Jag har idag fått möjligheten och jag vill säga äran att få se Vadstena slott från insidan, en guidad renässansvandring. En fantastisk kvinna, Eva, visade oss runt och tog oss verkligen med till den tid då människor levde sina liv där. En berättarens av stora mått som gjorde vår gamla historia högst levande.
Det var lite högtidligt att få följa Katarina (Eva) in i hennes kammare o gemak o få känna tidens vingslag i dessa slottssalar byggda av människohänder i enbart sten. Hon visade oss på kyrkan hon lät bygga tillsammans med sin man Johan o gästabudssalen där det intogs gigantiska middagar.
Min känsla inför vem jag är idag som nutidsmänniska ändrades under vandringen o känslan av ödmjukhet blev varmare o större. Ödmjuk inför alla dessa människor som byggt slottet, som kämpat för sin överlevnad, som suttit i fängelsehålor och där fött flera barn, personer som varit konstnärligt kreativa o människor som på ett mycket intelligent sätt byggt denna fästning för att bäst överleva.
Allt detta för att jag, en liten energi i universum, ska få göra min gärning här i världen. Utan min historia så är jag ingenting. Utan mina anfäder, om så i rakt nedåtstigande led eller kungligheter eller bönder, ingen Lisa.
Alla är vi lika o har samma basala behov; att leva vidare, älska o värna om vår nästa. Alla, oavsett var och när vi levde eller lever så är vi lika, mer lika än vi tänker på.
Jag blir ödmjuk inför det som är livet o vill leva det än mer som en energi som är medveten om Moder Jord, Universum o människan. En trojka som kan leva i symbios om och när vi blir ödmjuka inför det som är livet, att andas.
Jag bugar mig för alla som levt innan mig och som sett till att jag fått komma till den här världen. Det dom lämnade efter sig är ytterst värdefullt för mig. I ödmjukhet och tacksamhet bugar jag mig.
Tanken kommer förstås; vad lämnar jag vidare till släkten som kommer efter mig...? Vad är mitt ansvar o hur ser det ut?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar