Mitt nyårstal

Det var en mäktig känsla att kliva upp på pulten och få se alla människor som samlats i backen vid Moa-statyn idag. Kören sjöng och jag fick hålla mitt tal, vilken lyckostund!
Delar gärna med mig av det jag fick möjlighet att berätta idag.

Bästa Norrköpingsbor med nära, kära, bekanta och vänner från när och fjärran. Det är med stor ödmjukhet jag står här idag som nyårstalare. Det är stort att få äran att tacka av det gamla året och hälsa det nya välkommet. Jag har väl knappast blivit en riktig östgöte efter 25 år i Norrköping men jag är stolt över denna vackra stad jag idag kallar min hemstad.

Vi är säkert många som lyssnar till Tennysons dikt Nyårsklockan ikväll, när den läses från Skansen, jag gör det också och för mig handlar den om att föra tron, hoppet och kärleken in i det nya året.

Så blås, ljumma vårvind, blås in det nya i tidiga nyårsnatten, det gamla året har gjort sitt, jag lämnar den ryggsäcken bakom mig, så blås in ny kraft i själ och hjärta i en lättare kropp.

Blås ut alla sorger som berört oss under året där bland annat
naturkatastrofer runt om i världen och dådet på norska Utöya rört oss starkt. Blås ut ilskan och blås in styrkans vind att låta obegripliga händelser bli till den styrka som vi alla besitter, modet att säga;
vi ger aldrig upp.

Blås ut de rädslor vi skapar och låt endast de två återstå som vi genetiskt är födda med, rädslan att falla och rädslan för överraskande ljud. Resten av våra rädslor skapar vi själva vilket spär på ondska och hat. Så blås ut våra påhittade rädslor. En värld utan rädda människor är en värld med kärleken som ledstjärna.

Blås in stolthet och glädje över att Musikhjälpen i år drog in över 18 miljoner kronor och att alla andra insamlingsgalor slår rekord i insamlade pengar, att Thomas Tranströmer fick Nobels litteraturpris, att tre kvinnor fick Nobles fredspris för deras icke-våldsamma kamp för kvinnor och kvinnors rättigheter till fullt deltagande i fredsskapande arbete och för att vår kronprinsessa bär på en tronarvinge.

Blås in medvetenheten om att det aldrig kommer att bli fred på jorden så länge jag själv är osams med min granne. Fred på jorden börjar med att jag hjälper den okände i min närhet och att hjälpa någon aldrig gör ont. Det enda det kostar är tid, tid som jag har gränslöst av eftersom tid är en illusion som jag själv väljer hur jag vill prioritera. Ge för att du vill ge istället för att ge för att förvänta dig något tillbaka.
Skulle vår planet invaderas utifrån av ett nytt släkte så skulle de gränser vi satt upp suddas ut och vi skulle alla stå eniga för att rädda mänskligheten. Jag skulle till och med ta min granne i handen, den jag aldrig talar med annars och strunta i att hon eller han lämnat ludd kvar i torktumlaren. Ska det verkligen behövas en invasion för att vi ska sluta vara rädda för varandra och för att vi sluta klaga över våra i-landsproblem?
Blås in den ljuvliga känslan som infinner sig när jag säger ordet förlåt och att alltid först förlåta mig själv.

Blås in styrka i att vi ser att vi var och en lever i vår egen sanning och att alltid gå till källan när vi undrar något om en annan person. Att sluta prata om saker och personer utan att ha fakta. Att alltid tänka att jag vill gå en mil i den andres skor innan jag dömer eller säger något endaste om någon annan.

Blås, ljumma vårvind, blås ut alla negativa tankar och ord vi strör omkring oss och lär oss att medvetet byta ut de mot det goda och positiva. Själv väljer jag att läsa tidningen Good News Magazine och lyssna och titta på det som gör mig gott. Det jag omger mig med färgar mitt liv.
Säg alltid vad du vill istället för tvärtom och sluta använda ordet inte. Vänd varje inte-mening till det du önskar istället och det gör gott direkt i själ och hjärta.

Blås in kraft att vilja och våga stå för den jag är i allt och alltid. Jag är den enda person som vet vad jag tänker och vill, så blås in styrkan att säga, göra och vara det jag helst vill. Blås in medvetenhet om att avundsjuka enbart ligger hos personen som uttrycker den.

Blås in ljumma och starka vårvindar om insikten att veta vem som är viktigast i ditt liv och om du fortfarande söker efter svaret på den frågan så titta noga nästa gång du ser dig i spegeln.

Allt är möjligt och den energi du ger ut får du också tillbaka, så välj noga.
Gå för dina drömmar! Själv vill jag ge ut min första bok och till sommaren sitt på en hästrygg för första gången i mitt liv.
Du och jag har möjlighet att göra 2012 till det bästa året i våra liv.

Gott Nytt År!

Struktur eller kaos

Det är tidig morgon dagen innan nyårsafton och det tal jag blivit ombedd att hålla i morgon snurrar runt i mitt huvud. Trots att jag har mycket jobb på radion så finns det där och det börjar landa. Jag ska lämna ifrån mig talet till den ansvarige i morgon innan jag ska tala och det känns lite konstigt att mina ord som ska talas också ska läsas. Fast det är ju samma sak som med min bok, dom orden har jag ju tidigare sagt och nu hamnar dom på pränt.
Det är skönt att visualisera hur det hela kommer att gå till i morgon och jag ser en mycket fin stund framför mig.

Tänker också på att det här med tid, ordning och siffror nog är något som vi människor är beroende av. Struktur och ordning. Det vi gör är att byta siffror i almanackan och vi viger en speciell dag åt att få till känslan att nu, nu börjar det nya. Det nya som gör att jag kan ta tag i allt det där jag tidigare sagt ska göras. Undrar hur det skulle vara om vi var utan ett nystartsdatum varje år? Skulle vi bara simma omkring i ovisshet eller skulle vi kanske, tvärtom, bli än mer strukturerade för att vi då skulle behöva ta än mer ansvar för oss själva och styra upp våra liv?
Det händer ju ofta att vi säger; "Jag börjar på måndag", "Efter semestern då", "Efter nyår blir allt annorlunda" osv och många gånger så börjar vi men sen tar det stopp.
Jag tror det behövs en järnvilja för att vilja genomföra beständiga förändringar i sitt liv och jag ser ju på dom som har det att det verkligen gör skillnad.
Den fria viljan gör att vi får jobba med våra tankar och oss själv i allt från att välja märke på matvaran till var jag ska bo och vem jag ska leva med. Få upp en struktur eller också låter jag kaoset råda. Vi får hjälp av samhället om vi väljer att ingå i det som att använda, tid, almanacka, följa lagar och sociala koder.

När det kommer till känslan på nyårsdagen så har den en väldigt speciell känsla. Det är något med den som gör att det känns annorlunda, som att något har hänt och förändringen är här. Och sen blir det till vad jag gör det till.
Och allt är fortfarande helt ok för jag gör mina egna val.
Tanken att verkligen ställa allting på sin spets och lämna det jag har och ta min kärlek och åka till ett annat land och göra något helt annat i resten av mitt liv dyker upp. Att ge mig själv utmaningar att utvecklas och få ut det gottaste av livet, fast det har jag ju till stora delar redan nu även om jag gärna skulle krydda det med äventyr och förändring.

Just nu är det tidiga kvällar och morgnar och jobb hela dagen men planerad matlåda och kanske kanske lite socialt umgänge och motion. Vardag för många alltid. Jag säger hela tiden att det här är en period och det är helt sant, jag har valt det själv och trivs väldigt bra och det just för att det är just nu.

Undrar hur det känns att alltid vara helt nöjd...?

Dagarna

"Det är dagarna som går som är livet", ja, verkligen!
Att vakna upp till en ny dag som är späckad med aktiviteter eller ledighet och se den som en del i det här livet och inse att det är mitt liv som hela tiden förflyttar sig framåt är en stor tanke för mig. Just nu jobbar jag hejdlöst mycket vilket är fantastiskt roligt och dagarna går så fort samtidigt som jag kan längta efter lite ledighet och göra andra saker. Jag lär mig att vara i det jag är i just nu och sen får jag ta det andra. Det finns ingen mening i att gå och tänka på några andra dagar som ska komma utan jag njuter av alla stunder jag har oavsett vad de innehåller.
Jag lever med andra ord.

Min fascination över människors val fortsätter att vara stor och ibland skulle jag önska att jag enbart fick ägna mig åt att betrakta, kanske skjuta in här och där med en fråga, samtala lite och sen gå vidare. Det händer att jag gör det nu också men jag känner att jag själv behöver vara helt landad i mig själv innan jag gör det. Det är inget jag slänger ur mig till någon på redaktionen på radion under en arbetsdag där precis, nä, det får vänta tills det är dags.
Boken har i alla fall börjat leva ordentligt i och med att brorsan fått en hel del sidor att sätta tänderna i och där kommer ju mina tankar till uttryck.

