Obegränsade tankar

Jag lär mig saker varje dag och insikter landar som små vackra humlor på en hundnos, humlor som enligt vetenskapen inte kan flyga pga sin kroppsbyggnad men som gör det ändå för dom är helt ovetande om vetenskapen.
Precis så landar den ena tanken efter den andra i mitt sinne, jag tar emot dom för jag vet inget annat än att dom ska vara där.

Jag har gått ifrån dom tankar som är begränsade och lever med tankar som är helt obegränsade. Återigen humlan...
Det är ingen idé att stångas med människor som har bestämt sig för att leva sitt liv med starka murar och kraftiga tak utan
möjlighet till att se nya saker om dom bara gläntar på dörren. Det är ingen idé att predika och berätta om mitt sätt att tänka.
En match mellan en begränsad tanke och en obegränsad tanke är helt ointressant för båda parter.

Så fort jag tror att jag vet något så har jag låst mig, jag slutar att släppa in och begränsar tanken genom att säga; så här är det!
Människan visste länge att jorden var platt, tills den bevisades vara rund. Vi tror att vi vet att jorden är fylld med eld och annat och det kommer vi att veta tills någon upptäcker att den har något annat längst in i sin kärna.
Människan visste att det inte gick att bestiga månen ända till 1968 och sen dess vet vi att det går.
Människan visste att det inte gick att se rörliga bilder i en burk som fanns i var mans hem ända till TV:ns intåg och nu vet vi att det går. Det finns exempel i oändlighet.
Det kallas visst för utveckling och i utvecklingen är det ingen som begränsar sina tankar. Alla som uppfinner nya saker tänker obegränsad, alltså utanför boxen.
Jag kan ha vetskap om saker och ting och ändå fortsätta att släppa in och se nya fönster och dörrar i min vetskap och därifrån fortsätta att låta min obegränsade tanke vara ledande. Enligt vetenskapen så använder vi en ytterst liten del av vår hjärna och när det nu finns utrymme i den så är det väl bara att fortsätta att vara obegränsad och fylla på. Tänk vilken grej att få utnyttja min hjärna till 100%!

Marcus Birro skrev i sin krönika idag: "Den fria viljan är aldrig särskilt fri. Den är självisk och hädande. Den tar egentligen ingen hänsyn till vad jag vill, vad jag drömmer om."
Min reflektion blir; Vems vilja är det han vill ska råda? Vem kommer, som en följd av det, att bestämma över hans liv?
När jag låter mitt ego styra och vara min fria vilja så kan jag förstå att den kan upplevas som hädande, om han nu menar att det är att häda att välja sig själv före Gud.
När jag låter mitt jag, mitt innersta, mitt hjärta, min ande vara den fria viljan så är jag nära Gud jag kan vara och Gud finns i allt och alla och då är Gud i mig och ett med min ande och då tar den också hänsyn till vad jag drömmer om hjälper mig att gå åt det hållet.

Att vara styrd av någon annans vilja och bli straffad när jag går min egen väg, vågar jag då nånsin använda min egna
fria vilja?? Jag kan förstå tryggheten i att någon annan väljer åt mig hur jag ska leva men vad händer den dagen när jag vill något annat?

Vi har alla den mentala styrkan att förflytta berg och det gäller att vi tror på att vi kan det och att vi ser ännu längre bortom att just förflytta berget. Titta hur det ser ut där du placerar berget, se hur det kommer att växa runtom när det väl är placerat.
Ge dina tankar och känslor fritt spelrum i den obegränsade tanken och inte ens himlen är gränsen.

Jag slutar veta, öppnar sinnet och faller fritt i det obegränsade...