Hemligheten

Det går att förändra den här världen vi lever i, det skulle verkligen fungera att få den till en planet där vi alla har samma förutsättningar, där vi alla tänker, säger och gör goda saker och handlingar för och till varandra.
Jag förstår att man kallar boken "The Secret" för just "Hemligheten" för det är just i dom tankarna som hemligheten ligger.
Har precis läst ut boken "Den förlorade symbolen" och i slutet av boken så finns ett par kapitel som jag idag har funderat över, tar till mig och fyller på i dom tankar jag vill ska vara min ledstjärna. Det handlar också om "hemligheten", hemligheten att låta alla veta att "vi kommer att kunna forma verkligheten istället för att bra reagera på den. Och om tankar påverkar världen måste vi vara väldigt försiktiga med HUR vi tänker. Destruktiva tankar är också verksamma och vi vet alla att det är mycket enklare än att förstöra än det är att skapa."

Jag kan förstå tanken med att vi alla behöver få del av den hemligheten när vi är mogna för den och när vi är mogna att ta emot den så kommer vi att se och förstå den. Jag kan också förstå att det gäller att ha lite koll på sin självinsikt, veta hur och vad jag tänker och vara stark i mig själv så jag kan ta emot och förvalta, om jag vill, det hemligheten erbjuder. Det ligger oerhört mycket kraft i veta och vilja förändra världen genom att påverkar den med tankens kraft. Och nu är det ingen hemlighet längre. "Det är vetenskapligt bevisat att det mänskliga tänkandets kraft växer exponentiellt med det antal personer som deltar samma tanke. Två huvuden är klokare än ett och ändå är två huvuden inte dubbelt så kloka utan många gånger klokare mm Hjärnkraft är ett bra uttryck jag gärna använder.

Vi får alla tro det vi vill tro oavsett om vi behöver ha bevis för det som läggs fram eller ej och vi kommer alla att till tidens slut tro helt olika även när vi tror på samma sak. En del av oss behöver bevis, andra får det presenterat, funderar runt och tar in det som känns bra och släpper resten. Alltså skapar vi alla vår egna tro att leva efter o den här dimensionen, på den här jorden.
Inget är rätt eller fel, vi tror helt enkelt.
Sen ser jag själv att jag gärna i samtal med andra "troende", vill berätta om mitt sätt att se på saken och det utan att övertyga någon enda person mer än mig själv. I samtal med andra om deras "tro" så växer och förändras min "tro" till att bli den bästa för mig.

För mig är det ingen utopi att hoppas att vi alla en gång kommer att leva tillsammans i fred och frid. Det kommer att ske när vi alla låter dom positiva tankarna, känslorna och handlingarna vara ledstjärnan. Och jag tror att vi kommer dit när vi alla inser att vi är lika värdefulla som den gud som skapat oss och just nu så känns det bra för mig att tro att han skapat oss till sin mentala avbild och att han väntar på att vi alla ska förstå det. "Gud är högst verklig – en mental energi som genomsyrar allting och vi som människor har skapats till DEN avbilden."
Gud är energi, allting är energi, vi är energi och då också gud. Vilken enorm tankekraft i det!

"Föreställningen om universellt medvetande är inte ett övernaturligt new age-begrepp det är konkret vetenskaplig verklighet. Och kan man tämja det finns det en möjlighet att förändra vår värld."


Sen dyker tanken upp; vill vi förändra vår värld? Vågar vi prova? Orkar vi ge det ett försök?
Jag vet att jag vill, vågar och orkar...

Obegränsade tankar

Jag lär mig saker varje dag och insikter landar som små vackra humlor på en hundnos, humlor som enligt vetenskapen inte kan flyga pga sin kroppsbyggnad men som gör det ändå för dom är helt ovetande om vetenskapen.
Precis så landar den ena tanken efter den andra i mitt sinne, jag tar emot dom för jag vet inget annat än att dom ska vara där.

