jobbigaste tidigare i mitt singelliv för alla prioriterade sin familj, och det med all rätt och och naturlighet, och ensamheten blev större när jag fokuserade på alla andra som hade familj. Jag insåg det och började fråga mig själv vad jag ville och löste det och fick dom helger jag önskade och mådde bra i det.

Känslan av att veta att det är så stor skillnad på singelliv och familjeliv, och jag har ju upplevt båda, gör att jag funderar över mitt egna beteende och mina behov.... Jag förstår att jag funderar och fungerar olika utifrån vilket nu jag har och alla mina val är ok och jag säger ju alltid att den viktigaste personen i mitt liv är jag.
Efter samtal med min kärlek så inser jag också att jag är priviligierad som får ha sambo och barn tillsammans en hel helg. Det finns familjer där familjemedlemmarna väljer att göra separata saker under helgerna och knappt att dom väljer att äta tillsammans och det för att få lite egen tid.

Jag har enbart lust till tid tillsammans just nu och jag har förmånen att få leva i det och jag fortsätter med det så länge jag önskar och vill det.
Jag är fylld av tacksamhet för varje dag jag vaknar upp och vet att jag får leva tillsammans, till - samman....

Att mötas

Det går alltid att mötas om man vill och framför allt vågar...

Jag kan alltid möta en person om jag är helt ärlig i det som kanske känns lite obekvämt och det obekväma ligger enbart hos mig och handlar om egen tillit och att veta att jag är ok som jag är just nu.

Jag kan alltid möta en person när vet varför den andre reagerar som den gör och att alltid gå till att alla känslor som den andre och även jag visar upp är ok och titta på olikheterna, lyssna till den andre helt förutsättningslöst och helt utan förväntan av att jag ska behöva säga att den andre har rätt eller att den personen ska bekräfta mig åsikt eller känsla.

När jag möter en person precis där den är utan att värdera, bara lyssna, så lär jag mig massor om mig själv och jag blir bättre och bättre på att vara lyhörd och ställer frågor som gör att jag kan ta mig själv vidare och när jag är helt ärlig hur det känns för mig och vad jag har för erfarenheter med mig så kan det enbart bli bra. Samtalet för mig att växa oavsett om jag är överens med den jag pratar med.

Att vara helt ärlig i ett samtal om saker som "suttit fast" i oärligheten tar energi och jag är tacksam att den gör det för när jag frigör den känslan runt det oärliga så tillför jag ny och frisk energi och känslan av fullkomlig ärlighet är en fantastiskt skön känsla; frihet, tillit och lugn...

Det som egentligen händer är ju att jag möter mig själv och ger mig själv möjlighet och tillåtelse att växa och gå vidare med ett öppnare sinne och när jag är öppen i sinnet så möter jag andra med nya ögon och öppet hjärta.
Det handlar, för mig, om att sluta döma andra och framför allt sluta att döma mig själv och att rensa hjärnan från dom "sne" tankar och känslor jag lägger på mig själv.
Med hjälp ifrån människor som älskar mig kravlöst så hjälper jag mig själv.
Jag fyller glaset med kärlek till mig själv och sen delar jag mer än gärna med mig av det som runnit över....

Jag låter ljuset inom mig lysa och det mörka får vika åt sidan för att jag är ärlig....

Siffror

Det slår mig hur mycket av vår vardag som är uppbyggd på siffror... till att börja med så är jag själv en siffra i och med mitt personnummer. Jag vägs och mäts i siffror och den mätningen fortsätter sen hela livet, i alla fall vikten.
Vi hanterar pengar varje dag som består av siffror, vi använder klockan, i kör bil där det handlar om flera sorts siffror; hur långt är det dit jag ska? Hur lång tid tar det? Hur många liter går åt osv....
När vi arbetar har vi tider att gå efter och när vi handlar så väger vi och mäter och all mat vi handlar är förpackad efter ett siffersystem...
Jag kommer på många fler saker som har med siffror att göra

Skulle vi klara oss utan siffrorna?
När det gäller vikt på t ex mat så skulle vi väl ta det som vi känner att vi vill ha.
Chansa på att bensinen räcker? Nja....
Vara på jobbet så länge jag har lust? Möjligt...
Vikt på en människa? Skulle jag klara mig utan att veta, huvudsaken är att kroppen känns bra
Pengar? Vad skulle då vara vitsen med byteshandeln.....?

Det är tydligt att det är siffror som styr mycket av vår tillvaro och ändå så är det andra saker som vi längtar efter, upplevelser utan siffror; kärlek, lugn och ro och naturupplevelser... allt detta utan siffrors inblandning...eller?
Kärlek; hur länge har vi varit tillsammans...?
Lugn och ro: Var ska vi åka på semestern...?
Naturupplevelser; hur länge ska vi vara ute...?

Utan mina personsiffror, finns jag då?

Ingenting händer när jag dör

Det blev en tidig morgon eftersom jag ville vara närvarande i tanken och känslan när min kärlek gav sig iväg i snöyran. Eftersom jag varit borta hemifrån ett par dagar så väntade post på mig och min fina mamma hade skickat mig ett par artiklar vilket gjorde att jag letade fram det senaste avsnittet av "Skavlan" och verkligen fick mig en hel del själs- och känslonyttigt. Dels samtal mellan två olika par av arbetskollegor där det ena paret jobbat ihop i 40 år och det andra paret återförenats för att stå på scenen tillsammans igen efter 14 år. År som varit fyllda av ouppklarade konflikter men som idag var lösta och det kändes att dom var goda vänner igen och känslan vara att dom bägge blivit vuxna.... eller snarare, dom har bägge två blivit människor med erfarenheter av livet och har insett vad det är som är värdefullt.

Kvinnan som skrivit en bok om att det positiva tänkandet är förödande för oss människor fick mig ännu mer stärkt i att sätta det positiva i min egen kropp och utgå ifrån det. Den dagen någon kan bevisa för mig att det är bättre att se negativt på något för att lösa det så ska jag ta mig en funderare men till dess, noway!!

Den person som rörde mig mest var mannen som överlevde flygkraschen i Anderna för många år sen och som gick över Anderna för att rädda resten av dom som överlevt. Det har gjorts en film om händelsen, "Alive" och Nando Parrado har också skrivit en bok om händelse.
Det var oerhört gripande att höra honom berätta om dom beslut som har tog under dom dryga två månader dom befann sig i planresterna, att höra hur han förändrades, höra hur hans kropp reagerade och hur hans sinne enbart var inställd på en enda sak; att överleva.
När han berättade och jag lyssnade så fanns inget annat än just hans känslor och ord om hur han upplevt dom där veckorna.
Två saker rörde mig stark; han fick frågan om vad som drev honom att ta beslutet att gå över Anderna som enligt alla experter är en omöjlighet och han svarade: "jag ville träffa min pappa för jag visste att han mådde så dåligt eftersom hela hans familj utplånats i och med kraschen". Vilken fantastisk vandring i kärlekens namn! Ännu ett bevis på att kärleken är det största och starkaste vi har.
Han berättade också att han och hans vän bestämt sig för att dö tillsammans när dom nått den första toppen och bara kunde se berg på berg på berg. Dom tog beslutet att dö och gick ÄNDÅ vidare: Återigen, dom vandrade i kärlek...

En annan reflektion han gjorde när han återvänt var att: "Inget händer när man dör.... man begravs och livet går vidare; grannen klipper gräset, tidningen kommer, hunden lever vidare, bilköerna finns kvar osv osv osv, ingenting händer när man dör..."
Vilken visdom som vi alla borde ta till oss när vi jagar runt för att bli något inför andra, för att uppnå en massa saker för andra att titta på, när vi åsidosätter oss för andra, när vi glömmer bort oss själva... "Ingenting händer när jag dör..."

Det ger mig styrka i att fortsätta att göra saker som är bra för mig, som gör att jag mår som bäst när jag lever just nu och jag saker som är roligt och göra det jag vill för ingenting kommer att hända när jag är död.

Peace on earth

Den här texten kom till mig för ett par dagar sen när jag letade nya julsånger att sjunga. En sång och framför allt en text som ställer så många frågor som, i mitt liv, är högst relevanta.
Svaren på hur och vart vi ska gå härifrån och in i en ljusare framtid tror jag finns inom oss, det enda, första och bästa stället att börja med förändring dvs om vi VILL ha till en förändring...

Som sången säger; "Det är mycket prat men väldigt lite konkret förändring."
Vill vi fortsätta att leva i en värld där det onda har makten så kan vi fortsätta som vi gör just nu. Själv vill jag hela tiden se det goda i oss människor och när vi låter det goda råda så blir det den starkaste ledstjärnan. Mycket prat och lite verkstad kan förändras och bli mycket verkstad och lite prat för när vi alla känner det på insidan så kan vi sluta prata om det och bara leva.

"Hur kan vi hela världens sår när vi inte ens klarar av att hela våra egna?"
Det är så viktigt att börja med oss själv in i minsta detalj. Allt jag vill möta och bemötas av börjar hos mig själv, det finns ingen möjlighet att det ska ligga utanför mig eller vara någon annans ansvar, det kommer alltid att vara så att det är JAG som har ansvar för mig själv och mina handlingar.

