Som en struts

Smart sätt att fly verkligheten? 

Vad det är enkelt att stopp huvudet i sanden och bara låta det som pågår just pågå utan att jag ser, hör, känner, luktar och smakar. Blir desto jobbigare när huvudet ska upp till verkligheten igen, fullt med grus i ögon, öron, näsa, mun och på det andnöd. Det tar tid att frusta, spotta, peta öronen och dra in luft så att andningen blir normal.
Enkelt förresten, det krävs nog en hel del mod och beslutsamhet för att stoppa huvudet i sanden just för att jag vet hur obehagligt det blir att fylla upp alla håligheter med sand.

Frågan jag ställer mig är hur många gånger man orkar och kan stoppa ner huvudet? Hur många gånger är det möjligt? Hela livet? Återigen så utför jag en handling som leder till att jag känner igen känslan och på något sätt "trivs" där och bestämmer mig för att stanna eller åtminstone återkomma.
Jag fortsätter att låta bli att prata om det som känns tung. Jag fortsätter att ljuga för mig själv och säger att allt är ok så länge jag gör som jag gör precis som jag alltid har gjort. Vana. Igenkännande hur smärtsamt det än månde vara. Att avstå att se min sanning i vitögat.

Att helt dölja mitt huvud där mina sinnen sitter kan bli farligt i längden. Jag blir till ett byte för min omgivning med skitsnack och blir lätt huggen i ryggen. Jag vill kunna se det som finns i min verklighet, den verklighet jag lever i  och när jag tittar, hör, lyssnar, smakar, doftar och andas i den riktning där det "farliga" finns så kan jag möta mina spöken. Spöken som är glada över att finnas där och kan spöka så länge dom vill.
Aldrig att jag numer låter mina spöken ta över det som är min energi!

Vad gör jag som medmänniska när strutsen har stoppat huvudet i sanden? Stannar jag och väntar ut tills huvudet igen dyker upp? Fortsätter jag att prata för döva öron? Eller väljer jag att skriva en liten lapp, lämna den där strutsen står där jag skriver att jag finns när och om strutsen vill se världen tillsammans med mig med klara ögon?
Meningslöst att prata med en struts i sandläge för den hör ju inget och vägrar att lyssna.

Vem som helst får, i min värld, vara struts och jag finns för den struts som jag vill finnas för och ofta är "sandstunderna" korta i livets helhet.
Många är dagarna med öppna ögon, öron, mun och fria andningsvägar och dom kan bli än fler. Ju mer jag väljer att prata om och se den verklighet jag lever i idag ju mindre struts blir jag. Vi kan aldrig få ledigt ifrån verkligheten, inte ens när huvudet är stoppat i sanden.

Stora ögon och näsa för att kunna se och nosa fram verklighet