Jag har gått ifrån dom tankar som är begränsade och lever med tankar som är helt obegränsade. Återigen humlan...
Det är ingen idé att stångas med människor som har bestämt sig för att leva sitt liv med starka murar och kraftiga tak utan
möjlighet till att se nya saker om dom bara gläntar på dörren. Det är ingen idé att predika och berätta om mitt sätt att tänka.
En match mellan en begränsad tanke och en obegränsad tanke är helt ointressant för båda parter.

Så fort jag tror att jag vet något så har jag låst mig, jag slutar att släppa in och begränsar tanken genom att säga; så här är det!
Människan visste länge att jorden var platt, tills den bevisades vara rund. Vi tror att vi vet att jorden är fylld med eld och annat och det kommer vi att veta tills någon upptäcker att den har något annat längst in i sin kärna.
Människan visste att det inte gick att bestiga månen ända till 1968 och sen dess vet vi att det går.
Människan visste att det inte gick att se rörliga bilder i en burk som fanns i var mans hem ända till TV:ns intåg och nu vet vi att det går. Det finns exempel i oändlighet.
Det kallas visst för utveckling och i utvecklingen är det ingen som begränsar sina tankar. Alla som uppfinner nya saker tänker obegränsad, alltså utanför boxen.
Jag kan ha vetskap om saker och ting och ändå fortsätta att släppa in och se nya fönster och dörrar i min vetskap och därifrån fortsätta att låta min obegränsade tanke vara ledande. Enligt vetenskapen så använder vi en ytterst liten del av vår hjärna och när det nu finns utrymme i den så är det väl bara att fortsätta att vara obegränsad och fylla på. Tänk vilken grej att få utnyttja min hjärna till 100%!

Marcus Birro skrev i sin krönika idag: "Den fria viljan är aldrig särskilt fri. Den är självisk och hädande. Den tar egentligen ingen hänsyn till vad jag vill, vad jag drömmer om."
Min reflektion blir; Vems vilja är det han vill ska råda? Vem kommer, som en följd av det, att bestämma över hans liv?
När jag låter mitt ego styra och vara min fria vilja så kan jag förstå att den kan upplevas som hädande, om han nu menar att det är att häda att välja sig själv före Gud.
När jag låter mitt jag, mitt innersta, mitt hjärta, min ande vara den fria viljan så är jag nära Gud jag kan vara och Gud finns i allt och alla och då är Gud i mig och ett med min ande och då tar den också hänsyn till vad jag drömmer om hjälper mig att gå åt det hållet.

Att vara styrd av någon annans vilja och bli straffad när jag går min egen väg, vågar jag då nånsin använda min egna
fria vilja?? Jag kan förstå tryggheten i att någon annan väljer åt mig hur jag ska leva men vad händer den dagen när jag vill något annat?

Vi har alla den mentala styrkan att förflytta berg och det gäller att vi tror på att vi kan det och att vi ser ännu längre bortom att just förflytta berget. Titta hur det ser ut där du placerar berget, se hur det kommer att växa runtom när det väl är placerat.
Ge dina tankar och känslor fritt spelrum i den obegränsade tanken och inte ens himlen är gränsen.

Jag slutar veta, öppnar sinnet och faller fritt i det obegränsade...

Allt har sin tid

Det är skönt när sanningen att "allting har sin tid" landar så där mjukt och behagligt i kropp och själ. Man brukar tala om att det tar ett år för kropp och själ att ställa om när det blir stora förändringar i ens liv. Ett år av helger, födelsedagar, minnen, traditioner, vardag och fest. Ett år för kropp och själ att känna nya känslor vid gamla invanda tillfällen, känna nya känslor och acceptera dom och ta in dom och se dom som dom känslor som kommer att finnas där i framtiden. Dvs när jag nu är i den stora kärleken och tryggheten där jag vill vara. Dom känslorna vill jag gärna ha som följeslagare och ledstjärna resten av mitt liv.

