Det känns som att det ligger i människans natur att vilja vara ute och umgås mer med naturen. När solen återigen tagit kommandot över molnen och sprider sitt mäktiga ljus och sin livgivande värme så längtar jag ut till naturen. Att bara få vara där med universum på ett så tydligt sätt. Att höra fåglarna sjunga, njuta av den ljumma vinden, se min lilla nya nos springa fritt och busa, njuta av en kopp kaffe på trappen, ta fram krattan och pyssla lite, äta en god bit mat med mitt livs hjärta och helt enkelt njuta av varje sekund i mitt egna universum.
Och jag är där vilken dag som helst och den vetskapen, ja en vet-skap, är så fin och trygg och jag vet att de dagarna kommer.
Samtidigt vet jag att jag behöver leva just idag och nu och jag har många saker att uppleva. Idag, i morgon, i övermorgon och alla andra dagar. Förutsatt att jag får leva vidare i den här dimensionen ett tag till. Inga garantier, så därför är jag mitt i mitt görande.
Allt det som sagts att jag ska göra gör jag även om tanken kommer upp; vad skulle hända om jag bara lämnade alla mina åtaganden och gjorde det där andra? Inget förmodligen för jag är ingalunda oersättlig. Det skulle bli lite annorlunda för dom som är kvar med den klassiska klyschan "livet går vidare" tar vid.
Det finns inget som helst deprimerande i de här tankarna bara en känsla av att allt är möjligt och det är jag själv som väljer. Vi människor är, tydligen, beroende av rutiner och skapar oss rutiner oavsett förutsättningar och förhållande. Jag tror på rutiner som är goda för kroppen och själen.
Ser fram emot den dagen mina fortsatta önskningar slår in och fram till dess så gör jag som vanligt, släpper tanken och struntar i hur och är mitt i mitt nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar