Att mötas

Det går alltid att mötas om man vill och framför allt vågar...

Jag kan alltid möta en person om jag är helt ärlig i det som kanske känns lite obekvämt och det obekväma ligger enbart hos mig och handlar om egen tillit och att veta att jag är ok som jag är just nu.

Jag kan alltid möta en person när vet varför den andre reagerar som den gör och att alltid gå till att alla känslor som den andre och även jag visar upp är ok och titta på olikheterna, lyssna till den andre helt förutsättningslöst och helt utan förväntan av att jag ska behöva säga att den andre har rätt eller att den personen ska bekräfta mig åsikt eller känsla.

När jag möter en person precis där den är utan att värdera, bara lyssna, så lär jag mig massor om mig själv och jag blir bättre och bättre på att vara lyhörd och ställer frågor som gör att jag kan ta mig själv vidare och när jag är helt ärlig hur det känns för mig och vad jag har för erfarenheter med mig så kan det enbart bli bra. Samtalet för mig att växa oavsett om jag är överens med den jag pratar med.

Att vara helt ärlig i ett samtal om saker som "suttit fast" i oärligheten tar energi och jag är tacksam att den gör det för när jag frigör den känslan runt det oärliga så tillför jag ny och frisk energi och känslan av fullkomlig ärlighet är en fantastiskt skön känsla; frihet, tillit och lugn...

Det som egentligen händer är ju att jag möter mig själv och ger mig själv möjlighet och tillåtelse att växa och gå vidare med ett öppnare sinne och när jag är öppen i sinnet så möter jag andra med nya ögon och öppet hjärta.
Det handlar, för mig, om att sluta döma andra och framför allt sluta att döma mig själv och att rensa hjärnan från dom "sne" tankar och känslor jag lägger på mig själv.
Med hjälp ifrån människor som älskar mig kravlöst så hjälper jag mig själv.
Jag fyller glaset med kärlek till mig själv och sen delar jag mer än gärna med mig av det som runnit över....

Jag låter ljuset inom mig lysa och det mörka får vika åt sidan för att jag är ärlig....