Det finns undersökningar som säger att det tar ca 21 dagar att ändra ett mönster och det må vara så men sen ska det mönstret få fäste i kroppen och framför allt i psyket och att låta förändring ta ett år känns gott. Jag har ju hittills haft ett ganska kort tålamod när det gäller att förändra och jag känner att jag blir bättre och bättre på att låta den berömda tiden ha sin gång och i och med det kommer mer tålamod. Jag vill ju leva det bästa livet varje dag så därför känns det bra att kunna lägga tålamodet lite åt sidan och vara just i varje dag med full energi och fokus. Jag vet ju att saker och ting kommer när dom ska och framför allt så kommer dom när jag s l ä p p e r krampen runt det jag önskar.

I det läge jag är just nu så har jag tänkt mycket på att få till struktur i min vardag och när jag tittar på vad jag vill ha struktur på så ser jag att flera av bitarna har fallit på plats och det är färre bitar kvar att få till än dom som är på plats så jag är på god väg. Ett år har snart förflutit (för-flutit, ännu ett ord som växer och blir något annat när jag delar på det) och när det nya året börjar så vet jag precis hur det kommer att se ut och då är det dags för ännu fler första- och endagångsupplevelser :-)

Det är så skönt när saker och ting landar i mig. Jag kan prata om det länge och väl, talar alltid väl om saker och ting ;-), och sen ska det till det där lilla samtalet med en klok person för att min kropp och själ ska förstå och allt kommer på plats. Känns som en skön varm ström går genom kroppen och den lättar, blir fylld med energi, glädje och harmoni. En varm ström av kärlek och trygghet som fyller kroppen är ju så värdefullt.

Mitt leende i ansikte och ögon kommer från en själ som mår bättre och bättre ... :-)

Alla hjärtans dag i nöd....

Hur länge orkar man älska i lust och nöd när nöden tar den största delen av tiden och livet? När "nöden" är mentalt påtaglig hela tiden, när lugn och ro bara är en önskan, när kärleken bara blir ett ord utan innehåll...
Att älska i nöd och lust... men där finns ingen som älskar tillbaka i nöd och lust utan bara sliter kärleken ur hjärtat med att nyttja nöden.... hur ska jag då kunna fortsätta att älska.. vad blir det att älska när ingen kärlek visas... vad betyder dom där orden som sades i den största kärleken då när äktenskap ingicks?
Hur länge är en människa en människa och person i ett äktenskap som bygger på anklagelser, nöd och mental ohälsa?

För mig blir dom ingenting värda när jag slutar att tänka på vad jag en gång önskade mig; den ultimata kärleken.... När jag slutar att sätta kärleken först och lägger all min tid och känsla på att vara ett offer så slutar självklart min själ att vara i kärleken. Jag kan leta hur länge som helst där "inne" och ändå aldrig hitta fram till känslan.

Löftet som gavs var att älska i nöd och lust och jag tror på att bli påmind om dom orden och det löftet dagligen. Det är också ett val att låta nöden vara ledstjärnan istället för att låta kärleken vara det och sätta upp kärlekens sköld och låta nöden finnas där men aldrig komma innanför skinnet.
Det är också ett val att stanna i löftet " att älska varandra i nöd och lust", frågan är bara hur länge löftet verkligen förblir ett löfte? För mig spricker det när "att älska varandra" trycks undan och det blir att "att leva i nöd med varandra".
Hur länge orkar en människa ta mentalt stryk? Är det så länge någon utomstående avstår från att säga vad den ser och upplever, för så länge ingen säger något så blir det ju en ständig och verklig verklighet eftersom inget annat finns i sinnet. Jag tror att det här är det sättet som livet ska vara på för jag vet ju inget annat.