Dagarna fortsätter att komma, så länge dom ska det, och jag gör det jag tycker är roligast det mesta av tiden vilket känns priviligierat. En dag aldrig den gamla lik och helt olik den som kommer.
Varje dag är unik precis som jag.

Dan före dan

Det är kvällen före julafton, min kärlek mår gott i köket där han förbereder den italienska julbuffén till i morgon (vi skippar vanlig julmat i år) barnen har kommit och softar i soffan framför TV:n. Det brinner ljus överallt i lägenheten och jag lyssnar till mitt enda positiva "jul-måste" i musikväg; den ryske storsångaren Ivan Rebroff.
Jag vet att min mamma, pappa och bror mår bra och det känns gott. Får ett litet hjärtknip när jag tänker på lilla Cindy som jag saknar något fantastiskt mycket. Hon har det bra, jag vet det, men det känns ändå... Lilla älskade skruttrumpa...

Läste min blogg från förra årets jul och det är otroligt vilken skillnad det är på väder! Förra året var det hejdlöst mycket snö och i år är det över 7 grader varmt. Moder Jord gör lite som hon vill eller också är det så att hon anpassar sig efter hur vi behandlar henne.

Just nu är det fantastiskt mycket jobb på radion och det är riktigt roligt men det ska också bli skönt med några lediga dagar och sen har jag mitt stora uppdrag nästa lördag då jag har fått äran att nyårstala till alla Norrköpingsbor. Än så länge har jag bara tänkte lite grann på vad jag ska säga och tankarna far hit och dit och jag vet att mitt tal kommer att landa helt rätt när det är färdigt. Jag ska börja plita lite i helgen nu och sen får det vila lite och så är det färdigt precis när det ska. Tror att jag ska nämna giraffen.
Jag ser fram emot det och jag vet vilken härlig känsla det var när jag för ett antal år sen fick hålla årets Valborgsmässotal, 2004 tror jag, vilket också var en stor ära.

I kväll ska jag göra mitt enda "julmats-måste" och det är tradition i vår familj på mammas sida långt bak i tiden att göra rosolje, en rysk rödbetssallad, just till julafton. Tror att min mage kommer att fixa det galant också.

Mina filosofiska tankar är många och dom får leva sitt egna liv i mitt inre

Min nyckel

Jag behöver bara komma ihåg att nyckeln till mitt välbefinnande finns o att fortsätta använda den dagligen genom att välja rätt dörrar...

Jag möts av tystnad och en energi som är långt ifrån min egen och det gör mig ledsen och min energi går åt till att fundera varför jag drar till mig det här just nu och det går fort att komma fram till svaret; det är en stor kontrast till hur jag vill ha det. Nu är det upp till mig att välja sida, precis som vanligt.

Att mötas av talande tystnad och fåordighet gör intrång på min själ och jag tänker; låt det vara, det är vad det är. Jag vet hur det kan kännas och den känslan är långt mer något vackert, mjukt och kärleksfullt. Den här känslan gör mig tom, energilös och lite frustrerad. Vi människor väljer själva hur vi ska möta situationer som ÄR, om vi vill uppfylla dom "krav" som traditionen "kräver" eller om vi vill göra på vårt eget sätt.
Naturligtvis dyker känslan av övergivenhet upp igen, den som alltid kommer att finnas där i små eller större mängder utifrån situation och energi. Den här gången vet jag vad jag känner och jag får kraftigt byta fokus för att sätta mig i det som är bra.
Och jag behöver komma ihåg varför jag gör och visar saker jo; för att jag vill det, för att det ligger i mig och att alltid göra saker utifrån mig själv och aldrig begära något tillbaka.

Det är märkligt att vi då och då eller ofta väljer att springa rakt in i stängda dörrar och varje gång bli förvånade över hur ont det gör. Om och om igen. Det är som att vi glömmer smärtan och tror att nästa gång jag springer in med huvudet före så kommer dörren att öppna sig. En dörr som jag ser är låst och bommad.
Jag har hittat nyckeln som går till alla dörrar och jag väljer att att alltid ha den med mig. Jag synar av dörren som jag möter och ser den alltför tillstängd ut så går jag till nästa. Jag kan också redan på avstånd se om nyckeln passar och eftersom jag har en nyckel så har jag också tillgång till det som finns på andra sidan.
Nyckeln får hänga runt min hals så att jag vet att jag alltid har den med mig oavsett vad som händer och då kan jag alltid välja att använda den eller avstå.

Just nu travar jag runt utanför en stängd dörr, går iväg en stund för att göra annat, kommer tillbaka och försöker använda nyckeln men dörren är fortfarande tyst, fåordig och i ett annat energiläge.

Just nu får jag vänta på att dörren öppnas från andra sidan om så bara så att det blir en lite springa av hopp, ljus och energi som kommer därifrån och som säger; snart är du välkommen in.

Inne eller ute

"You know in fashion; one day your in and the next day your out".
Det är ett citat hämtat från Project Runway som jag ser emellanåt, Heidi Klum säger det i varenda avsnitt. Det känns som att det citatet går att överföra på det mesta i vår tid; "You know in music, friendship, relationsship, jobs.... osv; one day your in and the next day your out."

Ena dagen är jag höjd till skyarna och nästa så är alla dörrar stängda. Det gäller verkligen att veta vilken grund jag själv står på och då välja en stadig grund. Att vara den där fyren på en stadig klippa när stormen viner. Ena dagen är det lugnt, inga vindar, strålande sol och varmt. Nästa dag är det full storm, kallt, blött och mörkt. Och fyren står där orubblig, alltid.
Kraften i att vara någon i ett sammanhang och tillhöra är stor och kraften när sammanhanget stöter undan är också enormt stark men den styrkan avtar ju längre bort den kommer. Ena dagen står jag lugn och stad i värme ljus och nästa dag står jag lika lugn och stadig trots att det blåser orkanvindar.

Det är en känsla av lugn som infinner sig när jag kommer på att jag kan själv bestämma var jag ska stå och hur och det kan blåsa hur mycket det vill runtom mig för jag vet att jag står stadig. Jag kommer att vara "inne" varenda dag i mitt liv i och med min inre styrka och inget kan få mig att känna mig "ute". Dvs så länge jag står kvar på min grund.

Den klassiska barnvisar säger:
“Bygg inte hus på en sandig strand. Bygg inte hus på grus
Kanske verkar det okej men en dag, du ångrar dig
Du måste bygga huset en gång till
Du måste bygga huset på ett berg
På en stadig grund som inte rubbar sig
Och när stormen piskar på
Har du frid i ditt hus ändå!”

Precis så är det och det är först som vuxen jag förstår det verkliga innehållet i visan. Jag ska strunta i vad andra tycker och bygga mitt eget hus där jag vill att det ska stå. Ingen har rätt att tala om vad jag ska göra med mitt hus och hur jag ska möblera det.
Ingen förutom jag själv.

Fundering

" - Vad är julen för den moderna människan?"
" - Gud kommer till människan i form av ett litet barn"
Frågan ställdes av en reporter och biskopen svarade. När jag hörde det så blev jag mäkta förvånad.

Jag har ju numer många frågor att ställa angående religion i allmänhet och antagligen för att jag själv under den största delen av mitt varit en aktiv kristen men nu lämnat det. Jag medverkar fortfarande i kyrkan rent musikaliskt men jag är noga med att välja mina tillfällen. Jag kan till och med känna mig lite obstinat och har ofta velat ifrågasätta det som sägs. Jag har dock nästan helt slutat med att göra det eftersom jag märker att det kan ställa till det och det är något jag helst vill avstå. Märker också att det är känsligt att uttrycka tvivel inför kristendomen så jag väntar tills det kommer bra tillfällen. Och dom kommer när dom ska.
Nu till jul så är det ju konserter som gäller och alla texter handlar om varför vi traditionsenligt firar jul, den religiösa traditionen och jag är uppvuxen i den. Jag kan också välja att lyssna till min brors musik och då och då delta som körledare när vi gör hans mässa och det för att hans musik är väldigt speciell för mig.
Tonerna gör att det fungerar bra att vara i den texten också. Jag funderar själv över varför det är så men det får bara vara så och det känns bra.

Tillbaka till svaret om att Gud kommer till människan i form av ett litet barn; hur ska den moderna människan förstå vad det innebär?! Jag kan förstå det eftersom jag är uppvuxen med det men de människor som aldrig kommer i kontakt med kyrkan och religion eller t o m vardagsmänniskan hur kan de förstå? Vadå genom ett barn?!
Jag skulle önska att han som är högst i rang, biskopen, kunde hitta ett språk och sätt att kunna förmedla de bra sakerna med ärlig kyrklig verksamhet så som medmänsklighet och omtanke. Att visa kärlek både i ord och framför allt i handling.
I min värld är det numer handlingen som räknas. Ord kan sägas till höger och vänster och slängas med men dom är värda ingenting om dom aldrig kommer till handling. Därför är det också viktigt att orden jag säger sägs med omsorg och att jag är noga med vad jag säger.

