Ninni

Jag minns när jag förstod att jag gjort mig själv osynlig och att jag i samband med det tittade på Mumintrollen och fick träffa lilla Ninni som hade en pingla runt halsen för att dom skulle höra var hon var. Ninni hade undan för undan tynat bort för att hon varit utan kärlek och aldrig hade blivit älskad och nu var hon helt osynlig. Hon får bo hos muminfamiljen som tar henne för den hon är och som omsluter henne med att bara låta henne finnas till i deras närvaro. Efter hand så börjar delar av henne att synas tack vare den kravlösa kärleken och när Muminmamman en gång blir utsatt för fara och Ninni reagerar starkt på det så är hon återigen helt synlig. Dessutom kan hon då gå till dom som "gjort henne osynlig" och skrämma iväg dom.

Den berättelsen hjälpte mig att komma till, jag avstår att skriva tillbaka till för jag är en annan idag, den kvinna jag är idag.

Att bygga upp det som är jag på hur andra människor dömer och bedömer mig gör mig till slut osynlig inför mig själv.
Jaget blir helt utan kropp och själ men kroppen finns där och uträttar och fortsätter att utsätta sig för bedömning och tror att det är det bästa eftersom det är det enda jag vet. När kroppen slutar fungera så finns inget kvar mer än att vara osynlig.
Jag har lämnat det som är jag åt att försvinna helt. Det är ganska enkelt att göra sig själv osynlig för sig själv och ta på sig en roll och en mask och det fungerar så länge det gör det men när masken och rollen har gjort sitt så finns bara osynlighet kvar och då har jag försvunnit helt. Jag vet personer som t o m kämpar för att få förbli osynliga eftersom det är det enklaste alternativet för annars behövs det stor förändring och att göra en förändring ensam utan bifall är en resa, en lång resa. Det är också en resa med mycket insikt och upprättelse.

Berättelsen om Ninni fick mig att inse att jag till fullo behöver älska mig själv och låta mig själv vara den jag är tillsammans med människor som accepterar mig precis som jag är, en ganska lång inre resa som har gjorde att jag efter hand blivit synliga igen. Ibland har det smärtat och ibland har det varit jubel och jag är nu nästan helt synlig för mig själv, har en lite osynlig fläck som jag vet snart kommer att synas också.

Kärleken till mig själv är allt.... Jag kan få höra och känna att människor runtomkring mig älskar och tycker om mig men om jag avstår att tycka om mig själv så kommer jag att förbli osynlig både mentalt och fysiskt. Jag kommer att stänga in mig både bildligt och bokstavligt och resan till synlighet blir ännu längre.
Att ta det där steget utanför dörren, ta ett djupt andetag och ta ännu ett steg för att sen vända tillbaka in igen är en nödvändig början. Nästa gång tar jag ännu ett steg och ännu ett steg och snart har jag gått en lång promenad på livets väg och sett och upplevt massor av nya saker och händelser och det i full synlighet. Jag har ju smakat på synligheten och den smakar så mycket bättre än att vara osynlig.

Jag är den viktigaste personen i mitt liv och när jag är i mitt bästa så blir alla andra runtomkring mig också i sitt bästa och vi går hand i hand på vägen i kärlek, omsorg och vänskap.