"Var finns det goda (Gud) i våra liv?"
Jag tror på att sluta leta efter det goda utanför oss och istället börja känna det inom oss, först då kan vi få till en förändring som är hållbar. Så länge jag letar efter det goda utanför mig själv så kommer jag att förbli tom och sökande och bara se andra människor som har funnit det goda. Det tills jag tillåter mig själv att känna att det finns i mitt hjärta och min själ och när jag erkänner känslan så är det den som styr hur jag lever och då förändras jag och förändringar sker även i min omgivning.

Vilken värld det kommer att bli den dagen när vi alla hittar känslan av det goda inom oss, vilken underbar känsla och vilken fröjd och frid!

How can we have peace in the middle east, when there's none at home?
How can we have understanding in the land, when there's none in the women and there's none in the man?

How can we heal the wounds of the world if we cannot heal our own?
Where does this peace on Earth begin if not in the home?

Where do we go now? Do we let the devil win? Or do we get up and fight?
Surely we know how to comfort all our fears
Put an end to the violence. Put an end to our tears

There's too much talk about it and too many walkers out here!
Tell me where is the love? Where is God in your life?
To my left a woman abuses her children
To my right somebody's beating their wife
Tell me where is the love? Where is God in your life?

How can we heal the wounds of the world if we cannot heal our own?
Where does this peace on Earth begin if not in the home?

KEKE WYATT

Ninni

Jag minns när jag förstod att jag gjort mig själv osynlig och att jag i samband med det tittade på Mumintrollen och fick träffa lilla Ninni som hade en pingla runt halsen för att dom skulle höra var hon var. Ninni hade undan för undan tynat bort för att hon varit utan kärlek och aldrig hade blivit älskad och nu var hon helt osynlig. Hon får bo hos muminfamiljen som tar henne för den hon är och som omsluter henne med att bara låta henne finnas till i deras närvaro. Efter hand så börjar delar av henne att synas tack vare den kravlösa kärleken och när Muminmamman en gång blir utsatt för fara och Ninni reagerar starkt på det så är hon återigen helt synlig. Dessutom kan hon då gå till dom som "gjort henne osynlig" och skrämma iväg dom.

Den berättelsen hjälpte mig att komma till, jag avstår att skriva tillbaka till för jag är en annan idag, den kvinna jag är idag.

Att bygga upp det som är jag på hur andra människor dömer och bedömer mig gör mig till slut osynlig inför mig själv.
Jaget blir helt utan kropp och själ men kroppen finns där och uträttar och fortsätter att utsätta sig för bedömning och tror att det är det bästa eftersom det är det enda jag vet. När kroppen slutar fungera så finns inget kvar mer än att vara osynlig.
Jag har lämnat det som är jag åt att försvinna helt. Det är ganska enkelt att göra sig själv osynlig för sig själv och ta på sig en roll och en mask och det fungerar så länge det gör det men när masken och rollen har gjort sitt så finns bara osynlighet kvar och då har jag försvunnit helt. Jag vet personer som t o m kämpar för att få förbli osynliga eftersom det är det enklaste alternativet för annars behövs det stor förändring och att göra en förändring ensam utan bifall är en resa, en lång resa. Det är också en resa med mycket insikt och upprättelse.

Berättelsen om Ninni fick mig att inse att jag till fullo behöver älska mig själv och låta mig själv vara den jag är tillsammans med människor som accepterar mig precis som jag är, en ganska lång inre resa som har gjorde att jag efter hand blivit synliga igen. Ibland har det smärtat och ibland har det varit jubel och jag är nu nästan helt synlig för mig själv, har en lite osynlig fläck som jag vet snart kommer att synas också.

Kärleken till mig själv är allt.... Jag kan få höra och känna att människor runtomkring mig älskar och tycker om mig men om jag avstår att tycka om mig själv så kommer jag att förbli osynlig både mentalt och fysiskt. Jag kommer att stänga in mig både bildligt och bokstavligt och resan till synlighet blir ännu längre.
Att ta det där steget utanför dörren, ta ett djupt andetag och ta ännu ett steg för att sen vända tillbaka in igen är en nödvändig början. Nästa gång tar jag ännu ett steg och ännu ett steg och snart har jag gått en lång promenad på livets väg och sett och upplevt massor av nya saker och händelser och det i full synlighet. Jag har ju smakat på synligheten och den smakar så mycket bättre än att vara osynlig.

Jag är den viktigaste personen i mitt liv och när jag är i mitt bästa så blir alla andra runtomkring mig också i sitt bästa och vi går hand i hand på vägen i kärlek, omsorg och vänskap.