När ska kyrkan utvecklas utifrån det som skrevs och sades för över 2000 år sen? Och behövs det religiösa budskapet för att vi människor ska hitta det bästa inom oss själva och gentemot varandra? Kan vi hitta det på ett annat sätt eller kommer det kristna budskapet alltid att vara vår grund? Jag tycker t ex att 8 av de 10 budorden är en bra ledstjärna och det finns tankar i andra religioner som jag gärna tar till mig också. Och jag upplever att Jesus var en fantastisk man som använde sin energi här på jorden för att göra gott. Men sen?!

"Gud blev kött och tog sin boning bland oss", Gud blev Jesus och den tanken är god.
Vad har hänt med den känslan idag?
Och när jag ställer frågan så är det utifrån var jag själv befinner mig just idag

Ett avsnitt

Idag bjuder jag mig själv och er alla som läser min blogg på ett avsnitt ur min kommande bok. Lite läskigt att släppa ut men också ljuvligt :-) Bokslutet, rätt ord i sammanhanget, kommer närmare för varje dag.


ETT HUS AV KÄRLEK

Jag står och tittar på de män som gör i ordning vår husfasad, rappat tegel, och när jag ser hackan som far fram över det rappade så att det rasar ner från väggen så tänker jag; det är så det känns! Kärleken knackar på min rappade yta och vill ha fram det som är genuint, det som var först, det som finns där innerst inne, det som är grunden till att ”mitt hus” är vad det är i dag. Det ytliga, trasiga och hårda lagret ska bort för att ersättas av något nytt.

Det blir hål i rappen och tegelväggen blottas och med skickliga händer, kunskap och kärlek läggs ett nytt vackert rappat lager på huset så att det är helt igen. Varje gång jag tittar på väggen så vet jag att det finns något vackert, genuint och stadigt där under och det är styrka i det huset som står här. Det huset är jag och jag får möta kärleken, den kärlek jag får leva i, den kärlek som är allt för mig. Kärleken till mig själv kommer först och när jag lagat mina sprickor så har jag över att dela med mig av till min kärlek, min kärlek som flyttat in i ”huset bredvid”. Vi delar nu samma vackra innergård.

Min kärlek vårdar "mitt hus" genom att ta bort det som är trasigt, fult och hårt och bygger genom ord och handling upp det igen så att det alltid står där i sin glans mitt framför honom som ett tecken på tacksamhet och ett bevis på hans kärlek till mig.

Han kan alltid se att kärleken är det som håller samman mitt hus. Härifrån bygger vi på ett gemensamt hus där vi bägge känner till varenda sten och vi lägger dem precis där de ska vara så att de passar perfekt i och bredvid varandra.
Vi bygger en stadig grund på berget.

Uppfattning av verkligheten

Min uppfattning av verkligheten är min och ingen annan kan säga något om den vilket gör att jag alltid är en spegel och aldrig kan säga något om någon annans uppfattning . Visst, jag skulle önska att fler tänkte och kände som jag för att jag vet att jag mår så bra i min filosofi men jag kommer på att det är verkligen så att var och en blir salig på sin tro.

När en person berättar om sin verklighet och jag uppfattar det som att det negativa har stor överhand och personen ibland säger: "- Jag har en positiv livssyn, är positiv för annars skulle jag aldrig klara livet" och jag hör: " - Jag är negativ i många av mina kommentarer, jag är rädd för det mesta, ser allt från den negativa sidan och har en attityd som gör att människor avstår att vilja komma med mothugg och på det sättet klarar jag livet", vems verklighet är det som gäller?

Jag ser att det är bägges eftersom personen jag lyssnar till bara kan uppleva sin egen sanning och verklighet precis som jag enbart kan känna och utgå ifrån min upplevelse och sanning. Jag blir mer och mer övertygad om att det enda som gäller är att jag lever efter det som jag känner är rätt och när jag samtalar med människor så kan jag dela med mig först när dom frågar.
Och jag delar utifrån mig själv och har alltid mig själv som exempel. Ord som jag slänger på människor rinner enbart av dem om de är långt ifrån det som personen själv känner, teflonskölden är ofta uppe och den behöver plockas ner av personen själv, jag kan aldrig slita eller dra av den, aldrig ens smeka av den, det arbetet gör personen själv.

Jag blir bättre och bättre på att enart lyssna utan att bli frustrerad över den andre personens livsval och kommentarer och det går bättre och bättre och jag avstår att kommentera för mina tankar och energi ligger åt ett helt annat håll.
Vi är över 9 miljarder människor på jorden och när jag tänker på att alla personer, varenda en, är unik så hissnar det nästan. Vilken grej! Och ändå, mycket av det vi ägnar oss åt är att förändra oss så att vi ska likna andra, att passa in i sociala mönster som någon bestämt, att säga, tycka och tänka som alla andra gör.
Hallå! Det är lika bra att lägga ner det energislöseriet eftersom det aldrig kommer att införlivas! Vi kommer alltid att vara precis så unika som vi är, ingen människa (9 miljarder!) är lik någon annan, ingen!

Den tanken stärker mig i min egen verklighets övertygelse om att jag är precis som jag ska och vill vara och jag fortsätter att leva som jag lär.

Begränsning som befriar

Jag håller på och skriver min bok och känslan för den är att den verkligen ska komma ut. Jag längtar till att få hålla den i min hand och jag längtar till att kunna dela med mig av den. Känslan att det är helt rätt att ge ut den är stark.
Jag har skrivit på den en längre tid och ibland känt att jag stoppat mig själv från skrivandet genom att ha massor av andra saker att göra, att prioritera bort den, trots att längtan att enbart få skriva är så stark.
Jag har helt enkelt begränsat mig själv och nu förstår jag varför.

Jag har en sådan stark längtan att ge ut allt jag skriver och jag skriver hela tiden, vilket gör att jag aldrig blir klar eftersom jag helt har släppt begränsningarna och jag aldrig kommer till avslut. Återigen har jag funderat alldeles för mycket på hur boken ska bli och naturligtvis stoppa mig själv i det eftersom jag ska strunta i hur. Universum bara väntade på att jag skulle lyssna och häromdagen så gjorde jag det och hjälpen kom från oväntat håll, som vanligt.

Jag pratade med min änglavän och hon frågade om boken och jag berättade som det var. Då sa hon världens mest självklara sak som jag själv aldrig ens tänkt på: " - Du kan ju alltid skriva bok nummer 2!"
Ha! Såja, där kom svaret på mitt hur! Självklart!
Alla mina tankar på begränsning var som bortblåsta och jag fick återigen en stor lust till att äntligen skicka iväg dom kapitel som är klara för redigering.
En liten mening från oväntat håll och det löser upp alla knutar. Tacksam!

Jag tror på att släppa på mina begränsningar i det mesta och jag ser också nu, efter den här bokkänslan, att det är bra att sätta upp en begränsning i mening att bli klar med något som ska tas vidare. Den begränsningen befriar mig och gör mig ännu mer öppen för det som jag är ämnad att göra och det som jag vill göra.

En begränsning i mening att bli klar med något som ska tas vidare befriar mitt sinne, så nu släpper jag taget om titeln på boken och låter den komma till mig precis när den ska och jag struntar i hur.

Nyfiken

Jag är nyfiken men jag lär mig att avstå när jag ska avstå och vara nyfiken när jag känner att jag kan vara det.

Idag började jag skriva på ett mail till en person som alltid uttrycker sig med dom mest negativa tankar jag någonsin stött på. Jag blir så otroligt nyfiken på vad det är som gör att man tror att man mår bättre av att omge sig med allt det negativa. Jag började skriva men insåg sen att det är ingen idé. Hur ska jag framställa det jag undrar? Vad ger mig rätt att fråga och dömer jag personen ifråga när jag vill fråga? Jag skrev två meningar men sen avstod jag och raderade ut alltihop.
Jag är fortfarande lika nyfiken!

Vem är hon? Hur tänker hon? Vad är det för kick hon får av att skriva av sig på sociala medier med dom mest negativa kommentarer? Hur rädd är hon? Hur hög är muren hon ställt upp runtomkring sig? Vem tillåter hon att komma innanför? Vad har gjort att hon bygger som hon gör? Vad är en positiv tanke för henne? Är det en roll hon tagit på sig att bli en "Häxan Surtant" eller är hon sådan av naturen? Finns hon överhuvudtaget? Varför beskriver hon med stolthet hur illa hon mår? Vilka av mina frågor skulle hon svara på?
Jag är fortfarande nyfiken!

Jag lär mig dock att avstå och känner att ska jag fråga så bör jag göra det ansikte mot ansikte så att jag kan känna av energin, se kroppsspråket och höra rösten. Det gäller alla människor som jag är nyfiken på hur dom tänker.
Jag tänker att det jag kan göra är att skicka henne min bok när den är färdig för då kan hon läsa och ta till så mycket eller lite hon vill.
Under tiden så är jag fortfarande nyfiken!

