Syndabock

Igår så röstade svenska folket Ranelid vidare till finalen i Globen och efter det har det blivit folkstorm.
Tävlingen går ut på att vi som tittar ska rösta på den som vi vill ha i finalen, vi ringer och dom sammanlagda rösterna räknas och den som har flest går vidare, enkelt. Och så blir det. Ändå så är folk arga, frustrerade och irriterade över att han går vidare. Jag skriver ett stort frågetecken och undrar varför? Ingen som avstod att rösta igår kan säga något eftersom man valt att avstå att påverka.

Ranelid vet precis vad han gör. Han har sitt mål satt och han går för det till 100%. Han bryr sig föga om vad människor säger och tycker och han röner framgång i sin värld. Han har till och med fått ett språk uppkallat efter sig! Alla vet vem han är, om nu det är en måttstock på framgång, och han själv verkar tycka att synas i TV är framgång; ingen annan författare från kulturens finrum har varit mer massmedial än han. Han har en lång karriär bakom sig som författare och nu vidgar han sina vyer och gör det han vill, deltar i "Let´s dance", "Stjärnorna på slottet" och i "Melodifestivalen". Han är cool, målmedveten och går sin egen väg och om det är någon som är ett bevis på att man kan få det man önskar sig så är det Ranelid.
Dessutom fortsätter han att le och kliva vidare när han blir spottad och sparkad på istället för att ta på sig offerkoftan. Respekt!

Ännu en udda fågel i vårt strama jantesamhälle har visat sig och på något sätt så letar vi alltid efter personer att spy galla över. Människan har tydligen ett stort behov av att hitta syndabockar. Att samla ihop sin "skuld" och lägga den på en person för att själva göra sig fria på något märkligt sätt. Att offra en person och driva bort den och däri känna en känsla av befrielse och frid. Att aldrig prata om sina egna tillkortakommanden utan att först kommentera andras. Att titta på andra innan jag tittar på mig själv i spegeln. Det ligger mycket rädsla i det.
Återigen; avstå att ta ansvar för sitt egna liv. Historien upprepar sig. Jag tänker: "Den som är utan skuld kastar första stenen"

I min värld så är melodifestivalen en kul lek där halva svenska folket deltar och vi vet alla spelreglerna och den som ger sig in i leken får lekens resultat tåla.

Igår begravdes också Whitney Houstons kropp och det får mig också att fundera över hur vi hyllar först när människan har gått vidare till en annan dimension. Hon är ännu en i raden av kändisar som blir hyllad långt över tacknocken först när hon gått bort. Visst, hon har fått utmärkelser för sin fantastiska sång under sin livstid men den mesta tiden och ett otal spaltmeter i tidningar har kommenterat och förfasats över hennes liv. Ingen stöttning där och inga hyllningar utan återigen någon att hata och göra till syndabock.
Det vore underbart om vi istället kunde hylla dessa personer med en stor ceremoni när dom lever så att dom får uppleva den kärlek som finns till dom. Tänk vad många härliga konserter vi skulle få uppleva då!

Jag säger som Björn Ranelid; Kärleken är ett mirakel. Ett mirakel, en oväntad och uppseendeväckande händelse som vi ofta ser som något övernaturligt. När vi har lärt oss vad det är att leva med och i kärleken fullt ut så har ett mirakel uppstått för det är svårare än vi tror och vi har ju svårt att tro på mirakel, så; kärleken är ett mirakel.