I mitt allra kärleksfullaste jag så vill jag berätta och informera och tycka och tänka och där behöver jag lägga undan min yxa oavsett hur mycket jag älskar personen i fråga för jag kan ingenting göra. Den ende personen som kan göra något är just personen själv. Alla handlingar tar vi ansvar för själva och där står vi andra som ser på oss helt slätt. Helt maktlösa....
Det är en känsla att jobba med; att se personer som vi älskar göra, i våra ögon, något som fortsätter att skada dom oavsett vad vi säger... Jag kan bara finnas här och med min mentala förmåga fortsätta att önska in det bästa istället för att lägga fokus och tankar på det som är och som jag vill se ska bort. Ingen energi åt det onda utan all energi till det goda.

Det går att förskjuta den dåliga energin till förmån för den goda, det går, jag vet det!

Kärlek

Jag fortsätter att vara i min nya nakenhet och det känns bättre dag för dag. Min kärlek och jag pratar varje dag om hur ljuvligt vårt förhållande är och vi har lite svårt att förstå tidsperspektivet av det. Vi har en bra bit kvar till att fira vår ett-årsdag och vi känner det själva som att vi varit tillsammans alltid. Tid och rum får ett annat perspektiv när jag nu har förmånen att få dela dom med min stora kärlek.
Min kärlek skrev till mig häromdagen: Vårt förhållande är som ett uppslagsverk av klyschor, allt det där man fnyst åt tidigare, tänk vilket svammel; ”tiden står stilla” ”luften blir mer lätt andan” ”jag är inte hel utan dig” ”när vi är tillsammans blir vi ett” ”utan dig är jag inget” osv. osv t.o.m. ” kärlek gör ont”.
Vilket är en paradoxal, hur kan kärlek göra ont, men som stämmer delvis det gör förbannat ont i min själ när jag tvingas vara ifrån dig längre än vanligt.
Jag håller med och fortsätter att leva i min nakenhet och tacksamhet i och för kärleken...

Kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något, det vill säga att bete sig altruistiskt (osjälviskt)
Kärlek är en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet. (Wikipedia)

Det är som en eld som brinner inombords, en eld som är varm, inbjudande och ständigt glödande. En eld som aldrig slutar brinna utan en eld som bara blir starkare och starkare och alltid kommer att brinna med känslan av stor kärlek så länge jag älskar och blir älskad kravlöst och villkorslöst.

Min ständiga övertygelse om att det jag ger får jag tillbaka blir starkare för varje dag som går och jag fortsätter att tro och känna det i min kropp och själ. Jag fortsätter också att berätta det för dom människor som vill veta min "hemlighet".... Det är ingen hemlighet, det är en öppenhet och när dom som vill släpper in och öppnar så blir hemligheten en ärlighet. Fungerar det för mig så fungerar det för alla som själva vill uppleva det.

Jag har slutat "predika" men fortsätter att berätta, mest i handling genom att vara den energi jag är utan att förställa mig och visa på att jag är väldigt intresserade av vad människor vill berätta och tycka för och om mig och att då låta dom göra det fullt ut och i samma andetag låta dom vara precis dom personer dom är. Att få betrakta och samtidigt delta.

Naken

Jag är naken för första gången i mitt liv. Min kropp säger till mig att äntligen är det ok att klä av mig naken och att fortsätta vara naken. Jag förstår nu att det är naken jag är. Det har funnits en konstig känsla i kropp och sinne dom senaste veckorna och jag har undrat, funderat och känt efter och nu har jag hittat det. Den sista pusselbiten lades på plats i ett kort möte som var tänkt att bli något annat men där energin hos min änglavän direkt kunde svara på min fråga och sätta fingret på.