Minns att min farmor alltid sa att jag var det mest nyfikna barn hon träffat och idag kan jag se att hon hade rätt. Jag är tacksam för min nyfikenhet för den för mig framåt och jag lär mig massor av saker. Jag frågar och lyssnar och lyssnar och frågar och får svar och kan fortsätta att vara frågvis och nyfiken och samtalen och vetskaperna efter svar på frågorna ger mig massor av goda erfarenheter och jag fortsätter att vara nyfiken och det med ett leende :-)

Solen syns när den ska

Allting händer precis när det ska, det är min fulla övertygelse. Det kan ju bara hända precis då annars skulle det ju hända en annan gång. Eftersom det enbart finns n u så händer det precis när det ska. Jag vet ju inget om framtiden.
Jo, det jag vet är att jag önskar mig saker, släpper den tanken och struntar i hur och när, så händer det när det ska. Jag har tillit till att allt sker när det ska.

Jag kan planera och önska att det ska hända vid ett tillfälle och då ”låser” jag min tanke vid det och universum får inget spelrum. Det är då lätt att det blir något annat än det jag tänkt mig och då blir jag frustrerad och tänker; varför blir inget som jag önskar mig? Varför händer det just nu?
Jag tror att det handlar om att våga släppa kontrollen och vara öppen för den energi som kommer att göra att det blir det bästa för mig. Att släppa att jag är benhård på att så här ska det bli och så här ska jag göra.
Skulle jag tacka nej till tio tusen bara för att jag bestämt mig för att jag skulle få tre tusen? Skulle jag tacka nej till en lägenhet i en finare del av stan för att jag bestämt mig för att jag ska ha den jag först blev erbjuden? Varför tacka nej till ett bättre erbjudande än det jag bestämt mig för?

Vi önskar oss starkt en liten valptjej och hade den bästa tiken dräktig och hon fick valp i fredags precis som planerat, m e n hon fick enbart en dödfödd valp. Sorgligt förstås men direkt tänker jag; det är meningen att vi ska ha en annan liten tjej, en tjej som är helt menad för oss. Jag släpper tanken på hur och när och det gör mig oerhört lugn. Jag vet att den bästa för oss kommer.
Dessutom så kanske det är tänkt andra saker innan hon kommer, andra saker som vi/jag önskat och som behöver den tiden.

Jag har också fått svar på mitt största h u r i mitt liv och det handlar om känslan och tanken att gå ner i vikt. Först när jag släppte tanken på hur, har varit expert på hur nämligen, så kom den rätta vägen till mig. En väg jag inte ens tänkt på men när den dök upp så bestämde jag mig snabbt för det kändes så helt rätt och det blev helt rätt. Jag gjorde min gastric bypass eftersom jag äntligen efter alla år släppte h u r ska jag gå ner i vikt. Nu kan jag lägga min energi på en massa andra saker och jag vet med bestämdhet att jag lät göra operationen precis när det var dags, när jag är i fas med allt annat i livet och är redo för att ta hand om mig själv.

Detta som ett exempel på att allt händer när det ska.
Det kan handla om stora eller små saker och händelser och när något har inträffat som jag kan stå frågande inför så kan jag alltid i backspegeln se varför det hände just då. Allt blev nämligen till det bästa.

Saker inträffar när jag är som mest öppen för att få en vink om en förändring, en förändring som gör min önskan precis till det den ska bli. Jag kan aldrig ångra något eftersom jag i varje ögonblick gör exakt det som jag gör just då utifrån de erfarenheter jag har just då. Den här känslan och tanken gör också att jag kan låta människor vara precis som där precis när dem är det.

Allt händer precis när det ska d v s när jag är redo för det i min energi och jag har så många händelser bakom mig som jag kan peka på som har inträffat när de skulle.

När jag följer det här sättet att tänka då kan jag sluta säga saker som;
" -Jag borde ha lämnat det där jobbet eller den där relationen för länge sen. Jag borde ha fattat mitt beslut för länge sedan. "

Jag gör exakt vad det är tänkt att jag ska göra precis just nu. Jag lyssnar till magkänslan och följer den.

Detta gäller även för andra. Eftersom jag tror att allting händer av en anledning, och jag tror att allt händer när det ska, så behöver jag också släppa alla andra. Jag kan då aldrig säga; "- Han är bara inte där ännu eller jag önskar att hon just nu kunde förstå för att gå vidare". De är precis där de ska vara och det är deras rätt att vara där, och det är rätt för dem just nu. De är också precis där de ska vara just precis nu.

Och det är så intressant med universum! Fick precis i skrivandets stund en bekräftelse på att människor gör precis som de själva vill oavsett vad det tidigare sagt. Undrar då igen vad orden betyder, inget??
En person gör precis det hon säger att hon önskar att personer i hennes närhet ska avstå att göra. Hon är säkert inte medveten om det, men skulle jag tala om det för henne så skulle hon förstå. Intressant och jag får bevis för att allt händer när det ska och att jag nu låter henne vara eftersom hon är precis där hon ska vara i sitt liv.

Allting händer precis när det ska och på det sätt det ska. Solen syns när den ska och molnen flyttar sig när de ska :-)

Min säng

Allt handlar verkligen om att ta ansvar för mitt egna liv. Jag tänker varje dag att det är det enda som gäller.
"Som man bäddar får man ligga" och jag vill ligga så skönt, ombonat, mysigt och hälsosamt jag bara kan. Det är lite intressant att ett ordspråk som handlar om sängen är det som handlar om vårt egna ansvar. Ett ställe där jag går till en annan dimension än den i vaket tillstånd. En plats där jag ägnar en tredjedel av min livstid, en tredjedel. Sömnen, lika viktig som vatten och mat, alltså vill jag ligga och sova bäst.
Jag älskar när det är nystädat i sovrummet, nybäddat i sängen och jag är nyduschad, att då få krypa ner bredvid sin kärlek är verkligen livskvalité och varje kväll jag lägger mig så uttrycker jag tacksamhet för allt jag har och att jag får ligga i den säng jag gör. Jag bäddar för att må bra och jag ligger också bra. De två återstående tredjedelarna som jag lever i vaket tillstånd kan jag påverka massor genom att "bädda bra".

Varje dag är som en "säng"; jag kan välja att ligga kvar, dra täcket över huvudet, låta bli att vädra och bara grotta ner mig i mina negativa tankar tills jag somnar om och får börja om med att ta beslut och ansvar för min dag när jag vaknar igen.
Jag kan också vakna utvilad, slänga benen över sängkanten, vara tacksam för en ny dag, öppna fönstret och släppa in morgonluften, sträcka på mig, se fram emot dagen, bädda upp sängen som då välkomnar mig till kvällen igen, genomföra min dag på det bästa sättet för mig och avsluta den med att återigen krypa ner och vara tacksam. Göra "sängen" - dagen till den bästa.

Jag förstår att människor kan tycka att det är jobbigt att ta ansvar för sina egna liv och sig själva men det är det enda som funkar. Jag kan aldrig skylla på någon annan för mina beslut och att säga; "Du sa ju att jag skulle göra så här!" är verkligen att lägga allting utanför sig själv. Personen som sa det har inget med mitt val att göra, inget med mitt beslut att göra.

Jag är a l l t i d ensam i mina beslut.

När jag lever i ett förhållande så har jag ansvar också gentemot min relation. Jag får då välja hur dagen ska vara och planera och göra det bästa för att tiden tillsammans med min kärlek ska bli den bästa och att jag under den tid vi är i från varandra göra saker som jag mår bra av. Själv får jag jobba med att sluta att tro att allt behöver vara fix und färtich tills han kommer hem, det är bara något jag lägger på mig själv som en stress. Det blir ju vad det blir och när jag planerar och gör det jag tycker om, och jag tycker ju om att fixa så det är klart när han kommer hem, så blir det bara bra.

Det finns dagar när min hjärna skriker efter att enbart ligga i soffan och se på TV medans min kropp säger något annat och jag lär mig att lyssna till min kropp. Min hjärna har ju tidigare beslutat att ta vissa jobb, vilja åka och handla, städa källaren mm och det är ju spännande att det sen är just DEN som säger tvärtom.

Tur att jag har min kropp som det ju bara är att lyfta på och sätta fart på dvs om hjärnan säger till den. Fast det var ju hjärnan som bestämde innan och som ställer till det med besluten. Hjärnan - kroppen .... Kroppen - Hjärnan....
Det bästa är ju när dom två samarbetar.

Känslan när jag kryper ner i min nybäddade säng och är tacksam vill jag ha med mig som den bästa känslan på dagarna också.

