Det finns dagar när jag tänker att det skulle vara skönt att slippa ha förmågan att känna in stämningar, känna av människor och läsa vissa personer som en öppen bok. Allt som oftast så tycker jag att det är intressant att vara känslig i energin inför andra människor och ibland så blir det bara lite för mycket.
Jag kan känna av besvikelse, frustration, ilska, lögner, sorg, kärlek, döljande av saker och smärta. Ofta finns jag tillhands med en fråga till personen det berör, en fråga som kan ge tröst, ge förståelse och insikt för att sen kunna gå vidare.
Att känna av och läsa personer göra också att jag ibland blir förvånad över ett möte där jag i min värld tänker att det är säkert ok att vi gör så här istället för det vi sagt men när jag träffar personen så inser jag att det blev helt galet. Förväntningarna från personen och min tanke att vi tar det som det kommer krockar. Dessutom så blir jag just förvånad. Jag hade önskat mig en annan situation. Det jag tänker när det inträffar är; nu, just nu skulle jag vilja gå i den här personens skor för att se vad som händer på insidan. Utsidan kan jag redan läsa och den "boken" har också förmågan att snabbt stänga igen och nästan sätta lås på sidorna. En snabb fråga får inget egentligt svar utan det byts ämne.
Jag tänker ibland att jag skulle vilja läsa beteendevetenskap så att jag bättre kan förstå varför vi människor gör som vi gör, tror det skulle underlätta för mig själv och mina tankar. Att veta fler konkreta saker som min hjärna annars vill ställa frågor runt.
Just nu drar jag också runt i mina tankar om det går att få en människa som totalt saknar självinsikt att hitta den, att se sin egen del i det som händer? Jag frågar hur det ska gå till men jag vet att jag ska strunta i hur och tänker att med kunskap kan jag släppa mitt hur. Fast det väcker frustration att inte kunna gå in med en hjälpande hand och det eftersom jag, just nu, saknar svaret på mitt "hur".
Sorg är en annan sak som jag är i ganska ofta. Mitt solosjungande på begravning ger mig möjligheten att finnas i närheten av döden ett par gånger i veckan. Ibland hamnar jag i läget att jag sitter och funderar över sorg, över hur rädda vi är, när vi kommer till en begravning, att göra fel i sammanhanget. Att vi helst vill dölja att vi är ledsna. Jag känner av sorgen i rummet och tre begravningar på en dag är max vad min kropp klarar av. Sorg sätter sig oundvikligen i kroppen på ett märkbart sätt. Jag känner av och läser de öppna böckerna.
Det är lättare att läsa en öppen bok istället för en stängd men då frågar jag; vilken bok är någonsin stängd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar