Begravning

Mörkret har ingen makt över ljuset

Jag har privilegiet att få sjunga på begravningar och har så gjort i 10 års tid. Det är ett jobb som har tagit lite tid att hitta in rätt till. Att kunna stänga av den energi som finns i rummet, sorgen, och att göra ett bra jobb för dom anhöriga, vara professionell och förgylla den sista stunden tillsammans med den dom förlorat.

När jag började sjunga på begravningar så fanns i stan en begravningsentreprenör som hette Uno och som värnade om att jag skulle förstå hela processen innan vi kom till kapellet. Han ville att jag skulle se att det verkligen låg ett skal av en människa i kistan, jag ser ju bara kistan.
Han frågade om jag ville följa med till bårhuset och se hur det går till att göra den avlidne färdig för kistan och den sista stunden med sina anhöriga. Jag sa ja. Det var lite läskigt, eller vilket ord jag nu ska använda, nytt kanske eller märkligt ännu hellre.
Uno tog hand om en gammal kvinna som han gjorde i ordning, kammade håret på, klädde i vit särk och la henne i kistan där det finns en massa lättantändligt material för att kistan ska brinna lättare.
Jag fick känna på henne och jag strök henne lite försiktigt över armen som var kall och det kändes verkligen att "ingen var hemma", hon hade flyttat därifrån.
Jag är så tacksam mot Uno för att jag fick följa med den där dagen och se hur allt går till. Det gjorde också att jag har den allra största respekt för begravningsentreprenörer, dom gör ett helt fantastiskt jobb och så mycket mer än vi kan ana när vi kommer till kyrkan med kistan och blommorna på plats längst fram i koret.
Allt ska ju stämma just den stunden för just den här familjen med just dom önskemålen som lagts fram. Ett lagarbetet för oss som jobbar och ett stort planeringsjobb innan för entreprenören.

Jag får ju tillfälle att fundera mycket över hur vi människor gör under begravningstimmen och det som slagit mig är; för vem gör vi en begravning? Jag har tyvärr sett och hört alldeles för många familjer som bråkar om hur det ska vara, inte kan komma överens om vilka psalmer som ska sjungas, vilka sånger, vilka som ska bjudas osv. Jag dömer ingen och jag vet och förstår att det är en jobbig situation för de anhöriga.
Det bästa är när den avlidne själv har önskat hur det ska vara för då uppstår aldrig osämja i alla fall inte i kyrkorummet. Vad som händer före och efter har jag ingen aning om.

Men jag undrar lite när jag hör att en person kör över resten av släkt och vänner, sätter sig på höga hästar och bestämmer hur det ska vara dessutom mot den avlidnes vilja. Vad händer i människan då? Görs begravningen för den personen eller för den avlidne eller för alla som är där?  Att utöva makt för att tygla sin egen rädsla. Det blir inget bra under dom här omständigheterna. Sorgen är tung ändå så det räcker och begravningen är en viktig stund för att kunna leva vidare, att få säga tack och hej till någon som kanske alltid funnits där.

Om det är någon gång som jag skulle önska att familjer kunde vara sams och vara i den bästa energin så är det runt och i sorgearbetet runt begravningen. Att verkligen fundera över vem begravningen är till för. Det är en märklig situation och många människor kanske bara besöker en enda i hela sitt liv.
Det är inget konstigt med döden, att vi ska dö är det enda vi vet, och det är bara att acceptera och som jag skriver i min bok, det är först när vi accepterar som vi kan börja jobba med oss själv för att komma till en lugnare punkt.

Allhelgonahelgen är på ingång och vi tänder ljus för dom som gått före oss. Jag tycker vi ska tända ett ljus för oss själva också och vara snälla mot oss själva även när det är som tuffast.