Rensar

Jag tycker om att rensa, städa undan och åka till returpunkten med gamla grejer. Jag känner mig friare när jag gjort mig av med saker som bara står till ingen nytta eller glädje. Just nu är det källarrensning som gäller och jag blir bättre och bättre på att slänga grejer som jag tidigare velat spara. Tänker att saker som ligger i en källare år efter år, vad är det för värde i det? Saker som jag vill ha omkring mig ser jag till att ha framme och njuter av dom. Saker som ligger i källaren som jag kan sälja säljer jag för att kunna få upplevelser för pengarna eller köpa något nytt som jag verkligen vill ha och som jag kan njuta av.

Varför sparar vi på gamla saker i våra källare? Kan det vara en generationssak? Att det var sämre tider förr och att man bunkrade upp för kommande tider och att man dessutom sparade saker till sina barn. En bra och god tanke absolut. Eller också att ha grejer att sälja när man är i behov av pengar vilket också är en god tanke.
Men dom där sakerna som bara ligger till ingen nytta?

Jag är tacksam att varken jag eller min kärlek är hamstrar och samlar på oss en massa prylar, det är tvärtom. Ut med det som tar plats och energi och ha kvar det som gör oss gott. Just nu ska jag slänga iväg, eller snarare bränna upp, en massa gamla papper som jag trott att jag behövt spara. Det ska bli så skönt att bli av med.
Och framför allt, om/när vi flyttar så har vi bara bra saker att ta med oss och jag vet också att vi då dessutom kommer att rensa undan ännu fler grejer.

Jag kan ingenting ta med mig när jag går. Jag behöver inga penningar när jag vid porten står, jag kan ingenting ta med mig när jag går....
Vilket känns bra!

Att börja närmast mig själv

Det är snart advent, julen närmar sig och vi går in i någon sorts känsla av att vara goda och snälla mot varandra. Vi går in i våra stugor och tar till oss familjen mer än någonsin och vi går till kyrkan i större utsträckning än annars under året. Vi tittar oss runtomkring och är generösa med att lägga pengar till behövande.
Tänk om vi kunde ha den här julkänslan med oss hela året runt, om vi ville öppna våra hjärtan och sinnen för det goda varje dag. Att sträcka ut den där handen till den som står i kylan eller till den som ber om hjälp. Att hjälpa gör aldrig ont.
Vilken värld det skulle bli. Och jag tror på förändring och jag tror på att förändra i det lilla och det som är närmast mig först för var ska jag annars börja??

Den här texten är på spiken!

How can we have peace in the middle east, when there's none at home?
How can we have understanding in the land, when there's none in the women
and there's none in the man?
How can we heal the wounds of the world if we cannot heal our own?
Where does this peace on Earth begin if not in the home?

Where do we go now?
Do we let the devil win? Or do we get up and fight?
Surely we know how to comfort all our fears
Put an end to the violence
Put an end to the tears

How can we heal the wounds of the world if we cannot heal our own?
Where does this peace on Earth begin if not in the home?

There's too much talk about it and too many walkers out here!
Tell me where is the love? Where is God in your life?
To my left a woman abuses her children
To my right somebody's beating their wife
Tell me where is the love? Where is God in your life?

How can we heal the wounds of the world if we cannot heal our own?
Where does this peace on Earth begin if not in the home?
Peace on earth (Michelle Ferell)

Ödmjuk

Jag har idag fått möjligheten och jag vill säga äran att få se Vadstena slott från insidan, en guidad renässansvandring. En fantastisk kvinna, Eva, visade oss runt och tog oss verkligen med till den tid då människor levde sina liv där. En berättarens av stora mått som gjorde vår gamla historia högst levande.
Det var lite högtidligt att få följa Katarina (Eva) in i hennes kammare o gemak o få känna tidens vingslag i dessa slottssalar byggda av människohänder i enbart sten. Hon visade oss på kyrkan hon lät bygga tillsammans med sin man Johan o gästabudssalen där det intogs gigantiska middagar.
Min känsla inför vem jag är idag som nutidsmänniska ändrades under vandringen o känslan av ödmjukhet blev varmare o större. Ödmjuk inför alla dessa människor som byggt slottet, som kämpat för sin överlevnad, som suttit i fängelsehålor och där fött flera barn, personer som varit konstnärligt kreativa o människor som på ett mycket intelligent sätt byggt denna fästning för att bäst överleva.
Allt detta för att jag, en liten energi i universum, ska få göra min gärning här i världen. Utan min historia så är jag ingenting. Utan mina anfäder, om så i rakt nedåtstigande led eller kungligheter eller bönder, ingen Lisa.
Alla är vi lika o har samma basala behov; att leva vidare, älska o värna om vår nästa. Alla, oavsett var och när vi levde eller lever så är vi lika, mer lika än vi tänker på.

Jag blir ödmjuk inför det som är livet o vill leva det än mer som en energi som är medveten om Moder Jord, Universum o människan. En trojka som kan leva i symbios om och när vi blir ödmjuka inför det som är livet, att andas.
Jag bugar mig för alla som levt innan mig och som sett till att jag fått komma till den här världen. Det dom lämnade efter sig är ytterst värdefullt för mig. I ödmjukhet och tacksamhet bugar jag mig.

Tanken kommer förstås; vad lämnar jag vidare till släkten som kommer efter mig...? Vad är mitt ansvar o hur ser det ut?

Körsångarsansvar

Hade ett körjobb i helgen och jag började återigen fundera över hur mycket ansvar jag har som körsångare.
Jag har många gånger filosoferat över fenomenet kör, dess sociala verksamhet, dom som deltar, ansvar, ambition, mod mm och där jag landade efter helgen var just om det egna ansvaret som körsångare.
Anledningen var att när vi drog ihop musiker och kören för första gången under genrepet så kom vi till en sång och en av sångarna uttrycker: " - Det här kan vi inte!".
Jag vet att det var en sångare som var frånvarande under repet tidigare i veckan och jag tänkte; vari ligger ditt egna ansvar för att kunna det som är tänkt att framföras idag?
Det handlar ju också om att det kommer publik och lyssnar och som vi vill ge det bästa.
Jag har själv sjungit i kör under många år och jag vet av den erfarenheten att det är som minst roligt att sjunga när jag är dåligt påläst och avstått från att öva hemma det där lilla extra sista. När jag har varit slö på repetitionerna och energilös, när jag avstått att bidra med energi, då är det inget skoj.
Vad är min ambition som körsångare om jag kommer helt oförberedd till ett rep? Vari ligger lusten då? Inga noter framtagna, ingen mental förberedelse, ingen vilja. Varför vill jag då sjunga i kör? Är det den sociala biten som lockar? Kommer jag dit för att ta energi? Att gå till körövningen med negativa tankar, varför? Vad gör det här med gruppdynamiken?
Jag har inga svar för jag har aldrig frågat någon sångare om det här men jag är nyfiken.

Tvärtom så blir körsång det mest roliga och energigivande som finns och det blir verkligen till den friskvård jag säger att det är
Hur mycket ansvar ligger hos mig som körledare för att sångarna ska kunna sin sak? Massor förstås och det är upp till mig som körledare att lägga upp repetitionerna på ett sådant sätt att alla känner sig väl förberedda och också att ge energi så att varje körmedlem känner sig viktig och värdefull och då kan lägga till ett extra krut när det är dags.
Absolut ingen skugga över någon körledare alls, jag vet hur mycket fritid som läggs ner utan jag skriver utifrån mig själv.

Under alla mina år som körledare så har jag nästan enbart stött på ljuvliga, positiva, glada, energirika människor som brinner för att sjunga kör och det har gett mig så oerhört mycket. Och jag fortsätter på samma sätt jag gjort tidigare och jag vet också att det handlar om att spegla varandra; tycker jag att det är skoj så tycker sångarna det och tvärtom.
Jag är priviligierad att få jobba med mina körer och jag blir lika glatt överraskad när det bara strömmar glada sångare till mina projekt och just nu är vi mitt uppe i två härliga julprojekt.

Jag brukar säga att en kör blir aldrig bättre än den svagaste länken och vem vill vara den länken? Tänk vilken nivå det kan bli på alla våra tusentals körer om vi alla skulle vilja vara en stark länk i en kör :-)

Och som körledare så har jag mitt ansvar för att sprida glädje i körsjungandet och jag tar mitt ansvar.

Skadeskjuten

Det är så nyttigt, bra och insiktsfullt att leva med en man som är öppen i sin energi och som märker varje humörsvängning hos mig. När jag ibland mår lite sämre rent fysiskt så har jag tidigare dragit mig in i mitt skal, gått undan och varit tyst, lite som ett skadeskjutet djur. Kryper undan och slickar mina sår och går sen förhoppningsvis vidare som ett friskare djur utan att tala om för dom andra i flocken hur jag mår. Jag tror att jag har haft det beteendet för att jag behöver samla ihop min energi och komma tillbaka till flocken som den starka jag alltid varit. Jag har dock insett att det finns en styrka i att visa mig svag och att våga visa mig svag ger mig styrka.