Jag har alltid varit bra på att skyla mig både mentalt och kroppsligt för min nakenhet har varit min egen att se och det vid väldigt få tillfällen. Inget som allmänheten fått ta del av varken på det ena eller andra sättet. Det har ju också medfört att jag avstått att söka min nakenhet och istället sökt det som varit bra att dölja nakenheten med. Kläder, jobb, fokusering på andra, duktighet och annat som aldrig vågar visa upp det nakna.
Min kropp vågar visa sig naken och min själ, mitt hjärta och mitt sinne vågar också ta steget och vara nakna. Det är lite skrämmande men jag vet att det är ok att visa allt som är jag.
Utan skyddsnät så når mig kärleken äntligen in under skinnet... Den har varit där och skrapat på ytan och det har bildats små öppningar och jag har trott att jag varit mer naken än jag varit. Jag har ju bara tittat på öppningarna och missat att allt annat runtomkring fortfarande varit stängt.

Min kärlek har visat sig naken för mig och jag kan också visa mig naken nu och det är en underbar känsla samtidigt som det känns som att balansera på en tunn silvertråd. Tidigare har jag vandrat på tunga tvinnade rep och haft stadig mark och varit fullt påklädd och nu, nu går jag naken på en tunn silvertråd av kärlek men den är så mycket starkare än repet och min nakenhet gör mig så lätt, så lätt så silvertråden bär mig med lätthet. Jag behöver bara öppna för tilliten, säga att alla åren med full mundering har varit ok och att det nu är dags att njuta av allt kommer att kännas så annorlunda för inget tar emot och stöter bort, det går direkt in på bara skinnet.

Jag är äntligen beredd att möta kärleken för vad den är; en naken trygghet med tillit som bas och jag behöver också vara naken för att kunna möta den på samma nivå. Två nakna människor är helt trygga med varandra till skillnad om en är fullt påklädd och den andre naken. En naken människa behöver smekas, vårdas och mötas med värme och ömhet. En naken människa är oerhört känslig och möts den med tillit, ärlighet och trygghet så vågar den fortsätta att vara naken.
En naken människa som möts med kärlek vågar fortsätta vara naken... en naken människa som möts av hat och ondska vill så fort som möjligt skyla sin kropp... Dölja, stänga in och gömma för att överleva...
En naken människa som möts av kärlek vill dra ännu en naken kropp så nära sin egen som det är möjligt...

Vi föds nakna och vi dör nakna så varför ska vi vara allt annat än nakna när vi däremellan lever? Det som är det mesta av vår jordiska tid.... När vi är nakna är vi alla lika.... Mina händer och mitt ansikte är oftast nakna... Nakna fötter går försiktigt....

Två nakna själar som möts blir till värme och trygghet för varandra.... Två nakna kroppar som möts blir till värme och trygghet för varandra... två nakna energier som möts blir till ett...

"Jag klär av mig naken, här står jag naken för dig...."
(Eva Dahlgren)

Koltrastens frihet....

Jag går en promenad med min fina vovve och vi går på stigar som vi trampat många gånger tidigare, hon går sin väg och jag en bit ifrån och låter henne vara i sin värld och "läsa kvällstidningen" i lugn och ro. Kvällen känns som en sen sommarkväll när ljuset precis är på väg ner, det är lugnt och himlen är färgrik. Luften känns ren och det är tyst. Så plötsligt hör jag ett ljud som gör att jag stannar upp och lyfter mitt ansikte mot himlen. Jo, jag hörde rätt, koltrasten sjunger! Min första för i år, vilken lycka!
Sveriges nationalfågel som sjunger om vintern betyder att det enligt gammal folktro att ett väderomslag är på väg och jag är mer än tacksam över att få lyssna till den. Förändring och förnyelse. Nyheter är på ingång och jag är beredd.

Jag tänker på vad frihet är. När jag hör koltrasten så har jag ingen aning om jag tidigare just hört den här fågeln eller om det är en i mängden. Jag har ingen aning för den är helt fri att vara och göra det den vill. En vild fågel kan jag aldrig ha kontroll över, lika lite ett vilt djur. Så fort jag får kontroll över ett djur så är det fråntaget sin frihet. Satt i bur både fysiskt och mentalt.
Dom fria och, som vi kallar dom, vilda djuren äger något vi människor längtar efter: frihet. Vi längtar också efter kärlek.

