Tröstare eller hjälpare

Precis så här såg min avslutande teckning ut när vi gjorde
en spontan syftningsövning, som tog ett par minuter,
under min coachutbildning.
Tycker det är häftigt att den återkommer nu när jag reflekterar
över att vara en hjälpare eller tröstare.

Jag säger till en början att jag är ingen tröstare längre. Jag ser mig mer som en hjälpare. Det kom jag fram till idag efter ett gott samtal med en vän. Fick önskan om att jag ibland bara kunde vara mer av en "tröstare". Det fick mig att tänka till och jag förstår tanken för jag ställer ofta frågor och önskar personen att komma vidare i sitt tänkande och det uppfattas nog som mer jobbigt än att få en klapp på axeln, medhåll om det som pågår inombords och att säga att jag förstår. Jag har hört det tidigare av en person som sa att hon gärna vill komma till mig med sina tankar om sina problem men att jag aldrig tröstar, vilket hon skulle vilja att jag gör.
Det är där jag börjar mina tankar om tröst.

Jag har varit en tröstare i så många år, från det att jag var tonåring och fick höra om mina tjejkompisars pojkproblem ända tills ett par år sen när jag ändra livsinställning. Jag var alltid den tjej som alla kunde komma till och få medhåll när det behövdes, den som förstärkte det som redans sades utan att ifrågasätta det minsta. Jag uppfattades som en bra lyssnare vilket jag ibland tyckte var bra och ibland avskydde eftersom jag fick veta saker som jag helst ville undvika t ex kom den killen jag var kär i och berättade om sina kärleksbekymmer. Snacka om att sätta mig själv i en martyr- och självutplånande sits att sitta och lyssna på honom! Det hände tyvärr alltför ofta. Å andra sidan har det gjort mig till en bra lyssnare vilket jag är tacksam för idag, alltså inget att ångra, bara att lägga till mina erfarenheter som gör mig till den jag är idag.

Letar på det fantastiska internet och hittar en intressant artikel om tröst som får mig att svänga lite i min känsla inför mig själv som tröstare. 

Det går inte att ge någon annan människa tröst, den kan bara förmedlas.

Tröstens första steg innebär att acceptera det som hänt.

Den som förnekar kan ingenting ta emot

Läs mer här:

Intressant artikel om tröst

Och så läser jag synonymer till ordet "hjälpare" och inser att jag knappast är någon sådan heller: beskyddare, räddare, värnare, frälsare, befriare, välgörare, samarit, gynnare, mecenat.
En hjälpare kan också vara den som tar ansvar för andras liv, er till att andras liv fungerar, vilket blir en missriktad ansvarskänsla. Dit vill jag aldrig gå; att ta ansvar för andras liv och tala om att så här ska du göra och tänk så här.

Jag tycker om ordet befriare och välgörare i den meningen att jag gärna lyssnar till människors berättelser, tankar och känslor och ger frågor som leder dem själva vidare i sina tankebanor att bli sin egen befriare och välgörare. Jag vill vara andra till hjälp, jag vill finnas där för att förmedla hjälp till självhjälp.
Jag lägger heller aldrig på mig något som någon berättar för mig, jag lämnar det hos personen som sitter inne med berättelsen och känslorna. Min egen tid ägnar jag åt mina egna tankar och känslor, så den som berättar saker för mig kan vara lugn; det är inget jag tar med mig hem.
Visst, beroende på hur nära personen står mig så kan jag ventilera med mig själv och fundera och höra av mig och höra hur det går, men det är fortfarande ingenting som jag drar runt och ältar i det som är mitt liv. Jag behöver vara tillfreds i mitt sinne för att kunna lyssna och ge vidare min energi till dom som vill samtala med mig.

Kanske världens mest berömda lyssnare? 

Jag började dagens blogg med att skriva; Jag säger till en början att jag är ingen tröstare längre. Jag ser mig mer som en hjälpare. Och jag avslutar med att säga att jag helt enkelt är en lyssnande medmänniska.