Men nu är det annorlunda och jag är tacksam för det.
Jag lever i en familj och jag har ansvar inför och omsorg om mina närmsta vilket gör att jag borde bete mig på annorlunda sätt och jag får hjälp med det numer. Min kärlek talar om för mig när jag går undan att något inte står rätt till med mig och jag lyssnar, tar in det i mitt hjärta och inser att han har rätt. Det kommer inga pekpinnar utan snarare en omsorg som säger att jag FÅR vara sjuk och det är ok. Han känner av mitt sätt att svara, han påpekar mitt kroppspråk och han känner att min energi är trött och han säger det till mig med mycket kärlek.
Hans omsorg talar också om att jag mycket väl kan visa mig skruttig och jag har, ansvar inför min familj, ansvar att vi mår bra tillsammans och jag vet att vi är en familj som finns där för varandra, så mitt ansvar är att må gott och skicka ut god energi till min lilla grupp. Jag får hjälp att fundera om när min kärlek läser mig som en öppen bok. Det är en känsla och insikt jag är tacksam för och jag växer och lär mig för varje dag som går.

Lyssna till min kropp

Varför väljer människor att må dåligt? Jag frågar mig gång på gång...

Jag har fått en kropp där min själ och mitt hjärta får bo så länge jag är i den här dimensionen. En kropp som är ett hem och mitt hem vill jag ha fint i, städa, byta ut gamla grejer, putsa upp och hitta lugn och ro i. Ett hem som jag renoverar när det behövs och som jag tillbringar mycket tid i, ett ställe som ger mig frid. Där konsten och vackra saker blir viktigt.
Jag undrar hur vi tänker när vi låter vår kropp förfalla, vårt hem. När jag släpper på all omtanke om mitt hem så havererar det mesta runt omkring mig. Framför allt så smutskastar jag själv min själv och mitt hjärta och det enda liv jag har.

Jag har lärt mig att lyssna till min kropp och numer så gör jag så att jag mår bra. Jag har tagit små och stor steg och i och med att jag tar hand om kroppen så får också själ och hjärta ett vackert och lugnt hem. Jag har bara en kropp, en enda kropp och den kan vara bort på en sekund och då flyttar min själ. Söker sig en ny boning.
Vi har god bostadsstandard här i Sverige och jag skulle önska att vi ordnade med samma standard för vårt kroppsliga hem.

Vi tror att vi kan köra på utan att lyssna till vår kropp men den är smartare än så. När det är slut så släcker den ner utan pardon och det tar lång tid att bli sams med den igen.
När min kropp numer säger: jag är trött; då vilar jag. Den säger: jag är hungrig; då äter jag. Den säger: jag behöver motion och vitaminer; då ger jag den det.
Jag tror att kroppen vet vad som är bäst för just mitt hem och jag litar mer och mer på att lyssna till den.

Varför väljer människor bort att må bra? Varför är valet enklare att vilja må dåligt? Något säger mig att jag aldrig kommer att få veta... Jag kommer oförtrutet att fortsätta må bra och troligtvis också påpeka för människor att det finns en annan väg att gå och att det är deras eget val var dom vill gå.

En som vet att lyssna till sin kropp, sitt hem och gör det oförtrutet och till punkt och pricka är Skalman. Han är en förebild!

Ljuset lyser

Vi tog en liten tur ut till stugan igår och jag tände ljus för lilla Cindy, Oma och Opa och farmor och farfar. Det kändes gott långt in i hjärtat. Ett par levande ljus satta på en gammal sliten träbänk och jag tycker det är den vackraste lilla minneslund jag skådat.
Ljuset kommer alltid att lysa i mörkret och jag vet att mörkret är besegrat i och med det. Ett litet ljus i ett kolsvart rum och jag dras till ljuset. En stor lokal med pratande människor och en människa börjar sjunga och alla andra tystnar och lyssnar till sången/ljuset.

Jag får varje dag uppleva tacksamhet över att jag finns och bland det finaste jag kan få höra är att jag gör skillnad. Har ingen aning hur, var och när jag gör skillnad men det spelar ingen roll, jag är tacksam för att människor talar om det för mig och jag fortsätter att vara tacksam och jag har mycket att vara glad över.
Allt går min väg och det är mycket tack vare att jag är tacksam. Jag kan och vill hitta goda saker i alla händelser och det för mig vidare i mitt flow.
Det var länge sen jag skrev det men just nu är känslan så översvallande att jag finns i mitt vortex och det styrker mig. Jag skulle kunna rabbla upp sak efter sak, händelse efter händelse för att berätta om upplevelserna av mitt varande mitt i vortex men det räcker med att jag själv vet om det.

Jag ser människor kämpa, bekymra sig, oroa sig, dra till sig en massa negativ energi och jag gör mina små inlägg i deras live,
Jag ser människor leva, skratta, förändra, vara positiva och ge massor av energi och jag gör mina små inlägg i deras liv.

Jag kan göra skillnad och jag förstår att jag gör det och jag är glad, stolt och tacksam för det.



Naturen spelar oss inrutade människor små spratt i år och jag ler och t o m skrattar högt när jag ser det. Universum och Moder Jord har säkerligen roligt på sina små veckomöten :-)

Enerigförskjutning

Det är många människor som är besvikna. Många som bär på den tunga känslan av besvikelse och låter den styra vardagen.
Besvikelse går hand i hand med förväntningar och ja, jag vet att när man förväntar sig saker och något annat än det förväntade inträffar så inträder besvikelse.
Jag har under de senaste åren beslutat mig för att avstå från besvikelse vilket resulterade i att jag kom fram till att får sluta att förvänta mig saker. Jag kan längta till händelser och jag tänker alltid numer att jag vill ta händelsen precis för vad den är just då och då blir det som allra bäst. Det är skönt att slippa vara besviken och arg.

Jag har precis idag fått uppleva att en person blev arg och besviken på mig efter att jag tog ett annat beslut än vad som var överenskommet. En "muntlig" överenskommelse. Jag sa till mig själv att mitt beslut är mitt och att det som inträffade ingalunda påverkar världsfreden. Det handlade om saker, världsliga ting och jag tog ett beslut.
Att personen säger sig bli besviken och arg hör jag men jag har inget samvete för det och det får mig att fundera lite. Jag handlar ju utifrån där jag är och kan inte ta ansvar för någon annan. Jag kan ta ansvar för mitt handlande och gör det också.
Jag har också känsla för att personen i fråga reagerar och det med all rätt m e n allt är vad det är precis som alltid.

Ibland har jag svårt att veta hur jag ska hantera när människor reagerar som jag alltid tidigare har gjort fram till att jag hittat min livsfilosofi och det enda jag kan göra är att vara trygg i min känsla och låta människor vara som de är. Jag kan ge svar på tal på ett vänligt och bemötande sätt och sen gå vidare.
Jag tror ju att alla möten jag får uppleva i mitt liv har en mening och att jag av någon anledning önskat mig dom. Ibland är det en kontrast och ibland en vägvisare.
Jag är öppen för vad det än månde vara och jag står trygg i min filosofi.

Tänk om vi kunde samla ihop all den energin som vi lägger på negativa tankar och känslor och använda dom i positiva syften istället?! Tänk vilken energiförsörjning vi skulle ha!

Jag vet också att jag kan sluta fundera över hur jag ska kunna låta människor ta del av mina tankar på bästa sätt för jag vet att det blir genom min bok och den kommer när det är perfekt timing.

Annorlunda vardag

Jag slutar aldrig att vara tacksam och fascineras över att jag alltid landar i goda energier när jag möter nya människor. Här i Växjö har jag under fika- och lunchraster suttit med personer som jag känner är i samma energi som jag. Samtalen rör sig om inställning till livet och filosofin runt det. Jag får svara på frågor och jag är tacksam för frågorna och svarar med ett lugn större än jag någonsin haft.
Jag har också "pratat" med en kvinna som jag känt lite på avstånd ett par gånger och hon har totalt svängt i sin inställning till sin vardag och på ett par dagar har massor i hennes liv förändrats enbart tack vare hennes eget jobb med att vilja byta riktning i livet. Så härligt att se! Och sen återstår bara att få personen i fråga att inse att hon gör allt jobbet helt på egen hand.

Jag har annorlunda dagar mot vad jag brukar ha. Jobbar på en ny radiostation med ett nytt program, får katter introducerade i mitt liv, bor i ett litet hus, lagar mat så att jag får i mig den näring jag behöver och har ensamtid på kvällarna. Jag har sinnet och själen inställt på att det här är precis det jag ska vara i just nu vilket gör det lustfullt samtidigt som jag längtar efter min kärlek. Min kärlek som samtycker till att jag jobbar på annan ort den här veckan och enbart ger mig kärlek i det.
Min längtan är stor och jag är tacksam för att den finns där för den visar för mig om och om igen att jag älskar och jag vågar göra det fullt ut.