Kärlek är frihet och frihet är kärlek....
Tänk när vi alla slutar med att låsa in varandra i det som vi tror är kärleken. Det är så många som fångar in sina nära och kära och låser in dom med krav, förväntningar, hårda ord, penalism och hot och som tror att dom får kravlös kärlek tillbaka. Det enda som föds är rädsla och åter rädsla. Titta på ett djur som blir instängt och misshandlat hur det reagerar. Ibland tror jag vi har lättare att se hur vi behandlar djur och sen dra en parallell till oss själva istället för att tala om människor, det ligger på nåt sätt för nära oss själva.
Att sen våga lita på medmänniskor igen tar tid, tid som skulle ha använts till att leva i kärlek....

Koltrasten har sina vingar och kan lyfta precis när den vill, vid fara eller när den helst behagar byta sångställe. Inget håller fast den, inget tvingar den till sång, inget tvingar den till att dela med sig av det som är koltrastens budskap, inget och ingen....
När ska vi börja släppa bojorna som håller människor fastkedjade av sådant och sådana som gör ont? När ska vi låta kärleken bli det som talar till oss varje minut, varje stund och varje dag? Tänk om människor hade lyssnat till Jesus när han gick här på jorden och följt hans filosofi då hade han aldrig behövt ta steget att att bli korsfäst....

Du vackra koltrast, fortsätt att sjunga och sjung högre för varje gång så ska jag tala om för alla att lyssna till din vackra sång som sjunger om en bättre morgon, en morgon vi kan dela med varandra i kärlek, harmoni och vänskap

Stark kontrast

Jag älskar mina långa vardagsmorgnar när jag blir väckt av min kärlek och i lugn och ro får gå upp, ge min älskade vovve mat och jag själv äter min frukost och så smått tar mig an dagens jobb. Jag tycker om stillheten och skulle vilja ha ännu mer lugn och det är den berömda tiden som tar ut sin rätt.
Jag älskar också helgmorgnarna som jag får dela i lugn och ro med min kärlek. Att få vakna av en varm smekning på ryggen och höra en älskad röst som säger god morgon är livselexir och dagen kan bara bli bra.

När mitt tålamod emellanåt blir prövat så går jag till tanken och känslan hur fantastiskt bra jag har det. Senast igår så listade jag saker som jag har och får uppleva som är goda och dom är så många och det är härligt att se och känna att mitt liv är njutbart.
Märker att när jag går utanför mitt vortex så blir mitt fokus ett helt annat och jag ser människor på ett annat sätt. Jag ser också att dom saker jag upplever som irriterande är för att jag ska se saker hos mig själv. Upplever en person som flyr och hittar på och som sätter andra i klistret utan att blinka. En person som skapar sin egen verklighet och som tror att den är den riktiga och jag kan inget säga om det men jag kan se på det utifrån och undra; vad är det jag behöver lära mig av det jag drar till mig?
Det märkliga är att jag får benefit av personens beteende så då borde ju allt vara lugnt men personen är som såpa och går inte att nå. Jag vet att jag själv skapar det och jag funderar vidare på varför mina upplevelser är det dom är runt den här personen.
Det känns som slöseri.

Jag vet att jag lära mig att låta människor vara som dom är och gå åt mitt håll och göra det jag tror på men nånstans inom mig så väcks känslan av att ta ansvar och jag proklamerar ju alltid att jag enbart kan ta ansvar för mig själv och det är ju det jag gör när jag tar ansvar för dom uppdrag jag har fått. När jag tar ansvar för mig själv så blir det automatiskt en bra följd av mitt tagna ansvar.
Jag är tacksam för den här personen för det gör att jag får tänka till och i det utvecklas jag hela tiden.

