Jag älskar mina långa vardagsmorgnar när jag blir väckt av min kärlek och i lugn och ro får gå upp, ge min älskade vovve mat och jag själv äter min frukost och så smått tar mig an dagens jobb. Jag tycker om stillheten och skulle vilja ha ännu mer lugn och det är den berömda tiden som tar ut sin rätt.
Jag älskar också helgmorgnarna som jag får dela i lugn och ro med min kärlek. Att få vakna av en varm smekning på ryggen och höra en älskad röst som säger god morgon är livselexir och dagen kan bara bli bra.
När mitt tålamod emellanåt blir prövat så går jag till tanken och känslan hur fantastiskt bra jag har det. Senast igår så listade jag saker som jag har och får uppleva som är goda och dom är så många och det är härligt att se och känna att mitt liv är njutbart.
Märker att när jag går utanför mitt vortex så blir mitt fokus ett helt annat och jag ser människor på ett annat sätt. Jag ser också att dom saker jag upplever som irriterande är för att jag ska se saker hos mig själv. Upplever en person som flyr och hittar på och som sätter andra i klistret utan att blinka. En person som skapar sin egen verklighet och som tror att den är den riktiga och jag kan inget säga om det men jag kan se på det utifrån och undra; vad är det jag behöver lära mig av det jag drar till mig?
Det märkliga är att jag får benefit av personens beteende så då borde ju allt vara lugnt men personen är som såpa och går inte att nå. Jag vet att jag själv skapar det och jag funderar vidare på varför mina upplevelser är det dom är runt den här personen.
Det känns som slöseri.
Jag vet att jag lära mig att låta människor vara som dom är och gå åt mitt håll och göra det jag tror på men nånstans inom mig så väcks känslan av att ta ansvar och jag proklamerar ju alltid att jag enbart kan ta ansvar för mig själv och det är ju det jag gör när jag tar ansvar för dom uppdrag jag har fått. När jag tar ansvar för mig själv så blir det automatiskt en bra följd av mitt tagna ansvar.
Jag är tacksam för den här personen för det gör att jag får tänka till och i det utvecklas jag hela tiden.
Jag och min kärlek är också mitt uppe i förändring och det är fascinerande att få uppleva hur stark energin är i kontrasten och hur starkt den visar sitt rätta jag genom att erbjuda mer och mer och mer. Det kommer att vara så tills vi tar steget, ett av stegen på den nya marken.
Den starkaste kontrasten jag upplever i mitt liv just nu är när jag varje dag, lämnar dig sovande, Hejdå pussen smakar som godast, mina läppar är som magneter mot dina, dom vill inte släppa taget, när jag sen sätter mig i bilen så är det som att åka ner i en gruva, det blir mörkare & mörkare fast det borde bli ljusare eftersom vi går mot dager, ju längre bort jag kommer ifrån dig blir luften mer svår andad, dagarna i gruvans mörker är en kontrast mot vad hela min kropp vill, energilös, tung & helt utan inspiration, den lilla energin som lyckas frambringas delas med fel personer, allt blir som att gå i kvicksand, när jag sen sätter mig i bilen på väg hem, blir allt mycket ljusare, fast det borde bli mörkare, vi går ju mot kväller, dessto närmare dig jag kommer ju klarare blir luften. Detta är min kontrast konflikt just nu,
SvaraRaderaSlöseri med Mänsklig kärleksfull tid helt enkelt
// Kjelle