Alla hjärtans dag i nöd....

Hur länge orkar man älska i lust och nöd när nöden tar den största delen av tiden och livet? När "nöden" är mentalt påtaglig hela tiden, när lugn och ro bara är en önskan, när kärleken bara blir ett ord utan innehåll...
Att älska i nöd och lust... men där finns ingen som älskar tillbaka i nöd och lust utan bara sliter kärleken ur hjärtat med att nyttja nöden.... hur ska jag då kunna fortsätta att älska.. vad blir det att älska när ingen kärlek visas... vad betyder dom där orden som sades i den största kärleken då när äktenskap ingicks?
Hur länge är en människa en människa och person i ett äktenskap som bygger på anklagelser, nöd och mental ohälsa?

För mig blir dom ingenting värda när jag slutar att tänka på vad jag en gång önskade mig; den ultimata kärleken.... När jag slutar att sätta kärleken först och lägger all min tid och känsla på att vara ett offer så slutar självklart min själ att vara i kärleken. Jag kan leta hur länge som helst där "inne" och ändå aldrig hitta fram till känslan.

Löftet som gavs var att älska i nöd och lust och jag tror på att bli påmind om dom orden och det löftet dagligen. Det är också ett val att låta nöden vara ledstjärnan istället för att låta kärleken vara det och sätta upp kärlekens sköld och låta nöden finnas där men aldrig komma innanför skinnet.
Det är också ett val att stanna i löftet " att älska varandra i nöd och lust", frågan är bara hur länge löftet verkligen förblir ett löfte? För mig spricker det när "att älska varandra" trycks undan och det blir att "att leva i nöd med varandra".
Hur länge orkar en människa ta mentalt stryk? Är det så länge någon utomstående avstår från att säga vad den ser och upplever, för så länge ingen säger något så blir det ju en ständig och verklig verklighet eftersom inget annat finns i sinnet. Jag tror att det här är det sättet som livet ska vara på för jag vet ju inget annat.

I mitt allra kärleksfullaste jag så vill jag berätta och informera och tycka och tänka och där behöver jag lägga undan min yxa oavsett hur mycket jag älskar personen i fråga för jag kan ingenting göra. Den ende personen som kan göra något är just personen själv. Alla handlingar tar vi ansvar för själva och där står vi andra som ser på oss helt slätt. Helt maktlösa....
Det är en känsla att jobba med; att se personer som vi älskar göra, i våra ögon, något som fortsätter att skada dom oavsett vad vi säger... Jag kan bara finnas här och med min mentala förmåga fortsätta att önska in det bästa istället för att lägga fokus och tankar på det som är och som jag vill se ska bort. Ingen energi åt det onda utan all energi till det goda.

Det går att förskjuta den dåliga energin till förmån för den goda, det går, jag vet det!