Allt mer sällan kommer känslan till mig att vilja stänga av känslor och inte våga satsa fullt ut och när dom någon gång dyker upp så säger jag dom högt och vi samtalar om dom. Fick häromdagen lära mig att de enda två rädslor vi är födda med är för oförutsedda ljud och för att falla och resten är inlärda rädslor. Jösses! Vad mycket tid, känslor och energi vi människor har lagt på rädslor till absolut ingen nytta!

Jag pratar ibland om känslan av att falla fritt och jag förstår nu att den känslan är större än någon annan eftersom vi är födda med rädslan för att falla. Att kunna falla fritt och vara trygg i det är ju då ett stort steg i friheten.
Friheten i att vara trygg.

En tanke och sanning, i min värld, som kommer till mig då och då är att vi är alltid ensamma och det gäller att bli sams med den känslan.

Generositet

Jag möts av stor generositet från alla håll när jag hittat till mitt temporära boende. Egentligen långt innan jag hittade hit för personen som ville låta mig bo här erbjöd sig stort när jag sökte en plats att mellanlanda på. Det blev en win-win-situation för flera parter; för mig, för personen som äger huset och för katterna.
Katterna är så fina, två vackra bröder, som gör lite som dom själva behagar. Jag som är hundmänniska har egentligen ingen aning om hur man "gör" med katter men dom får vara och kommer dom och vill ha gos så får dom. Och så vill dom ha mat! Jag trivs med dom och hoppas dom trivs med mig.


Huset jag får låna ligger nere vid vattnet och är ett fint litet hus, sådär lagom gammalt och jag har en övervakare i sovrummet, haha! Många djur blir det.



Jag blir så glad långt in i hjärtat när jag möter så mycket generositet och jag kan bara vara tacksam och "pay it forward". Jag får från ena hållet och ger tillbaka och till andra. Jag möter det privat och jag möter det på min tillfälliga arbetsplats.

En sak som slagit mig idag är att när jag möter nya personer utan att veta något som helst om deras yrkestitel eller rang så blir samtalen i samma energi och på samma nivå. Vi möts som två människor utan att mäta oss utifrån grader. Jag märker att dessa möten blir annorlunda och jag kommer människor närmare när vi bara är två människor som pratar med varandra. Egentligen skulle vi alla mötas utan att veta vad den andre personen gör. Jag vill bara veta vem personen är och utifrån det lära känna personen.

Det är också gott att återigen få njuta av den klassiska musiken i och med jobbet just nu. Jag skulle önska att alla människor fick hitta den klassiska musiken för det ger en extra dimension i livet, i alla fall i mitt liv.
Och det går utmärkt att "Önska i P2"!

Gott liv

Oj, vilka fantastiska bevis jag får på att lagen om attraktion fungerar! Det är allt jag kan säga och jag önskar såå att fler vill leva efter och i den filosofin så att man får uppleva det allra godaste i livet.

Hösten visar sig från den bästa sidan med sol och vackra färger och jag njuter av klar luft, skimrande färger och sol. Fortfarande envisas jag med att gå utan strumpor och det är uppfriskande. Vi har en vacker årstid i hösten och vi har aldrig varit närmare nästa vår än just idag.

Jag ska åka till Växjö och jobba i två veckor. Jag ska få sända "Önska i P2" vilket gör mig glad eftersom jag får möjlighet att återigen njuta av den klassiska musiken. Det är ett par år sedan jag fick välja och sända ut klassisk musik så det ska enbart bli roligt. Har också fått låna ett hus i närheten av Växjö mot att jag ger två katter mat och det gör jag så gärna.



Apropå djur så har jag längtat väldigt mycket efter min nos de senaste dagarna och gråter en skvätt då och då. Det kommer säkert att komma lite då och då och när dom känslorna kommer så dyker det upp fler som handlar om separation. Allt är ok och känslorna får vara där och jag samtalar om dom med min kärlek.

Jag ser också att min längtan till att mer få syssla med terapeutiska och filosofiska samtal kommer närmare och närmare. Människor söker upp mig för att prata om sina situationer och jag får dela med mig av mina tankar. Det känns väldigt bra och jag vet att det enda jag kan göra är just att dela mina tankar och sen får personerna själva ta till sig det dom önskar och gå åt det håll de önskar.
Jag känner att jag är på rätt spår vilket också gör att att mitt bokskrivande rullar på bra och jag känner att min bok kommer att bli precis så bra som den ska.

Min kropp anpassar sig mer och mer till det nya livet och just nu är det kläder som är ett kärt "besvär". Är liksom mitt emellan och det gör mig lite frustrerad ända tills jag inser att det är så det får vara. Den insikten, varje gång den kommer, är oerhört befriande och jag välkomnar den. Jag är tacksam för att jag kan leva min livsfilosofi och att den numer är så naturlig för mig.

Den mening som jag fastnat för den här veckan kommer ifrån Dr Phil som sa till en kvinna: " -Du behöver förlåta honom för det han gjort för din egen skull... "

Jag förlåter dig för min skull.... precis så för att kunna gå vidare

Medelåldern

Ett träd blir bara vackrare med åren...

Jag upplever Sverige som ett åldersfixerat land, det första vi vill veta om nya personer vi träffar är vad dom jobbar med, hur gamla dom är och vilken familjesituation dom har. Tidningarna använder ofta åldern för att beskriva en person istället för att sätta ut ett namn; Den 33-årige mannen osv. Vi reagerar också över större ålderskillnader i förhållanden och anser det vara konstigt.

När medelåldern egentligen inträder tvista de lärde om. Någon säger mellan 40-60, en annan mellan 35-50 en tredje säger 50-70 så vem vet egentligen när den är? Och det spelar ju ingen roll, eller gör det det? Någon har satt en rubrik på åren där jag liksom är ”mitt i ” och det har blivit medelåldern.

Jag är snart 48 och jag tycker att tiden från 40 och framåt har varit helt strålande! Framför allt har jag mer och mer kunnat bli mig själv, lita till mina egna beslut, göra det jag vill och tycka om mig för den jag är. Jag kan ge komplimanger till höger och vänster utan att det är inviter, jag gör det för att jag är helt trygg i mig själv. Jag har jobb, ekonomi, en familj, har fått uppleva massor av saker och har stor frihet, kan det vara bättre?
Jag har ingen längtan tillbaka till att jag utbildning, partner och familj. Att hela tiden behöva tala om och bevisa hur bra jag är. Nu när jag är medelålders så VET jag hur bra jag är och vad jag kan. Vill någon annan säga att dom kan saker bättre än så är det HELT ok med mig. Jag vet fortfarande att jag kan och behöver aldrig säga det och DET är skönt.

Jag minns att jag hade 25 års-kris, trot eller ej, och efter det har jag enbart varit tacksam för varje nytt år som läggs till min livshistoria. De där siffrorna som står i mitt pass är just bara siffror och jag känner mig precis som jag känner mig oavsett ålder.
Att ha fyllt 40 och vara på väg mot 50 känns enbart skönt och det med stort S. Jag kan vara den jag är rakt igenom och fullt ut och jag struntar fullkomligt i vad andra tycker, jag gör som jag själv vill och är tacksam för det.

Många människor, framför allt kvinnor i övre medelåldern jagar efter ungdomlig skönhet och tar till vilka medel som helst för att släta ut alla tecken på livserfarenhet och upplevelser.För mig sitter attraktion i något helt annat än det ytliga och att hålla på att motarbeta naturens förändringar tar så mycket tid och pengar och är oftast ändå förgäves. Något helt annat om det handlar om förändringar för sin hälsas skull.

Mitt liv har format mig så här långt och kommer att fortsätta att forma mig och att då radera ut mina ålderslinjer som minner mig om det goda och rika liv jag lever, nej tack. Jag välkomnar det jag ser i spegeln.

Jag gjorde en intervju en gång med artisten Magnus Uggla och jag minns att jag misslyckades helt med att få honom att ge några längre svar än ja och nej. Men så ställde jag frågan; Är du jämngammal med dig själv? Och Det fick honom att börja prata, till min glädje.

Är du jämngammal med dig själv?

Grupptillhörighet

Helt plötsligt, tack vare eller på grund av, ett val jag har gjort i livet så får jag en grupptillhörighet vare sig jag vill eller ej. Jag väljer att söka mig till människor som gjort samma val och jag blir accepterad i gruppen på ett helt naturligt sätt. Det är bara självklart att jag ska ingå i gruppen. Det till trots att jag aldrig ens funderade på bli en i en gruppgemenskap.
Jag delar bara med mig av de erfarenheter och upplevelser jag själv vill och jag kan också enbart vara en iakttagare eller lyssnare om jag så önskar.

När jag tittar tillbaka så ser jag att jag ingått i olika grupper och grupperingar. För att ta några; sambo, singel, hundägare, musikälskar, egen företagare, överviktig, bilförare, körsångare, barnlös osv osv. Massor av grupper dyker upp och det enbart för att jag gör val i livet. Intressant! Nya val, nya grupper.

