Vacker

Det är fantastiskt så mycket energi vi lägger på att tycka om andra och att ha åsikter och fördomar om andra.
Vi dömer oss själva och andra efter hur vår yta ser ut, vårt utseende och det händer oftare än vi själva är medvetna om.
Vi har alla, här i västvärlden, blivit itutade att vi ska se ut som en viss typ av människa för att duga och vara värda någonting och när vi kliver utanför den ramen åt olika håll så slår vi på oss själva och dömer andra.
Jag förespråkar alltid att må så bra som möjligt och i det ligger ju att må bra i kroppen och oavsett hur jag ser ut så kan jag faktiskt må bra trots att jag har gått utanför dom normer som satts upp av "någon"....

Jag kan se en fördel med att vara en av dom som klivit utanför normen för jag har fått tillgång till det som är mitt jag och har verkligen jobbat för att komma fram till att jag är en mycket värdefull människa precis som alla andra. Tacksam för alla mina stunder av att peppa mig själv, fylla på kärleken till mig själv och gå min väg rent livsfilosofiskt.
Undrar om jag hade gjort det om jag varit "perfekt" till normen-utseendet?? Hade jag tänkt på ett annat sätt då? Blivit bemött på ett annat sätt? Varit utan erfarenheter som styrkt mig efter att dom gjort ont?

Vi dömer människor utifrån hur dom ser ut utan att veta ett endaste dugg om vad som finns på insidan. En överviktig är dum och lat, en man med långt hår och långt skägg och runda glasögon är en slusk, en man på gatan som tittar efter tomburkar är en uteliggare, en man i kostym med portfölj och bakåtslickat hår är en "brat" osv osv osv
Tänk om vi skulle döma människor på samma sätt utifrån hur deras röst lät? Eller hur stora fötter och händer man har? Eller hur människor skrattar eller gråter?

Har någon gång sagt att vi alla skulle "se" på varandra med andra ögon om ingen av oss kunde se... Då skulle fokus läggas på känslan av hur en människa möter mig, vad den har för kvalitéer, vad den säger, vad den känner och jag gör mig en inre bild och människan blir en skönhet.
Ibland när jag är i mitt bästa jag så ser jag inga kroppar när jag möter människor, det enda jag uppfattar är energier och känner då av människan framför mig på ett helt annat sätt. Det är en skön känsla och en befriande känsla.

Jag har sagt det ofta och jag säger det igen och kommer att säga det så länge jag finns kvar i den här energin: jag lever efter att låta människor vara som dom är utan att döma och när jag är på väg att döma så ska jag be att få gå en mil i deras skor innan jag säger något.
Visst, jag trillar dit då och då också och jag vet att jag alltid mår lite sämre av att säga det jag och jag är medveten och det är det viktigaste för då kan jag förändra mig.

När jag fyllt glaset med kärlek till mig själv så kan jag ge av det som rinner över till andra.... först då....

När jag läser igenom vad jag skrivit så undrar jag om jag också dömer... dömer dom som ser ut som den perfekta normen....?
Fast jag tänker att jag är tacksam för att jag fått chansen att vara den jag är genom allt och jag tänker vilken annorlunda värld det här hade varit om vi aldrig nånsin fått några ramar för vad som är det perfekta.....
Hur hade den världen sett ut? Finns den världen kanske någonstans i den här världen?

Det kan jag svara själv på förresten: ja, det finns i den här världen för vad som är vackert bestämmer enbart den som beskådar en människa eller ett föremål... Alltså bestämmer jag själv vad som är vackert för mig och i min värld så finns det enbart vackra människor och dom vackraste är dom som säger till sig själva att dom är vackra och helt enkelt står där och duger...