Jag bär

Hur långt är jag beredd och orkar jag bära i min kravlösa kärlek? Kan jag alltid fortsätta att vara kravlös? Jesus orkade in till döden som så många andra före och efter honom. Att vara så fast besluten att orka gå den smala vägen som alltid kommer att heta kärlek. Att andas en extra gång för att hämta in ny energi. Att ärligt, rakt o naket säga från mitt hjärta: jag tar det här, vila du. Att fortsätta bära trots att sanden är torr o tung att gå i. Att lyfta blicken och se ut över havet o vara tacksam över solens strålar som dansar på vågorna.

 När kärleken är äkta, genuin, ärlig och kravlös så orkar jag så länge jag behöver. Kräver inget tillbaka mer än att få hämta mer energi och att få kunna känna mig älskad. Behålla kravlösheten och enbart bära för att jag själv vill utan att vilja bli buren tillbaka. Är den kärleken realistisk? Ja, säger jag. När jag lever efter att hela tiden fylla på mitt eget kärleksglas tills det rinner över och låter det som rinner över oavkortat gå till att finnas för andra, då fungerar det.

 Jag hjälper mitt djur när det behöver min hjälp och tänker aldrig på att jag ska få något tillbaka. Jag hjälper för att jag känner och älskar. Önskar att mitt hjärta är lika stort och öppet för mina medmänniskor, alltid.