Det handlar om att känna igen och det handlar också om att lika söker lika just för att dela. Undrar om det finns något område där jag inte tillhör någon grupp? Det finns ju alltid ett par till som gillar det jag gillar och som gjort samma val. Det handlar också om bekräftelse och att kunna säga "- Jag har också....." Sen kan jag ju välja att nyttja min grupp eller helt avstå. Och avstår jag så är jag ändå en del i gruppen.

För att bryta sig ur en gruppgemenskap så behövs styrka och god självkänsla. Att kunna byta väg och höra människor tycka och tänka om mina väl och ändå fortsätta framåt. Det är människors rädsla som visar sig och en gömd önskan om att också kunna byta väg. Jag har upplevt det ett flertal gånger. Idag spelar det mig ingen roll vad människor tänker och tycker och jag har i mitt minne ett par fraser som jag fått höra under livets gång och en av dom är den gången jag valde att lämna en församling. Min gode vän sen många år sa då: "- Jag önskar att jag hade modet att göra samma sak...."
Det modet hos den personen lyser fortfarande med sin frånvaro.

Precis som löven på trädet så tillhör jag grupper i mitt liv, grupper som kommer och går.....

Bollar, kulor och sand

Till min hjälp idag så lånar jag en filosofisk bild som snurrat runt länge på nätet och det här är en version.

En professor i filosofi står framför sin klass med några saker framför sig på katedern. När lektionen börjar lyfter han, utan att säga något, fram en stor och tom syltburk, och fyller den med golfbollar. Han frågar sedan studenterna om burken är full. De nickar jakande.
Så plockar professorn upp en låda med små färgade kulor och häller dem i burken. Han skakar burken lätt och kulorna finner vägen till hålrummen mellan golfbollarna. Igen frågar han studenterna om burken är full. De nickar jakande igen.
Professorn tar då upp en påse med sand och häller den i burken. Självklart fyller sanden hålrummen mellan golfbollar och kulor. Återigen frågar han studenterna om burken är full och studenterna svarar med ett rungande JA!

" -Nu, säger professorn, ponera att denna burk representerar ditt liv. Golfbollarna är de viktiga sakerna i livet, din familj, dina barn, din hälsa, dina vänner, dina favoritsysselsättningar, saker som om allt annat försvann, och bara de sakerna återstod, så skulle ditt liv fortsatt vara fullständigt.
De små kulorna representerar de andra sakerna som betyder något, ditt jobb, din bil, ditt hus.
Sanden är allt annat, de små sakerna.
Om du först häller sanden i syltburken, fortsatte professorn, blir det ingen plats till golfbollarna och småkulorna. Det samma gäller i livet. Om du spenderar för mycket tid och energi på de små sakerna, får du aldrig plats till de sakerna som är viktigast för dig. Koncentrera dig på de saker som är viktigast i ditt liv. Lek med barnen, ta dig tid till motion, bjud ut din kära på middag, spela 18 hål till. Det blir alltid tid kvar till att städa huset och kasta soporna. Ta hand om golfbollarna först, det som verkligen betyder något. Prioritera. Resten är bara sand.


Min prioritet tidigare i mitt liv var att fylla burken med så mycket sand som möjligt, helst packa den hårt så att jag visste att jag alltid hade "sand mellan tårna" för det gav mig bekräftelse. Det var många små saker som skulle fixas. En massa saker som jag gott och väl hade kunnat delegera ut till människor i min närhet men jag lät bli för jag ville ha kontroll. Och självklart så blev det ingen plats för små färgade kulor. De som fanns tryckte jag ner i sanden och dom låg ytligt så att dom var lätta att se. När jag var "färdig" med dom så var det bara att plocka bort dom så blev det plats för mer sand.
Golfbollar var ännu mer sällsynta och lyckades jag trycka ner någon i sanden så fanns det absolut ingen plats för kulorna. Och en golfboll i taget fick allt mitt fokus under en period, sen slängde jag den och tryckte ner EN ny.

Nu har jag en ny syltburk. För det första är den mycket vackrare och större än den jag tidigare hade och det går att se rakt igenom den. Där ligger ett lagom stort antal golfbollar som delar utrymmet med ett antal vackra färgade kulor. Bara bilden av burken med bollar och kulor gör mig glad. Jodå, det finns sand där också men det ligger på botten i ett vackert, vitt skimrande lager och gör att bollar och kulor vilar mjukt.
Det finns gott om utrymme att plocka upp bollar och kulor och byta dem när jag får lust och tillfälle. En bytt kula gör att hela burken blir som ny.

Jag ser till att jag hela tiden kan se igenom burken och att solen får en möjlighet att bryta sina strålar i glaset och ge mig ljus tillvaro.

Skördetid

Helgen på landet har varit helt ljuvlig! Vädret känns som något helt annat än starten på oktober så jag njuter i fulla drag. Vi har klippt färdigt vår enorma syrénhäck och det med gemensamma såg- och häcksaxsansträningar. Har smort in armarna med Aloeveragel efter att har rispat mig ordentligt. Sen blev det fyr i tunnan och det är något speciellt med att elda. Jag har alltid dragits till eld så här får jag utlopp för min lycka över att elda. Vi fick låna lille Eskil också och det var ljuvligt att ha en vovve med där ute igen. Fina Cindy fick ju ett par månader i stugan och det känns gott att veta att det blir en vovve till vartefter som kan få njuta av landet tillsammans med oss.

Det är skördetider och ett visdomsord säger: "Den som sår sparsamt ska skörda sparsamt och den som sår rikligt ska skörda rikligt".
Det jag sår får jag skörda och det gäller så många områden i livet, ja, jag vill faktiskt säga alla områden.
När jag sår med samtalen och tankar om hur dåligt jag mår, hur dåligt jag har det och hur dåligt allting är så kommer jag att få tillbaka en dålig skörd. Dvs jag kommer att få rätt eftersom de bilder jag beskriver kommer att forma mitt liv.
Talar och sår jag god energi och positiva tankar så kommer jag att få skörda än mer än det jag ger ut. När jag berättar om de goda sakerna och upplevelserna jag har så blir jag rikligt belönad med ännu fler goda saker och jag kommer att få rätt eftersom som de bilder jag beskriver kommer att forma mitt liv.
Jag har sått frön i mitt liv och jag har skördat massor av livsfrukter och jag ger dem namn som erfarenheter och upplevelser.
Någon sa: "Döm aldrig dagen efter vad du skördat utan efter vad du sådde"
Det viktigaste är vad du har gjort. Vilka frön sådde du som kan skapa din morgondag? När jag skördar, antingen det som är gott eller mindre bra så betyder det att jag har sått. Ibland så kan ju skörden bli en annan än det jag tänkt mig och då får jag ställa mig frågan om jag sådde rätt sorts frön och om det var under de mest gynnsamma förutsättningarna.
Sår jag så kommer jag att skörda och jag vårdar min skörd med stor kärlek. Och varje gång jag skördar så fylls jag av stor tacksamhet och den som är tacksam har mycket att vara glad över.
Det jag sår idag ger skörd så att jag får nya frön att så att jag kan skörda igen och så går livets kretslopp: så och skörda, så och skörda.

Vad har du sått idag? Och vad vill du skörda i morgon?



""

Kraften

Nu är det två veckor sen jag gjorde min operation och det rullar på alldeles utmärkt. Tittade på en videoblogg igår med en kille som gjorde operationen för två år sen och han sa att han numer har två födelsedagar vilket jag känns som en god idé. Sen filosoferade han över vilken som var viktigast för honom. Jag tänker att min riktiga födelsedag naturligtvis är den viktigaste för det har gjort mig till den jag är.

Jag städar, plockar, rensar och köper lite nya saker till lägenheten och det känns verkligen som att en ny period har börjat i mitt liv. Jag tar hand om det och dem jag har runtomkring mig inklusive mig själv och jag mår bra av att ha vackra saker runtomkring mig och känna att allt är till det bästa för mig. Jag städar också upp bland mina tankar och ser till att ge struktur och planering plats. Det har ju varit en period när jag har lagt sådant åt sidan och nu kommer det att få mer plats när energin återvänder. Och av struktur och planering får jag energi. Det är jag själv som väljer hur mina dagar ska se ut.

Läser just nu uppföljaren till "The Secret" som heter "Kraften" och det är så uppbyggligt och jag nickar instämmande när jag läser att det är så enkelt att kunna leva det liv jag önskar. Det handlar enbart om att välja väg och i första hand sätta kärleken och jag säger enbart för jag ser att det fungerar när jag lever efter kärlekens ledstjärna.
Min lust till saker och ting infinner sig också när jag umgås med människor som själva är "bjudare" av energi.

Längtar efter en nos och hon kommer när hon ska. Ser fram emot att få lära känna henne :-)