Medelåldern

Ett träd blir bara vackrare med åren...

Jag upplever Sverige som ett åldersfixerat land, det första vi vill veta om nya personer vi träffar är vad dom jobbar med, hur gamla dom är och vilken familjesituation dom har. Tidningarna använder ofta åldern för att beskriva en person istället för att sätta ut ett namn; Den 33-årige mannen osv. Vi reagerar också över större ålderskillnader i förhållanden och anser det vara konstigt.

När medelåldern egentligen inträder tvista de lärde om. Någon säger mellan 40-60, en annan mellan 35-50 en tredje säger 50-70 så vem vet egentligen när den är? Och det spelar ju ingen roll, eller gör det det? Någon har satt en rubrik på åren där jag liksom är ”mitt i ” och det har blivit medelåldern.

Jag är snart 48 och jag tycker att tiden från 40 och framåt har varit helt strålande! Framför allt har jag mer och mer kunnat bli mig själv, lita till mina egna beslut, göra det jag vill och tycka om mig för den jag är. Jag kan ge komplimanger till höger och vänster utan att det är inviter, jag gör det för att jag är helt trygg i mig själv. Jag har jobb, ekonomi, en familj, har fått uppleva massor av saker och har stor frihet, kan det vara bättre?
Jag har ingen längtan tillbaka till att jag utbildning, partner och familj. Att hela tiden behöva tala om och bevisa hur bra jag är. Nu när jag är medelålders så VET jag hur bra jag är och vad jag kan. Vill någon annan säga att dom kan saker bättre än så är det HELT ok med mig. Jag vet fortfarande att jag kan och behöver aldrig säga det och DET är skönt.

Jag minns att jag hade 25 års-kris, trot eller ej, och efter det har jag enbart varit tacksam för varje nytt år som läggs till min livshistoria. De där siffrorna som står i mitt pass är just bara siffror och jag känner mig precis som jag känner mig oavsett ålder.
Att ha fyllt 40 och vara på väg mot 50 känns enbart skönt och det med stort S. Jag kan vara den jag är rakt igenom och fullt ut och jag struntar fullkomligt i vad andra tycker, jag gör som jag själv vill och är tacksam för det.

Många människor, framför allt kvinnor i övre medelåldern jagar efter ungdomlig skönhet och tar till vilka medel som helst för att släta ut alla tecken på livserfarenhet och upplevelser.För mig sitter attraktion i något helt annat än det ytliga och att hålla på att motarbeta naturens förändringar tar så mycket tid och pengar och är oftast ändå förgäves. Något helt annat om det handlar om förändringar för sin hälsas skull.

Mitt liv har format mig så här långt och kommer att fortsätta att forma mig och att då radera ut mina ålderslinjer som minner mig om det goda och rika liv jag lever, nej tack. Jag välkomnar det jag ser i spegeln.

Jag gjorde en intervju en gång med artisten Magnus Uggla och jag minns att jag misslyckades helt med att få honom att ge några längre svar än ja och nej. Men så ställde jag frågan; Är du jämngammal med dig själv? Och Det fick honom att börja prata, till min glädje.

Är du jämngammal med dig själv?