Jag och min kärlek är också mitt uppe i förändring och det är fascinerande att få uppleva hur stark energin är i kontrasten och hur starkt den visar sitt rätta jag genom att erbjuda mer och mer och mer. Det kommer att vara så tills vi tar steget, ett av stegen på den nya marken.

Insikter

Det tar tid att komma till insikt och det tar tid att komma till insikt om att jag tidigare trodde att jag hade insikt. Jag är oerhört glad för den insikten för det betyder att nu kan jag gå vidare och det tack vare kärleken i mitt liv.
Den perioden jag levde som singel, 2 1/2 år, så trodde jag att jag bearbetat allt som jag levt med i mitt tidigare förhållande och jag kände mig fri från allt som jag mått dåligt av. Jag fortsatte att tro det när jag träffade min kärlek och jag har trott det så länge vi har levt tillsammans nu.
Igår kom tankarna till mig att det är ju först nu, när jag har levt i ett nytt förhållande en tid som jag kan börja känna om jag verkligen släppt allt som jag trodde jag gjort mig av med och jag kan säga att jag har en del kvar. Det är ju först nu som jag är i samma situation, i ett förhållande, så att jag kan se hur jag reagerar känslomässigt. Det är först nu som mina små rädslor kommer krypande igen och det är först nu som jag kan ta tag i dom och komma till insikt.
Det är som att släppa flera ton med sten ifrån mina axlar och allt är ok med att saker kommer upp till ytan och det är inget farligt att säga dom för kärleken leder mig vidare. Den stora springande punkten är att duga till och slippa bli övergiven.

Jag har också insett att det är självklart att en kropp som under många år fått höra att den allt annat än duger, blir trött och sliten. Den energi jag har skickat och utsatt min kropp för under alla år har naturligtvis påverkat den och att ofta och varje dag skicka signalerna att "du borde förändras för att duga" är ju så mycket negativ energi. Det är som att stå rakt upp och ner, ha en brandspruta riktad mig och med några få minuters vila så är strålen av hårt, kraftfullt vatten riktad emot mig. Kroppen har svårt att värja sig och blir mörbultad, våt och sliten.
Jag undrar hur jag har kunnat behandla min kropp så men jag vet att jag har gjort det jag har trott varit rätt och jag kan ingenting ångra för det enda jag visste just då var det jag gjorde och det känns skönt att veta.

Min själ, mitt jag, mitt ego bor i min kropp och jag förstår idag att min kropp från och med nu behöver få ständigt positiva tankar och framför allt positiv energi. Jag tar hjälp av min själ och mitt jag för att ge min kropp vila och energi och jag och min kropp kommer att suga åt oss av alla dom ljuvliga ord som min kärlek ger mig. Brandslangens hårda vatten kommer att avta och jag kommer att bli översköljd av en skön, ljummen dusch och verkligen njuta av det.

Varenda cell i min kropp känner av den energi som kommer till den och som jag drar till den och återigen, det är självklart att den reagerar på det den upplever. Jag förstår också att det är viktigt att göra mig själv gott genom att ta hand om min kropp och att vara vacker både på in och utsidan. När min insida ser min utsida så flödare det av god energi och den energin sätter sig i min kropp, i cellerna.
Jag tycker om att vara vacker och jag vet att min energi, min kropp, känner av när jag är snäll mot den.
Jag går till frissan, jag tränar, jag äter bra mat, jag älskar, jag går till tandläkaren, jag vill köpa lite nya kläder för den kropp jag har just nu, och jag vill ge tillbaka den energi jag så länge undanhållit från min kropp.

Det är en ljuvlig känsla att ha kommit till insikt, den insikt jag så länge trott jag haft. Jag kan tacka mig själv för att jag äntligen vågar släppa in kärleken till mig själv och den som har gett mig möjligheten att kunna göra det helt naket och fullt ut är den ljuvliga, underbara, ärliga och enormt kärleksfulla kärlek jag nu får dela mitt liv med. Tack för hjälpen!